Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg

fredag 9 juli 2021

Ingen är en belastning för Sverige.

Okej, lite mer samlade tankar om ett visst uttalande om att invandring är en belastning för Sverige.

Först och främst, jag har läst hela uttalandet och funderat många vändor över det hela.


Min första reaktion var en blandning av kalldusch och trötthet. Ett kalldusch över att se samma rasistiska retorik jag sett om och om igen nu upprepas av landets näst största parti. Och det på ett helt självklart sätt, som att inget är fel med det.

Sedan en trötthet över hur långt samtalet förskjutits sedan 2014 och att det gått från att handla om att rasism är oacceptabelt till att tumma mer och mer på det och att det nu handlar om att det är helt okej att kläcka ur sig rasistiska uttalanden utan att ha den minsta analys bakom vad detta har att göra med för strukturer eller vad det gör med Sverige.


Helvete vad trött jag blir. Och arg.


Och här är det säkert flera av er som tänker efter en vända och säger…” Hey Anna, du är ju adopterad, det är ju inte DIG som uttalandet gäller.”


Korrekt, jag är adopterad och har bott här hela mitt liv.

Men vem kan säga det när de ser mig på bussen eller ute på en promenad? Hur särskiljer vi vilka som har rätt att vara här och inte?

Svaret är att det kan vi inte. Utan istället så skapar uttalande som detta en uppdelning i vilka som är riktiga svenskar och det ger också rasisterna vatten på sin kvarn i sin tro att “Bara riktiga svenskar har rätt att vara här och få jobb!”


För när det sägs saker som detta, att invandringen är en belastning för Sverige, så gör det återigen något med hur Sverige ser på människor med utomnordisk bakgrund.
Vi alla ses som mindre värda och det blir ett synsätt som ges legitimitet. 


Sedan har vi den andra biten. Det är denna att när ett sådant här uttalande sker så skapar det också en vilja att försvara mig. Jag vill bevisa hur mycket jag har jobbat, hur mycket jag tillför till det svenska samhället för att säga att jag inte är en belastning och att jag är lika mycket svensk som alla andra. Som alla vita.


Men det är en känsla som varar i cirka en minut för sedan inser jag att jag inte ska behöva försvara mig. Jag ska kunna vara sjukskriven, kass på mitt jobb, sno din jädra flickvän och ändå känna att jag inte är mer av en belastning på samhället bara för att jag är utomnordisk.


Min första känsla är en känsla jag inte kan rå för men jag önskar så att den hade kunnat försvinna. Både för att jag inte ska behöva försvara mig men för att detta också lägger debatten helt fel.


För det får inte bli ett samtal som handlar om “Den duktiga invandraren” VS “Den lata invandraren” för då kommer debatten att handla om vem som gör tillräckligt mycket för att inte vara en belastning. Och vi som inte ser tillräckligt svenska ut kommer ALDRIG kunna göra tillräckligt mycket för att inte vara en belastning. För det handlar inte om det utan det handlar om att vi inte är tillräckligt svenska.


Men ett uttalande om att invandring är en belastning delar upp oss som pekas ut i två läger, de som är tillräckligt bra och de som inte är det. 

Vem klarar ribban och vem får vara med?

Det splittrar, skapar osäkerhet och framförallt flyttar det fokus till oss istället för vart det ska vara: Nämligen att detta är ett rasistiskt uttalande och att det inte är okej. Vi har rätt att vara här på samma villkor som alla andra och vi har rätt att göra exakt så mycket eller lite vi kan utan att det ska skrikas om utvisning eller lathet. 


Och att detta återigen skapar en situation där svenskar med utomnordisk bakgrund känner sig fast i en rävsax där vi inte kan göra rätt.

Vi kan inte vara tillräckligt bra för att inte vara en belastning för vi måste alltid var TUSEN gånger bättre än  vita svenskar. 

Men är vi tillräckligt bra så är vi för bra och då ska vi veta vår plats och den är inte i de vita rummen eller jobben. 


Känn tacksamhet mot det land som tagit emot dig. Känn skuld om du inte tillför. Men gör inte för mycket för då snor du rimliga svenskars jobb, flickvänner och levebröd. 


I slutändan känner jag en enorm ilska över att sådan här uttalande kommer från landets näst största parti som valt att haka på en rasistisk retorik till den milda grad att de numera ser detta som ett helt okej sätt att uttrycka sig på.

Jag är inte en belastning för att jag finns här. Ingen ska känna sig som en belastning för att de bor här och ingen ska känna att de ska behöva försvara sin existens gentemot ett måttstock som är byggd på rasism.


måndag 1 mars 2021

Nordic community manager för Bethesda

Som ni kanske har listat ut så har jag sedan ett bra tag tillbaka ett nytt jobb!

Jag är numera anställd som Nordic community manager för Bethesda.



Det är ungefär det coolaste jag gjort i hela mitt liv och något jag aldrig trodde hända. 
Hade jag sagt till mitt 20-åriga jag att jag en dag skulle arbeta på heltid med spel och för ett gigantiskt globalt företag som detta så hade hon sparkat mig i ansiktet och skrattat.

Och sanningen att säga så jag siktade heller aldrig på ett jobb som detta men när det väl hände så var det som att hela mitt liv och allt jag gjort bara lade sig på plats.

Alla mina år som vikarie för Sveriges Radio och att sköta sociala medier.
Alla år som säljare och att vara van att hantera alla typer av människor.
Alla mina ideella år och mitt ordförandeår för Sverok med att rodda Proud and Nerdy, att göra uppförandekoder och ambassadörsprogram. Allt strategiskt arbete, all representation och tusen beslut.
Alla år jag på egen hand drev "Isis, en samlingsplats för nördfeminister".
All den tid jag skrev ideellt för Megazine om spelkultur och allt mellan himmel och jord.
Alla år med panelsamtal, föreläsningar och att engagera mig i att skapa en bättre spelkultur. Alla uppdrag för Nordsken och Närcon, för Gothcon och för bibliotek och kulturhus.
Alla år som frilans med att skriva artiklar, hålla kurser i källkritik, skrivande och fake news.

Jag har gjort så mycket i mitt liv och hade jag bara kunnat nöja mig med ett vanligt jobb så hade jag inte behövt kämpa så vansinnigt hårt. Men jag har alltid velat mer, jag har velat ha ett jobb där jag känner att jag förändrar världen, där jag gör skillnad men också där jag kan arbete med spel och framförallt med de människor som älskar spelkultur.
De som är som jag och bara älskar det härliga community, gemenskapen och att spela.

När jag fick erbjudandet om att söka som community manager så var jag ändå tveksam. 
Var jag tillräckligt bra? Kunde jag tillräckligt mycket? Var jag redo för ett till äventyr? 
Detta var under sommaren 2019 och jag var nöjd med att arbete för Science Fiction bokhandeln och Female Legends. Min och Svarts skilsmässa höll precis på att gå igenom och jag hade mer balans i livet än på länge. 
Jag pratade med min familj och mina nära vänner om det och i slutänden bestämde jag mig för att försöka.

En livstid av avslag fick mig att inte vänta så mycket ( Jag får i 9/10 jobb när folk träffar mig IRL men 9/10 får jag avslag på skriftliga ansökningar) men jag fick en intervju och sedan en till. 
Och jag fick jobbet! 
När jag fick beskedet, med en gin och tonic i magen, blev jag helt vimmelkantig. Inte ens när jag tackat ja kunde jag ta in att jag fått ett heltidsjobb med spel. Det var en sjukt intensiv månad efter det med att rodda Bokmässan, avrunda mitt jobb på SF-bokhandeln och gråta floder över att jag skulle få ta hejdå av mina adepter i Female Legends i förtid. Och när jag började kände jag mig lika vilsen och missplacerad som jag befarat.

Herregud. 

Men det gick tack och lov över och nu, ett och ett halvt år senare så kan jag säga att detta är ett jobb jag älskar.
Det är sjukt slitsamt och stressigt men det är också så otroligt givande. 
I korthet så jobbar jag med precis vad jag brinner för mest, nämligen att stärka en rörelse av gamers, få spelkulturen att växa och även att ha kul tillsammans med dem.

Och herregud vad mycket lugnare jag har blivit av att bara ha ett enda jobb. Jag har till och med hittat tillbaka till min spelglädje och spelar nu mer datorspel än vad jag gjort på flera år och jag gör det för min egen skull.

Jag drömde aldrig om att jobba med spel på det här sättet men nu när jag är här kan jag verkligen säga att jag är så nöjd med detta. Det har lätt varit värt att vara den jobbiga människan som gick sin egen väg och våga och orkade följa vartenda dröm.

Men jag hade aldrig någonsin kommit hit utan alla ni som stöttat mig, trott på mig och hjälpt mig på vägen. 
Alla ni som gett mig insikt i spelkulturen i Sverige och Norden, som hjälpt mig bli en bättre journalist och föreläsare, som velat jobba med mig och som peppat mig hela vägen. 
Min familj, mina vänner, kollegor och alla hundratals underbara nördar som funnits där.

Tack hörni. För att jag kan stå här idag och känna att åren av slit gett mig allt och att det var värt det. 

onsdag 13 januari 2021

Trying to get back into blogging!

 Hello again!

It's been a while now since I've blogged and that has many reasons.

One of them being the ongoing pandemic, another one being me working a lot and the third (and perhaps biggest) is a clear case of writer's block.

Yey.

So I start slowly here with updating that I will try to write more. Perhaps not superlong posts as before but more weekly updates of what is happening in my life. Perhaps it will be in Swedish, perhaps in English.

But it's a good start and a nice way to start of 2021.

And of course, Pusheen needs to be here. Life if better with Pusheen! 

onsdag 26 augusti 2020

Tale and Vision eller projektet som bara växer!

Ni vet hur nya projekt ibland planeras supernoga och i andra fall bara dyker ned i knät på en?

Tale and Vision är ett sådant där projekt som började som ett rollspel på julafton, sedan blev det en podd och nu så bara skenar det vidare på det allra bästa sättet.
Det kanske var dömt att gå så här när två människor med lite för mycket planer och samma intressen bestämmer sig för att satsa helhjärtat på en sak.

I korthet så har jag ihop med Viktor dragit igång ett nytt projekt som heter Tale and Vision. 

Det började som en podcast men är numera även en Youtube-kanal där vi gör allt nördigt vi älskar och vi spottar ur oss videos i en rätt rask takt och fler poddavsnitt är på väg.
För vad vi upptäckte efter julafton och när vi sedan klippte och släppte vårt första avsnitt, det var att vi både älskade att göra saker och projekt ihop men också att vi hittat ett  kreativt sätt för våra nördiga intressen att verkligen ta plats på ett kravlöst och roligt sätt.

Vi har båda så jädra kul när vi spånar ideér och pratar i timmar och där någonstans började det. Sedan så tänkte vi att det kan vara kul för andra att följa vad vi gör och pysslar med och det är en stor bonus att vi kan göra det ihop.
Så nu målar vi figurer, lagar våfflor (JAG LAGAR MAT!!), packar upp saker ihop, slåss med svärd och det kommer så mycket mer!

Ni får jättegärna följa Tale and Vision här på Facebook och framförallt vår Youtubekanal och vår podcast

För världen behöver lite fler roliga saker nu och ni vill väl se mig få stryk i svärdskamp samt heja på mig när jag ÄNTLIGEN målar figurer?




torsdag 9 juli 2020

Confession of a workaholic.

Part of this was published earlier as a post on my Facebook-page. However, since posting, I realized more and more things and wanted to elaborate some parts more. Enjoy!

One thing that has been pretty obvious for my close friends and has been for many years is the fact that I work. A lot.
I put my work first and I work all the time. No breaks, no vacations and I always try to go for my dreams.
I'm a workaholic and that is no surprise to me or my close friends. For the rest of the world, it might not be that obvious, mostly because it might seem like I have all the fun, all the time and manage to be a ninja in everything I do.
Part of that is true. I've always loved my work (all of them) and I have lots of fun. But there is also a huge backside to being a workaholic and I want to lift that up.
Both for myself but also to shed light over the fact that no one is:
1) perfect.
2) has all the time in the world.
3) that working can serve as an escape from trouble and pain.
I have always taken huge pride in my work and how I’ve done it. I think it already started when I got my first job in my late teenage years. I loved having a job and doing my best.



After I finished my studies and became a journalist, it became even more important. There were (and are still) so few journalist jobs so when I got a job that I wanted to do my best so maybe I could have a shot at that sweet stable job that I so longed for.
There was also another reason for me being so into my work and that is the darker one. I was in a bad relationship around 12 years back. It had great parts but also mental abuse and one case of physical abuse and I was a freaking mess when I got out of it. The time after it ended was a blur of pain, denial and also sorrow over how wrong my relationship had gone. And I put the blame on myself. I did not live during that time, I only survived.
It took me years of therapy, self-care and also the love of my then-husband to find the will both to live and to heal.
But during all this hard time, I could work and I did it very well. Since I found out pretty early that one of the ways that I felt that I could be the old me, the whole me that could function and be something more than only a broken human being, that was in my work.
And me taking pride in my work helped me heal a lot. 
The years went by and I had several jobs. In journalism, as a freelancer writing for magazines, doing lectures and teaching in writing and of course: organizing things in the gaming culture for feminism, diversity and inclusion.
I loved all of this and wanted to do more. I was really passionate about it all.
But underneath was always the stress.
For money.
For a stable job.
For wanting to make a bigger change and make it happen faster.
For having too little time.
And then the dark thoughts.
That I was only as good as my last job and that I would never ever get a stable job as a journalist, I would never ever have a proper vacation, never be able to rest and feel that I could take some time off.
I felt worthless, like a failure and a fraud.
Worthless since I could not get that sweet stable job as a journalist (even though I always had work and they kept telling me that I was awesome.)
Failure since I felt like I put so much into my education and went for my dream and now... I was just looking at a future without stability (because that is what a good girl syndrome and economical stress do to one's self-image. )
A fraud since many around me thought that I could do it all and relied on me to organize things, do more and also found it so cool that I could do all of these things in so little time.
Truth to be told, I had no time after work. I often went from one work to another, I spent evenings editing or writing to make sure to get it all done.
When my then-husband got sick and tired, I felt the stress even more.
I did not have a stable job and even though I’m super lucky in having wealthy parents and savings, I did not want to turn to them too much.
My solution to my stress, my dark thoughts and trying to make life perfect for me and my then-husband?
I worked even more.
The pride I felt over my work was still there but the work had also become my whole world.
Of course, I only did things that I wanted to do and that were my dreams.
But I worked way too much and I carried it all by myself and I also wanted to prove myself.
“I know that you can do everything. So that's why I ask you to do all the things others can’t or won’t do” said a close friend to me in Sverok once.
And instead of saying no I felt proud for the trust people had in me. And I worked, even more, to not prove them wrong.
This year, I realized how freaking weird and fucked up this has been. How much I’ve lost in the form of my health, my friends and also of time that will never come back.
I've been lucky. I have not burned out. I did when I was 19 (thank you, dad, for helping me say no and cutting down on things) but I’ve been so damn close over the years.
Last year was the first time I had a proper vacation (Thanks SF!) and this year, my bosses are having a hard time to make me accept and understand that I’m allowed to have a vacation. And that my mental health is worth everything. (Thanks Bethesda and Mi5 )
I'm still very proud over the work that I have done in the past and I love my current job so much. And as I said, I have great bosses that make me take care of myself.
I work now on setting up boundaries to have a balance between work and free time. It might seem like pretty easy things but these are very big steps for me:
  • I will not work for free anymore.
  • I will get off when my day ends.
  • I will have my days off and take a vacation.
  • I will never put my work ahead of the private life of my loved ones again,
  • It's not my responsibility to fix peoples lives by working myself to the bone.
  • It's ok for me to rest, cry and ask for help. 
These are small steps but I want to be able to live, to be a human and to relax with the ones I love. And it’s super scary to both admit this and to look at the years ahead of me and see a happy life with work and free time.
And the reason why I write this here on my blog is that I also want to plant some thoughts in the head of people that read this.
Both so you can take care of yourself and not burn out but also perhaps shed some light over the fact that working too much is never a good thing, even if it's for your dreams, and that perhaps we should not encourage people that work too much. Neither should we put all the heavy work on them
2020 has been a weird year but the realization that I want to have a life where I can live, have adventures and also rest is something positive I try to focus on. I want to be happy, to be human and also to do my job great.
Last but not least: I'm not my work but I'm still pretty damn awesome as just me.




söndag 17 maj 2020

Låt digitala spel fortsätta ha hög status efter pandemin.

Hela situationen med Covid-19 har nu pågått ett tag och även fast det är lite bättre har i alla fall jag börjat acceptera att vi kommer att ha en väldigt underlig situation i minst två år framöver.
Både när det gäller hur vi lever vårt liv och hur vi arbetar.
Det är en del tuffa omställningar.

En positiv sak i allt detta är hur statusen på digitala spel har ändrats och med det synen på ungas sysselsättning.
Digitala spel, alltså tv-spel, dator-spel och även e-sport är en form av umgänge som är kul, givande och som möjliggör social samvaro med andra, både nya och gamla vänner.

Precis som det alltid har varit och det är inget som har ändrats med Covid-19.

Men det som  har ändrats är att det numera inte ses som skadligt att unga spelar digitala spel med sina vänner övre nätet utan det är snarare något som uppmuntras. 

Jag kan inte med ord säga hur glad detta gör mig men jag ska försöka.

Det har varit så många år av total oförståelse från många vuxna över vad digitala spel egentligen gör för unga. Det kombinerat med att inte ens kunna sätta sig in i sitt barn intresse på den basala nivån att kunna fråga:

"Men vilket spel är det du spelar med dina vänner?"

Den oförmågan har fått mig att spränga blodkärl i ögat av frustration.

För att unga spelar digitala spel är något positivt och något som bygger gemenskap och glädje. Men vi vet också att det finns en skadlig miljö på nätet i form av kränkningar, hot och hat.

Där måste vi ha en aktiv vuxenvärld som är närvarande och kan finnas till hands med råd, hjälp och lyssnande till unga när saker händer. Viktigare är att de även i samarbete med unga kan upprätta ramverk och guider för hur kränkningar, hot och hat kan hanteras.

Med Covid-19 och hemmasittande av en helt samhälle så har statusen på digitala spel stigit.
Det har i ögonen på icke-gamers gått från att vara en meningslös syssla till att vara ett helt okej ( till och med vettigt sätt) att ha kul på - vare sig det är ensam eller med andra.

I en tid när vi behöver hålla social distans till människor runt omkring oss och vi plötsligt inte kan åka på läger, konvent och allt möjligt roligt så blir digitala spel ett sätt att umgås.
Och vuxna och föräldrar har både börjat inse detta och även börjat sätta sig in i vilken stor roll digitala spel har i ungas liv samt vilket enorm källa till vänskap och gemenskap detta är.

Jag vill att digitala spel fortsätter betraktas som en vettig hobby (och i e-sportens fall, som en sport och ett yrkesval)  även efter att allt går tillbaka till det normala. Inte för att unga kommer att sluta spela digitala spel om så inte sker (DUH, det kommer inte hända, det är på tok för roligt!) utan för att en statushöjning av digitala spel är bra och välgörande på lång sikt.

  • Det främjar ungas intresse för digitala spel och öppnar upp för att träffa nya vänner.
  • Det gör att unga och föräldrar kan mötes i ett intresse och även ha bra dialog om hur det ska byggas ett vettigt klimat på nätet.
  • Det underlättar för unga som driver e-sportföreningar att ha lokaler, aktiviteter och årlig verksamhet.
Så mitt i allt detta, glöm inte bort vilken enorm räddning och lättnad det var för oss alla att ha digitala spel när världen rasade samman en smula. 
Och att digitala spel kommer fortsätta att vara en källa till glädje och gemenskap även när världen är bättre igen.

Låt oss bygga på det och framförallt lyssna på de unga som spelar och som vet vad det handlar om.

Jag räknandes drakar för en ESO stream i December. Ja jädrar vad kul det var.


torsdag 23 april 2020

Vad har hänt i mitt liv egentligen?

Jag skulle ju blogga mer var tanken.
Men istället sitter jag här, tre månader senare och tittar på en blogg som är lika öde som månens yta en sen söndagsmorgon.
Så för att bara hålla er ajour med vad katten som händer i mitt liv så kommer här en liten uppdatering i vackra punkter:


  • Jag har fått nytt jobb. Jag är sedan oktober ny nordisk community manager för Bethesda. Det är supercool, läskigt och utmanande på ett sätt som gör mig så lycklig. Jag började redan i oktober och sedan dess har jag gjort mitt allra bästa under sex månader för att klara provtiden. Och det gjorde jag tack och lov.
    Så hurra för mig!!
  • Jag har börjat dansa ATS igen ihop med Gråskäggsdotter. Och jädrar vad jag har saknat att dansa.
  • Jag har startat ett nytt projekt ihop med Viktor som heter Tale and Vision. Det är både en podcast och en videoblogg och något av det roligaste jag gjort. Mer om det kommer i framtiden
  • Jag har börjat skriva om och samla ihop mina dikter så kanske blir den där boken av detta decenniet...
  • Jag har börjat ta bättre hand om min kropp genom att springa, träna armarna och framförallt att ta det lugnt och vila mer. Det är en bra grej.


I övrigt så påverkas jag som alla andra av Covid-19 just nu. Men jag ville mest säga kort vad som händer och mer kommer <3


måndag 17 februari 2020

Klimatsmart är ju en bra grej att vara.

Jag har försökt tänka mer klimatsmart sista halvåret och det har varit en resa i lika delar självförakt och lika delar lärande över hur små saker kan göra mycket.

Omtanke om klimatet och djur har funnits med mig länge. Jag och några vänner samlade in pengar till stora kattdjur redan när vi var åtta-nio år gamla (och 300 spänn var mycket för oss då…) och de senaste tio åren har jag varit WWF fadder för både tigrar och för haven. (Samt till Amnesty och UNICEF men det är en annan sak)
Men förutom det har det mest gått på slentrian med mitt miljötänk. 
Jag är lat och slarvig, jag har haft svårast att källsortera och eftersom min mathållning är kass så tenderar jag att välja skräpmat som går snabbt istället för att tänka hållbart.


Heja mig.


Men senaste halvåret och året så har jag velat göra mer och det trumfar min lathet.


Mina stora minus,
  • Jag har ett hus, det drar massor med energi.
  • Jag har en bil, visserligen en hybridbil som jag sällan kör men ändå.
  • Jag måste flyga en del i jobbet (för hej England som är på en ö och att jag måste maximera min tid där.)


Vad jag gör i dagsläget för att kompensera:


  • Källsorterar allt.
  • Tar med tygkasse till affären
  • Tar tåget och kollektivtrafik så mycket jag bara kan
  • Försöker laga något vegetariskt i månaden (och för någon som knappt äter och som inte kan stava till broccoli är det en bedrift)
  • Skära ned på mejeriprodukter.
  • Äta mindre kött.
  • Äta enbart grönlistad fisk och överlag skära ned på fisk mer och mer.
  • Försöker att handla hållbart vilket innebär mer närodlat och mer ekologiskt.
  • MInska allt mitt matsvinn genom att frysa in, inte slänga, tänka på hur mycket jag lagar och så vidare.
  • Undvika saker som har onödigt mycket plastförpackning.
  • Avstå från att använda bomullsrondeller och köra på tvättbara tyglappar.
  • Köpa mina kläder på secondhand samt återanvända och laga/lappa så mycket jag kan.


Min tanke med detta är inte att skryta (så mycket i alla fall) utan för att påminna mig själv om att det är mitt ansvar att göra skillnad. Alla kan inte förändra världen med en gång men alla kan göra något. Och jag vill göra det lilla och det stora som jag kan medans jag lever.


Det kanske redan är kört men det ska ju vara själva fan om det någonsin varit en orsak till att ge upp.




söndag 22 september 2019

Utan telefon i fyra dagar försmäktar jag på denna ö

Jag har något av ett sociala medier- beroende. Jag kan skylla på att jag jobbat med det i flera år, på att PokemonGo hände för några år sedan eller så kan jag bara acceptera det faktum att jag älskar att hålla mig uppdaterad, prata med nya människor och posta roliga/insiktsfulla/meningslösa fakta om mitt liv.

Men hur som helst så har jag alltid telefonen med mig och jag går nästan alltid med mina lurar på och lyssnar på musik.

Jag och min telefon har ett rätt hett förhållande kort sagt.

Så när jag i villan tappade den under Stockholm Pride så var det inte mindre än katastrof.

Först tänkte jag inte mycket på det. Kan ha berott på att jag haft en fantastiskt kväll på klubb och var lycklig och gladast.
Kan ha berott på att jag hade både numret till taxibilden och föraren där mobilen tappats och upptäckte det minuten efter det att bilen körde i väg.
SÅ jag tänkte att "Detta löser sig på en kvart, jag kommer hinna få tillbaka telefonen innan tåget går i morgon".

FEL!!

Det var telefonkö, mer telefonkö och sedan kunde inte taxiföraren ringa upp förrens efter sitt pass som slutade 05.00 på morgonen. Det var arga telefonister som tyckte att jag borde kollat min tröja mer noggrant (det hade de helt klart en poäng i) och framförallt var det en ren jävla omöjlighet för någon jag talade med att förstå att de inte kunde ringa upp mig när de hittat min telefon.

Eftersom det var just min telefon som var borta.

Totalt mörker.

Men jag lyckades både ta mig upp på morgonen (vilket är en bedrift när det inte finns ett alarm någonstans), ta mig till tåget och hamna på rätt tåg (vilket är en bedrift när det inte går att kolla biljett, spår eller vagn), och ringa min pappa via Skype på laptopen ( vilket är en bedrift eftersom jag fick ringa exakt ett gratissamtal till mobil innan de krävde identifiering med mobilt bank-id.)

Känslan när en är vuxen och ens pappa får hämta en efter en blöt helg i Stockholm för att en har tappat bort telefonen och därmed sitt åkkort... den är inte värdig ska jag tala om.

Jag rullade alltså hem från Stockholm utan min mobil och utan att veta vart den fanns.
Men med hjälp av vänner som är mer tekniskt kunniga än mig så lyckades de:
1) lokalisera min telefon och säkerhetskopiera allt.
2) sätta sitt nummer på startskärmen så att de skulle kunna bli uppringda när den blev upphittad.

Sedan så var det väntan.

Och efter ett dygn så ringde de till mina vänner! Telefonen var upphittad! Med en hjälteinsats från en Stockholmsvän så postades den med ilfart till Göteborg!

Allt borde varit frid och fröjd.

Men för att hämta telefonen så behövde jag ju ha ett sms.. Ett sms som kom till sagda telefon som låg ståtligt förpackat inne på lagret inne på bensinmackens postkontor.

Min frustration när jag försöker förklara detta visste inga gränser.

"Du behöver visa upp sms:t för att hämta ut ditt paket."
"Jo jag förstår. Men det jag ska hämta ut är min telefon. Som har fått sms:t till sig."
"Hmm... Det är ju krångligt. Men jag behöver se sms:t.
"Räcker det inte med min legitimation??"
"Tyvärr."

Till bensinmackens försvar ska det sägas att killen bakom disken förstod min frustration. Och var väl kanske mer irriterad på systemet än på mig.

Men tillslut kom vi på att spårningsnumret kunde räcka.

Och jag lyckades komma ihåg det! Vilket är en bedrift eftersom jag läst mailet fyra timmar innan på min jobbdator och dessutom är sifferblind.

Men sen.. Sen kunde min älskade telefon och jag återförenas. Jag fick paketet i min famn och i en slags slowmotion a la musikalfilm så grät vi båda och svor på att aldrig skiljas.

Det var i alla fall så det kändes.

Och jag vet att jag numera kan klara mig utan telefon i fyra dagar men att det är något jag aldrig, någonsin vill göra igen.

söndag 18 augusti 2019

Till min älskade mormor

Hon är så tunn och skör där hon ligger i sängen. Det var över en och en halv månad sedan jag var här men det känns som en livstid.

Hon har blivit så liten och när jag tar hennes hand i min känns det som att jag ska ha sönder den 

Men hennes grepp om mina fingrar är detsamma och fast huden är tunn så är den varm.

Vi pratar. Små ord om livet. Om hur hon mår.

"Jag vill inte mer nu." viskar hon.

Och jag skäms över hugget i hjärtat  

"Snälla gå aldrig" är vad jag vill svara men jag säger det inte. För jag ser hur trött hon är. Hur ont hon har och hur varje andetag är en plåga.

Mitt hugg i hjärtat är själviskhet. 

För jag vet inte hur jag ska orka utan att hon finns. Men jag säger inget. Jag gömmer bara ansiktet mot hennes hand och kysser den. Hon har varit med mig hela livet och jag vet inte hur jag ska orka.

Hennes hand i min, jag släpper inte förrens jag måste gå.

När hon somnar in några dagar senare så känner jag fortfarande hennes hand i min. 

Hennes tunna, varma hud och mjuka fingertoppar.

Min älskade mormor är borta. Hon var en av de viktigaste människorna i mig liv och jag vet fortfarande inte helt hur jag ska orka utan henne. Det känns ofattbart att jag inte ska ringa henne, höra hennes röst, bolla tankar och besöka henne för att prata om allt mellan himmel och jord.

Hennes begravning var vacker, stillsam och precis som hon velat ha den. Och då sjönk det in att hon verkligen är borta. För alltid.

Älskade mormor. Tack för en livstid av att du fanns bredvid mig. Från att du höll min hand när jag var liten och knappt kunde gå till att jag på slutet fick hjälpa dig resa dig upp.

För att du var där under hela min barndom med livsvisdom,skratt och danska ord.

För alla gångerna jag sprang genom skogen mot busshållplatsen och mötte dig och du alltid blev lika glad.

För att du introducerade mig för HC Andersens fantastiska sagor och för att du läste dem alla för mig. 

För att du lärde mig att be aftonbön och alltid kom in när jag drömde mardrömmar. Och för kläderna du virkade till mina gosedjur.

För jularna då du och pappa drack gammeldansk och berättade historier.

För att du satt bredvid mig hela sommaren när jag sydde mina första medeltidskläder. För att du broderade min klänning när min ork tog slut (jag önskar så att jag hade kvar den nu).

För att du skrev ned allt om min student så att jag kunde läsa om den. Eftersom jag var så full att jag inte ens mindes maten.

För att jag alltid kunde komma över till dig när jag pluggade till journalist och prata om plugget. Och vi åt räkmackor, jordgubbar och drack kaffe. Du fick mig att tycka kaffe var gott.

För att du pratade med mig om politik, nyheter och om allt som pågick i världen. Jag blev alltid klokare när jag varit hos dig.

För alla böckerna du rekommenderade till mig och för att du läste allt jag kom med till dig. Vad vi läste och växte i varandras världar hela tiden.

För att du accepterade att jag även älskade tjejer och inte tyckte att det var konstigt utan mest vackert.

För att du förstod vad poly innebar och bjöd hem båda mina dåvarande partners till fika hos dig. Det betydde massor.

För att du också, under alla år, var så förstående över när jag mådde som dåligast, och för att du kunde ställa de där frågorna som fick mig att både öppna upp mig och även analysera varför jag mådde dåligt. Och för att du stöttade mig i min klättring upp från botten.

För att du hela tiden trodde på mig och för att du alltid, till och med på slutet kunde skämta, skratta och vara dig själv.

För alla dina brev med tidningsartiklar du klippte ut. Jag har sparat alla och jag läste alla artiklarna.

För att du berättade om dig själv, äkta och öppet och för att jag därför fick vara en del av hela ditt liv. Du var ett barnhemsbarn med hjärtat fullt av kärlek. Du var en kvinna som växte upp i Danmark under andra världskriget. Du var sjuksköterska med huvudet fullt av analyser. Du var hustru, mamma, mormor och du gjorde mig till en rikare person.

För din humor, ditt stora hjärta och för att du alltid fanns där och gjorde mig så mycket klokare, snällare och till mig.

För att du var den jag ville ringa till efter begravningen och berätta att jag sjöng en sång du skulle tyckt om. Som jag lovade dig när vi pratade så mycket om din begravning på slutet. Och jag klarade italienskan.

Men jag kan inte ringa dig och det gör så ont.

Älskade mormor. Jag vandrar vidare i livet och känner din hand i min. Och jag saknar dig. Så otroligt mycket.

Varje minut av mina dagar som är kvar.


tisdag 2 juli 2019

Till min älskade morfar

Det här kan vara ett av de mest personliga blogginläggen jag skriver. Men det är för att jag vill att en människa som betytt så mycket för mig inte glöms bort.

Min älskade morfar dog den 9 maj. Det var otroligt tungt att hantera även om det var väntat.
Den natten grät jag hela vägen hem på spårvagnen. Efter det kunde jag länge inte tillåta mig själv att sörja. Det var en för stor sorg, det var för nära, för mycket att hantera och jag kunde inte tillåta mig själv att ramla ned i sorg och inte komma upp igen.
Det var inte förrens hans begravning som jag kunde gråta ut och ta farväl av en morfar som alltid kommer vara en av de viktigaste personerna i mitt liv.
Min morfar läkaren och kirurgen som reste över halva jorden och som jobbade med att utforma beredskap inom försvars- och katastrof medicin  i svensk sjukvård.

Min morfar som uppmuntrade mig att läsa och lyssna på musik. Han som diskuterade egyptologi och hajar med mig när jag var sju år och som älskade att lyssna på Carmen.

Min morfar som alltid lagade fiskpinnar till mig och som läste samma barnbok för mig när jag hälsade på. För att jag älskade den.

Min morfar som tillbringade en hel sommar med att hjälpa mig att bygga ett dockhus i kartong och som fnissade hysteriskt när vi spillde en burk rödfärg över hela garagegolvet.
Min morfar som var stoltast när jag sydde medeltidskläder och sjöng i kyrkan och i kör.
Min morfar som alltid lyssnade när jag kom över till honom som 18-åring i min första relation och grät över att hjärtat gjorde så ont och att allt var så jävla svårt.
Min morfar som var den första som fick reda på att jag var bisexuell och som svarade att "Ja, det hände inte när jag var ung men var lycklig och använd skydd så blir allt bra."
Och sedan satte sig ned med mig och pratade om skydd och vad jag behövde tänka på i relationer med kvinnor.
Min morfar som först av alla accepterade när jag var poly och som träffade mina två dåvarande partners först. Som fick min mamma och pappa att förstå att detta var vem jag var och som fick de att acceptera det hela med.
Min morfar som var den enda som jag bollade mina bokutkast och dikter med. Och som jag läste upp allt för på slutet. Jag lovade att det skulle bli något av det och det kommer det.
Min morfar som fortfarande, ända in i slutet, hängde med och diskuterade senaste forskningen med mig, som ville sätta sig in i digital spelkultur, lajv och brädspel och som alltid stöttade mig.
På han begravning tog jag farväl och vad mer var, jag fick sjunga honom in i evigheten och säga farväl på det sätt jag vet att han skulle älskat mest.
För älskade morfar, när jag hade sett klart Return of The King och kom springandes upp till dig samma dag och ville prata om filmen så kunde du berätta om Tolkien och hans liv.
Du var sådan, En lyssnare, en bevarare av förtroenden och hemligheter, öppen och accepterande och du gjorde mig alltid visare.
Tack morfar. För allt du gjorde och för allt du var för mig.

 Jag kommer sakna dig för alltid tills vi ses igen.



söndag 16 juni 2019

Var bara lite vettig så blir du inte rasist.

Så.


Jag har som en del andra hört om ledaren från Göteborgsposten som publicerades den 15 juni. Jag drog mig för att läsa den men tillslut så kunde jag inte låta bli.

Och ni vet den där känslan som slår en i huvudet när en gjorde mindre genomtänkta beslut.

Till exempel när jag var tio och undrade om hallontvålen verkligen smakade hallon och jag slickade på den. Blä. Mindre genomtänkt.
Eller när jag var 15 och funderade på om stekplattan var varm och lade handen på för att testa. Aj. Mindre genomtänkt.

Eller nu när jag öppnar en ledare som jag bara känner rättfärdigar rasism och tänker att “Hur illa kan det vara?” Fy. Mindre genomtänkt.
Jag tänkte inte länka in den eller ens bryta ned den i delar. Men det jag vill är att berätta om mitt Sverige.
Jag har haft en privilegierad uppväxt och inte behövt sakna något. Det är jag enormt tacksam och glad över. Jag växte upp med föräldrar som älskade mig och stöttade mig i allt.
Det präglade mig väldigt mycket i hur jag såg på livet och vad jag ville uppnå. Jag ville se en värld som var den bästa och jag ville få den att bli bättre genom att göra bra saker.
I korthet var min barndom rätt jädra bra.
Men mitt Sverige där jag växte upp och tog mina första steg är inte samma Sverige som det är nu.
För som barn så var rasism något väldigt oklart och framförallt var det något som inte fanns för mig. Det var något jag läste om i böcker och var medveten om men att någon skulle döma mig för min hudfärg var otänkbart.
Nazister fanns och jag tror att jag var…. Åtta eller så när jag första gången stötte på dem. Det var en jobbig kväll och jag var rädd. Kanske mest för att de runtomkring var rädda för min skull och jag blev orolig för dem. Men i slutänden kände jag mig trygg med min familj och familjevänner den kvällen.
Men det är ändå ett otroligt levande minne från mina barndoms år.
När jag upptäckte att det fanns rasism, fördomar och objektifiering mot mig som rasifierad kvinna är en tråkig historia och om det har jag skrivit enormt mycket. Det finns inlänkat längst ned i den här bloggposten.

Det är kort sagt ett annat Sverige jag ser idag, ett där rasism och fördomar får mer och mer fotfäste.

Men jag ser också så mycket annat och det försöker jag fokusera på när saker bli för tungt.
För det är de delarna som gör att jag älskar det Sverige vi har i dag som är så olikt det jag växte upp i.
Mitt Sverige är ett Sverige där jag idag ser så många olika kulturer som växer sida vid sida.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag ser så många mer människor med min hudfärg och det gör mig lycklig.

Mitt Sverige är ett Sverige är att gå ned till närbutiken och prata fotboll med kassören ihop med en muslimsk kvinna. Alla lika engagerade och glada.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag hittar mat från alla världens hörn i mataffären och det gör mitt liv rikare. (Det bättrar inte på min matlagning men jag har kul på vägen)
Mitt Sverige är ett Sverige där jag går i Pride sida vid sida med människor av alla hudfärger och från alla religioner.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag fastnar i en samtal på spårvagnen om Game of Thrones och varför säsong 8 både gjorde mig glad och besviken.
Mitt Sverige är ett Sverige där jag spelar Pokémon Go med barn och unga under dagar där allt bara är skratt och en språngmarsch mellan olika gym.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag dansar på klubb, kyssandes en vacker flicka och en kille tycker det är underbart att vi kysser varandra. Eftersom han är gay och vill hångla med sin pojkvän och vår lycka gör honom lycklig.


Allt det som jag räknar upp gör jag ihop med främlingar och bekanta som jag springer in i på stan. Gemensamt för de alla är att de är en del av ett Sverige där mångfald är något bra. Vi är rasifierade och vi är svenskar.
Och det är de här händelserna som jag ser varje vecka- alla de här gör att jag älskar Sverige ännu mer än när jag var barn.
Det är ett Sverige där jag ser och upplever så mycket rasism men också ett Sverige där jag varje dag känner att ett Sverige fyllt med mångfald gör mitt liv rikare och bättre.
Sverige förändras och på en del fronter går det snabbt, andra långsamt men oavsett så behöver Sverige förändras för att utvecklas. Och med mångfald så går vi mot ett samhälle som jag vill se - ett där rasism, sexism och diskriminering av HTBQ+-personer inte accepteras.

Nu kanske jag är mindre genomtänkt och målar allt i regnbågsfärger. Men det är den enda färgen jag vill måla allt i och jag har så många som gör det med mig.
Kanske handlar det om att ha ett öppet sinne.
Kanske handlar det om att inte vara rädd gentemot andra som har samma hudfärg än ens egen.
Kanske handlar det om att faktiskt våga prata med andra, skratta och faktiskt kunna leva.

Eller så kokar det ned till att skärpa sig,vara en vettig människa,  skaffa perspektiv och att vara lite mer genomtänkt än att gå full rasist för att en affär inte säljer köttbullar.





Vi kan bli mer, bättre och större. Vi vinner på mångfald.


Mer läsning på temat: