fredag 8 mars 2019

Varför måste en kvinnlig ledare le?

Ännu en 8 mars, ännu en kvinnodag och denna gång tänkte jag prata lite om kvinnliga ledare och kravet på att alltid le.
Jag har talat en del om det innan här på bloggen men eftersom det är ett mönster som upprepas och som gör mig överjävla trött så skadar det inte att prata om det lite till.

Le le le och sluta vara så jädra seriös är en
dålig norm för kvinnliga ledare

Vi börjar med detta med att vara en kvinnlig ledare och vilka normer vi döms efter. Det är en smula komplicerat eftersom det idag finns en uppfattning om att ledare, oavsett könstillhörighet, ska bedömas efter samma ramar. Det är bra men samtidigt har vi inte gjort upp med de könsnormer som gör att vi bedömer till exempel kvinnliga ledare annorlunda.

Den gamla klyschan säger att det är ensamt på toppen men för en kvinnlig ledare blir det ännu mer ensamt. Just för att ramarna och bedömningen blir hårdare.

Vi förväntar oss att en kvinnlig ledare ska vara perfekt.

  • Det innebär att en kvinnlig ledare ska vara snyggt klädd, gärna attraktiv och helst ha så mycket kompetens att det inte råder någon tvekan att det inte fanns någon annan (till exempel en man) som kunde fått jobbet istället.
  • Det innebär att hon helst ska ha familj som är välfungerande och som hon ska lägga minst lika mycket tid på som sitt jobb. För om det är så att hon har familj men lägger för mycket tid på jobbet så är hon en dålig kvinna som inte månar om familjelivet. Det är en fördom som enligt mig drabbar karriärkvinnor hårdare än andra.
  • Det innebär att hon sällan få ha en dålig dag, sällan få göra ett misstag eller vara rolig och avslappnad i intervjuer eftersom detta ses som oseriöst.


Framförallt är det viktigt att en kvinnlig ledare måste vara tillgänglig och vänlig och detta görs bäst genom att le.

För om en kvinna inte ler är hon en bitter surkärring som inte ens kan bjuda på sig själv. Om en kvinnlig ledare inte ler så är det ett tecken på att hon är en bitter surkärring som förmodligen inte är tillräckligt kompetent i sitt jobb.

Just detta krav av den leende kvinnan i ledarposition var något som jag länge inte trodde fanns kvar länge i ett modernt samhälle.

Jag har på tidigare arbetsplatser haft flera kvinnliga chefer, de har alla varit olika men gemensamt för de alla har varit deras enorma kompetens och förmåga men också att de var hårda som stål och inte behövde gömma sitt kunnande bakom att spela dumma eller för den delens skull linda in sina önskemål och krav om hur en arbetsplats ska fungera.
De var och är förebilder för mig eftersom de lyckades skapa fungerade och otroligt bra arbetsplatser.
De kunde komma inspringande med kaffe i handen direkt från dagis vilket gjorde de till människor och jag blev bara med imponerad av dem.
Sedan hade de varma hjärtan och för mig var det självklart att jag alltid kunde vända mig till dem med både arbetsfrågor eller komma in och småprata en stund.
Kort sagt, de var kompetenta ledare som stod starkt i sig själva och som förde arbetsplatserna framåt och det som jag såg räknades var deras förmåga att prestera.
Inte hur de betedde sig och absolut inte deras förmåga att le stort.

För mig blev de här kvinnorna en måttstock jag använde för hur jag ville se kvinnliga ledare och hur jag själv ville bli.

För själva tanken på att det som skulle bedömas inte skulle vara min prestation utan det faktum att jag log, skrattade och var trevlig som skulle räknas högst - den tanken var helt bisarr för mig.

Men jag insåg att när en kvinna står i ledarposition så är det ibland just så. För det skapar tillgänglighet, omtanke och relaterbarhet.

Herregud vad det krossar mitt hjärta i tusen bitar för jag vill inte att det ska vara så.

Det är på samma nivå som att bedöma mina kläder eller mitt utseende (vilket har hänt) men på ett sätt har jag lättare att hantera det. Men just detta krav på att le och vara lite trevligare flyttar hela debatten om platsen kvinnor tar i samhället bakåt med 100 år.
För med det enkla kravet så lägger vi en manlig blick och manliga krav på hur en kvinna måste vara för att bli accepterad i samhället när hon tar en manlig roll, både i sin yrkesroll men också som människa.
Kravet på att le och även vara perfekt i allt är en ohållbar roll som både leder till stress, ångest och utbrändhet eftersom det är orimligt att kräva att människor ska vara perfekta i allt och alltid kunna prestera i kombination med nya krav.

"Men hur farligt är det att bara le lite och inte se så jädra sur och otillgänglig ut?"

Det är absolut inte farligt att le. Men jag vill inte att det ska vara ett krav och jag vill inte att det ska vara något kvinnliga ledare bedöms efter.
Det många missar när de slänger ur sig en sådan otroligt klantig kommentar är att de missar att ett krav på att le ytterligare lägger på sten på en redan slitig jobbbörda.
När du har tusen saker att hålla i huvudet, springer mellan olika jobbmöten samtidigt som du ska tänka långsiktigt och strategiskt för arbetets framtid plus att du måste förbereda presentationer och även vara representativ utåt... Då blir ett så litet krav som att le en grej som gör att du ytterligare tvingas vara ännu mer perfekt.
Det blir ett steg längre från att kunna slappna av, att kunna vara människa och framförallt att känna att det du gör spelar roll.
Det värsta är att det kan skapa tvivel på ens arbetsprestation.

För hur kul är det när du precis har lagt 100 timmar på att jobba häcken av dig och ro iland projekt och det enda du får hör att du ska le mer?

Sen undrar folk varför kvinnliga ledare bränner ut sig. Det är för att det inte bara är arbete som ska hanteras utan också tusen krav på hur vi ska vara och agera.

Det mest tragiska i detta är att vi fortsätter att ställa krav på kvinnliga ledare utan att vi på något sätt analyserar att de män som är i ledarpositioner ofta kommer undan så mycket lättare, både i sin prestation och hur de beter sig. De ursäktas och där kan det räcka med att dra lite roliga skämt för att flytta fokus från månader av försummat arbete.

Detta är otroligt skadligt, både för män men framförallt för kvinnor som tvingas kämpa ännu hårdare för att vara bra ledare i omvärldens ögon och samtidigt inte kan räcka till.

Så med det sagt vill jag att vi denna 8 mars tänker på hur vi bedömer kvinnliga ledare och arbetar för att skapa bättre förutsättningar för dessa

Så hur gör vi det?

1) Bedöm aldrig någonsin en kvinnlig ledare enbart för hennes utseende eller mängden leenden. Titta på hennes arbete och helhetsintrycket.
2) Kvinnliga ledare ska inte behöva få frågan om när de ska slå sig till ro och bilda familj. Genom att fråga detta så förminskar du en kvinnlig ledare och hennes kompetens till att få det att verka som att jobbet enbart är en bisyssla. Det går utmärkt att ha både familj och karriär och det går utmärkt att bara välja karriären.
3) Nedvärdera inte en kvinnlig ledare genom att säga att hon är "för hård" eller "för känslomässigt styrd". Det känns onödigt att påpeka detta men att säga att en kvinnlig ledares personlighet är si eller så är en härskarteknik som nedvärderar och krymper utrymmet för kvinnliga ledare.

Det är klart att kvinnliga ledare inte är felfria. Jag kan lugnt säga från min egen tid att vi gör misstag, precis som alla andra. Men det blir skevt när vi blir bedömda utifrån hur vi ser ut istället för vår prestation, det skapar murar och försvårar för andra att våra ta steget att bli ledare.

Jag vill se mig själv och andra kvinnor bli ledare utan att vi ska behöva tänka på huruvida vi ler tillräckligt mycket. Jag vill se oss vara stenhårda eller med tusen känslor. Jag vill att vi ska uppskattas för vårt jobb och inte för våra kläder. Jag vill att vi ska kunna välja karriär framför familj och jag vill se att vi ska kunna vara föräldrar med karriär.
Kort sagt, jag vill att vi ska vara förebilder som får vara människor, med alla våra styrkor och svagheter.

Det är inte för mycket begärt.


Nej jag tänker inte le för att bevisa mitt värde,
jag har en värld att förändra och ett patriarkat att krossa.
Foto: Gill Edgar


Mer läsning på temat:

söndag 3 mars 2019

Projektledare hos Female Legends och ett episkt mentorskapsprogram.

Så... nu har det gått lite tid sedan årsskiftet och frågan jag fått sedan dess är:

"Anna, vad tusan gör du nu efter Sverok?"

Jag jobbar på med lite av varje och en del kan jag inte tala om än men det kommer visa sig under året.

Men ett jobb jag kan tala om och som jag är så glad och tacksam över är att jag numera jobbar för bästaste e-sportföreningen Female Legends!

Under förra året sökte de bidrag från Jämställdhetsmyndigheten för att göra ett mentorskapsprogram riktat till tjejer och icke-binära som vill ha en karriär inom E-sport.
Just karriär är viktigt för ett viktigt mål med mentorskapsprogrammet är att ge de som söker en insikt i hur det fungerar inom den svenska spelbranschen genom att både träffa kvinnor som arbetar på spelföretag samt även genom studiebesök på olika företag.
Sen är ett mål också att de som söker ska genomföra ett eget arrangemang, till exempel ett LAN eller en föreläsningsträff.
Detta ska de få hjälp med genom att alla unga adepter paras ihop med erfarna mentorer som under hela 2019 kan stötta och ge råd när adepterna ske genomföra ett eget arrangemang.

Och min roll i det hela?

Jo, när Female Legends ville hitta en projektledare så ville de ha mig! Det var den kanske bästa starten på mitt 2019 att få det beskedet.
Så mitt jobb är att på 25% rodda ihop logistik för de två träffar som är inplanerade, sköta administrationen av adepter och mentorer, boka gäster till träffarna samt hantera allt.
Det är jättespännande och en smula läskigt, precis som det alltid är med nya jobb.
Men jag har en väldigt bra chef i Liza och en jättebra styrgrupp att bolla med och jag har en bra tidsplan!

Så med det sagt, känner ni någon som vill vara adept i vårt mentorskapsprogram och sikta på att lära sig mer om att arrangera men framförallt få en karriär i spelbranschen - ansök idag!
Det blir askul!

Mer om mentorskapsprorammet hittas här:https://femalelegends.com/mentor/


Och här är anmälan: https://ebas.sverok.se/registrations/add/234



söndag 17 februari 2019

Göteborg vs Stockholm

Jag är numera tillbaka i Göteborg efter ett år i Stockholm. Herregud vad ett år gick fort och samtidigt långsammast i världen.
Så varför inte ta och jämföra de två städerna efter den här tiden och se vilken som är bäst?
(Jag tänker plocka bort det lilla faktum att jag har partner, boende och katt i Göteborg för annars blir det en sådan klar fördel Göteborg.)

Göteborg!
VS
Stockholm!

Redo? Redo!

Kollektivtrafik.

Stockholm:
Åh vilka förväntningar jag hade på tunnelbanan! Den skulle ju inte påverkas av is på spåret, löv på spåret, regn på spåret, vind på spåret.... ja allt det där som får spårvagnarna i Göteborg att välta.
Men eftersom jag bodde på gröna linjen fick jag uppleva typ allt krångel som jag haft hemma.
Men till SL:s försvar så gick vagnarna ofta, det var bra kommunikation och överraskande bra och fräscht.
Minus för att sätena jämt var mittemot varandra. Jag vill vara asocial i fred.

Göteborg:
Regn på spåret, is på spåret, löv på spåret, vind på spåret.... Ja ni fattar. Spårvagnarna och jag är inte vänner alls på grund av hur sent jag ofta kommer fram. Och det sämsta är att när Västtrafik inte kommunicerar ut varför vagnen är sen eller icke-existerande.
Plus för att sätena är placerade efter varandra. Jag kan vara asocial i fred.

Vinnare: Stockholm.

Restauranger

Stockholm:
Så mycket bra restauranger. Så mycket underbar mat. Och lätt att hitta mat överallt.

Göteborg:
Så mycket bra restauranger. Så mycket underbar mat. Hyfsat lätt att hitta mat men det är sorgligt lite utanför centrum.

Vinnare: Stockholm

Avstånd

Stockholm:
Stockholm är en större stad så följaktligen blir det större avstånd och längre mellan allt. Superbra när jag ska promenera för att röra mer på mig. Mindre bra när jag är försenad till ett möte.

Göteborg:
Allt är inom gångavstånd i Göteborg. Typ allt. Om en inte bor på Hisingen. Då är det kört.

Vinnare: Göteborg


Nattliv

Stockholm:
Här finns klubbar som spelar K-pop och här finns magiska baler på Nalen. Och det finns karaokerum. Allt blir bättre med karaoke.

Göteborg:
Tja... jag går inte ut i Göteborg förutom under Pride pga få klubbar och noll musik jag gillar. Är jag lat eller finns det något för mig därute. Det handlar nog om att jag är lat.

Vinnare: Stockholm

Priser

Stockholm:

Fuck i helvete vad dyrt allt är. Jag var på allvar chockad av hur mycket pengar jag betalade för en lunch, en fika och allt däremellan. För att inte tala om en öl.

Göteborg:

Bra priser som fungerar för min plånbok. Jag kan unna mig en lunch på stan om jag vill och att ta en öl kommer inte krascha mitt konto.

Vinnare: Göteborg


Boende

Stockholm:
Båda gångerna jag bott i Stockholm har jag haft den stora turen att lyckas bli inneboende hos vänner. Eget rum och överraskande nära till T-banan båda gångerna samt helt okej i pris.
Jag försökte båda gångerna skaffa eget boende men att få tag i en hyreslägenhet som var under 10 000 i hyra samt inte krävde min själ i utbyte var omöjligt. Till och med långt ute på linjerna. Det var en källa frustration.

Göteborg:
När jag flyttade till Göteborg lyckades jag och en vän få tag på en trea hyfsat snabbt genom privata uthyrare. Detta var dock 12 år sedan men det var en skön känsla. Sen har bostadsköerna gjort det minst lika omöjligt som i Stockholm att få tag i en bostad.

Vinnare: INGEN.


Vilken stad är då bäst?

I sann odemokratisk anda finns det bara en vinnare och det är Göteborg.
Min stad som alltid kommer att vara bästkustens pärla och den stad där jag hittar i, där jag känner alla vrår och där jag trots allt älskar det faktum att jag kan springa snabbare än vad spårvagnen kan rulla.

Samtidigt kommer Stockholm alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Efter att ha bott där sammanlagt ett och ett halvt år av mitt liv så kan jag säga att jag älskar pulsen, storstadskänslan och att känna mig både osynlig och mitt i centrum.
Det är en stad där jag fått läka ihop, där jag fått växa och där jag hittat nya vänner.

Den bästa lösningen för att göra en episk stad av två jag älskar är att slå ihop de båda städerna. Eller bättre: Jag bor gärna halva året i Stockholm och halva i Göteborg. Så länge jag får ta med mig partner, katt och har en bostad.
Så ge mig några miljoner (säg miljarder) eller låt mig få 20 års kötid i Stockholms bostadskö så löser vi detta!

måndag 28 januari 2019

HOLY FUCK! Om Spider-Man: Into the Spider-Verse

Nedanstående inlägg kan vara fullt av spoilers så läs på egen risk

"No matter how many times I get hit, I always get back up."
-Spiderman

Det tog lite tid men tack vare fina vänner kom jag äntligen iväg för att se Spider-Man: Into the Spider-Verse på bio.
Jag hade rätt höga förväntningar på filmen. Och inte för att jag är ett fan av Spiderman, jag har rätt dålig koll på serietidningarna och har inte hunnit följa med alls förutom i filmerna som gjorts.
Men första gången jag såg trailern så kände jag att detta var något av det coolaste jag sett. Miles Morales har alltid verkat vara en awesome Spiderman samt FUCK YEAH för att han skulle få en film på grund av vikten av representation!

Stora krafter, stort ansvar and all that jazz men framförallt behövs nog en bättre kostym

I korthet berättar Spider-Man: Into the Spider-Verse historien om tonåringen Miles Morales och hur han blir Spiderman men också upptäcker hur han inte är den enda Spiderman i universum.
Det är på ett sätt en välbekant historia med "superhjälte-ska-upptäcka-sin-plats-i-världen" men med en tvist som verkligen gör allt.
Berättelsen är väldigt bra och genomtänkt med bra utrymme för karaktärerna och med en rapphet i dialogen som ger bra driv filmen igenom. Jag gillade alla små detaljerna kring Miles och hans familj och jag älskade hur nya karaktärer blev introducerade. Det kändes genomtänkt och skarpt utan att det blev krystat.

3 x spindliga hjältar. 

Men det som fick mig att verkligen sitta som en fågelholk var att Spider-Man: Into the Spider-Verse hands down kan vara en av de snyggaste filmer jag sett.
Från stilen den var tecknad i, vilket så påminde om hur en serietidning är gjord i kombination med assnygga färger, till det briljanta greppet med att ha serietidningsrutor och pratbubblor på sina ställen.
Det var inte en minut som jag inte blev positivt överraskad över hur filmens tecknade stil drev berättelsen framåt på ett sätt som hela tiden kändes nytt.
Striderna och transporterna genom staden var bara.... på en helt ny nivå (och inte bara för att det svingades mellan skyskrapor.)
Det var en film som verkligen till fullo förde samman det bästa mellan animerad film och serietidningarnas härliga berättarstil och som fick det att fungera utan bekostnad på storyn eller karaktärerna.
Hela stilen kändes klockren och blev en perfekt inramning men också förstärkning av storyn och av den resa vi fick följa med i.
Stort plus för att det inte ens krävdes 3D för att till fullo uppskatta filmens snygghet och de ascoola glidningarna över skyskraporna.

Kort sagt, jag var helt mindblown och det är svårt att beskriva i text hur snyggt gjord den är. Jag hoppas ni kan ha överseende med mitt svamlande om snygga serierutor och färger. Men den är på allvar ett mästerverk.

Sist men inte minst så blev jag helt kär i Miles Morales som Spiderman - och då älskar jag ändå versionen av Peter Parker som vi fått se i Marvels nya reboot där han spelas av Tom Holland.
Men Miles är verkligen något extra och han ger en helt ny dimension till Spiderman som jag har saknat. Kanske beror det på det lilla faktum att han har familj, att han är en supersmart nörd men samtidigt vill göra sin egen grej eller bara för att jag så mycket kan känna igen min egen tonårstid i honom.
Samt, det är fantastiskt att se en rasifierad Spiderman i sin egen film. Jag tänker ofta att jag inte borde bli så påverkad av när rasifierade karaktärer tar plats och utrymme på filmduken men jag blir lika gråtfärdig av lycka varje gång.
Ja jädrar.
Men även utan det faktumet att mitt hjärta dansar congatåg i lycka över vad hur kickass Miles är, både som Spiderman men också som förebild för rasifierade världen över, så är Spider-Man: Into the Spider-Verse en riktigt bra film som förtjänas att se igen och igen.

WOHO!!

måndag 21 januari 2019

Har en kvinna den frisyren kan hon aldrig bli tagen på allvar

Jag tänkte att vi skulle prata lite om hår och frisyrer på kvinnor och hur vi bedöms utifrån vårt utseende, särskilt som offentliga personer.

Jag talar på Sveroks Riksmöte 2018. 

Det var längesen jag hade min naturliga hårfärg. Jag började färga håret blått för ungefär tio år sedan om jag räknar rätt.
Sen dess har det gått från ljusblått till det mörklila med inslag av blått som jag har idag.
Och jag älskar mitt hår så mycket. Älskar hur det ändrar färg beroende på om det är sol eller mulet, älskar hur det skiftar efter att jag tvättat det och hur det numera är en del av mig som jag inte vill vara utan.
Jag klippte sidecut för sex år sedan för att mitt hår är såpass tjockt och fluffigt att jag behöver lite mindre av det. Samt att jag är så lat att jag vill ha en frisyr jag slipper pyssla med och som jag ser bra ut i direkt när jag kliver upp ur sängen.
När jag började som journalist fick jag höra från äldre personer att jag skulle vara tvungen att ha en mer neutral frisyr. För jag kunde ju inte se ut så där när jag läste nyheter.
Men jag ville ha mitt blåa hår och att vara nyhetsuppläsare i tv var aldrig min dröm (jag är extremt kameraskygg). Så jag beslutade mig rätt tidigt att det jobb som inte ville ha mig på grund av hur jag såg ut, där inräknat min frisyr, det var inte ett jobb som förtjänade mig.
När jag började som ordförande för Sverok så handlade de första negativa kommentarerna jag fick föga överraskande om hur jag såg ut.

“Blåhårig feministfitta”

“Lilahårigt penntroll med PK-komplex”

"Hur fan ser människan ut?"

“Blån***er”...

Ni fattar grejen.
Jag var så sjukt beredd på det men det var ändå spännande att se hur mycket kommentarer som kunde riktas mot hur jag såg ut.
Det är fortfarande spännande att se det.
Och jag vet att det hade inte spelat någon roll om jag hade haft min naturliga hårfärg och inte haft sidecut.
Då hade det förmodligen handlat om min hudfärg (vilket en del kommentarer gjorde) eller kanske om mina kläder (för att ha enbart nördtröjor samt jeans och kängor är tydligen sjukt oseriöst och inte något en ordförande ska ha)
Jag tog även här valet att vara precis exakt den jag är, med färgstarkt hår, med mina jeans och kängor och med min sidecut.
För att jag ska inte bedömas för hur jag ser ut, det är helt orimligt men det är vad som händer hela tiden så fort en kvinna får makt eller hamnar i ledarposition.
För mig drogs argument om att jag var för PK för nördhobbyn vilket ibland handlade om att jag driver frågor om jämställdhet och mångfald men oftare handlade om att jag var rasifierad och därmed inte representativ för Sveriges spelare.
En del var jobbigt att hantera men jag visste tack och lov att jag hade så många som stod bakom och bredvid mig som stöd. Framförallt hade jag också mig själv och det självförtroendet som kom av att jag var mig själv, helt igenom.
Jag kunde möta det mesta för att jag bar och bär mina kläder, mitt hår och min hudfärg som en rustning jag själv har valt.
Jag har inte ändrat på mig själv för att vara någon annan och det är en styrka.
Med det sagt, det är en sorglig värld när vi bedömer en kvinna i maktposition för hennes frisyr, hennes kläder och hennes utseende.
När vi gör det så nedvärderar vi och osynliggör den väg hon har tagit för att komma dit hon är. Vi bortser från dagar och nätter av hårt arbete, av examen och många timmars överjobbande, av resor över hela landet och av att lägga ned sin själ i något.
Framförallt så får vi det hela att handla om att en kvinna idag, 2019, fortfarande måste se felfri ut för att anses vara värd en position.

måndag 14 januari 2019

Hur harmlösa kommentarer främjar rasism

Det har blivit dags att prata om rasism igen och det är som vanligt
1)aldrig roligt men
2)alltid välbehövligt.

Jag har som ni vet under senare år sett en förändring i debatten, den där frågeställningen gått från;
“Hur motverkar vi rasism och nazism?”
Till:
“Varför är det fel att uttrycka sig rasistiskt”

Hade det inte varit så tragiskt hade jag skrattat högt. Men jag är tyst och arg istället.
För det är inte roligt när debatten hela tiden flyttas från att handla om diskriminering och rasism till att handla om en förvriden syn på vad vi får säga och inte.

Det skär i hjärtat på mig varje gång som jag hör orden: “Varför det är fel att uttrycka sig rasistiskt?”
Ännu mer när jag ser människor som berättar om när de blivit utsatta för rasism och det direkt dyker upp människor som säger:
De sällsynta gånger jag säger att Det där är en tråkig kommentar, du kanske borde fråga mig något annat?”, så har bemötandet snarare blivit kränkt upprördhet och ledsenhet (“Men jag menade ju bara väl och var nyfiken.”) vilket lett till dålig stämning och där jag blivit den som betraktas som den som gjort fel.

“Men är det där verkligen rasism? Jag tycker att du överreagerar.”

Det är något väldigt skevt när hela debatten om att motverka rasism tappas bort i en metadebatt om varför rasism är fel och ännu mer när det börjar debatteras vad som är “äkta” rasism.

Jag har tänkt på detta under året som gått, främst utifrån mina egna upplevelser.
Det jag ser är att det finns ett mönster i synen på rasism, hur allvarligt det bedöms av icke-drabbade och hur de som drabbas förväntas hantera det.

Egentligen är det två varianter av rasism där det första bedöms mycket mildare än det andra.

Variant 1, även kallat “Men jag måste ju få vara nyfiken på dig!”

Kommer ofta i form av nyfikna eller skämtsamma kommentarer, till exempel:

Du är så jävla exotisk, du måste vara vild i sängen!

Ni från Indien och Asien är alltid så bra på att laga mat

Men är det inte så att du har rytmen i blodet?

Kommentarerna jag räknar upp här verkar harmlösa men i grund och botten är de rasistiska kommentarer. De är baserade på fördomar och stereotyper som får stå oemotsagda för att vi lär oss att inte skapa dålig stämning och för att det ses som kul att folk vågar fråga.
De placerar mig i ett fack där jag inte ses som en person och där varje konversation vi har efter de kommentarerna för min del kommer att präglas av en undran om du pratar med mig eller med “en spännande exotisk person” som det är fritt att kleta dina fördomar på.

Det är klart att du får vara nyfiken på en person men ha lite taktkänsla och framförallt, var inkännande.
Det finns tusen saker du kan fråga en rasifierad person om som inte tar avstamp i tråkiga fördomar och stereotyper. Till exempel vad personen jobbar med,om träning eller varför inte något om tv-serier.
Det ger garanterat bättre utgångspunkt för samtal och kanske för en framtida vänskap.

Den här typen av kommentarer möter jag fortfarande och de är tråkiga men det som är mer tråkigt är hur vi ser på den här typen av kommentarer.

För kunde jag inte haft lite humor?
Självdistans?
Eller bara varit lite jävla trevlig och lett lite mer?

Svar nej.

Det är inte okej att häva ur sig massa rasistiska klyschor och sedan säga att det bara var på skoj.
Det är inte okej att säga till den rasifierade som säger ifrån att hen skapar dålig stämning och inte kan ta ett skämt eller en komplimang.

För det är inte skämt, det är inte komplimanger och det är inte kul med rasism.
Rasifierade har all rätt i världen att skapa dålig stämning och säga ifrån när det byggs rasistiska fördomar på vår bekostnad.

“Harmlösa” kommentarer med rasistisk förankring kommer aldrig vara en bra konversationsstartare och oavsett vad som sägs så är detta rasism.
För allt börjar i fördomar, i stereotyper och i “harmlösa” kommentarer.
Det är när sådana kommentarer blir norm och får stå oemotsagda som det växer och blir till mer.

Med det sagt går vi vidare till:

Variant 2, även kallat “Sådana som du borde skjutas”.

Detta är den så kallade grövre delen av rasismen, den som handlar om hot, hat och påhopp.
Det är här jag placerar de händelser som drabbar mig från okända personer som inte sker på någon annan basis än att de inte gillar min hudfärg.
Den här formen av rasism är snabbt växande, den är aggressiv och den kan drabba vem som helst, från barn till vuxna.
Jag har skrivit så mycket om detta redan så jag tänker inte dra några exempel här men läs gärna min text över första halvan av 2018 här.

Den här formen av rasism gör mig aktivt rädd, förbannad och framförallt så är den ett aktivt hot mot min existens som jag har svårt att skydda mig mot.

Så i väldigt förenklad form har där ni rasismens två varianter enligt mig.

Här är det kanske lätt att börja jämföra de två och tänka:  

En form av rasism är harmlös och den andra är våldsam… Är det inte enklare att strunta i den harmlösa rasismen och bara leva med den? Kanske vara en smula mindre kränkt och istället fokusera på att stoppa den våldsamma rasismen som verkar mer skadlig?

Nej, det är inte så enkelt även fast många önskar att det vore så. För det första bör vi aldrig jämföra dessa två typer av rasism i syfte att bagatellisera den ena eller den andra och för de andra hänger de ihop och bör ses som två sidor av samma mynt.

Rasism handlar om fördomar, stereotypiseringar och att bli sedd som en hudfärg och en grupp istället för en individ.
Det börjar med ofarliga, harmlösa kommentarer som rasifierade förväntas skratta åt, hantera och spela med i.
Kommentarer som bottnar i okunnighet, fördomar och ibland en vilja att skada och håna.
Står detta oemotsagt så leder det till mer fördomar, mer stereotypiseringar och ett språkbruk som efter ett kort tag får en tydlig ton av ett vi och ett dom.
För det som då sades på skämt räknas nu som sanning vilket leder till ett nedvärderande av människor som rasifieras.

När rasifierade människor ses som mindre värda, mindre smarta och som mindre människor är steget till hatkommentarer, hot och våld väldigt nära.
För ingen vettig människor skulle spotta på en annan människa på tunnelbanan enbart för hur den ser ut. Det är otänkbart eftersom vi blir uppfostrade till att se till alla människors lika värde.
Men när en rasifierad människas värde redan sänkts genom fördomsfulla kommentarer, stereotypiseringar och en åsikt om att “de inte är som vi”, då är det väldigt lätt att spotta på en annan människa.
För du spottar på någon som du inte längre ser som människa eller ens som en individ.

Det är på grund av den här utvecklingen som vi måste betrakta rasism som just rasism. Vi måste sätta ned foten mot allt vi ser och vi får inte låta debatten handla om frågan

“Varför är det egentligen fel att uttrycka sig rasistiskt?”

Enkla svaret: Det är fel att uttrycka sig rasistiskt för att rasism är fel och det är något som varje vettig människa med något innanför pannbenet borde fatta.

Det är vårt och ert ansvar att se till att debatten hamnar rätt.
Där är ett första steg att ha koll på hur saker hänger ihop och se till att inte behandla rasistiska kommentarer som harmlösa och ofarliga. Genom att göra det motverkar vi  hat, hot och våld i rasismens namn.
Och låt oss ta med det in i 2019 för att fortsätta arbeta för att motverka rasism och nazism.

Vi kan bygga en bättre framtid.

Vad betyder rasifierad?

*Rasifierad - Att vara rasifierad innebär att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som har migrerat hit.//Beskrivning hämtad från Politism

Mer läsning på temat:

söndag 6 januari 2019

Captain America eller hur livet låter oss växa utan att vi ibland märker det.

Tack till Peter Hansson-Silva som petade på mig om detta och inte minst visade videon för mig så att mina bitar ramlade på plats.

Jag är ju som ni vet ett stort Stort STORT fan av Marvels filmer. Jag har sett alla och jag kan lugnt säga att de flesta har jag sett minst fyra-fem gånger var.
Jag älskar de för allt de är, för hjältarna de ger mig, för gråzonerna och för att filmerna fått växa med mig under så lång tid.

En av de hjältar som överraskat mig mest är Captain America aka Steve Rogers i filmerna. För när jag tittar på åren så är det nog han som ligger mig närmast om hjärtat idag. Det var inte väntat alls.
För när jag såg Captain America: The First Avenger  så var min enda tanke hur otroligt tråkig och torr han verkade och var.
Allt prat om heder, plikt och att vara så genompräktig.... Jag tyckte inte illa om honom, långt därifrån men nej, Captain America var ingen hjälte jag identifierade mig med alls även om jag älskade filmen.
Han växte lite för mig The Avengers, kanske för att han reagerade på mycket precis som jag skulle ha gjort. Detta med att lita blint på att den sidan en är på gör det rätta. Jag började gilla karaktären lite mer.
Sedan hände Captain America: Winter Soldier. Den var helt underbar. För det första så föll som en fura för Bucky som jag redan tyckte mycket om i tidigare filmen. Herregud vad cool och mörk han var. För det andra så insåg jag hur mycket Captain America växt och med den filmen så började karaktären flytta sig högre och högre upp på min lista över hjältar jag tycker om.
Det är något som bara fortsatt och idag inser jag - till min stora förtvivlan och framförallt förvirring- att orsaken till att jag nu kallar honom en av mina topp tre i Marvels filmuniversum är att vi är rätt lika.



Missförstå mig rätt. Jag är inte på långa vägar lika genombra som Captain America. Jag är mer hetlevrad, mycket mer långsint och framförallt är jag inte lika genomtänkt utan kör det mesta på känsla. Det fungerar utmärkt för mig.

När jag ser tillbaka på åren så ser jag att jag har lugnat ned mig och helt klart mognat
Jag har helt enkelt växt, precis som varje människa gör. Inget konstigt där men jag trodde nog att jag snarare skulle bli mer eldfängd, inte tvärtom.
Men det jag tycker är viktigt finns fortfarande kvar.
Som lojaliteten mot mina nära vänner och solidariteten jag har mot de.
Som att jag vägrar ge vika i frågor som jag brinner för.
Som att jag tror att världen faktiskt kan bli bättre.

Den största skillnaden är nog att jag idag tror på människor mer och på vad de kan uträtta. Jag vet att jag inte är helt ensam.

Det är som sagt en helt vanlig resa för många människor och inte alls märkvärdig. Jag är inte det minsta speciell på det viset.
Captain America är inte heller speciell på det viset. De resor vi gör formar oss som människor och påverkar våra mål, våra ideal och hur vi väljer att uppnå dem.
Men jag gillar på något sätt att den vägen jag omedvetet har tagit är en väg där jag är mycket mindre aggressiv men fortfarande benhårt övertygad om vad som är viktigt för mig och en nolltolerans mot att avvika från den vägen.
Precis som Captain America har gjort sin resa och hur hans mål är desamma men metoderna blivit annorlunda.
Det är en väg jag ångrat så många gånger för den är asjobbig att gå på men den har också gett mig en tro på mig själv.

Och det är därför det är så fint att se om Marvel-filmerna och se hur Captain utvecklas och hur han inte tappar tron på mänskligheten och inte ger upp. För det är något att sträva efter och det är något jag vill.

För vad innebär det att vara en bra människa i en värld som denna?

Vem säger att det ens går att vara en bra människa? Är det ens möjligt?
Svar nej, för det kommer alltid finnas någon eller några som inte gillar sättet en agerar på eller är. För deras väg och vision är en annan.
Där finns det rum för att se att "okej, vi är olika och nu går vi åt olika håll" och det finns de där väggarna där det inte går att kompromissa med något.
Som med rasism, sexism och diskriminering.
Som hur jag förhåller mig till övergrepp och trakasserier.
Som hur vi ser på miljöfrågan.

Det går inte att vara en bra och perfekt människa i allas ögon.
Men det går att vara sig själv och att inte vika på vägen jag går på.
Oavsett om alla säger att det är fel. Oavsett om alla säger att jag är fel.
Det är att ta jobbiga beslut, att stå upp för det jag tror på och framförallt att stå upp.
Det är något jag och Captain America har gemensamt och det har jag plockat som mantra från honom vilket inte är en överraskning för någon.
Det är klart jag blir trött och står slutkörd och flämtande med känslan av att ha sprungit ett maraton.. Men jag kommer alltid upp igen. För jag vill ändra världen och jag vill se den bättre. Jag försöker att skriva, skrika, påverka, stötta och göra vad jag kan. Genom att vara stark och genom att vara svag.
Och framförallt genom att aldrig sluta kämpa.
För jag vill att vi är mer, bättre, större och att vi tror på varandra.

Jag är bara jag och det räcker ibland. Precis som Captain America bara är sig själv och ibland räcker det.

Ibland känner jag mig lika bra som Captain med samma storsinthet och tålamod. Ibland vill jag bränna världen i eld som Mother of Dragons.
Men alltid med samma mål för ögonen och numera med en insikt om hur jädra mycket jag faktiskt tror på människor.

Så tack för det Captain America. Tack för att du visat genom så många filmer att det är okej att kämpa för något alla tycker är fel, att stå i motvind och att det inte är slutet för att något går fel.
Tack för att du också fick mig att fatta att den där sidan av mig som ibland känts så tråkig och präktig... den är rätt bra den med.