söndag 18 augusti 2019

Till min älskade mormor

Hon är så tunn och skör där hon ligger i sängen. Det var över en och en halv månad sedan jag var här men det känns som en livstid.

Hon har blivit så liten och när jag tar hennes hand i min känns det som att jag ska ha sönder den 

Men hennes grepp om mina fingrar är detsamma och fast huden är tunn så är den varm.

Vi pratar. Små ord om livet. Om hur hon mår.

"Jag vill inte mer nu." viskar hon.

Och jag skäms över hugget i hjärtat  

"Snälla gå aldrig" är vad jag vill svara men jag säger det inte. För jag ser hur trött hon är. Hur ont hon har och hur varje andetag är en plåga.

Mitt hugg i hjärtat är själviskhet. 

För jag vet inte hur jag ska orka utan att hon finns. Men jag säger inget. Jag gömmer bara ansiktet mot hennes hand och kysser den. Hon har varit med mig hela livet och jag vet inte hur jag ska orka.

Hennes hand i min, jag släpper inte förrens jag måste gå.

När hon somnar in några dagar senare så känner jag fortfarande hennes hand i min. 

Hennes tunna, varma hud och mjuka fingertoppar.

Min älskade mormor är borta. Hon var en av de viktigaste människorna i mig liv och jag vet fortfarande inte helt hur jag ska orka utan henne. Det känns ofattbart att jag inte ska ringa henne, höra hennes röst, bolla tankar och besöka henne för att prata om allt mellan himmel och jord.

Hennes begravning var vacker, stillsam och precis som hon velat ha den. Och då sjönk det in att hon verkligen är borta. För alltid.

Älskade mormor. Tack för en livstid av att du fanns bredvid mig. Från att du höll min hand när jag var liten och knappt kunde gå till att jag på slutet fick hjälpa dig resa dig upp.

För att du var där under hela min barndom med livsvisdom,skratt och danska ord.

För alla gångerna jag sprang genom skogen mot busshållplatsen och mötte dig och du alltid blev lika glad.

För att du introducerade mig för HC Andersens fantastiska sagor och för att du läste dem alla för mig. 

För att du lärde mig att be aftonbön och alltid kom in när jag drömde mardrömmar. Och för kläderna du virkade till mina gosedjur.

För jularna då du och pappa drack gammeldansk och berättade historier.

För att du satt bredvid mig hela sommaren när jag sydde mina första medeltidskläder. För att du broderade min klänning när min ork tog slut (jag önskar så att jag hade kvar den nu).

För att du skrev ned allt om min student så att jag kunde läsa om den. Eftersom jag var så full att jag inte ens mindes maten.

För att jag alltid kunde komma över till dig när jag pluggade till journalist och prata om plugget. Och vi åt räkmackor, jordgubbar och drack kaffe. Du fick mig att tycka kaffe var gott.

För att du pratade med mig om politik, nyheter och om allt som pågick i världen. Jag blev alltid klokare när jag varit hos dig.

För alla böckerna du rekommenderade till mig och för att du läste allt jag kom med till dig. Vad vi läste och växte i varandras världar hela tiden.

För att du accepterade att jag även älskade tjejer och inte tyckte att det var konstigt utan mest vackert.

För att du förstod vad poly innebar och bjöd hem båda mina dåvarande partners till fika hos dig. Det betydde massor.

För att du också, under alla år, var så förstående över när jag mådde som dåligast, och för att du kunde ställa de där frågorna som fick mig att både öppna upp mig och även analysera varför jag mådde dåligt. Och för att du stöttade mig i min klättring upp från botten.

För att du hela tiden trodde på mig och för att du alltid, till och med på slutet kunde skämta, skratta och vara dig själv.

För alla dina brev med tidningsartiklar du klippte ut. Jag har sparat alla och jag läste alla artiklarna.

För att du berättade om dig själv, äkta och öppet och för att jag därför fick vara en del av hela ditt liv. Du var ett barnhemsbarn med hjärtat fullt av kärlek. Du var en kvinna som växte upp i Danmark under andra världskriget. Du var sjuksköterska med huvudet fullt av analyser. Du var hustru, mamma, mormor och du gjorde mig till en rikare person.

För din humor, ditt stora hjärta och för att du alltid fanns där och gjorde mig så mycket klokare, snällare och till mig.

För att du var den jag ville ringa till efter begravningen och berätta att jag sjöng en sång du skulle tyckt om. Som jag lovade dig när vi pratade så mycket om din begravning på slutet. Och jag klarade italienskan.

Men jag kan inte ringa dig och det gör så ont.

Älskade mormor. Jag vandrar vidare i livet och känner din hand i min. Och jag saknar dig. Så otroligt mycket.

Varje minut av mina dagar som är kvar.


måndag 22 juli 2019

Loser like me del 2: Att tvivla på vad jag kan och lite till

Då var det dags för del två i den här bloggserien. Och där första delen handlade om min kropp så handlar denna delen om hur det är att ena dagen känna sig som världens fucking supermänniska och andra dagen som världens största bluff.
Lite hederligt självtvivel som vi alla lider av lite då och då.
Jag skriver detta inte så mycket för att säga hur jag har det utan för att belysa det faktum att självtvivel är rätt vanligt.

Jag gör en hel del saker som jag vet ser ascoola ut. Jag har turen att kunna jobba med spel och spelkultur som även är mitt främsta fritidsintresse. Det är ett privilegium men det är inget som kommit gratis.
Jag är ingen superhjälte och det jag gör, det gör jag för att jag har kämpat häcken av mig och offrat i princip allt.
Jag får ofta höra att jag haft tur, mindre ofta att det faktiskt är mitt eget hårda slit under flera år som tagit mig dit jag är idag.
För det är trots allt något jag åstadkommit själv men det är ibland svårt att komma ihåg. Detta trots att jag försöker bli bättre på att:

1) Berömma mig själv
2) Ta cred för saker jag gör

För detta är så viktigt att göra. Både för mig som person, som kvinna och som rasifierad.
Vikten av att klappa sig själv på axeln, ta cred för sitt eget arbete och därigenom tro på sig själv är vad som får en att utvecklas, klättra uppåt och förändra världen enligt mig.

Men det är inte alltid så.

För att sammanfatta det:
75% av min tid känns det som att jag vet exakt vad jag håller på med.
25% av min tid känner jag mig så här:



De där 25% har en tendens att dåliga dagar äta hål på mig. Förra året var det riktigt illa eftersom jag då fick hantera elaka kommentarer på nätet om hur dålig jag är (nu i år har dessa tack och lov minskat till nästan noll när jag slutat som ordförande i Sverok).

För det är ju så att tvivel nöter ned en och det är något jag fått kämpa med.

  • Är jag tillräckligt bra?
  • Har jag tillräckligt med kompetens för detta?
  • Klarar jag av att hantera och leverera i allt?

Dessa frågor spinner runt i huvudet dåliga dagar och de hörs lite extra de dagarna då jag känner att min ork är lägre och att mitt minne fungerar sämre på grund av saker som hände för länge sedan (tänk vad lustigt hur trauma sätter spår). När jag tappar bollar eller gör misstag så känns min kompetens lika med noll.

För varför skulle just jag förtjäna så bra jobb som jag har?

Men det är ju så mänskligt att göra misstag och det jag arbetar med är att det är okej att tappa vissa bollar och framförallt att även om jag vill göra allt perfekt så är det inte rimligt att jag ska orka det.
Jag är ingen superhjälte, jag har brister som alla andra och jag kan inte allt i hela världen.
Om en sak jag gör blir 80% bra istället för 100% så får jag lära mig av det och förbättra det tills nästa gång.

Jag har arbetat länge på att just vara snäll mot mig själv och framförallt på att vara snäll mot mig själv inom de områden där jag känner mig osäker.

Där kommer min förmåga att teambuilda och framförallt att föreläsa och ta plats in.

Jag är en ninja på logistiskt arbete och att planera event men jag kände mig länge urkass på att teambuilda och på att stå i centrum.
Mycket för att jag kände att jag gjorde fel.
Jag är inte världens mest planerade människa och jag är rätt självlärd. Jag kan inga akademiska termer och jag kan inte heller alla teorier om hur arbete ska göras på bästa sätt.  Jag lärde mig genom mina erfarenheter, genom att prata med människor och genom att bara... tja, ta reda på med om vad jag tyckte var intressant.
Men det kändes som att jag var var en bluff. Jag som alltid var den med kassa powerpoints och som var tvungen att ha stödpapper med mig för att mitt minne svek mig.
Jag hatade så länge att stå i centrum för jag kände mig värdelös. Jag kunde inget utan hade bara mitt engagemang, mina erfarenheter och en vilja att förändra.

Det kändes aldrig nog.

Jag kände mig sämst som alltid agerade på mina känslor och som brann för så mycket istället för att vara akademiskt, analyserande och kunna backa upp allt med fakta.

Idag har jag landat i ett mellanläge som fungerar. Jag planerar mycket logistiskt och gör det jag är bäst på. Men samtidigt så friformar jag ofta det jag gör, från föreläsningar till arbetshelger, utifrån vad jag tror skulle fungera. Jag ändrar det längst vägen om det inte fungerar genom att läsa av de som deltar.
Jag är fortfarande mest nervös när jag ska föreläsa och upp på scen men jag känner mig inte längre som en bluff. Jag har insett att det som gör att folk lyssnar är mitt engagemang och vad jag har i erfarenhet.

Mina känslor och min passion för det jag vill göra är idag min styrka och min främsta tillgång.

Det fungerar bra och framförallt så gör det mig lugnare.

För jag behöver inte vara bäst på allt, det är det ingen som kan. Jag kan en hel del och det jag inte kan lär jag mig längst vägen.
Jag behöver inte ha 100% inom en kompetens. Ibland räcker det med 70% eller ibland ingen alls (för igen, jag lär mig längst vägen så länge jag bara brinner för en sak)

Jag säger ofta att jag är rätt episk och bra nuförtiden och det är för att jag vet att det stämmer och framförallt för att jag vill bryta en struktur.
Den strukturen stavas patriarkatet där kvinnor ställs inför kravet att vara en fucking superhjälte som ska klara jobb, familj, fritid och emotionell backup till alla i sin omgivning.
Det är inte rimligt någonstans och jag synar det gång på gång numera.
Jag vill se mig själv vara nöjd med vad jag gör, klättra högre för att jag vill det och ändra världen för att jag vill se en bättre värld.
Inte för att sträva efter att vara bäst för andras skull eller för ett jobb.

Jag vill göra saker och göra bra ifrån mig för att det ger mig något. Inte för att nå upp till en orimlig måttstock.

Så:

  • Är jag tillräckligt bra?
  • Har jag tillräckligt med kompetens för detta?
  • Klarar jag av att hantera och leverera i allt?

Svaret på alla dessa frågor är ja.

Jag är tillräckligt bra och det jag inte vet om, det löser sig.
Jag har tillräckligt med kompetens för de jobb jag har och det som dyker upp längst vägen, det löser jag.
Jag klarar av att hantera och leverera i allt jag gör för att jag har gett mig själv tillräckligt med utrymme. Jag jobbar ca 85% i dagsläget vilket gör att jag har utrymme för vila och återhämtning men också för att att utveckla mig själv.
Viktigare är att jag idag bara jobbar med saker jag verkligen brinner för och vill göra och det är jobb där jag känner mig uppskattad och har kul på.

Livet är på tok för kort för att jag ska orka lägga tid på att fundera över om jag är tillräckligt bra eller inte. Jag är inte bäst på allt men jag är bäst på vad jag gör just nu. Det betyder allt och den tanken försöker jag komma ihåg de där dagarna där allt känns kasst.
För de dagarna finns och efteråt så däckar jag i en soffa med filtar och gosedjur och bara sover.

Det är mer än okej.

Mina metoder för att hantera mina självtvivel idag är rätt enkla men jag tänkte skriva ned dem här:

  • Jag behöver inte vara bäst på allt, jag är bra som jag är.
  • Andras metoder kan verka superbra, jag kan lära av andra men jag ska aldrig försöka vara något jag inte är.
  • Jag har flera kalendrar för att inte glömma saker. Men glömmer jag saker är det inte hela världen.
  • Jag är snäll mot mig själv genom pepp, självvård och vila.
  • Jag har episka spellistor som går i mina hörlurar och som påminner mig om hur bra jag är.

Men det största jag repeterar för mig själv varje dag är detta:

Mina känslor, min passion och mina erfarenheter är min styrka.

 En vän sade en gång att jag bär hjärtat på kavajslaget och känslorna i ansiktet. Förra året gav just min passion och mina känslor upphov till ett enormt självtvivel.
Nu bär jag det som en del av mig, på samma sätt som jag bär mina slitna jeans,mitt färgstarka hår, mina kängor och mina nördtröjor.
Jag bränner inte längre världen omotiverat men jag vet att min passion och min eldfängdhet gör mig till den jag är.

Och jag vill aldrig mer vara något jag inte är.

Att jag är mig själv idag gör att jag visserligen fortfarande tvivlar på mig själv 25% av tiden men jag slipper pressa ned mig i en mall som inte är jag.

Det är värt allt.

Jag är fortfarande enormt tacksam och ödmjuk över att allt mitt slit tagit mig hit och jag gillar inte att skryta med vad jag kan och gör. Jag kommer alltid att ha svårt att ta komplimanger och jag vet att jag har så många att tacka för att jag idag mår bra och kan göra allt detta.
Jag glömmer er aldrig.
Men jag har insett att tvivlet på mig själv, det har oftast ingen grund och även om jag får lov att tvivla så tar det inte bort att jag i grunden är bra och kan mina saker.

För jag har kommit dit jag är för att jag är bra.

Och om jag kan det, som en gång tvivlade på om jag ens var kapabel att stå på en scen, rodda ett event eller bara ens klara av att gå själv till spårvagnen... Om jag kan göra saker så kan vem som helst göra vad som helst.


torsdag 18 juli 2019

Vikings in Japan 2019

Blogpost are in swedish but all of the videos are in english, enjoy :)

Tidigare i år begav sig jag, Svart och våra vänner Emily( aka Gråskäggsdotter) och Mårten iväg på en två veckors resa till Japan!
Vi var förvirrade, glada, jetlaggade, äventyrslystna och peppade!
Kort sagt, vi var allt som kan begäras av ett gäng vikingar i Japan :)
Det var en resa fylld med massor av känslor för mig men också fantastiskt fina minnen och framförallt en lycka över att för tredje gången återse ett land jag älskar så mycket. Och det var något extra fint i att få visa Japan för två av mina närmaste vänner. Jag filmade en hel del på resan och eftersom en bild säger mer än tusen ord så får ni här massa youtubevideos.

Alla är på engelska och jag rekommenderar att se dem i ordning :)






söndag 14 juli 2019

Loser like me del 1: Min kropp och hur lång tid det tog för mig att gilla den

Ingen vill vara en förlorare men herregud vad vi alla har varit förlorare någon gång. Och kanske fortfarande är.
Det är en av tankarna jag gått och funderat på länge. Hur vi alltid ska polera upp vår vardag och visa upp det perfekta, det felfria och en perfekt person där inget av våra tvivel och rädslor ska synas.
Det finns alltid saker en är missnöjd med hos sig själv. Jag är inget undantag.
Jag hamnar i de perioderna ibland, där jag inte vågar eller vill berätta om att jag har tunga dagar, tunga veckor eller är så trött efter jobb att jag bara däckar i soffan i dagar.
De dagarna berättar jag ofta inte om för jag 1) sover 2) är för slutkörd för att orka vara på nätet.
Men det borde jag göra, särskilt när vänner kommenterar hur mycket jag lyckas hinna med.
Svaret på det är att jag inte hinner med mer än någon annan, jag planerar bara mitt liv stenhårt vilket gör mig till en rätt tråkig människa.

Däremot hamnar jag oväntat ofta i situationer där jag inser att vänner ser mig som en övermänniska som gjort massa coola saker, har massivt med tid och massor med energi.

Som sagt, utsidan kan verka så men det är långt ifrån sant.

Jag ser inte mig själv som en person som lyckats i livet, jag är inte en vinnare på det sättet och jag ser mig inte som en cool person. Snarare tvärtom.
Det går inte en vecka utan att jag har tvivel på mig själv, mina förmågor, min kropp eller om de tankar jag har ens är smartare än en katts.

Så jag tänkte att i två delar prata lite om de tvivel jag har på mig själv, bara för att sänka ribban på att allt måste vara så skinande och för att påminna om att ingen är perfekt eller har haft ett perfekt liv, vare sig då eller nu.

Jag tänkte börja med min kropp och saker med den som spökat för mig i livet fram tills nu men också hur jag lärt mig att faktiskt tycka om mig själv.

Jag är kvinna och en av de saker jag påverkades av som liten var såklart utseendehets och kroppsfixering. Det var inte lika påtagligt när jag var liten som det är idag, mycket på grund av att jag inte såg så mycket på tv, inte hade en smartphone förrens jag var runt 20 och hade bra och vettiga föräldrar.
Bland jämnåriga flickor så var det tidigt viktigt att vara smal, att ha snygga kläder och att passa in.
Jag var länge hyfsat immun mot allt det där. Jag var inte intresserad av smink och kläder och när mina tjejkompisar började intressera sig för det så lekte jag fortfarande Robin Hood i skogen med mina killkompisar.
Jag var lite udda, särskilt då mitt största intresse var böcker medans mina tjejkompisars var hästar men jag hade ändå det rätt bra.
Bilderna på mig från tonåren visar en tjej i fleeceströja, slitna jeans och sneakers som visserligen är sjukt smal men enbart på grund av tennis, cyklande till skolan, dans och som sagt, det eviga springandet i skogen.
Jag hade det rätt bra.

Men det är klart att utseendehetsen påverkade mig ändå. Jag fick glasögon när jag var runt åtta och fick väldigt tidigt tandställning. Det var mindre kul men det som påverkade mig mest var något jag inte kunde göra något åt.

För när jag var yngre så var en av de saker jag hatade mest med mig själv min hudfärg. Så tragiskt kan det vara. 

Det stack i hjärtat att jag såg så annorlunda ut från mina vänner och från alla jag kände. Det var jag och min lillebror i hela området där vi växte upp plus skolorna som var mörkhyade.
Det där gick i perioder, ibland brydde jag mig inte om min hudfärg och ibland hatade jag den.
Ett av lågvattenperioderna i livet var när jag var i tonåren och kroppen precis började ändras som mest. Det innebar bristningar vilket alla får någon gång i livet. Så även jag och mina vänner.
Problemet var att mina bristningar blev nästan helt svarta, lite som tigerränder. Jag tänkte inte över de förens några vänner och min mamma undrade vad jag hade på låren. De menade inget illa och det var helt oskyldiga frågor.
Dock ledde det till att jag ägnade en hel sommar åt att försöka få bort dem. Och ett hett tips från coachen är att det inte, på några villkor, går att fila bort bristningar. Det gör asont och de försvinner inte det minsta.
Men jag ägnade fortfarande mycket tid där åt att titta mig i spegeln och tycka att just jag var den sämsta varelsen i världen.

När jag växte upp så blev det bättre. Min tandställning försvann och gav mig helt okej tänder. Jag kunde få linser och senare operera ögonen permanent.
Mina bristningar bleknade med tiden och när de dök upp igen så var det mer som att återse gamla vänner.
Min kropp och jag hittade en slags frid i några år tills jag började gå upp i vikt och det igen kändes som att världen föll sönder. Jag hade alltid hört till de som kunnat äta vad som helst utan att lägga på mig ett gram men nu ändrades det.
Det var svårt att hantera, särskilt i en tid då jag började plugga och senare ha jobb som innebar att jag satt stilla mycket.
Här slog utseendehetsen till med full kraft igen. Jag jämförde mig med andra tjejer jag umgicks med och funderade på hur jag kunde vara som de och framförallt, hur jag kunde bli lika snygg som de jag såg nätet.

Om jag fick en krona för alla dieter, bantningsförsök och fanskap jag försökte mig på under de där åren... Alla som misslyckades totalt för jag har ju ingen karaktär när det gäller god mat och jag älskar sötsaker.

Det som fungerade var att jag tränade något jag gillade, då främst thaiboxning, vilket för första gången gav mig insikt om hur fantastisk min kropp var. Herregud vad stark jag var och var mycket jag kunde göra om jag bara ville.

Men den vetskapen hindrade inte mig från att falla dit igen och igen i en virvel av kroppstvivel under årens lopp.
För det var ju så lätt att fokusera på vilken storlek mina kläder hade och inte det faktum att jag såg fantastisk ut i dem.

Jag var inte en populär tjej och jag var inte vacker. Betraktar mig fortfarande inte som det och kommer nog aldrig göra det. Men jag ville då så desperat gärna vara cool, vara snygg och vara... normal. Som de snygga.

Och jag tittade på vita kroppar och hur smala de var och hatade mina lår, min rumpa och det faktum att jag var kortare än alla andra men ändå hade mer kurvor.
Jag kände mig udda och jag kände mig fel men jag visste inte hur jag skulle hantera det. Än mindre när det som verkade uppskattas hos mig av män var det faktum att jag var annorlunda.
Jag ville inte vara exotiskt och ett objekt och jag ville inte vara det mitt i en tid när jag själv försökte hantera min kropp.
Inget var riktigt bra där.

Det var inte förrens jag hittade andra rasifierade och även började prata med min nästan-familj nere på Sri Lanka som jag började kunna hitta en balans till mig själv. Både till mig själv som rasifierad i Sverige men också till min kropp.

Idag kan jag säga att jag fortfarande kämpar med min kropp men främst på nivån att jag vill att den ska bli så stark som den förtjänar att vara. Jag vill klara av en ålderdom utan att gå sönder och jag vill kunna springa långt utan att vara en vrak efteråt. Jag vill kunna lyfta tungt och klara av allt själv. Jag vill känna mina muskler och veta att jag kan ta mig tusen mil.

Jag vill ha en hållbarhet i mig själv som varar.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag aldrig har perioder när jag tycker mindre om min kropp. De har jag såklart. De där stunderna då jag inte alls är så förtjust i mina fötter, min midja eller tycker att jag nog skulle se bättre ut om jag var tio kilo lättare.
De stunderna är jobbiga men de går över och som helhet är jag idag väldigt förtjust i mig själv.
Jag ser varje litet steg som en vinst och jag rör mig längre ut från min komfortzone numera. Detta för att göra och vilja bli det som är jag.
Ett tydligt exempel var på lajvet Beyond the Neural Horizon där jag spelade en kickass karaktär men också hade kläder och visade min kropp på ett sätt som jag var så nervös på.
Men i slutänden så kändes det underbart och framförallt kändes det underbart för att jag äntligen kunde vara i frid med hur jag ser ut och att min kropp är min.
Det var stort och jag ser fram emot att växa, bli starkare och bli mer av mig.
Ett annat enormt steg är att jag inte längre jämför mig med vita kroppar eller med andra. När jag avskyr min kropp så önskar jag att jag var en starkare version av mig själv, att jag orkade träna för att få bättre rygg och hållning och att jag var mer av mig.
Den skillnaden är liten men den gör allt för jag strävar inte längre efter något som aldrig kommer hända.
Och de största sakerna med mig själv jag tyckte så illa om då och kämpade med - min hudfärg, mina kurvor och mina stora fötter . Allt det är jag idag väldigt glad och stolt över.
Jag kommer aldrig se perfekt ut som på reklambilderna men jag ser ut som mig själv och det är vad som räknas.

Jag är bäst för att jag är jag.
Och det finns ingen mer jag behöver jämföra mig med än mig själv. Som jag är nu.
Foto: Gill Edgar

tisdag 9 juli 2019

Beyond the Neural Horizon

VARNING! Denna post innehåller spoilers för lajvet Beyond the Neural Net. Om du ska spela Run 3 som börjar 10:e juli så LÄS INTE!


Uppdaterat med tack längst ned eftersom det helt föll bort när jag lade in texten...

Den här helgen var jag på lajv och det var inte bara ett lajv där jag hade enormt kul utan också ett lajv där jag faktiskt kände mig:

1) Totalt jädra badass
2) Helt i frid med min kropp

Lajvet hette Beyond the Neural Horizon och sattes upp i tre omgångar av Göteborgsbaserade Atropos Studios
Varje omgång pågick i fyra akter som spände över två dagar med avbrott under natten. Och som sagt, det var i Göteborg vilket var väldigt praktiskt för mig!

Själva lajvet beskrivs så här:

"Beyond is a larp about a high-risk hacking operation, a journey into the virtual net of a secret, high security server. It explores the nature of humanity, of artificial intelligence and where they meet.
In a world where lights are security levels, the speakers convey console messages and where your own body is your presence on the server, several groups of rival hackers are trying to find out more details about an enigmatic research project. By connecting their own neural pathways to an experimental network, they step into the frighteningly real virtual world of the Company, in order to finally get closer to the truth about their research into artificial humans.
Beyond is inspired by The Matrix, Hackers (movie), Neuromancer, TRON and even Battle Royale."

Det var kort sagt ett ascoolt lajv men också något som verkligen var långt från vad jag brukar åka på. Jag har de senaste åren mest åkt på fantasylajv, historiska lajv och postapokalyptiska lajv.
Men jag blev peppad av både mig vän Peter Hansson-Silva att åka och även av Zaramis var otroligt stöttande när jag tillslut frågade om det faktiskt fanns plats kvar.
Så plötsligt hade jag en plats,betalade min anmälan och fick min roll.

Hepp.

Jag var supernervös, både för att lajva i en ny setting men också för att... tja, det var längesen jag lajvade i Sverige med folk som inte var supernära mig själv.
Jag må ha lajvat sedan tusen år tillbaka men jag tvivlar fortfarande på om jag ens är en halvbra lajvare som kan ge bra spel eller tänka tillräckligt snabbt för att hantera bra spel.

Varje karaktär som var skriven till lajvet hörde dels till ett hackerkollektiv och dels till en subkultur som baserades på subkulturer från 90-talet.
En fick själv önska sin subkultur och vilken spelriktning en önskade. Min första val som subkultur var Warrior som var personer som kom från en hård bakgrund, som sällan passade in och som använde hackandet som en överlevnadsmetod. Det visste jag skulle bli bra.
Jag minns allvarligt talat inte vad jag önskade i form av spelriktning men jag är benhårt övertygad om att jag valde bort romantiskt spel på grund av att jag sällan gillar sådant.

Rollen jag fick hette Wolver och hon var minst sagt  kickass. Graffitikonstnär, hacker med revolutionen som mål och en aktiv röst för förändring i världen. Hon var högljudd, modig, stolt och med en bakgrund som slet sönder mitt hjärta.
Hon var så jädra... ascool och kickass så jag fick kalla knän av nervositet över att inte lyckas göra henne rättvisa
.
Och jag ville göra detta lajvet så bra som jag kunde. Jag ville pressa mina gränser och hitta ut ur min komfortzone.
Jag ville vara badass i både spel och i estetik.

Första lajvdagen grydde och jag var så nervös. Så nervös
Men väl på plats höll Zaramis en otroligt bra genomgång över lajvet, metatekniker och vad vi kunde förvänta oss. Det är spännande att se tillbaka på de år vi känt varandra och se hur han växt från en bra lajvarrangör till en fantastiskt sådan. Mina nerver slappnade av under genomgången eftersom alla frågor fick svar och det kändes så stabilt och genomarbetat.
Sedan var det dags för workshop med både våra grupper och subkulturer innan det var dags för lunch och sist omklädning och lajv.

Kläder ja. Jag ville ju vara en riktig Warrior med allt vad det innebar och samtidigt vara lika kickass som Wolver var. Så jag körde på massor med smådetaljer (som att ha armarna täckta med neonfärg som att visa hennes graffitirötter samt blänkande ringar) blandat med bekväma jeans och kängor (för kängor är bäst) och upptuperat hår och smink men också massor med hud.
Herregud vad det var läskigt och har aldrig känt mig mer naken.
Och det fungerade för så fort jag hade på mig kläderna så kände jag att ja, jag kan nog klara detta.

Och herregud vilket lajv! För det första var själva loken så jädra cool att vara i och den kändes verkligen som en annan värld. För det andra fanns det alltid något att göra, från hacking och ta sig djupare in i nätet, till att interagera med alla andra karaktärer och diskutera drivkrafter, moraliska dilemman och även att bråka rejält.
För det tredje hade jag världens bästa hackergrupp och även världens bästa subkulturmedlemmar som verkligen gav mig allt och jag försökte ge dem allt tillbaka.

En av de snyggaste lajven jag varit på. Utan tvekan.

Jag älskade hur lajvet var uppbyggt i fyra akter med paus mellan varje akt och genomgång däremellan av varje akt. Det var otroligt skönt att få de pauserna men också att inte behöva hålla all information i huvudet hela tiden. Jag kunde fokusera på en akt i taget och ge den allt.
Jag gillade också hur tydliga arrangörerna var med att det faktiskt inte var en tävling i att hack utan att alla skulle få tillgång till samma saker samtidigt. Det gav mycket mer utrymme till att ge bra spel till alla.

Efter det att lajvet slutade kände jag mig så imponerad av arrangörernas arbete. Både med att ge oss deltagare en solid upplevelse med både rekvisita (de byggde ett fucking kodsystem för oss!!), värld och roller till att verkligen vara tillgängliga och inkännande.
Heja heja och tack till Zaramis och till Silva samt till alla funktionärer och NPC:s, ni var fantastiska.

Själva lajvet var en sådan resa för mig. Som Wolver fick jag känna mig supercool och bli uppspelad såsom en riktig stjärna, jag fick hacka och lösa mysterier, jag fick spela på starka vänskapsband och på misstro. Jag fick ha panik och dölja den, jag fick vara äkta och jag fick tvivla på allt jag trodde på.

Och min kroppsnoja över att visa så mycket hud. Den försvann helt efter första kvarten. Jag har aldrig känt mig så bekväm i min kropp och inte heller så säker. Wolver var badass men jag insåg efter lajvet att det var ju inte Wolver som var så säker i sin kropp utan det var ju helt och hållet jag som äntligen nått punkten då jag inte kände att min kropp var för andras ögon.
Äntligen nådde jag punkten då min kropp blev för mina ögon och där jag kände mig badass. Jag kommer blogga mer om detta med min kropp senare men herre jädrar vad cool jag faktiskt var. Och är.

Wolver från hackerkollektivet FastForWard. Jag blev så nöjd med henne!

Kort sagt, det var ett otroligt lyckat lajv för mig och jag hoppas så att jag kan åka på fler Atroposlajv i framtiden. De imponerade stort på mig.

Och till alla jag lajvade mot och med under dagarna. Ni var fantastiska. Till alla Warriors som vår hälsning.

Lite extra tack till några:

Tack Peter (SuperRoach) för att du drog med mig och att vi äntligen fick lajva ihop. För att vi var kaxiga, bråkiga och skrattade ihop. För våra händer på slutet. Wakanda Forever <3
Tack Emma (Bunny) för att du är du. För bråk och munhuggande. Älskar dig.
Tack Johanna (missconfig) för att du var en så stabil, kaosig ledare och för att du verkligen alltid var spot on. För att jag fick lugna dig och för att du pushade mig.
Tack Elvira (Foxxy) för att du var precis lagom galen, känslosam och för att du var en sådan jädra bra voice of reason.
Och tack till Kim (Blu3B3ard) för att drog med mig i allt hackande och fick mig att känna mig ascool. Och för det där ögonblicket med våra namn där allt var äkta.

Sist så lyckades jag faktiskt filma en smula med efter lajvet. Videon är på engelska så se den gärna, inte minst för att höra Peter, Johanna och Elvira från mitt awesome hackerkollektiv prata om lajvet <3


tisdag 2 juli 2019

Till min älskade morfar

Det här kan vara ett av de mest personliga blogginläggen jag skriver. Men det är för att jag vill att en människa som betytt så mycket för mig inte glöms bort.

Min älskade morfar dog den 9 maj. Det var otroligt tungt att hantera även om det var väntat.
Den natten grät jag hela vägen hem på spårvagnen. Efter det kunde jag länge inte tillåta mig själv att sörja. Det var en för stor sorg, det var för nära, för mycket att hantera och jag kunde inte tillåta mig själv att ramla ned i sorg och inte komma upp igen.
Det var inte förrens hans begravning som jag kunde gråta ut och ta farväl av en morfar som alltid kommer vara en av de viktigaste personerna i mitt liv.
Min morfar läkaren och kirurgen som reste över halva jorden och som jobbade med att utforma beredskap inom försvars- och katastrof medicin  i svensk sjukvård.

Min morfar som uppmuntrade mig att läsa och lyssna på musik. Han som diskuterade egyptologi och hajar med mig när jag var sju år och som älskade att lyssna på Carmen.

Min morfar som alltid lagade fiskpinnar till mig och som läste samma barnbok för mig när jag hälsade på. För att jag älskade den.

Min morfar som tillbringade en hel sommar med att hjälpa mig att bygga ett dockhus i kartong och som fnissade hysteriskt när vi spillde en burk rödfärg över hela garagegolvet.
Min morfar som var stoltast när jag sydde medeltidskläder och sjöng i kyrkan och i kör.
Min morfar som alltid lyssnade när jag kom över till honom som 18-åring i min första relation och grät över att hjärtat gjorde så ont och att allt var så jävla svårt.
Min morfar som var den första som fick reda på att jag var bisexuell och som svarade att "Ja, det hände inte när jag var ung men var lycklig och använd skydd så blir allt bra."
Och sedan satte sig ned med mig och pratade om skydd och vad jag behövde tänka på i relationer med kvinnor.
Min morfar som först av alla accepterade när jag var poly och som träffade mina två dåvarande partners först. Som fick min mamma och pappa att förstå att detta var vem jag var och som fick de att acceptera det hela med.
Min morfar som var den enda som jag bollade mina bokutkast och dikter med. Och som jag läste upp allt för på slutet. Jag lovade att det skulle bli något av det och det kommer det.
Min morfar som fortfarande, ända in i slutet, hängde med och diskuterade senaste forskningen med mig, som ville sätta sig in i digital spelkultur, lajv och brädspel och som alltid stöttade mig.
På han begravning tog jag farväl och vad mer var, jag fick sjunga honom in i evigheten och säga farväl på det sätt jag vet att han skulle älskat mest.
För älskade morfar, när jag hade sett klart Return of The King och kom springandes upp till dig samma dag och ville prata om filmen så kunde du berätta om Tolkien och hans liv.
Du var sådan, En lyssnare, en bevarare av förtroenden och hemligheter, öppen och accepterande och du gjorde mig alltid visare.
Tack morfar. För allt du gjorde och för allt du var för mig.

 Jag kommer sakna dig för alltid tills vi ses igen.



tisdag 25 juni 2019

West Pride 2019

Sommaren rullade in och West Pride hände som vanligt. Och för en gångs skull jobbade jag i samma stad och hade lite tid över.
En guldsituation men trots detta hann jag inte gå på en enda av de föreläsningar jag ville gå på. Sådant är livet.

Men mitt West Pride detta året kan ha varit det vackraste någonsin. Det var för det första en ny situation för mig att vara på West Pride eftersom jag verkligen bestämt mig för att göra vad jag ville och där jag också var besluten att ha riktigt roligt med vänner och de jag brydde mig om.

Och det resulterade i två dagars dans, prideparad och massor av intressanta samtal om sexualitet, relationer. Det gav mig massor av nya insikter och gjorde mig mycket smartare.


Alltid med mig.


Jag fick vara mig på ett sätt som jag sällan får vara och det är helt ovärderligt.

Framförallt fick jag lära känna nya människor på ett plan som gjorde mig lycklig och fri. Jag fick dansa massor och jag fick gå i prideparaden med världens bästa Proud and Nerdy som vanligt.

Vackra underbara människor innan paraden.


Det var ett Pride som gav mig så mycket positivt. Samtidigt så hade jag hela tiden en känsla av sorgsenhet. För att det är så få veckor jag ser min stad klädd i regnbågsflaggor och känner mig trygg när jag kysser en vacker flicka.
Det är så många dagar annars som jag vet att den friheten inte finns för så många HBTQ+ -personer, både i Sverige och i världen.

Pride för mig är på ett sätt en fest. Det är ett ställe där jag får leva lite mer och känna allt. Men framförallt är det en påminnelse om att kampen inte slutar när paraden lagt sig.
Varje Pride är för mig en påminnelse om att samla energi för att fortsätta kämpa resten av året. För de som inte kan eller får älska vem eller vilka de vill. För att de som kämpar med sig själva och som inte tillåts vara sig själva.


Bästaste Proud and Nerdy


Mer läsning på temat: