måndag 26 augusti 2013

Livserfarenhet del 3: Att polisanmäla sitt ex för misshandel

Jag skrev tidigare i bloggen här om att mitt ex kanske inte var den bästa typen att ha ett förhållande med. Under våra fem år tillsammans så var detta med psykisk misshandel mer regel än undantag även fast jag aldrig riktigt fattade ens hälften av vad han gjorde och den andra hälften ville jag inte inse för mig själv.
Det tog enormt lång tid innan jag ens kunde börja prata om hur illa vårt förhållande hade varit, nästan ett helt år efter det att vi gjorde slut. Jag har skrivit det jag vill skriva om det här på bloggen och en del på min facebook.
Jag tänkte att detta blogginlägget skulle handla om ytterligare ett steg i min bearbetning.
Nämligen om hur jag polisanmälde mitt ex för fysisk misshandel.
Det tog nästan ett och ett halvt år från det att misshandeln inträffade tills jag vågade kliva in på en polisstation med papperna från vårdcentral i handen.

Så vad hade hänt?

Det kunde ha varit helt odramatiskt egentligen. Jag orkade inte ta att bli nedtryckt mer, att aldrig få prata, att alltid bli rättad och att alltid bli överkörd. Vi skulle prata om detta med respekt och att lyssna mer på varandra. Vi började bråka istället. Jag drog mitt ex i håret. Han dunkade in mig med huvudet före i en vägg och vräkte ner mig på golvet.Jag minns att han grät massor och sa att jag borde veta bättre, att det som hänt var mitt fel, jag minns att jag bad om ursäkt för att jag börjat tills jag tappade rösten.
Jag haltade och hade blåmärken efter det och väldigt ont i huvudet.

Två dagar senare tog Svart med mig till akuten då jag inte kunde gå upp ur sängen utan att ramla ihop.
På akuten så misstänkte de hjärnskakning, något som vårdcentralen senare den natten konstaterade.

Så det var med de papperna i handen jag satt i tre timmar på polisstationen och väntade. Bekräftelsen på mina skador. Jag visste att det förmodligen inte skulle gå till vara sig domstol eller utredning. Det var en händelse utan vittnen och jag tog inga bilder på mina blåmärken eller på mitt knä som fått sig en smäll och svullnat upp när jag slog i golvet.
Jag fick komma in, tala med en polisman, fick gjort en anmälan. Mina ben har aldrig skakat så mycket som när jag gick ut från polisstationen. Jag minns att jag gick mot bussen och kände mig både död och levande. Död för att jag äntligen vågat se hur illa det varit. Levande för att jag tagit ett stort steg mot att aldrig någonsin låta någon trampa på mig igen.

En polisanmälan tar lång tid att hanteras och jag visste redan från början att mitt fall inte skulle gå till domstol om jag inte valde att lägga ner rejält med tid och pengar på det. Polisen gjorde ett dåligt arbete med min anmälan. Först genom att slarva bort den, sedan genom att skriva en felaktig anmälan som jag var tvungen att överklaga för att få dem att rätta. Den lades ner en gång, jag överklagade en gång. Men brist på vittnen gör mycket, är det något jag lärde mig under utbildningen så är det att fall där ord står mot ord extremt svårhanterliga.
Jag hade mycket bra samtal med enormt bra poliser som tog det på allvar och hjälpte mig vidare, jag hade också kontakt med poliser som tyckte att "det är väl sådant man får ta i ett förhållande, hö hö" (ja, de var män).
Tillslut hade jag valet att skaffa mig en bra advokat och driva det vidare hela vägen till domstol. Det stupade på min ork och på pengar, krasst men sant.

Trots alla turer och den extrema tröttheten och all energin det tog så ångrar jag inte en sekund att jag faktiskt anmälde. Jag vill inte vakna upp om tjugo år och undra varför jag inte anmälde. Jag ville sätta ner foten, för mig själv och för all framtid.
Ingen ska behandla mig på det viset igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar