Sidor

▼

måndag 28 maj 2018

Rasismen i siffror för mig

Rasismen i Sverige ökar.

 Jag vill att ni ska förstå att när jag säger det så märks det inte bara som en siffra på ett papper.

Det märks i hur människor beter sig mot rasifierade och hur jävla illa det är.
Det märks i hur gränserna för hur människor ska bete sig mot varandra hela tiden flyttas fram.

Jag märker av detta hela tiden. 

 Några siffror över hur det har varit för mig sedan året börjat:
  • Antalet gånger jag får höra från random person att jag borde åka hem till mitt land: Ca 2 gånger i veckan.
  • Antalet gånger random person sagt att SD ska fixa sådana som mig: 5 gånger.
  • Antalet gånger random äldre personer rakt ut säger att det var bättre innan sådana som jag kom till Sverige: Minst 20 gånger.
  • Antalet gånger random person slänger ur sig rasistiska skällsord till mig: Minst 30 gånger 
  • Antalet gånger folk spottat vid mina fötter och sagt svordom/skällsord/något otrevligt: 5 gånger.

Så här ser min vardag ut. Den nöter ned mig och mitt enda skydd är mina hörlurar så jag inte hör vad folk säger, snabba fötter och min egen tro på mig själv.För det är aldrig någon som säger till när detta händer.Eller jo, andra rasifierade jag inte känner klappar ibland på mig. En sa att "De förstår inte för de vill inte".
En annan sa "Vi måste hålla ihop."Rasismen i Sverige märks på hur jag och andra rasifierade tyr oss till varandra för stöd. Vi känner inte varandra alls.
Jag känner inte någon av de som stöttat mig när jag blivit kallad rasistiska skällsord. Jag känner inte mannen jag klappade på i förra veckan efter att han blivit utskälld för att han frågade på engelska och inte på svenska.

Men de förstår mig. Jag förstår dem. Vi vet hur det är.

Jag önskar så att alla kunde förstå att när det sägs att rasismen i Sverige ökar så är det vi som drabbas. Vi drabbas så jädra hårt och vi går sönder.
För 15 år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en enkel tur i kollektivtrafiken skulle bli som att löpa gatlopp. Det fanns inte på kartan att någon skulle vilja spotta på mig enbart för min hudfärgs skull.
Men det är verkligheten nu.
Jag ville aldrig tro att rasismen kunde växa så här
Den nöter ned en lite i taget och jag vill knappt ens tänka på hur det blir till hösten.

Jag hatar när jag får höra att jag läser in för mycket i detta och att jag inte borde bry mig.
Hur kan jag inte läsa in saker i detta?
Hur kan jag inte bry mig?
Det är klart som fan jag bryr mig när det handlar om mitt och andras liv.
Att säga att vi ska gömma våra känslor är att spela rasismen rakt i händerna.
Jag är livrädd och det är garanterat andra rasifierade också. Men våra liv måste fortsätta pågå i detta för vi har jobb, skola, familjer och fritid.
Vi måste hantera tusen kommentarer och det stöd vi får är noll.
Det är inte för känslosamt att bli arg. Det är mänskligt och som jag ser det nu är det just medmänsklighet och empati vi behöver mer av och mindre av ett samhälle som vänder bort blicken för det som sker just nu.

En ökning av rasismen handlar inte om yttrandefrihet och rätten att vara nazist på öppen gata.

Det handlar om våra liv, mitt liv och andra rasifierades.

Försök komma ihåg detta och agera utöver detta. Förminska oss inte och vänd inte bort blicken. Stötta oss, protestera och framförallt - var inte tysta.

Mer läsning på temat:
kl. 13 kommentarer:

tisdag 15 maj 2018

Nordsken 2018 och hur ett riktigt bra konvent ska göras

Kristi himmelsfärd rullade in och för mig innebar det en tur upp till Skellefteå och konventet Nordsken.

Och som jag längtat efter detta! Ända sedan förra året då jag med dåvarande förbundsstyrelsen besökte konventet så har jag velat åka dit.
Jag sade till mig själv att oavsett om jag var i Sverok eller inte så skulle jag åka upp och vara med.
Nu blev det så bra att jag kunde åka i min roll som ordförande i Sverok och därmed hinna med dubbelt så mycket roliga saker!

Så varför var jag så pepp på Nordsken?

Det korta svaret är för att jag aldrig sett ett så episkt konvent.

Det långa svaret är att Nordsken är ett konvent som är det kanske mest välorganiserade konventet jag besökt och som lyckas med att vara ett multikonvent där brädspel, E-sport, LAN, tv-spel, fantastisk, cosplay, rollspel, figurspel, kortspel, lajv och även konst samlas under ett tak på ett otroligt smidigt och sömlöst sätt.
Ja ni hör ju.
Det finns något för alla och det finns något för alla åldrar, mängden aktiviteter som ordnas är förbluffande stor och det gör att det är är enorm spridning på åldrar och vad en kan hitta på.

Det är många konvent som siktar på att vara multikonvent men Nordsken lyckas verkligen.

De lyckas också med att vara ett konvent som erbjuder en arena för både de som vill spela och bli underhållna och även för branschfolk.
Och att få dessa två grupper att 1) samsas på ett konvent 2) ge tillräckligt med fokus på båda och 3) lyfta bra båda verksamheterna är en konst i sig.
Men Nordsken lyckas.

Och sist men inte minst, ja Nordsken arrangeras såklart av en Sverokförening, nämligen Nordskens Vänner!

Jag åkte upp som ordförande för Sverok som sagt och mina dagar var fyllda av jobb. Jag och Sanna (som är regional föreningskonsulent, RFK, för Sverok Västerbotten och även samordnare för alla Sveroks RFK:s) tillbringade onsdagskvällen med att bygga världens snyggaste Sverokmonter i Expodelen (där alla utställare höll till).

Snyggast monter! Mest rollups! 

På torsdagen drog konventet igång och i Sveroks monter var det nästan jämt fullt upp då vi pratade med föräldrar, unga, spelintresserade samt att det gick att prova på spelet Octodad hos oss.
Bäst och mest förvirrat spel!

Två timmar in på konventet!

På fredagen var det stora paneldagen för mig enligt följande:

12.00: Moderator för panelsamtalet Framtidens underhållning. (Kreativa scenen)
Deltagare var Sara Bergmark Elfgren, Mats Söderlund, Ted Kjellson och Fredrik Malmberg. 

15.30: Samtal om Spelhobbyn ur ett feministiskt perspektiv med bästa Åsa Roos. (Stora scen)
Jag tror detta samtalet blev filmat så jag kommer förmodligen lägga upp det senare här på bloggen.
17.00: Samtal ihop med Karl Ytterberg om Lajv då och nu. Moderator Linn-Marie Edlund ( Äventyrsscenen)

Däremellan stod jag i Sveroks monter så jag sprang runt en del men oj vad roligt det var! Panelsamtalet om Framtidens underhållning var särskilt roligt eftersom det flöt på så bra i samtalet mellan deltagarna. De var otroligt duktiga i sitt samtal och på att väva in varandra. En fröjd att moderera plus att jag kände mig lite stolt över att jag gjorde ett bra jobb!



Samtalet mellan mig och Åsa var som väntat otroligt kul och bra. Vi har så mycket att säga att en halvtimme blev lite kort, vi hann inte ens med en frågestund.

Sista panelsamtalet om Lajv då och Nu var väldigt intressant, det är kul att reflektera över hur mycket hobbyn utvecklats sedan jag började lajva 2003!

Mellan panelsamtal och Sveroks monter så pratade jag. Oj vad jag pratade med besökare om Sverok, spelkultur och varför spelandet är det bästa i hela världen. Jag highfiveade robotar och cosplayare och demonstrerade Octodad och dansade bläckfiskdansen för barn (träffar ni på mig, be mig om en uppvisning!)

KOLLA ROBOTAR! Eller ja, en i alla fall :D

Jag fick en jättefin kärleksförklaring till mig och flera andra episka kvinnor i spelSverige sent på natten och den var så fin att jag blev tårögd
Jag pratade litteratur och skrivande med jättetrevliga författare och hur spelkulturen har utvecklats under åren och varför fantastik är viktigt.
Det blev assena nattsamtal om varför Sverok är ett förbund och inte ett företag och det blev morgonpromenader ihop med Sanna från hotellet talandes om livet och föreningsdemokrati.

Jag lobbade för varför Sverok idag kanske mer är ett spelkulturförbund än ett spelhobbyförbund i Allt om Brädspel och den videon kan ses här!

Ja ni hör ju. Jag hade fullt upp men framförallt hade jag rasande kul. För det är detta jag älskar mest
med att vara ordförande i Sverok. Att åka ut och träffa medlemmar, prata med de och känna hur jädra bra spelkulturen i Sverige är.
Att vrida och vända på allt i diskussioner och få höra hur mycket spel betyder för människor. Det ger mig drivkraft att vilja ge 200% för Sverok.
Spelkulturen i Sverige är så fantastisk och Nordsken lyckas med att fånga alla aspekter av den på ett briljant och unikt sätt.
Jag är Mother of dragons, Queen of nerds, first of her name...
och på Nordsken fanns min Drogon!

Jag är så imponerad av arrangörernas arbete, främst Johan Linder men också Linn-Marie Edlund. De är under av effektivitet och engagemang.
Det är som ni märker svårt att tala om Nordsken utan att bara falla ned i en gryta av fascination och lovord över hur bra det är. Men på allvar, Nordsken är helt perfekt och jag kan inte helt sätta fingret på vad som gör det så bra.

Det kanske beror på den lånsiktiga planen som alltid funnits med Nordsken, åtta år och med målet att nå 10 000 deltagare och att steg för steg utöka och bli bättre. Jag tror de i övrigt nådde 10000 i år så nästa steg är 20 000.
Det kanske beror på marknadsföringen som är helt i en klass för sig.
Det kanske beror på att Skellefteå kommun ÄLSKAR Nordsken på ett sätt som gör att de lyfter upp konventet som Skellefteås främsta tillgång (efter hockeyn då)
Det kanske beror på alla olika typer av nördar som möts och hittar varandra på ett så otroligt smidigt sätt.
Det kanske beror på att Nordsken är sådana bra ambassadörer för hela spelkulturen i Sverige.
Eller så beror det på att Nordsken är bäst.

Oavsett vad det är så kommer jag tillbaka nästa år. Vi ses 2019 på Sveriges kanske största konvent!



Och ja, detta är en reklamfilm som Skellefteå kommun gjort.  Det är enormt stort.

kl. Inga kommentarer:

måndag 7 maj 2018

Viss vänskap är för alltid

"Excuse me, Didn´t you work at W.E 12 years ago?"
".. Well yes I did...Wait... Anna?"


Ibland är det märkligt hur livet tar sina turer med oss och med de vi möter. Jag slutar aldrig förundras över det.

För 12 år sedan arbetade jag i Sri Lanka på W.E tillsammans med min dåvarande pojkvän Aiki. W.E var ett underbart ställe och framför allt var det för mig en möjlighet att få leva i landet där jag föddes med allt det innebär. Jag fick en chans att arbeta, en chans att lära mig språket och kulturen i ett land där jag var så hemma men samtidigt så främmande.
Det var jätteslitsamt på många sätt, det var varmt och mitt arbete som Guest relation officer innebar att jag skulle hålla koll på massor av bokningar för både restauranger och event vilket gjorde att min språklucka ställde till det. Det innebar att jag jobbade i högklackat och stod upp nästan hela dagen och det innebar framförallt långa arbetsdagar under alla tider på dygnet och väldigt lite ledig tid.
Men arbetet gjorde att jag fick så många vänner i form av mina kollegor på W.E. Vi blev lite av en familj som pratade, skrattade, åt mat ihop och pratade kultur, relationer och allt mellan himmel och jord.
Vi delade det mesta och jag minns särskilt alla tillfällen då jag och de andra tjejerna satt sent på natten på golvet i vårt omklädningsrum och delade på någon tårtbit eller mat som blivit över från något bröllop. Eller då det regnade in i matsalen och alla fick torka som galningar. Eller nattbussen hem. Eller då jag och mina kollegor gick och handlade innan jobbet och vi köpte matchande tröjor med fåniga stavfel att som ett minne att ha ihop till den stund då vi skulle bo i olika länder igen.
Det var en underbar tid men den tog slut efter ett halvår när vapenvilan i Sri Lanka bröts vilket gjorde att det blev för farligt att vara kvar.
Så jag åkte tillbaka till min trygga tillvaro i Sverige och lämnade mina vänner bakom mig.
Men vi höll kontakten. Först genom mail och brev. Jag blev inbjuden till ett bröllop jag reste till.
I Thailand fick  jag reda på att flygplatsen i Colombo hade bombats och all flygtrafik var inställd. Den kvällen satt jag på mitt hotellrum i Bangkok och grät i timmar för att jag inte kunde vara med på min väns bröllop.
Mailen och breven fortsatte men några slutade komma. Jag tappade kontakten med en del av mina vänner.
Sedan när jag åkte ned några år senare så hittade jag en del av dem igen. Facebook gjorde det lättare och jag hittade en del av mina vänner igen. Med åren har det blivit lite meddelanden, alltid ett grattis och bilder som visar vart vi är i livet.
Två av mina närmaste väninnor som jag jobbade med därnere, vi har hållit kontakten genom åren. Jag var med när en av de gifte sig och jag var på väg till den andras bröllop men grät på ett hotellrum istället.
Jag har alltid försökt att träffa de när jag varit nere och har träffat deras döttrar som nyfödda.
Och nu kunde vi ses igen på W.E. Vi var alla äldre, vi hade alla gift oss och mina väninnor hade med sina barn. Deras döttrar som jag senast såg som små knyten var nu stora med nyfikna ögon och tusen saker att prata om (efter några timmar när blygheten släppt) och det fanns även en lillebror jag bara sett på bild men som var så trevlig.
De fick träffa Svart med vilket var viktigt för mig för Sri Lanka kommer alltid vara en del av mitt liv och jag vill att han är en del av Sri Lanka.
Jag och mina väninnor pratade i flera timmar om allt som hänt i våra liv, hur det var att vara hemmafru, arbetande kvinna och hur det var att vara gift.
Det kommer kanske dröja år innan vi ses igen men de minnena vi har och den tiden vi delat ihop med liven vi lever nu gör att vi alltid kommer att vara vänner. Oavsett hur gamla vi blir.

Jag tog inte så många bilder från Sri Lanka denna gång
och inga på mina vänner som jag vill lägga upp.

Några av mina vänner från W.E har jag aldrig hittat igen, vare sig via mail, brev eller på facebook och jag har väl aldrig orkat tänka tanken att de skulle dött i kriget även fast jag vet att en del nog har gjort det.

Men så nu när jag var nere på Sri Lanka för några veckor sedan och satt nere på ett hotell i södern så var det något bekant över en av de som arbetade. Det var något med hur han gick först och sedan när han tittade åt mitt håll så var det något som kändes igen.
Och känslan av att vi setts förut kunde inte riktigt släppa mig. Så jag tog mod till mig och frågade:

"Excuse me, Didn´t you work at W.E 12 years ago?"
".. Well yes I did...Wait... Anna?"
"Yes! I knew it was you!"
"I can´t belive it!"

 Sedan stod vi bara och höll varandras händer i flera minuter. Det var 12 år sedan vi sågs. 12 år och i en helt annan stad på Sri Lanka men det var tusen minnen som kom tillbaka, både från W.E men även från vår tid som vänner. Som när vi gick ut och drack öl sen en kväll ihop efter jobbet. Eller när han lånade ut sin DVD och vi sedan kunde sitta och prata om alla filmer vi älskade.
Eller den kvällen när han tog med sin flickvän och de fick träffa min familj som var nere och vi alla kunde äta middag ihop.
12 år sedan.
Han var gift nu med sin flickvän från den tiden och hade två barn. Och han hade blivit maneger över en av restaurangerna på hotellet.
Efter fyra dagar åkte jag tillbaka till Sverige igen men nu har vi kontakt på facebook och sociala medier. Vi är en del av varandras liv igen och detta, att ha hittat honom igen, är guld värt.
Mer läsning på temat:
kl. Inga kommentarer: