Varför jag hellre är dryg än spelar glad.

Once upon a time, there was a girl who loved the world and everyone in it.

Then she got abused by the person she thougth was the love of her life.  Then one of her closest friend abandoned her.

Her heart broke. And broke again in darkness

But she survived. She became stronger. 

She took great care in who she decided to trust.

But she was never the same again.

Först måste jag säga att detta kan vara ett av de mest utlämnande blogginlägg jag skrivit på ett bra tag. Men det har legat och gnagt länge.

Det började när jag träffade en kär vän sent år 2014 på en fika på stan. Vi hade inte setts på ett tag och pratade om livet och oss själva. Jag tror jag sa att jag verkligen inte gillar människor eller närhet längre och hen tyckte det var konstigt.

"Men du som alltid var den gladaste, mest kramiga människan på jorden"

Ja, den springande punkten här är var. För tiden då jag var sådan ligger tre till fyra år tillbaka i tiden. Jag upplever ibland att vänner omkring mig som kände mig då har svårt att greppa att jag aldrig kommer bli sådan igen.
De väntar sig att jag ska gå tillbaka till att vara den som alltid är glad, den som alltid fnittrar åt allt, den som litar på allt och alla och som alltid kramas.

Det kommer inte att hända.

Jag är på många sätt en rätt distanserad person om man inte känner mig nära. Jag kramas inte ofta med folk jag inte känner, jag håller mig på min kant och jag släpper ogärna folk för nära inpå livet. Jag pekar med hela handen och är ofta väldigt bossig. Samt att jag är den som säger till folk att de uttrycker sig sexistisk eller rasistisk. Kort sagt, jag kan nog framstå som jävligt bestämd, hård, dryg och odiplomatisk ibland.
Det är jag helt okej med.
Jag är bestämd, dryg, hård och odiplomatisk. Precis som att jag är lojal mot mina vänner, har lätt till skratt när jag känner mig avslappnad och att jag har extremt dålig humor.
Allt detta är ett resultat av mina livserfarenheter och jag hade inte velat vara utan de egenskaperna för allt i världen.
Det får folk lite leva med.

För jag är mycket säkrare i världen nu än vad jag var för fyra år sedan. Jag tror mer på mig själv och jag vet att jag kan flytta berg om jag bestämmer mig för det.
När jag var den personen som alltid tvingade sig att vara glad och fnittrig, den som alltid sa "ja" för att vara alla till lags och som slet tills jag grät för att vara den som alla tyckte om -  då var jag inte lycklig. Jag kunde aldrig slappna av, jag kunde aldrig fokusera på det jag brydde mig om och inte heller kunde jag engagera mig i något helhjärtat.

När jag nu ser tillbaka ser jag så många orsaker till att den där glada, tillitsfulla flickan som älskade världen dog någonstans på vägen. Sett ur ett samhällsstrukturellt perspektiv så hamnade jag som så många andra i fällan "duktig flicka" där världen sa till mig att allt skulle bli bättre om jag alltid log, sa "ja" och tog hand om alla i min närhet och samtidigt tryckte ned mina egna känslor. Tack för det patriarkatet men du är numera synad och jag faller inte för dig igen.
På ett rent personligt plan är det mer komplicerat.
Först, jag var väldigt ung när jag fortfarande litade på alla och tyckte att världen var en solskensplats. Jag hade en helt annan tillit till människor då, något jag aldrig kommer att få igen.
Den krossades när mitt ex trampade sönder all tillit och kärlek jag kände för honom men nog mer när en av mina käraste vänner svek mig när jag mådde som sämst och sedan skyllde det på mig. Den tog extremt hårt.
Och den krossades lite mer när jag insåg att samhället inte gav mycket stöd till den som anmälde en misshandel i en nära relation och än mer när vänner bad mig att vara tyst om det.

Det här låter väldigt dystert och på ett sätt så sörjer jag väl en smula över att jag inte längre kan förmå mig till att lita på människor på samma enkla sätt som innan. Men på plussidan så fick jag (när jag väl orkade gå igen) ett självförtroende som jag inte haft tidigare. Jag skrattar mer nu, jag vågar ta plats och jag är väl cirka 20 % fånigare än innan och det är härligt att vara sig själv.
Jag fick även en riktning att gå där jag satte mig själv först och följde mina egna drömmar. Det är något jag gör fortfarande och där har jag ett helhjärtat stöd från Svart som hjälper mycket. Att veta att jag kommer kunna ta ett journalistjobb i en annan stad, arrangera spelträffar eller resa över halva jorden och ändå ha hans kärlek gör att jag blir en starkare människa.

Det innebär att jag vågar kämpa för vad jag tror på.
Det gör att jag vågar visa mig svag.
Det gör att jag hela tiden kan utmana mig själv.
Det gör mig till en bättre vän, partner och allierad.

Så med det sagt. Jämför mig inte med hur jag var för tre-fyra år sedan och be mig aldrig att vara som jag var då.
Jag kanske inte hoppar fram och kramar om dig eller är mest lättpratad. Men jag är äkta hela vägen igenom.
Med dålig humor, nördighet och huvudet fullt med åsikter.
Det är värt allt för mig.