onsdag 13 juni 2018

Pride month och varför jag går i pride

Juni har rullat in och det innebär att det är Pride month. Under hela månaden så uppmärksammas betydelsen och vikten av HBTQ+ vilket är fantastiskt och välbehövligt.

Jag är bisexuell och har varit sedan ett antal år tillbaka. Av allt jag gör så är det kanske den sidan av mig som syns minst. Både för att jag inte hållit mina kvinnliga relationer så synliga och framförallt för att jag numera är i ett straight-passing monogamt förhållande med Svart.

Jag började inse att jag var attraherad av kvinnor rätt sent. Visst hånglades det vilt tjejer emellan på fester redan i gymnasieåldern men det var mer som en grej vänner emellan och inget något tog seriöst.
Allra minst jag som då hade ett förhållande.
Visst tyckte jag att tjejer var otroligt vackra och fina men jag reflekterade inte över det.
Sedan gick det några år och då hände det något.
Jag hade precis gett mig in i polyvärlden och där fanns det för det första en fria syn på detta med hångel och känslor och framförallt så fanns det utrymme för mig som tjej att för första gången analysera mina känslor för andra tjejer.
Var det bara en grej på fyllan eller var det något mer?

Jag minns inte riktigt när det blev klart för mig att det inte var en fyllegrej utan mer en fråga om äkta attraktion och känslor.

Kanske var det när du hånglade upp mig på den där klubben och jag inte ens visste vem du var men när jag såg in i dina ögon så visste jag att du var det vackraste jag sett.

Var det när jag föll handlöst för ditt skratt och dina vackra klänningar. Och hur rätt det var att kyssa dig och hur vackert ditt färgglada hår var i min hand.

Eller var det när vi pratade om rosor och vackra minnen.  Senare vaknade jag av att du krupit upp ovanpå mig i sömnen och sov med händerna inflätade i mina. Dina ögon var så svarta och vackra och jag visste att du alltid skulle skaka om min värld.

Jag minns allvarligt talat inte men någonstans där så insåg jag att jag var bisexuell och drogs väldigt mycket till kvinnor.

Det är något som finns kvar även om jag idag är lyckligare med Svart än jag någonsin varit i en relation.

Det tog ett tag för mig att hitta varför jag skulle gå i pride för det kändes länge väldigt konstigt, särskilt som varande i ett straight-passing förhållande.
Det var lite extra konstigt när jag var ansvarig för Sveroks HBTQ+, satsning Proud and Nerdy under flera år. Inte för att jag inte älskade det och verkligen brann( och brinner för det) men för att det ibland var lite jobbigt att höra kommentarer om varför en straight tjej skulle rodda en HBTQ+ satsning.
Det kändes som att jag behövde försvara mig och jag stängde mest bara öronen och ignorerade.
För jag insåg rätt snabbt att oavsett vilken relation jag har så är jag alltid mig själv.
När jag går i Pride varje år gör jag det både för mitt unga jag som kände tusen fjärilar i magen när hon insåg hur kär hon var i en annan tjej och även för mitt jag som jag är idag.
För den sidan av mig som alltid kommer finnas och som jag är stolt att det finns utrymme för idag.
Att jag får älska vem jag vill och framför allt att jag får vara den jag är.

Jag kommer aldrig skämmas och jag kommer aldrig försvara mig när någon undrar varför jag går i Pride. För jag vet varför jag går och jag vet att jag hör hemma där.


söndag 10 juni 2018

Det skadliga debattklimatet (eller du har inte rätt för att du är elak)

När jag säger att dagens debattklimat på internet oroar mig så låter det som att jag är minst 100 år gammal.

Men det är faktiskt sanning och för att jag ska bli orolig så ska det ha gått rätt långt. Som ni vet så har jag haft min beskärda del av näthat, jag har arbetat som digital redaktör och modererat kommentarsfält samt att jag haft en tendens att slänga mig in i debatter och stå upp mot rasism och sexism mer ofta än sällan.
Så det är inte så att jag inte vet att debattklimatet på nätet kan variera från trevligt och fluffigt till kränkningar och rena dödshot.
Det är ett problem, men det som oroar mig nu är inte hoten utan det är hur vi pratar med varandra på nätet.

Vi tolkar varandra på sämsta möjliga sätt och det känns som att det inte finns en vilja att nå fram till varandra utan enbart en vilja att:
  1. Få så många likes som möjligt 
  2. Trycka till den andra personen med spydigheter och en attityd av "detta ska du ha koll på annars är du en kass person"
Jag ska inte säga att jag inte har gjort mig skyldig till detta så många gånger. Jag har varit den som varit sjukt spydig och den som vägrat förklara. 
Jag har tappat tålamodet och fräst åt folk på världens mest okonstruktiva sätt. Jag gör det fortfarande ibland. 
Men jag har börjat funderar allvarligt hur vi kommunicerar med varandra på nätet och vart den här viljan att vinna debatter genom att tolka varandra så dåligt som möjligt kommer ifrån. Jag vet ärligt talat inte men den gör mig rätt nedstämd.

Vi har ett internetklimat där det är lätt att vara anonym och där det är lätt att både dreva mot folk och även att spy ur sig hat på ett sätt som är helt bisarrt.
Det finns en orsak till att jag har hårda kommentarsregler, det är för att det behövs och för att jag inte vill ge hatet en plattform. Det är mitt ansvar att se till att det inte sprids.

Och missförstå mig rätt, det finns tillfällen då folk förtjänar att bli frästa åt på nätet, som när folk som slänger sig med sexism, rasism och liknande och inte slutar trots att de blivit uppmärksammade på att deras beteende är skadligt och dåligt.
När upprepade dåliga beteenden vägrar rättas till kan mitt blodtryck gå i taket. 
Men jag försöker (och oj vad jag försöker) att tänka på att inte gå till personangrepp utan avsluta med att bara säga min mening om att beteendet är sunkigt och skadar andra och sedan lämna debatten för att spara mig själv.

Jag har märkt att de jag har mest respekt för på nätet är de som klarar av att hålla sig konstruktiva och förklarar för en person som beter sig kasst på nätet varför den personens beteende är dåligt. 
Det är jag på allvar så imponerad av.
Jag är mindre imponerad av arga människor som skriver att personer är dumma i huvudet och startar drev mot dessa så att hela saken går överstyr. Jag förstår helt hur de tänker men det känns som att det inte vinns något som helst på det och det skapar bara en samtalsklimat, både på nätet och IRL, där det handlar om ett vi och ett de som är skadligt och flyttar fokus från det som är viktigt.
Och det som är viktigt är hur vi ska uppnå våra mål snarare än att slå ned våra motståndare och peka på deras fel. För gör vi det har vi en sandlådedebatt och ärligt talat, jag ser nog av den typen i kassa politikerdebatter.

Det förekommer enormt mycket hat och hot på nätet men jag vill inte att vi sjunker till den nivån. Jag tror att vi kan göra bättre, bli bättre och vara bättre. Jag försöker fortfarande ge mig in i debatter men jag väljer mina strider och jag försöker numera tänka på att hålla en bra nivå. Ibland lyckas jag och ibland inte. Men jag tänker att jag når fram till mitt mål en dag.

Så mina små tips för att vara bra på nätet:

  • Tolka varandra välvilligt. Alla har inte alltid benkoll på all terminologi eller varför något kan vara kränkande och den okunskapen kan ibland leda till att folk säger fel eler gör misstag de inte är medvetna om. Var snälla och fråga alltid "Hur menar du nu?" innan du bestämmer dig för att säga att att någon är en idiot. 
  • Värna om ett bra samtal. Om du går in i ett samtal/diskussion med målet att ni ska nå varandra så se till att vara den som håller en bra ton. Och kom ihåg att det är okej, mer än okej, att lämna diskussionen när den tar för mycket tid. Hellre det än att det blir en smutskastning.
  • Du ska inte alltid vara den som förklarar. Det orkar ingen människa och dessutom så har du inte betalt för det (särskilt inte som kvinna). Men ha kanske ett bra gäng länkar förberedda du kan länka in när någon inte har koll. Det gör så mycket för att se till att folk har koll och det sparar på din egen energi.
  • Läs på om #jagärhär. Det är en riktigt bra grupp och förening
  • Kritisera och analysera men angrip inte personen som skriver genom personangrepp och hat.
  • Ha koll på dina fakta och läs på innan du börjar skrika om att saker eller personer har fel. Det är jävligt hett att ha orkat kolla fakta, mindre hett att inte ens orka googla med en smula källkritik.
  • Persondrev är aldrig en bra grej. Oavsett vad det gäller. Ingen vinner på det överhuvudtaget. 
  • Jaga inte likes genom att försöka skriva spydiga och kaxiga saker.

Det kanske inte alltid är lätt att komma ihåg detta när känslorna flammar högt på nätet. Jag kommer inte alltid ihåg det själv och jag applicerar det aldrig ever när det gäller personpåhopp på mig eller mina närmaste. Eller rasister som säger att jag borde skjutas. De kommer jag behandla med blockknapp och en oförsonlighet som inte är av denna värld.
Men de speciella människorna som enbart vill skada mig och de jag älskar är i ett kapitel för sig.

Min poäng är att i vanliga diskussioner så försöker jag så gott jag kan idag och jag tänker att du kan göra det med.



Mer läsning på temat:


måndag 28 maj 2018

Rasismen i siffror för mig

Rasismen i Sverige ökar.

Jag vill att ni ska förstå att när jag säger det så märks det inte bara som en siffra på ett papper.

Det märks i hur människor beter sig mot rasifierade och hur jävla illa det är.
Det märks i hur gränserna för hur människor ska bete sig mot varandra hela tiden flyttas fram.

Jag märker av detta hela tiden. 

Några siffror över hur det har varit för mig sedan året börjat:
  • Antalet gånger jag får höra från random person att jag borde åka hem till mitt land: Ca 2 gånger i veckan.
  • Antalet gånger random person sagt att SD ska fixa sådana som mig: 5 gånger.
  • Antalet gånger random äldre personer rakt ut säger att det var bättre innan sådana som jag kom till Sverige: Minst 20 gånger.
  • Antalet gånger random person slänger ur sig rasistiska skällsord till mig: Minst 30 gånger 
  • Antalet gånger folk spottat vid mina fötter och sagt svordom/skällsord/något otrevligt: 5 gånger.

Så här ser min vardag ut. Den nöter ned mig och mitt enda skydd är mina hörlurar så jag inte hör vad folk säger, snabba fötter och min egen tro på mig själv.För det är aldrig någon som säger till när detta händer.Eller jo, andra rasifierade jag inte känner klappar ibland på mig. En sa att "De förstår inte för de vill inte".
En annan sa "Vi måste hålla ihop."Rasismen i Sverige märks på hur jag och andra rasifierade tyr oss till varandra för stöd. Vi känner inte varandra alls.
Jag känner inte någon av de som stöttat mig när jag blivit kallad rasistiska skällsord. Jag känner inte mannen jag klappade på i förra veckan efter att han blivit utskälld för att han frågade på engelska och inte på svenska.


Men de förstår mig. Jag förstår dem. Vi vet hur det är.

Jag önskar så att alla kunde förstå att när det sägs att rasismen i Sverige ökar så är det vi som drabbas. Vi drabbas så jädra hårt och vi går sönder.
För 15 år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en enkel tur i kollektivtrafiken skulle bli som att löpa gatlopp. Det fanns inte på kartan att någon skulle vilja spotta på mig enbart för min hudfärgs skull.
Men det är verkligheten nu.
Jag ville aldrig tro att rasismen kunde växa så här
Den nöter ned en lite i taget och jag vill knappt ens tänka på hur det blir till hösten.

Jag hatar när jag får höra att jag läser in för mycket i detta och att jag inte borde bry mig.
Hur kan jag inte läsa in saker i detta?
Hur kan jag inte bry mig?
Det är klart som fan jag bryr mig när det handlar om mitt och andras liv.
Att säga att vi ska gömma våra känslor är att spela rasismen rakt i händerna.
Jag är livrädd och det är garanterat andra rasifierade också. Men våra liv måste fortsätta pågå i detta för vi har jobb, skola, familjer och fritid.
Vi måste hantera tusen kommentarer och det stöd vi får är noll.
Det är inte för känslosamt att bli arg. Det är mänskligt och som jag ser det nu är det just medmänsklighet och empati vi behöver mer av och mindre av ett samhälle som vänder bort blicken för det som sker just nu.

En ökning av rasismen handlar inte om yttrandefrihet och rätten att vara nazist på öppen gata.

Det handlar om våra liv, mitt liv och andra rasifierades.

Försök komma ihåg detta och agera utöver detta. Förminska oss inte och vänd inte bort blicken. Stötta oss, protestera och framförallt - var inte tysta.

Mer läsning på temat:

tisdag 15 maj 2018

Nordsken 2018 och hur ett riktigt bra konvent ska göras

Kristi himmelsfärd rullade in och för mig innebar det en tur upp till Skellefteå och konventet Nordsken.

Och som jag längtat efter detta! Ända sedan förra året då jag med dåvarande förbundsstyrelsen besökte konventet så har jag velat åka dit.
Jag sade till mig själv att oavsett om jag var i Sverok eller inte så skulle jag åka upp och vara med.
Nu blev det så bra att jag kunde åka i min roll som ordförande i Sverok och därmed hinna med dubbelt så mycket roliga saker!

Så varför var jag så pepp på Nordsken?

Det korta svaret är för att jag aldrig sett ett så episkt konvent.

Det långa svaret är att Nordsken är ett konvent som är det kanske mest välorganiserade konventet jag besökt och som lyckas med att vara ett multikonvent där brädspel, E-sport, LAN, tv-spel, fantastisk, cosplay, rollspel, figurspel, kortspel, lajv och även konst samlas under ett tak på ett otroligt smidigt och sömlöst sätt.
Ja ni hör ju.
Det finns något för alla och det finns något för alla åldrar, mängden aktiviteter som ordnas är förbluffande stor och det gör att det är är enorm spridning på åldrar och vad en kan hitta på.

Det är många konvent som siktar på att vara multikonvent men Nordsken lyckas verkligen.

De lyckas också med att vara ett konvent som erbjuder en arena för både de som vill spela och bli underhållna och även för branschfolk.
Och att få dessa två grupper att 1) samsas på ett konvent 2) ge tillräckligt med fokus på båda och 3) lyfta bra båda verksamheterna är en konst i sig.
Men Nordsken lyckas.

Och sist men inte minst, ja Nordsken arrangeras såklart av en Sverokförening, nämligen Nordskens Vänner!

Jag åkte upp som ordförande för Sverok som sagt och mina dagar var fyllda av jobb. Jag och Sanna (som är regional föreningskonsulent, RFK, för Sverok Västerbotten och även samordnare för alla Sveroks RFK:s) tillbringade onsdagskvällen med att bygga världens snyggaste Sverokmonter i Expodelen (där alla utställare höll till).

Snyggast monter! Mest rollups! 

På torsdagen drog konventet igång och i Sveroks monter var det nästan jämt fullt upp då vi pratade med föräldrar, unga, spelintresserade samt att det gick att prova på spelet Octodad hos oss.
Bäst och mest förvirrat spel!

Två timmar in på konventet!

På fredagen var det stora paneldagen för mig enligt följande:

12.00: Moderator för panelsamtalet Framtidens underhållning. (Kreativa scenen)
Deltagare var Sara Bergmark Elfgren, Mats Söderlund, Ted Kjellson och Fredrik Malmberg. 

15.30: Samtal om Spelhobbyn ur ett feministiskt perspektiv med bästa Åsa Roos. (Stora scen)
Jag tror detta samtalet blev filmat så jag kommer förmodligen lägga upp det senare här på bloggen.
17.00: Samtal ihop med Karl Ytterberg om Lajv då och nu. Moderator Linn-Marie Edlund ( Äventyrsscenen)

Däremellan stod jag i Sveroks monter så jag sprang runt en del men oj vad roligt det var! Panelsamtalet om Framtidens underhållning var särskilt roligt eftersom det flöt på så bra i samtalet mellan deltagarna. De var otroligt duktiga i sitt samtal och på att väva in varandra. En fröjd att moderera plus att jag kände mig lite stolt över att jag gjorde ett bra jobb!



Samtalet mellan mig och Åsa var som väntat otroligt kul och bra. Vi har så mycket att säga att en halvtimme blev lite kort, vi hann inte ens med en frågestund.

Sista panelsamtalet om Lajv då och Nu var väldigt intressant, det är kul att reflektera över hur mycket hobbyn utvecklats sedan jag började lajva 2003!

Mellan panelsamtal och Sveroks monter så pratade jag. Oj vad jag pratade med besökare om Sverok, spelkultur och varför spelandet är det bästa i hela världen. Jag highfiveade robotar och cosplayare och demonstrerade Octodad och dansade bläckfiskdansen för barn (träffar ni på mig, be mig om en uppvisning!)

KOLLA ROBOTAR! Eller ja, en i alla fall :D

Jag fick en jättefin kärleksförklaring till mig och flera andra episka kvinnor i spelSverige sent på natten och den var så fin att jag blev tårögd
Jag pratade litteratur och skrivande med jättetrevliga författare och hur spelkulturen har utvecklats under åren och varför fantastik är viktigt.
Det blev assena nattsamtal om varför Sverok är ett förbund och inte ett företag och det blev morgonpromenader ihop med Sanna från hotellet talandes om livet och föreningsdemokrati.

Jag lobbade för varför Sverok idag kanske mer är ett spelkulturförbund än ett spelhobbyförbund i Allt om Brädspel och den videon kan ses här!

Ja ni hör ju. Jag hade fullt upp men framförallt hade jag rasande kul. För det är detta jag älskar mest
med att vara ordförande i Sverok. Att åka ut och träffa medlemmar, prata med de och känna hur jädra bra spelkulturen i Sverige är.
Att vrida och vända på allt i diskussioner och få höra hur mycket spel betyder för människor. Det ger mig drivkraft att vilja ge 200% för Sverok.
Spelkulturen i Sverige är så fantastisk och Nordsken lyckas med att fånga alla aspekter av den på ett briljant och unikt sätt.


Jag är Mother of dragons, Queen of nerds, first of her name...
och på Nordsken fanns min Drogon!

Jag är så imponerad av arrangörernas arbete, främst Johan Linder men också Linn-Marie Edlund. De är under av effektivitet och engagemang.

Det är som ni märker svårt att tala om Nordsken utan att bara falla ned i en gryta av fascination och lovord över hur bra det är. Men på allvar, Nordsken är helt perfekt och jag kan inte helt sätta fingret på vad som gör det så bra.

Det kanske beror på den lånsiktiga planen som alltid funnits med Nordsken, åtta år och med målet att nå 10 000 deltagare och att steg för steg utöka och bli bättre. Jag tror de i övrigt nådde 10000 i år så nästa steg är 20 000.
Det kanske beror på marknadsföringen som är helt i en klass för sig.
Det kanske beror på att Skellefteå kommun ÄLSKAR Nordsken på ett sätt som gör att de lyfter upp konventet som Skellefteås främsta tillgång (efter hockeyn då)
Det kanske beror på alla olika typer av nördar som möts och hittar varandra på ett så otroligt smidigt sätt.
Det kanske beror på att Nordsken är sådana bra ambassadörer för hela spelkulturen i Sverige.
Eller så beror det på att Nordsken är bäst.

Oavsett vad det är så kommer jag tillbaka nästa år. Vi ses 2019 på Sveriges kanske största konvent!



Och ja, detta är en reklamfilm som Skellefteå kommun gjort.  Det är enormt stort.

måndag 7 maj 2018

Viss vänskap är för alltid

"Excuse me, Didn´t you work at W.E 12 years ago?"
".. Well yes I did...Wait... Anna?"


Ibland är det märkligt hur livet tar sina turer med oss och med de vi möter. Jag slutar aldrig förundras över det.

För 12 år sedan arbetade jag i Sri Lanka på W.E tillsammans med min dåvarande pojkvän Aiki. W.E var ett underbart ställe och framför allt var det för mig en möjlighet att få leva i landet där jag föddes med allt det innebär. Jag fick en chans att arbeta, en chans att lära mig språket och kulturen i ett land där jag var så hemma men samtidigt så främmande.
Det var jätteslitsamt på många sätt, det var varmt och mitt arbete som Guest relation officer innebar att jag skulle hålla koll på massor av bokningar för både restauranger och event vilket gjorde att min språklucka ställde till det. Det innebar att jag jobbade i högklackat och stod upp nästan hela dagen och det innebar framförallt långa arbetsdagar under alla tider på dygnet och väldigt lite ledig tid.
Men arbetet gjorde att jag fick så många vänner i form av mina kollegor på W.E. Vi blev lite av en familj som pratade, skrattade, åt mat ihop och pratade kultur, relationer och allt mellan himmel och jord.
Vi delade det mesta och jag minns särskilt alla tillfällen då jag och de andra tjejerna satt sent på natten på golvet i vårt omklädningsrum och delade på någon tårtbit eller mat som blivit över från något bröllop. Eller då det regnade in i matsalen och alla fick torka som galningar. Eller nattbussen hem. Eller då jag och mina kollegor gick och handlade innan jobbet och vi köpte matchande tröjor med fåniga stavfel att som ett minne att ha ihop till den stund då vi skulle bo i olika länder igen.
Det var en underbar tid men den tog slut efter ett halvår när vapenvilan i Sri Lanka bröts vilket gjorde att det blev för farligt att vara kvar.
Så jag åkte tillbaka till min trygga tillvaro i Sverige och lämnade mina vänner bakom mig.
Men vi höll kontakten. Först genom mail och brev. Jag blev inbjuden till ett bröllop jag reste till.
I Thailand fick  jag reda på att flygplatsen i Colombo hade bombats och all flygtrafik var inställd. Den kvällen satt jag på mitt hotellrum i Bangkok och grät i timmar för att jag inte kunde vara med på min väns bröllop.
Mailen och breven fortsatte men några slutade komma. Jag tappade kontakten med en del av mina vänner.
Sedan när jag åkte ned några år senare så hittade jag en del av dem igen. Facebook gjorde det lättare och jag hittade en del av mina vänner igen. Med åren har det blivit lite meddelanden, alltid ett grattis och bilder som visar vart vi är i livet.
Två av mina närmaste väninnor som jag jobbade med därnere, vi har hållit kontakten genom åren. Jag var med när en av de gifte sig och jag var på väg till den andras bröllop men grät på ett hotellrum istället.
Jag har alltid försökt att träffa de när jag varit nere och har träffat deras döttrar som nyfödda.
Och nu kunde vi ses igen på W.E. Vi var alla äldre, vi hade alla gift oss och mina väninnor hade med sina barn. Deras döttrar som jag senast såg som små knyten var nu stora med nyfikna ögon och tusen saker att prata om (efter några timmar när blygheten släppt) och det fanns även en lillebror jag bara sett på bild men som var så trevlig.
De fick träffa Svart med vilket var viktigt för mig för Sri Lanka kommer alltid vara en del av mitt liv och jag vill att han är en del av Sri Lanka.
Jag och mina väninnor pratade i flera timmar om allt som hänt i våra liv, hur det var att vara hemmafru, arbetande kvinna och hur det var att vara gift.
Det kommer kanske dröja år innan vi ses igen men de minnena vi har och den tiden vi delat ihop med liven vi lever nu gör att vi alltid kommer att vara vänner. Oavsett hur gamla vi blir.

Jag tog inte så många bilder från Sri Lanka denna gång
och inga på mina vänner som jag vill lägga upp.

Några av mina vänner från W.E har jag aldrig hittat igen, vare sig via mail, brev eller på facebook och jag har väl aldrig orkat tänka tanken att de skulle dött i kriget även fast jag vet att en del nog har gjort det.

Men så nu när jag var nere på Sri Lanka för några veckor sedan och satt nere på ett hotell i södern så var det något bekant över en av de som arbetade. Det var något med hur han gick först och sedan när han tittade åt mitt håll så var det något som kändes igen.
Och känslan av att vi setts förut kunde inte riktigt släppa mig. Så jag tog mod till mig och frågade:

"Excuse me, Didn´t you work at W.E 12 years ago?"
".. Well yes I did...Wait... Anna?"
"Yes! I knew it was you!"
"I can´t belive it!"


Sedan stod vi bara och höll varandras händer i flera minuter. Det var 12 år sedan vi sågs. 12 år och i en helt annan stad på Sri Lanka men det var tusen minnen som kom tillbaka, både från W.E men även från vår tid som vänner. Som när vi gick ut och drack öl sen en kväll ihop efter jobbet. Eller när han lånade ut sin DVD och vi sedan kunde sitta och prata om alla filmer vi älskade.
Eller den kvällen när han tog med sin flickvän och de fick träffa min familj som var nere och vi alla kunde äta middag ihop.
12 år sedan.
Han var gift nu med sin flickvän från den tiden och hade två barn. Och han hade blivit maneger över en av restaurangerna på hotellet.
Efter fyra dagar åkte jag tillbaka till Sverige igen men nu har vi kontakt på facebook och sociala medier. Vi är en del av varandras liv igen och detta, att ha hittat honom igen, är guld värt.

Mer läsning på temat:


söndag 22 april 2018

Kraven vi ställer på män respektive kvinnor

I detta inlägg utgår jag från mansrollen respektive kvinnorollen. Jag ber på förhand om ursäkt för att detta blir ett tvåkönsnormativt inlägg och jag vill förtydliga att jag är medveten om att det finns fler än två könsidentiteter. 


Tjejerna på höjden av Frida Malmgren är en rätt mysig serie ibland och häromdagen hittade jag den här seriestrippen som var så klockren men samtidigt ett slag i magen.

Ett inlägg delat av Frida Malmgren (@tjejerna_pa_hojden)


Det är ju inga nyheter direkt att vi ställer lägre krav på män än på kvinnor när det gäller prestation och hur vi tar hand om oss själva i privatlivet.
Det är lite patriarkatet i ett nötskal, detta med att kvinnor förväntas vara multitaskande maskiner som ska klara av allt, ha perfekta betyg, bäst jobb, föda 2,5 barn, sköta hemmet men samtidigt inte få höra ett ord till beröm.
Medans män får beröm om de "sitter barnvakt" en dag åt sina egna barn. Eller för en delen klarar av att tvätta en tvättmaskin eller laga mat själva.
Jag lägger skulden på detta helt på hur vi byggt upp mansrollen respektive kvinnorollen och hur dessa spelar in på de krav vi ställer de personer som läses som män respektive kvinnor.

Och ja, det har blivit lite bättre på vissa fronter men det är ett strukturellt problem att kvinnor förväntas prestera och leva efter en mycket högre skala än vad männen gör samtidigt som vi får noll erkännande av det vi gör.

Det är ett sätt att tvinga in kvinnor i rollen som Duktig Flicka, se till att vi inte får vare sig bekräftelse eller beröm för det vi gör och samtidigt premiera ett system där männen runt omkring oss belönas för att de klarar av minimum.

Det är inget rimligt system och det är skadligt för alla. För kvinnor som bränner ut sig och inte orkar mer och för männen som lär sig att trampa på kvinnors ryggar för att ta sig framåt och sedan får ett brutalt uppvaknande den dag de inser att de kanske inte var så bra.

Okej, jag ska sluta försöka jämna ut detta för det är kvinnor som drabbas mest. Vi skadas i vårt psyke och i vårt arbetsliv respektive privatliv medans det som skadas är... männens självbild.

Jag ser själv hur detta påverkat mig under stora delar av mitt liv i form av att jag länge trodde att allt jag gjorde var dåligt.
För jag hörde aldrig att mitt arbete var bra eller ens acceptabelt medans bröder, manliga vänner och kollegor fick beröm för allt mellan himmel och jord.
Klart att det gjorde saker med min självkänsla samtidigt som det sporrade mig till att bli ännu bättre och försöka mer.

Det är inget fel i att vilja bli bättre (Hey, jag blev ju rätt jädra awesome i slutänden) men det är fel när den viljan kommer av en känsla av otillräcklighet som bottnar i ett samhälle som ställer orimliga krav på kvinnor.

Med de kraven kommer också den bittra sanningen om att när kvinnor misslyckas så döms vi hårdare än män på alla plan. För kvinnor måste vara perfekta för att passa in i patriarkatet och misslyckas vi, vare sig det är i karriären eller i privatlivet, så döms vi för flera år framöver.



Så vad kan vi göra för att motverka detta? Ja det görs inte genom att trycka ned män utan genom att påvisa och lyfta upp det skadliga i patriarkala beteenden.

Först och främst:

  • Analysera ditt eget beteende. Tänk efter hur du bedömer och berömmer personer samt vilka krav( medvetna och undermedvetna) du ställer på män och kvinnor.
  • Ställ lika höga krav på män omkring dig som du gör på kvinnor.
  • Beröm kvinnor mer. Lyft upp de du har i din närhet och säg "Fan vad grym du är för att du gjorde detta!" eller bara "Du, bra jobbat idag!" 
  • Ta upp diskussionen om hur vi bedömer och berömmer män och kvinnor och vilken inverkan detta har.
  • Om du är kvinna: Ta plats och se till att berömma dig själv. För allt du gör. Beröm dig själv när du är ensam men träna också på att lyfta fram det du gör inför andra. Kräv din plats.

Sist men inte minst: Till alla mina systrar som sliter med att hålla tusen bollar i luften, ni är fantastiska för allt ni gör och även fast ni kanske aldrig hör hur bra ni är så är ni förebilder för så många.
Men att vara en förebild utan att komma framåt är inte värt ens hälsa och framförallt är det inte värt att vara en vägsten för män att gå på.
Så ställ krav, ta plats och var aldrig tyst.

Mer läsning på temat:

torsdag 19 april 2018

En resa till Sri Lanka

För ett tag sedan var jag iväg på semester i en vecka och denna gång bar det av till mitt andra hemland Sri Lanka.
Det var ett tag sedan jag var där nu, sist var 2015 vilket är på tok för lång tid. Jobb och annat har hela tiden kommit i vägen Men nu var det dags för en av mina nästanföräldrar att fira 60-årsdag och då spelar jobb mindre roll.

Eftersom singalesiska fester tenderar att bli en smula over the top så blev det firande i två dagar med en jättefest på ett tak med utsikt över hela Colombo och sedan en fest nere i söder med dans, tal, musik och congatåg.
Ja jädrar vad kul det var.

Halvägs in i andra festkvällen. Snart blir det mat!

Jag åt på tok för mycket god mat, hann prata massor med mina nästanföräldrar, vila vid en pol under ett parasoll och bara... vara.
Det behövs så väl att bara vara och vila lite ibland. Jag lade bort min telefon helt och läste böcker istället. Samt drack thé på balkongen på kvällarna när det regnade.

Middag sent en kväll i 34 graders värme.

Jag älskar att vara på Sri Lanka. Det är mitt andra hemland och när jag är där så läker min hud ihop, jag andas lättare och jag går som att jag ägde jorden. Ingenstans känner jag mitt dubbla arv så tydligt och jag är aldrig så stolt som när jag är där.
Det är en fantastisk känsla som jag bär med mig när jag är ute på stan, när jag mumsar frukost i form av hoppers och när jag lyssnar på ett språk som jag inte kan helt men där jag en gång kunde basorden i.

Det är något speciellt med Indiska Oceanens vågor.

Det kommer komma flera bloggposter under månaden, bland annat om att återse gamla vänner och hur det gick med insamlingen till barnhemmet. Men just nu får ni nöja er med det här:
I korthet så älskar jag varje minut jag har i Sri Lanka och jag känner mig så privilegierad som både har familj i Sverige och i Sri Lanka plus att jag har möjlighet att regelbundet kunna åka ned och hälsa på.
Det är något jag alltid kommer att värdesätta.

Mer läsning på temat: