måndag 17 september 2018

Sverok på Järvaveckan

"Att Sverok befann sig på Järvaveckan var bland det bästa som kunde hända. Både för förbundet men framförallt för förorten. Av allt prat om inkludering under åren tror jag att 5 dagar i Järva där vi spred kunskapen om vår existens gjorde mer i praktiken för att öka vår tillväxt och vår inkludering." Arhanka

I år var Sverok med på Järvaveckan. Egentligen var det en ren slump. Jag trodde vi var för sent ute när vi blev tillfrågade om att stå ihop med flera andra förbund. Självklart sade vi ja.
Men sedan visade det sig att de andra förbunden inte kunde stå på grund av olika orsaker.
Så i slutänden så stod Sverok inför valet om vi skulle stå själva eller stå helt.
Ja det kostade en slant men det var hyfsat billigt för fem dagar med tält, golv samt ståbord och stolar.

Så svaret blev ja!

Så jädra stolt att se Sverok här!
Foto: Arhan Kemal Ağaoğlu

För mig var det en stor sak. Det är ingen hemlighet att jag länge velat att Sverok ska bredda sin etniska mångfald. Att jag blev arg för att det talades om ett sverok för alla men att de jag såg i Sverok var vita och att vi led av dålig representation rörande etniskt mångfald i bildmaterial var en av orsakerna till att jag bestämde mig för att försöka bli ledamot i förbundsstyrelsen för så många år sedan.
Ett ytterligare steg på vägen var då jag, på uppmuntran av Alexander Hallberg, lade in en punkt för verksamhetsplanen 2017:

"Förbundet ska i en rapport undersöka den etniska mångfalden inom Sveroks föreningar och distrikt för att se hur den ser ut samt hur Sverok kan arbeta med detta."

Nu i backspegeln har väl den punkten blivit något av det största som jobbats med. Så många enkätsvar och så lite tid... Men den kommer bli klar och för mig är detta ett viktigt steg.

Men tillbaka till Järvaveckan. Jag kände att Sverok var tvungna att vara med om vi hade möjligheterna.
Nummer 1: Sverok inte når ungdomar med utomnordisk bakgrund i lika hög grad som vi når ungdomar med nordisk bakgrund plus att vi dessutom inte når ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden. Jättekasst och mindre bra när vi strävar efter att vara ett förbund med rejält #viärsverok-känsla,
Nummer 2: Vi åker till Almedalen och minglar med politiker och makthavare vilket är jättebra för vår ställning som politisk påverkare men vi behöver också vara mer på stora arrangemang där vi möter vanligt folk som är nyfikna på spelglädje och föreningsliv. Med dessa två punkter i bakhuvudet så kändes Sveroks medverkan på Järvaveckan solklar. Vi skulle dit och känna på läget och framförallt få svar på lite frågor:
  • Hur skulle Sveroks närvaro på Järvaveckan se ut?
  • Vilka besöker veckan?
  • Vilka är viktiga för oss att nå?

Samt den viktigaste frågan:
  • Hur stort är intresset för spel bland unga i socioekonomisk utsatta områden?


Stora frågor som krävde svar.

Första steget var att rodda ihop lite bra funktionärer, gärna med utomnordisk bakgrund och som var bra på att prata och såklart med ett intresse för spel (för inget är värre än när människor med en bakgrund ska vara frälsare åt människor med annan bakgrund, det är lite som att killar ska föreläsa om hur tjejer kan ta plats i spelkulturen... Det blir rätt fel)
Men vi fick ihop ett bra gäng och mest värt för mig var att Arhanka åkte hela vägen upp från Göteborg i en vecka för att var funktionär.


ÄNTLIGEN!! Jag och Arhanka är så sjukt peppade!! 

Ja jädrar, vi har ju pratat om detta med att få Sverok bredare rörande etnisk mångfald sedan 2015. Så det var väl med lite klump i halsen vi stod där på Järvaveckan och talade med barn, vuxna och andra organisationer som kom och undrade vilka Sverok var. Det visade sig att många av de visade sig ha svinbra koll på föreningsliv och hur det fungerade men hade ingen aning om att det även gick att bilda spelföreningar.
Och sen barnen som vi spelade med.....
De som kom tillbaka varje dag för att spela Dobble och andra spel och som drog med sina vänner tillbaka för att spela mer. Det är en alldeles speciell känsla att lära barn att upptäcka spel och se glädjen när de vinner eller bara inser hur kul det är med spel.
Det blir varmt i hela hjärtat. Sedan hann jag ha möte med Fryshuset om varför inte vi gör något ihop och varför vi borde göra saker ihop. Jag hoppas det kan bli bra i framtiden. 

Plus att Sverok var med i en podd och jag hann springa till LSU och prata lite där.

Sverok stod på Järvaveckan i fem dagar vilket är halva tiden som arrangemanget pågick.
Och det var i min värld helt värt det. Vi var på en arena vi inte lyckats nå innan, vi pratade med en helt ny grupp av spelintresserade barn och unga och vi syntes rejält.

Foto: Arhan Kemal Ağaoğlu

Vi vet nu att:

De som besöker Järvaveckan är alla åldrar men mycket familjer. På kvällarna en del unga som är nyfikna och glada. Politikerna är närvarande och pratar direkt med folk. De som är viktiga för Sverok är nå är barn och unga samt föräldrar. Sedan att prata med de organisationer som var på plats och som redan hade ett pågående arbete ute bland unga. Sveroks närvaro på Järvaveckan nästa år kan vara allt från att testa på olika former av spelkultur till att ha mer tävlingar och info mot föräldrar. För det finns ett stort intresse för spel bland barn och unga. Och en vilja att göra mer.
Detta året var en testomgång och jag vet vad vi behöver utveckla tills nästa år.
Men i korthet: Detta är en arena Sverok behöver vara närvarande på. Just för att sprida infon om hur jädra kul och bra spelkulturen är och att det går att ha spelföreningar. Men också för att i socioekonomiskt utsatta områden finns den kärlek till föreningslivet som nästan brunnit ned i stora delar av Sverige. Här ses föreningslivet som en väg till gemenskap, glädje och till integration.
Kan Sverok lyckas med att vara en del av detta och hjälpa till på vägen och samtidigt få unga att hitta ett intresse för spel och därigenom nya vänner.... Då är jag nöjd och kan vila.

Jag ser fram emot nästa år och att då kunna göra mer! För vi behöver och ska vara här.

Fighting the good fight.
Foto: Arhan Kemal Ağaoğlu

onsdag 12 september 2018

Jag och Tv-spel

Idag är det Internationella TV-spelsdagen! Min historia med Tv-spel började när jag som liten sprang ned till min kusin och satt bredvid honom i timmar medans han spelade Nintendo.

Jag älskade det så mycket. Och ibland fick jag prova på att spela vilket var stort för en liten sju-åring. Vi hade inget eget Tv-spel hemma så det ni kan ju gissa ur glad jag blev när min kusin en vacker dag gav mig sitt Nintendo för att han hade köpt ett Super Nintendo. Ja jädrar vad jag spelade.
Nintendot var lite halvkasst och fungerade bara om jag pallade upp konsollen i samma höjd som kabeln vilket krävde ett torn av böcker och precis rätt vinkel. När det väl var fixat kunde jag spela både Super Mario och Duck Hunt.

Men jag fortsatte springa ned till min kusin för jag gillade att se vad han spelade och nu när han hade ett Super Nintendo så blev ju allt lite coolare. Jag fastnade så hårt för Super Mario World, Donkey Kong och Super Mario World 2. Oj vad jag tyckte att det var svårt men åh vad jag älskade det.

Ett mini -Snes! Så litet och sött! Mitt är den vanliga större modellen men det är
 ändå coolt att det görs sådana här varianter.

Mitt eget Nintendo dog och jag fortsatte knacka vidare hemma på Game Boy. Det var bättre än inget, särskilt på bilresor.
Jag spelade gärna borta hos vänner, både Playstation och Sega och även datorspel. Jag var nog en rätt trist kompis ibland som tyckte att det enda vi skulle göra var att sitta framför deras tv-spel som de hade spelat tusentals gånger. Men det var det roligaste som fanns för mig och de hade nog kul med.
En av mina bästa killkompisar och jag på den tiden bytte ofta intressen hos varandra. Var vi över hos honom lekte vi turtles och spelade tv-spel på hans leksaker för det ville jag göra. Var vi över hos mig lekte vi med barbies och My little ponies för det ville han göra. 
Vi funderade inte över det då men idag vet jag att vi fick andningshål hos varandra och utrymme för saker vi inte alltid kunde våga ha hemma.
En av mina bästa tjejkompisar hade ett Nintendo 64 och vi spelade alltid.
Jag sprang fortfarande ned till min kusin och kollade på vad han spelade men vi började bli stora och lekte olika lekar. Men tv-spel och blipblopmusik kunde vi alltid mötas över och vi kunde prata och spela i timmar.
Och jag fastnade helt i Pokemon på Gameboy.

Så en dag köpte mina föräldrar ett Nintendo 64.

STORT ÖGONBLICK OCH HURRA!

Kanske var det mer till mina tre yngre bröder än enbart till mig men jag brydde mig inte. Jag kunde spela hur mycket jag ville hemma och det var rena drömmen. Eller ja, jag fick samsas med mina bröder men det fungerade med ett strikt schema och den vetskapen att de behövde mig för sitt spelande.
Ingen av de kunde nämligen engelska men det kunde jag.
Vi spelade oss igenom Super Mario 64, Zelda: Ocarina of Time, Banjo-Kazooie, Golden Eye, Mario Kart, Majoras Mask och många fler.
Min bror fick ett Gamecube men jag fastnade aldrig helt för den. Jag fortsatte spela på 64:at.

Jag flyttade hemifrån och fokuserade på jobb, pojkvänner och resor. Sedan hittade jag vänner som var nördar och en vacker dag upptäckte jag Xbox 360 och hur kul det kunde vara. Jag hittade framförallt Halo. Helvete vad kul det var.
Det året önskade jag mig för första gången en tvspelskonsol av mina föräldrar i julklapp. Det var det enda jag ville ha.
Och jag fick en. En vacker vit konsol som luktade plats och elektronik. Bara min och ingen jag behövde dela den med.
Det var fantastiskt.
Som jag spelade och spelade. Mest ihop med folk och partners men även själv. Det blev ett sätt att varva ned och koppla av efter jobb och senare plugg.
Den konsollösa tiden i mitt liv var över och jag tittade aldrig tillbaka.

Jag har haft toppar och dalar i mitt tvspelande. Ibland har det gått månader mellan att jag spelat och ibland har jag spelat rätt intensivt.
Nu för tiden har jag märkt att jag ofta behöver mer tid på mig när jag sätter mig för att spela än för några år sedan. Jag vill ha minst fem timmar åsidosatt för mitt spelande och inte en halvtimme här och där. Kanske är det ett tecken på att jag börjar bli en rätt lat och bekväm människa.
Jag är helt okej med det.

Idag har jag ett Xbox360, ett gameboy, ett Wiie U och ett Super Nintendo som alla bor och trivs i hemmet.
Jag spelar sällan de nyaste och mest hypade spelen utan trivs med gamla spel och att spela i min takt. Jag svär ofta hur svåra de gamla spelen blivit men jag fortsätter ändå. Jag spelar för att jag älskar det och inte för att vara bäst.
Viktigaste av allt är att jag spelar för min egen skull.

Så glad internationell Tv-spelsdag på er och jag hoppas att ni alltid tillåter er själva att spela för att ni älskar det och att ni aldrig slutar för att någon annan tycker att det är meningslöst.

Och tack kära kusin för att du lät mig sitta med och titta på när du spelade och för att du visade mig hur jag skulle spela. Det öppnade en helt ny värld för mig.


Tales of Vesperia är idag en klar favorit som jag gärna spelar om.

torsdag 6 september 2018

Blodsband Reloaded 2018

Och så blev det den tiden på året igen. Den tiden då jag tar mitt pick och pack, åker över halva landet i en bil utan aircondition för att lajva i postapokalypsens vackra vildmark och skjuta airsoft.


I postapokalypsen är allt vackert. Foto: Mårten Bydén

Kort sagt: Det var dags för Blodsband Reloaded.

Jag åkte ju redan förra året som en del av er kanske minns och fastnade helt för detta med kombinationen airsoft och lajv.

Då förra lajvet mest var en inkänningsperiod på många sätt så var denna mer intensiv. Nu visste jag vad jag ville uppleva och jag visste vad jag ville satsa på.
Är det inte slitet och
smutsigt är det inte coolt!
Jag ville uppleva Blodsbland, prata med många människor, ha lajvrelationer, skjuta mer airsoft och springa runt och göra allt.
Och det lyckades över förväntan, jag hade inte tråkigt en enda minut.

Men låt mig börja från början. Detta året var lättare än förra gällande utrustning för jag körde på samma roll och kunde ha samma grejer. Det enda jag fixa var en ny jacka, armvärmare, väska och bytte ut en del remmar på arm och benskydd. Samt sydde på mer bling eftersom min roll Maw älskar allt som glittrar och blänker.
Det var väldigt lite arbete vilket var skönt.
Jag patinerade såklart allt och även min gamla saker eftersom jag inte var helt nöjd med hur det blev förra året, det var lite för rent och helt.
Nu hade jag knappt ett helt plagg på mig och mina kläder var så patinerade att de kunde stå av sig själva.

Mums och ja, det är så här det är med lajv, jag gör knasiga grejer för upplevelsen :)

Jag och Svart åkte detta år med en ny grupp bestående av gamla,glada vänner och det var riktigt bra. Vi hade en sådan där härlig gruppkänsla där alla var omtänksamma, ansvarstagande och var öppna för gemensamt spel men där alla samtidigt var fria att göra vad de ville - Och det funkade!
Fantastiskt!

Titta vad fräcka vi är! Och ja, vi hade en robot. Fler frågor?
Foto: Mårten Bydén.

Vi kallades Underhuggarna och tillsammans lajvade vi oss igenom tre dagar på Sinterverket. Vi var sämst och bäst och hade väldigt kul ihop.
Jag fick åka bilbilbil, skjuta allt, eskortera karavaner, vara med på all wreckning (tänk Catch-the-flag), tjuta halsen av mig vid arenan när jag fick se coolaste Alpha slåss (SÅ FRÄCKT!), bli skjuten i ryggen, operera knät på sjukhuset (inlajv) och ha diskussioner om varför kolbulle är den mest delikata maträtten någonsin. Samt skriva den mest stela ursäkten någonsin till ett inlajvex för att jag dumpade henne på hennes födelsedag.

Jag hade ett fantastiskt lajv där jag fick det jag ville ha och jag fick träffa så mycket fina människor både inlajv och offlajv.
Det var guld.

Jag har ju som ni kanske vet haft svårt att vara med på lajv i Sverige. Det känns fortfarande stundvis som att folk hatar mig och att jag är paria. Den känslan dyker upp mer sällan nu men den finns.
Och den dödades lite mer på det här lajvet när jag träffar människor som är snälla och vänliga. De som säger att jag skriver bra saker, de som säger att jag arbetar på bra för Sverok och de som.... tja ser mig som jag är.
Tack alla ni som sade fina saker till mig. Det värmer så mycket. Och tack
En dag kanske jag slipper känslan av att vara paria helt.
Vem vet? Just nu tar jag ett steg i taget och är glad att kunna åka hem från ett lajv dödstrött och sliten men lycklig.

Så tack Blodsband för att postapokalypsen får vara vild och vacker, tack arr för att ni gör detta med bravur och tack till min grupp Underhuggarna.

Jag kom till och med ihåg att v-logga en smula efter lajvet och gå runt lite på området och prata med folk.!





Mer läsning på temat:

söndag 2 september 2018

Vila i frid Margit Sandemo

Älskade Margit.
Jag kan inte helt beskriva känslan idag när jag fick höra att du gått bort. Jag vet inte om det är ledsenhet, tomhet eller ensamhet. Kanske är det en blandning.
Du har varit en så viktig del av mitt liv så länge, från att jag som tonåring hittade dina böcker och kastades in i en saga som bara gav mig mer. Jag hittade mina främsta förebilder i dina böcker, jag hittade hopp och ord på känslor jag inte ens visste fanns och jag hittade alltid mer i dina böcker. Alltid.
Och det har fortsatt. För varje bok jag läst av dig har väckt nya känslor och du har cementerat din plats i mitt hjärta. Älskade Margit, du har gett mig världar och bokkärlekar som aldrig dör.
Och du har gett mig vänner.
Jag träffade min kära vän Dan Hörning för att vi båda var med i samma Isfolksförening och många år senare startade vi Sagan om Isfolket-podden ihop.
På Isfolketforumet hittade jag vänner som jag pratade med dag och natt. Många av de har jag kvar än idag.

Älskade Margit, jag är så glad att vi hann träffas i oktober. Jag var så nervös och starstrucked av dig men du var så otroligt varm, levande och smart. Ja jädrar vad smart du var. Och rolig. Jag skrattade så mycket åt dina skämt och instick.
Efter någon timme kändes det som vi varit vänner länge och jag kan lugnt säga att du är den mest fascinerande människa jag mött.
Så mycket energi och vilja.
Du kändes odödlig och du var själv inställd på att fira din 100-års dag med en stor fest där jag och Dan skulle få komma.
Jag är så ledsen att det aldrig kommer bli så. Världen känns så tom utan dig och jag saknar dig. Jag har dina böcker och minnet av hur jädra cool du var. Och hur du verkade så tillfreds och lugn med ditt liv och kunde skratta åt allt.
Älskade Margit, tack för allt du gett och för allt du gett miljoner läsare och ljudbokslyssnare. Tack för hundratals böcker i nutid, dåtid och framtid. Tack för vad du betytt för svensk fantasy och romanslitteratur, det finns på allvar ingen som du.
Tack för att dina böcker alltid varit med mig och alltid kommer fortsätta vara det.


Älskade Margit, tack för allt.



Jag och Margit i oktober 2017

Mer läsning på temat: