Var bara lite vettig så blir du inte rasist.

Så.

Jag har som en del andra hört om ledaren från Göteborgsposten som publicerades den 15 juni. Jag drog mig för att läsa den men tillslut så kunde jag inte låta bli.

Och ni vet den där känslan som slår en i huvudet när en gjorde mindre genomtänkta beslut.

Till exempel när jag var tio och undrade om hallontvålen verkligen smakade hallon och jag slickade på den. Blä. Mindre genomtänkt.

Eller när jag var 15 och funderade på om stekplattan var varm och lade handen på för att testa. Aj. Mindre genomtänkt.

Eller nu när jag öppnar en ledare som jag bara känner rättfärdigar rasism och tänker att “Hur illa kan det vara?” Fy. Mindre genomtänkt.

Jag tänkte inte länka in den eller ens bryta ned den i delar. Men det jag vill är att berätta om mitt Sverige.

Jag har haft en privilegierad uppväxt och inte behövt sakna något. Det är jag enormt tacksam och glad över. Jag växte upp med föräldrar som älskade mig och stöttade mig i allt.
Det präglade mig väldigt mycket i hur jag såg på livet och vad jag ville uppnå. Jag ville se en värld som var den bästa och jag ville få den att bli bättre genom att göra bra saker.

I korthet var min barndom rätt jädra bra.

Men mitt Sverige där jag växte upp och tog mina första steg är inte samma Sverige som det är nu.
För som barn så var rasism något väldigt oklart och framförallt var det något som inte fanns för mig. Det var något jag läste om i böcker och var medveten om men att någon skulle döma mig för min hudfärg var otänkbart.
Nazister fanns och jag tror att jag var…. Åtta eller så när jag första gången stötte på dem. Det var en jobbig kväll och jag var rädd. Kanske mest för att de runtomkring var rädda för min skull och jag blev orolig för dem. Men i slutänden kände jag mig trygg med min familj och familjevänner den kvällen.

Men det är ändå ett otroligt levande minne från mina barndoms år.

När jag upptäckte att det fanns rasism, fördomar och objektifiering mot mig som rasifierad kvinna är en tråkig historia och om det har jag skrivit enormt mycket. Det finns inlänkat längst ned i den här bloggposten.

Det är kort sagt ett annat Sverige jag ser idag, ett där rasism och fördomar får mer och mer fotfäste.

Men jag ser också så mycket annat och det försöker jag fokusera på när saker bli för tungt.

För det är de delarna som gör att jag älskar det Sverige vi har i dag som är så olikt det jag växte upp i.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag idag ser så många olika kulturer som växer sida vid sida.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag ser så många mer människor med min hudfärg och det gör mig lycklig.

Mitt Sverige är ett Sverige är att gå ned till närbutiken och prata fotboll med kassören ihop med en muslimsk kvinna. Alla lika engagerade och glada.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag hittar mat från alla världens hörn i mataffären och det gör mitt liv rikare. (Det bättrar inte på min matlagning men jag har kul på vägen)

Mitt Sverige är ett Sverige där jag går i Pride sida vid sida med människor av alla hudfärger och från alla religioner.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag fastnar i en samtal på spårvagnen om Game of Thrones och varför säsong 8 både gjorde mig glad och besviken.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag spelar Pokémon Go med barn och unga under dagar där allt bara är skratt och en språngmarsch mellan olika gym.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag dansar på klubb, kyssandes en vacker flicka och en kille tycker det är underbart att vi kysser varandra. Eftersom han är gay och vill hångla med sin pojkvän och vår lycka gör honom lycklig.

Allt det som jag räknar upp gör jag ihop med främlingar och bekanta som jag springer in i på stan. Gemensamt för de alla är att de är en del av ett Sverige där mångfald är något bra. Vi är rasifierade och vi är svenskar.
Och det är de här händelserna som jag ser varje vecka- alla de här gör att jag älskar Sverige ännu mer än när jag var barn.

Det är ett Sverige där jag ser och upplever så mycket rasism men också ett Sverige där jag varje dag känner att ett Sverige fyllt med mångfald gör mitt liv rikare och bättre.
Sverige förändras och på en del fronter går det snabbt, andra långsamt men oavsett så behöver Sverige förändras för att utvecklas. Och med mångfald så går vi mot ett samhälle som jag vill se - ett där rasism, sexism och diskriminering av HTBQ+-personer inte accepteras.

Nu kanske jag är mindre genomtänkt och målar allt i regnbågsfärger. Men det är den enda färgen jag vill måla allt i och jag har så många som gör det med mig.

Kanske handlar det om att ha ett öppet sinne.

Kanske handlar det om att inte vara rädd gentemot andra som har samma hudfärg än ens egen.

Kanske handlar det om att faktiskt våga prata med andra, skratta och faktiskt kunna leva.

Eller så kokar det ned till att skärpa sig,vara en vettig människa,  skaffa perspektiv och att vara lite mer genomtänkt än att gå full rasist för att en affär inte säljer köttbullar.

Vi kan bli mer, bättre och större. Vi vinner på mångfald.

Mer läsning på temat:

• Hur harmlösa kommentarer främjar rasism
• Almedalen den 1: Nazisterna och vad deras närvaro gjorde
• Hatet mot Durmaz och att fotbollen inte är skurken
• Rasismen i siffror för mig
• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism

Hur harmlösa kommentarer främjar rasism

Det har blivit dags att prata om rasism igen och det är som vanligt

1)aldrig roligt men

2)alltid välbehövligt.

Jag har som ni vet under senare år sett en förändring i debatten, den där frågeställningen gått från;
“Hur motverkar vi rasism och nazism?”

Till:
“Varför är det fel att uttrycka sig rasistiskt”

Hade det inte varit så tragiskt hade jag skrattat högt. Men jag är tyst och arg istället.

För det är inte roligt när debatten hela tiden flyttas från att handla om diskriminering och rasism till att handla om en förvriden syn på vad vi får säga och inte.

Det skär i hjärtat på mig varje gång som jag hör orden: “Varför det är fel att uttrycka sig rasistiskt?”
Ännu mer när jag ser människor som berättar om när de blivit utsatta för rasism och det direkt dyker upp människor som säger:
De sällsynta gånger jag säger att “Det där är en tråkig kommentar, du kanske borde fråga mig något annat?”, så har bemötandet snarare blivit kränkt upprördhet och ledsenhet (“Men jag menade ju bara väl och var nyfiken.”) vilket lett till dålig stämning och där jag blivit den som betraktas som den som gjort fel.

“Men är det där verkligen rasism? Jag tycker att du överreagerar.”

Det är något väldigt skevt när hela debatten om att motverka rasism tappas bort i en metadebatt om varför rasism är fel och ännu mer när det börjar debatteras vad som är “äkta” rasism.

Jag har tänkt på detta under året som gått, främst utifrån mina egna upplevelser.
Det jag ser är att det finns ett mönster i synen på rasism, hur allvarligt det bedöms av icke-drabbade och hur de som drabbas förväntas hantera det.

Egentligen är det två varianter av rasism där det första bedöms mycket mildare än det andra.

Variant 1, även kallat “Men jag måste ju få vara nyfiken på dig!”

Kommer ofta i form av nyfikna eller skämtsamma kommentarer, till exempel:

Du är så jävla exotisk, du måste vara vild i sängen!

Ni från Indien och Asien är alltid så bra på att laga mat

Men är det inte så att du har rytmen i blodet?

Kommentarerna jag räknar upp här verkar harmlösa men i grund och botten är de rasistiska kommentarer. De är baserade på fördomar och stereotyper som får stå oemotsagda för att vi lär oss att inte skapa dålig stämning och för att det ses som kul att folk vågar fråga.

De placerar mig i ett fack där jag inte ses som en person och där varje konversation vi har efter de kommentarerna för min del kommer att präglas av en undran om du pratar med mig eller med “en spännande exotisk person” som det är fritt att kleta dina fördomar på.

Det är klart att du får vara nyfiken på en person men ha lite taktkänsla och framförallt, var inkännande.

Det finns tusen saker du kan fråga en rasifierad person om som inte tar avstamp i tråkiga fördomar och stereotyper. Till exempel vad personen jobbar med,om träning eller varför inte något om tv-serier.

Det ger garanterat bättre utgångspunkt för samtal och kanske för en framtida vänskap.

Den här typen av kommentarer möter jag fortfarande och de är tråkiga men det som är mer tråkigt är hur vi ser på den här typen av kommentarer.

För kunde jag inte haft lite humor?
Självdistans?
Eller bara varit lite jävla trevlig och lett lite mer?

Svar nej.

Det är inte okej att häva ur sig massa rasistiska klyschor och sedan säga att det bara var på skoj.

Det är inte okej att säga till den rasifierade som säger ifrån att hen skapar dålig stämning och inte kan ta ett skämt eller en komplimang.

För det är inte skämt, det är inte komplimanger och det är inte kul med rasism.

Rasifierade har all rätt i världen att skapa dålig stämning och säga ifrån när det byggs rasistiska fördomar på vår bekostnad.

“Harmlösa” kommentarer med rasistisk förankring kommer aldrig vara en bra konversationsstartare och oavsett vad som sägs så är detta rasism.

För allt börjar i fördomar, i stereotyper och i “harmlösa” kommentarer.

Det är när sådana kommentarer blir norm och får stå oemotsagda som det växer och blir till mer.

Med det sagt går vi vidare till:

Variant 2, även kallat “Sådana som du borde skjutas”.

Detta är den så kallade grövre delen av rasismen, den som handlar om hot, hat och påhopp.

Det är här jag placerar de händelser som drabbar mig från okända personer som inte sker på någon annan basis än att de inte gillar min hudfärg.

Den här formen av rasism är snabbt växande, den är aggressiv och den kan drabba vem som helst, från barn till vuxna.

Jag har skrivit så mycket om detta redan så jag tänker inte dra några exempel här men läs gärna min text över första halvan av 2018 här.

Den här formen av rasism gör mig aktivt rädd, förbannad och framförallt så är den ett aktivt hot mot min existens som jag har svårt att skydda mig mot.

Så i väldigt förenklad form har där ni rasismens två varianter enligt mig.

Här är det kanske lätt att börja jämföra de två och tänka:  

En form av rasism är harmlös och den andra är våldsam… Är det inte enklare att strunta i den harmlösa rasismen och bara leva med den? Kanske vara en smula mindre kränkt och istället fokusera på att stoppa den våldsamma rasismen som verkar mer skadlig?

Nej, det är inte så enkelt även fast många önskar att det vore så. För det första bör vi aldrig jämföra dessa två typer av rasism i syfte att bagatellisera den ena eller den andra och för de andra hänger de ihop och bör ses som två sidor av samma mynt.

Rasism handlar om fördomar, stereotypiseringar och att bli sedd som en hudfärg och en grupp istället för en individ.

Det börjar med ofarliga, harmlösa kommentarer som rasifierade förväntas skratta åt, hantera och spela med i.

Kommentarer som bottnar i okunnighet, fördomar och ibland en vilja att skada och håna.

Står detta oemotsagt så leder det till mer fördomar, mer stereotypiseringar och ett språkbruk som efter ett kort tag får en tydlig ton av ett vi och ett dom.

För det som då sades på skämt räknas nu som sanning vilket leder till ett nedvärderande av människor som rasifieras.

När rasifierade människor ses som mindre värda, mindre smarta och som mindre människor är steget till hatkommentarer, hot och våld väldigt nära.

För ingen vettig människor skulle spotta på en annan människa på tunnelbanan enbart för hur den ser ut. Det är otänkbart eftersom vi blir uppfostrade till att se till alla människors lika värde.

Men när en rasifierad människas värde redan sänkts genom fördomsfulla kommentarer, stereotypiseringar och en åsikt om att “de inte är som vi”, då är det väldigt lätt att spotta på en annan människa.

För du spottar på någon som du inte längre ser som människa eller ens som en individ.

Det är på grund av den här utvecklingen som vi måste betrakta rasism som just rasism. Vi måste sätta ned foten mot allt vi ser och vi får inte låta debatten handla om frågan

“Varför är det egentligen fel att uttrycka sig rasistiskt?”

Enkla svaret: Det är fel att uttrycka sig rasistiskt för att rasism är fel och det är något som varje vettig människa med något innanför pannbenet borde fatta.

Det är vårt och ert ansvar att se till att debatten hamnar rätt.

Där är ett första steg att ha koll på hur saker hänger ihop och se till att inte behandla rasistiska kommentarer som harmlösa och ofarliga. Genom att göra det motverkar vi  hat, hot och våld i rasismens namn.

Och låt oss ta med det in i 2019 för att fortsätta arbeta för att motverka rasism och nazism.

Vi kan bygga en bättre framtid.

Vad betyder rasifierad?

*Rasifierad - Att vara rasifierad innebär att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som har migrerat hit.//Beskrivning hämtad från Politism

Mer läsning på temat:

• Almedalen den 1: Nazisterna och vad deras närvaro gjorde
• Hatet mot Durmaz och att fotbollen inte är skurken
• Rasismen i siffror för mig
• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism

Det skadliga debattklimatet (eller du har inte rätt för att du är elak)

När jag säger att dagens debattklimat på internet oroar mig så låter det som att jag är minst 100 år gammal.

Men det är faktiskt sanning och för att jag ska bli orolig så ska det ha gått rätt långt. Som ni vet så har jag haft min beskärda del av näthat, jag har arbetat som digital redaktör och modererat kommentarsfält samt att jag haft en tendens att slänga mig in i debatter och stå upp mot rasism och sexism mer ofta än sällan.

Så det är inte så att jag inte vet att debattklimatet på nätet kan variera från trevligt och fluffigt till kränkningar och rena dödshot.

Det är ett problem, men det som oroar mig nu är inte hoten utan det är hur vi pratar med varandra på nätet.

Vi tolkar varandra på sämsta möjliga sätt och det känns som att det inte finns en vilja att nå fram till varandra utan enbart en vilja att:

1. Få så många likes som möjligt 
2. Trycka till den andra personen med spydigheter och en attityd av "detta ska du ha koll på annars är du en kass person"

Jag ska inte säga att jag inte har gjort mig skyldig till detta så många gånger. Jag har varit den som varit sjukt spydig och den som vägrat förklara. 

Jag har tappat tålamodet och fräst åt folk på världens mest okonstruktiva sätt. Jag gör det fortfarande ibland. 

Men jag har börjat funderar allvarligt hur vi kommunicerar med varandra på nätet och vart den här viljan att vinna debatter genom att tolka varandra så dåligt som möjligt kommer ifrån. Jag vet ärligt talat inte men den gör mig rätt nedstämd.

Vi har ett internetklimat där det är lätt att vara anonym och där det är lätt att både dreva mot folk och även att spy ur sig hat på ett sätt som är helt bisarrt.
Det finns en orsak till att jag har hårda kommentarsregler, det är för att det behövs och för att jag inte vill ge hatet en plattform. Det är mitt ansvar att se till att det inte sprids.

Och missförstå mig rätt, det finns tillfällen då folk förtjänar att bli frästa åt på nätet, som när folk som slänger sig med sexism, rasism och liknande och inte slutar trots att de blivit uppmärksammade på att deras beteende är skadligt och dåligt.
När upprepade dåliga beteenden vägrar rättas till kan mitt blodtryck gå i taket. 

Men jag försöker (och oj vad jag försöker) att tänka på att inte gå till personangrepp utan avsluta med att bara säga min mening om att beteendet är sunkigt och skadar andra och sedan lämna debatten för att spara mig själv.

Jag har märkt att de jag har mest respekt för på nätet är de som klarar av att hålla sig konstruktiva och förklarar för en person som beter sig kasst på nätet varför den personens beteende är dåligt. 

Det är jag på allvar så imponerad av.
Jag är mindre imponerad av arga människor som skriver att personer är dumma i huvudet och startar drev mot dessa så att hela saken går överstyr. Jag förstår helt hur de tänker men det känns som att det inte vinns något som helst på det och det skapar bara en samtalsklimat, både på nätet och IRL, där det handlar om ett vi och ett de som är skadligt och flyttar fokus från det som är viktigt.

Och det som är viktigt är hur vi ska uppnå våra mål snarare än att slå ned våra motståndare och peka på deras fel. För gör vi det har vi en sandlådedebatt och ärligt talat, jag ser nog av den typen i kassa politikerdebatter.

Det förekommer enormt mycket hat och hot på nätet men jag vill inte att vi sjunker till den nivån. Jag tror att vi kan göra bättre, bli bättre och vara bättre. Jag försöker fortfarande ge mig in i debatter men jag väljer mina strider och jag försöker numera tänka på att hålla en bra nivå. Ibland lyckas jag och ibland inte. Men jag tänker att jag når fram till mitt mål en dag.

Så mina små tips för att vara bra på nätet:

• Tolka varandra välvilligt. Alla har inte alltid benkoll på all terminologi eller varför något kan vara kränkande och den okunskapen kan ibland leda till att folk säger fel eler gör misstag de inte är medvetna om. Var snälla och fråga alltid "Hur menar du nu?" innan du bestämmer dig för att säga att att någon är en idiot. 
• Värna om ett bra samtal. Om du går in i ett samtal/diskussion med målet att ni ska nå varandra så se till att vara den som håller en bra ton. Och kom ihåg att det är okej, mer än okej, att lämna diskussionen när den tar för mycket tid. Hellre det än att det blir en smutskastning.
• Du ska inte alltid vara den som förklarar. Det orkar ingen människa och dessutom så har du inte betalt för det (särskilt inte som kvinna). Men ha kanske ett bra gäng länkar förberedda du kan länka in när någon inte har koll. Det gör så mycket för att se till att folk har koll och det sparar på din egen energi.
• Läs på om #jagärhär. Det är en riktigt bra grupp och förening
• Kritisera och analysera men angrip inte personen som skriver genom personangrepp och hat.
• Ha koll på dina fakta och läs på innan du börjar skrika om att saker eller personer har fel. Det är jävligt hett att ha orkat kolla fakta, mindre hett att inte ens orka googla med en smula källkritik.
• Persondrev är aldrig en bra grej. Oavsett vad det gäller. Ingen vinner på det överhuvudtaget. 
• Jaga inte likes genom att försöka skriva spydiga och kaxiga saker.

Det kanske inte alltid är lätt att komma ihåg detta när känslorna flammar högt på nätet. Jag kommer inte alltid ihåg det själv och jag applicerar det aldrig ever när det gäller personpåhopp på mig eller mina närmaste. Eller rasister som säger att jag borde skjutas. De kommer jag behandla med blockknapp och en oförsonlighet som inte är av denna värld.
Men de speciella människorna som enbart vill skada mig och de jag älskar är i ett kapitel för sig.

Min poäng är att i vanliga diskussioner så försöker jag så gott jag kan idag och jag tänker att du kan göra det med.

Mer läsning på temat:

• Min historia av näthat

Courage for our friends

Det har återigen varit saker som hänt som gör världen och Sverige till en jobbigare plats. Det kryper närmare och det är klart att det påverkar mig.
Precis som vanligt när det händer så tittar jag på Lord of the rings  och försöker hitta något att hålla fast vid.
Jag har gjort det så många gånger att det borde egentligen klassas som en metod som inte längre funkar men likväl så gör den det.

Den här gången blev det Lord of the rings - Return of the king.  Mycket för att jag aldrig gråtit så mycket till en film som jag gjort som till den och för att det är en film där känslorna hela tiden pendlar mellan hopp och nattsvart mörker. Jag har sett den minst 100 gånger men den tar mig lika mycket varje gång.

Det är klart att rädslan finns när mörkret faller men en sak är säker. En sak som jag tänker och andas varje kväll:
Jag kommer inte ge upp och jag kommer inte tillåta någon annan att göra det heller.
Jag kommer vara rädd och viktigare, jag kommer låta mig själv vara rädd. Men jag kommer möta det med öppna ögon och slåss in i det sista.
Om det här är den tid jag blivit given att leva i så tänker jag göra det mesta av det och när slutet sker kommer jag veta att jag levde och att jag gjorde allt.

Det är alltid som mörkast precis innan gryningen men det är vi som bestämmer vad vi gör i stunden då vi har en chans att ändra allt.

Kära pappa eller att alla inte ser strukturer.

Via Emanuel Karlsten snubblade jag över det här klippet från Care Norge. Jag började titta på det lite slött och sen så var det som att få ett slag i ansiktet i kombination med en hink iskallt vatten

Kära Pappa (Care Norge)
Jag såg det här klippet igår och drabbades totalt. Jag kan fortfarande inte släppa det. Ta fem minuter idag. Se klippet i helskärm, slå på högsta videokvalitet och tillåt dig drabbas.Jag har en dotter som är två år gammal. Hon kommer växa upp i den här sjuka världen jag varit och är medskapare till. Min enda uppgift är att se till att jag lämnar något bättre för henne. Vad är det för samhälle jag bidragit till? Vad har jag skapat för kultur genom att jag inte sagt ifrån? Jag känner skuld, men framförallt ett enormt behov av att göra något. Så mitt första steg blir att dela den här filmen.Videon kommer från den norska välgörenhetsorganisationen CARE som jobbar för kvinnors rättigheter. Den är regisserad pro bono av den svenske regissören Jakob Ström, som också sett till att det gjorts en version med svensk röst. Eftersom organisationen inte finns i Sverige har jag erbjudits möjligheten att dela videon här. Jag får inte betalt för det och jag vet inte ens om det går att stötta organisationen ekonomiskt i Sverige. För mig handlar det bara om att fler ska få se, känna och drabbas.Om denna delning åtminstone kan så ett frö av självmedvetenhet om varje människas ansvar, varje mans ansvar, är det värt det. För vi behöver vara många som är med och förändrar. Min förhoppning är att fler ska se det om jag delar den här.
Posted by Emanuel Karlsten on Wednesday, December 9, 2015

Jag delade den på min privata facebook och senare på min offentliga med följande text:

"Jag har en pappa som i allt tagit mitt parti. Som hämtat mig på fyllan, som suttit med mig när jag gråtit ögonen ur mig, som när han fick reda på att mitt ex misshandlat mig ville riva hela staden och spärra in honom.
Min pappa har accepterat och älskat mig för de val jag gjort, trots de val jag gjort och som aldrig dömt mig. Han lärde mig att det inte är mitt fel när killar beter sig dåligt och han har alltid stått på min sida, oavsett. Min pappa är bäst i världen med det största hjärtat.

Jag är lyckligt lottad.
Men alla är inte som min pappa och alla män är inte bra förebilder för andra män, snarare tvärtom. För att citera Elaine: Vi skall inte behövs lära flickor att undvika bli utsatta. Vi skall lära pojkarna att de inte skall utsätta flickor och kvinnor för kränkningar. Men vi kan vara göra det genom att vara bra förebilder.
Det skall inte vara en flickas största fara i livet att just vara flicka."

Jag såg att fler och fler delade den med positiva ord men lite kritik mot den som dök upp var detta med att synsättet att män känner empati för kvinnor baserat på deras döttrar och inte för att de är just kvinnor är problematiskt och att det borde gå per automatik.

Jag förstår kritiken och argumentationen och i den bästa av världar så borde detta med respekt och hänsyn mot kvinnor vara en självklarhet och våldtäktskultur borde vara något som inte existerar.

Men vi lever tyvärr inte i den världen ännu och därför behövs videos som den ovan.

Visst är det ett problem när män blir feminister först när de har fått döttrar, jag hade helst sett att de blivit det långt tidigare. Men bättre sent än aldrig och jag ser inga problem att uppmana män att tänka mer feministiskt _på grund_ av att de har döttrar.
Om det funkar och får män, både de som har barn och de som inte har det, att tänka till och börja sätta gränser för andra män i sin omgivning är jag helt för.

Jag har fantastiska manliga vänner som har med sig detta tänket dagligen, som lyfter kvinnor, som sätter gränser, som säger ifrån.
Men de hör till en klar minoritet och de är mina lysande undantag.

För det jag ser och det jag lärt mig under de senaste åren så är det inte är självklart för män att säga ifrån när de ser våldtäktskultur och liknande.
Jag har många många manliga vänner som skiter i att deras vänner har våldtagit och sexuellt trakasserat kvinnor i deras bekantskapskrets , manliga vänner som konsekvent håller manliga förövare om ryggen trots att det är många kvinnliga vänner som sagt att ”det där är ingen bra kille alls”.
En del av dessa män är sådana som kallar sig feminister men som mer än en gång skämtar bort sina manliga vänners dåliga beteenden med ett leende och ett "Ja men du vet hur X är".

Ja jag vet hur X är och det vet du med så varför uppmuntrar du som man hans beteende konstant?
Jag som kvinna försöker hindra det och blir till på köpet stämplad som en jävligt jobbig person som aldrig kan se ett skämt.

Sedan dök det upp lite argument om att filmen stöttade hederskultur på så sätt att den uppmuntrade fäder till att skydda sina döttrars dygd samt att den skammade pappor.

Med det facit i i bagaget som jag nyss räknade upp så säger jag bara en sak:

Jag har inga problem med att skamma män till att tänka en vända extra kring språk och beteende så länge det leder till bra saker (som en bättre kvinnosyn).
Jag har inga problem med att filmen funderar som en ögonöppnare för män och får de att se strukturer som finns runtomkring dem.
Jag tolkar inte filmen som att det handlar om döttrars dygd utan som att den handlar om att värna den respekt som ska visas kvinnor.
Alla kvinnor.
Det är enligt mig inte hederskultur att lyssna på när en dotter säger till sin far att ”hey, se till att hjälpa till att skapa en bättre värld för mig och andra tjejer”.
Att män i en fadersroll säger till andra män i sin omgivning att inte använda sunkigt språk och därmed medverkar till att skapa en bättre kultur för kvinnor är något som är bra, positivt och välbehövligt.
För män beter sig inte bra mot kvinnor idag.

Inte alla män!
Nej, verkligen inte alla män men tillräckligt många som skyddar förövare, tillräckligt många som inte ser och tillräckligt många som strävar bakåt.
Jag vet att män kan bättre än så här och det är därför jag gillar videon. Den slår rejält.

Om det är så att män måste tänka på sina döttrar, existerande och framtida, för att faktiskt skärpa sig är jag helt för. Den skammen får de ta i så fall för uppenbarligen så räcker det inte hela vägen fram att säga till som kvinna idag.

Tro mig, jag vet och det gör många många med mig.

Edit: Regissören Jacob Ström gick den 14 december ut med ett brev riktat till en vän som kommenterat filmen och kallat den offerbejakande feminism. Läs den här för det är riktigt bra! 

Varför rasismen idag gör mig asrädd

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten

Jag upplever att rasismen idag ser annorlunda ut än vad den gjorde när jag var liten. Då var den lätt att urskilja, lät att fly ifrån och lätt att ta itu med, både för mig personligen och för min omgivning. När någon kallade mig för neger var det lätt att peka på rasistiskt beteende. Det var lätt för mina föräldrar och för mig att reagera och det viktigaste, vi fick fullt stöd för det ansågs inte okej att vara rasist. Idag är rasismen enligt mig mer normaliserad, mer accepterad och därmed blir den mer hotfull. Vad som räknas till rasism smalnas hela tiden ned, både enligt andra människor men även av samhället. Bara debatten om huruvida man ska få säga negerboll pekar tydligt på det. Fokus har flyttats och det handlar inte längre om att rasism är oacceptabelt och ett tecken på bristande respekt för andra människor utan det handlar istället om en förvräng syn på yttrandefriheten och en attityd om att man måste få säga vad man vill. Man måste få hata vad man vill. Man måste få vara rasist. Den här normaliseringen och den ökade rasismen skrämmer mig något enormt. Den rasism jag har varit utsatt för har stannat vid skällsord, strukturell rasism och diskriminering. Det är jag tillräckligt stark för att hantera. Inte för att jag vill hantera det men för att jag måste.  Jag har tvingats lära mig mig.  Det som gör att jag orkar vidare är att jag har en bra familj och bra vänner som kan backa upp mig när rasismen händer. Alla har inte samma tur som jag. Jag tänker på de som inte har samma stöd som jag, på de som inte orkar längre. Jag tänker på de som dör eller misshandlas för att de har fel hudfärg eller kommer från fel land. De som bara inte ser svenska ut. Jag tänker ofta på hur det ska gå för mina barn. Hur gärna jag än vill så kommer mina barn inte födas med kritvit hud och guldblonda lockar. Mina barn kommer att likna mig i hudfärgen, det kan jag inte göra något åt även om jag önskar det.

Jag kan kämpa mot rasism för mig själv och för andra men hur ska jag lära mina barn att kämpa mot rasismens dömande för något de inte kan rå för och hur lär jag de samtidigt att bli stolta över vilka de är? När jag i mitt värsta scenario ser hur utvecklingen av rasism bara fortsättet i samma takt som den gör nu så blir jag riktigt rädd. Mycket för att jag känner att för varje kamp jag för, för varje steg jag tar framåt så ser jag samtidigt hur det halkas bakåt minst fyra när det kommer till hur det ses på rasism. Det tar aldrig slut.

“Men var inte så rädd! Då vinner de” säger en del till mig.

Min respons på det är att jag vill skalla dem. Det är ingen lek eller ett spel där det handlar om att spela smartast. På lång sikt handlar det för mig om en kamp för min rätt att få existera på samma villkor som alla andra. Hur jag än vrider och vänder på det så är de stora förlorarna i detta jag och de som rasifieras. Om vi är tysta så växer rasismen, om vi säger ifrån så är vi PK--maffian. Det har aldrig handlat om att välja att vara emot rasism för oss. Vi kan inte sluta kämpa för vi måste kunna få leva. Men vi måste samtidigt bära ansvaret för att göra kampen rätt så vi inte upprör någon, hantera människors oförståelse och samtidigt fungera som levande uppslagsverk för vita vänner. Yey. Säg inte åt mig att sluta vara rädd när ni lämnar mig ensam att slåss och nedvärderar min rädsla och min oro. Ni som har ert på det torra, det är inte ni som förlorar när rasismen växer. Det är jag och de andra som rasifieras.

Arhan skrev en gång något på sin facebookstatus som jag vill lyfta fram och jag vill be alla tänka en vända, både över rasism men också över hur vi bemöter de som pratar om det. Och hur vi hjälper. “Du som pratar om antirasism och istället går över gatan eller ser dig om en extra gång och ökar takten när du ser ett gäng invandrare. Du, du som skyller på ismer och ideologier, du som hellre står och pekar finger. Har du tänkt på att prata med personen som gråter ögonen ur sig på gatan för att bara fråga vad som är fel? Har du tänkt på att fråga om personen med kartan i handen behöver hjälp? Har du tänkt på att du kan rädda världen, en person i taget? Har du tänkt på att du kan vara den vardagshjälte som någon behöver där och då?”

Män som hatar kvinnor och hur trött jag är på det

Den feministiska kampen sliter just nu rätt hårt på mig och sommaren är extra hård. Det är perioden då våldtäkter ökar och våld i nära relationer skenar upp lite extra (heja semestertider). Kort sagt blir det lite extra osäkert.

Med det sagt, helvete vad trött jag är på män.

Ja ni läste rätt.

Jag är så in i vassen trött på män som våldtar, män som misshandlar, män som kränker, män som hånar kvinnor… Listan kan göras så lång.

Och jag riktigt hör protesterna nu. “INTE ALLA MÄN! Hur kan du dra alla över en kam?”

Nej, det är klart att det inte handlar om alla män.

Men det är tillräckligt många män för att jag ska vara på min vakt.

*98 % av de som misstänks för sexualbrott 2013 var män.

*82% av de som misstänks för misshandel 2013 var män.

Lägg därtill att det är ytterligare män som försvarar förövare och som beter sig som as mot kvinnor eller försvarar kränkande beteende. Män som tycker det är okej att skämta om våldtäkt,män som tycker det är okej att kalla en tjej för hora.

Det blir en del män tillslut. Inte alla män men en majoritet.

Smaka på det en stund.

Ta sedan en funderare varför kvinnor och feminister som lyfter detta får ta så mycket skit, från skällsord och hot till trakasserier.

För så fort det dyker upp en status eller en debattartikel som fokuserar på problemen så haglar hatkommentarerna som regn på midsommar. Vi får ta en massa skit om vilka hemska manshatare vi är och att vi borde skämmas.

Fuck it, det är inte vi som borde skämmas för att vi lyfter ett problem.

De som ska skämmas är de män som gör detta. De män som våldtar, de män som misshandlar, de män som tycker det är helt okej att hota med våldtäkt, de män som är sexister, de män som diskriminerar.

Visst förstår jag att det blir hårt för vissa män ta kritik och jag förstår att det kan vara jobbigt. Jag förstår att man hamnar i försvarsställning.

Men seriöst, släpp kränktheten och börja tänk lite.

Hade jag varit man hade jag varit asförbannad på de män som gör detta. Jag hade varit fly förbannad på de män som skapar en otrygg miljö för sina medmänniskor. Jag hade varit fucking rasande på den mansroll som patriarkatet skapar som gör att män inte får visa sina känslor. Där har vi en spiral som leder till våld, I tell you that.

Och en sak till, du får inga pluspoäng som bra kille bara för att du låtit bli att våldta eller misshandla.

Du får början till pluspoäng när du börjar analysera och tänka över hur strukturer och patriarkatet påverkar oss.

Du får pluspoäng när du aktivt börjar förändra samhället omkring dig i ord och handling.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Om du är en bra, snäll och vettig man, varför måste du då försvara dig och varför blir det ett sådant hot när problemen män skapar lyfts?

Etnicitet och lajv 2.0

Just det, jag har glömt att blogga om årets Prolog! Det var så mycket bra att jag fortfarande inte smält det helt så jag kommer vara tvungen att ta det i omgångar under året.

Jag tänkte börja med att berätta om min och Zinweis föreläsning "Etnicitet och lajv 2.0"

Kort beskrivning av vår föreläsning:
En genomgång av hur den framskridande främlingsfientligheten i samhället påverkar lajvhobbyn och individer med utomnordiskt utseende. Under föreläsningen varvas personliga anekdoter med en genomgång av ett antal för diskussionen relevanta termer och tips på antirasistiska handlingar och varför dessa är så viktiga för ett inkluderande klimat

För två år sedan, på mitt första Prolog, så höll vi vår första föreläsning på temat och tänkte att det skulle räcka. Men icke, vi hade glöm detta med att rasismens växande framfart i samhället och den inverkan detta har på lajvsverige. Så någongång förra sommaren så bestämde vi oss för att göra en uppföljare. En arg och bitter sådan.
Och det gjorde vi. När vi satt och skrev och drog igenom föreläsningen så insåg vi att vi aldrig varit så arga och besvikna på våra medlajvare och på den växande acceptansen mot rasism. Det märks när vi pratar men det blev bra i slutänden.

Både jag och Zinwei har bloggat en del om detta innan och för läsning som rör en del av det som vi pratar om så rekommenderas följande av våra blogginlägg!

Setsuna

En feg inställning till rasism (eller en fråga om att se sina privilegier)


Zinwei

Ljudet av inget ljud: Den tysta majoriteten
Rasifiering - En förklaring