Jag och Tv-spel

Idag är det Internationella TV-spelsdagen! Min historia med Tv-spel började när jag som liten sprang ned till min kusin och satt bredvid honom i timmar medans han spelade Nintendo.

Jag älskade det så mycket. Och ibland fick jag prova på att spela vilket var stort för en liten sju-åring. Vi hade inget eget Tv-spel hemma så det ni kan ju gissa ur glad jag blev när min kusin en vacker dag gav mig sitt Nintendo för att han hade köpt ett Super Nintendo. Ja jädrar vad jag spelade.
Nintendot var lite halvkasst och fungerade bara om jag pallade upp konsollen i samma höjd som kabeln vilket krävde ett torn av böcker och precis rätt vinkel. När det väl var fixat kunde jag spela både Super Mario och Duck Hunt.

Men jag fortsatte springa ned till min kusin för jag gillade att se vad han spelade och nu när han hade ett Super Nintendo så blev ju allt lite coolare. Jag fastnade så hårt för Super Mario World, Donkey Kong och Super Mario World 2. Oj vad jag tyckte att det var svårt men åh vad jag älskade det.

Ett mini -Snes! Så litet och sött! Mitt är den vanliga större modellen men det är
 ändå coolt att det görs sådana här varianter.

Mitt eget Nintendo dog och jag fortsatte knacka vidare hemma på Game Boy. Det var bättre än inget, särskilt på bilresor.

Jag spelade gärna borta hos vänner, både Playstation och Sega och även datorspel. Jag var nog en rätt trist kompis ibland som tyckte att det enda vi skulle göra var att sitta framför deras tv-spel som de hade spelat tusentals gånger. Men det var det roligaste som fanns för mig och de hade nog kul med.

En av mina bästa killkompisar och jag på den tiden bytte ofta intressen hos varandra. Var vi över hos honom lekte vi turtles och spelade tv-spel på hans leksaker för det ville jag göra. Var vi över hos mig lekte vi med barbies och My little ponies för det ville han göra. 

Vi funderade inte över det då men idag vet jag att vi fick andningshål hos varandra och utrymme för saker vi inte alltid kunde våga ha hemma.

En av mina bästa tjejkompisar hade ett Nintendo 64 och vi spelade alltid.

Jag sprang fortfarande ned till min kusin och kollade på vad han spelade men vi började bli stora och lekte olika lekar. Men tv-spel och blipblopmusik kunde vi alltid mötas över och vi kunde prata och spela i timmar.

Och jag fastnade helt i Pokemon på Gameboy.

Så en dag köpte mina föräldrar ett Nintendo 64.

STORT ÖGONBLICK OCH HURRA!

Kanske var det mer till mina tre yngre bröder än enbart till mig men jag brydde mig inte. Jag kunde spela hur mycket jag ville hemma och det var rena drömmen. Eller ja, jag fick samsas med mina bröder men det fungerade med ett strikt schema och den vetskapen att de behövde mig för sitt spelande.

Ingen av de kunde nämligen engelska men det kunde jag.

Vi spelade oss igenom Super Mario 64, Zelda: Ocarina of Time, Banjo-Kazooie, Golden Eye, Mario Kart, Majoras Mask och många fler.

Min bror fick ett Gamecube men jag fastnade aldrig helt för den. Jag fortsatte spela på 64:at.

Jag flyttade hemifrån och fokuserade på jobb, pojkvänner och resor. Sedan hittade jag vänner som var nördar och en vacker dag upptäckte jag Xbox 360 och hur kul det kunde vara. Jag hittade framförallt Halo. Helvete vad kul det var.

Det året önskade jag mig för första gången en tvspelskonsol av mina föräldrar i julklapp. Det var det enda jag ville ha.

Och jag fick en. En vacker vit konsol som luktade plats och elektronik. Bara min och ingen jag behövde dela den med.

Det var fantastiskt.

Som jag spelade och spelade. Mest ihop med folk och partners men även själv. Det blev ett sätt att varva ned och koppla av efter jobb och senare plugg.

Den konsollösa tiden i mitt liv var över och jag tittade aldrig tillbaka.

Jag har haft toppar och dalar i mitt tvspelande. Ibland har det gått månader mellan att jag spelat och ibland har jag spelat rätt intensivt.

Nu för tiden har jag märkt att jag ofta behöver mer tid på mig när jag sätter mig för att spela än för några år sedan. Jag vill ha minst fem timmar åsidosatt för mitt spelande och inte en halvtimme här och där. Kanske är det ett tecken på att jag börjar bli en rätt lat och bekväm människa.

Jag är helt okej med det.

Idag har jag ett Xbox360, ett gameboy, ett Wiie U och ett Super Nintendo som alla bor och trivs i hemmet.

Jag spelar sällan de nyaste och mest hypade spelen utan trivs med gamla spel och att spela i min takt. Jag svär ofta hur svåra de gamla spelen blivit men jag fortsätter ändå. Jag spelar för att jag älskar det och inte för att vara bäst.

Viktigaste av allt är att jag spelar för min egen skull.

Så glad internationell Tv-spelsdag på er och jag hoppas att ni alltid tillåter er själva att spela för att ni älskar det och att ni aldrig slutar för att någon annan tycker att det är meningslöst.

Och tack kära kusin för att du lät mig sitta med och titta på när du spelade och för att du visade mig hur jag skulle spela. Det öppnade en helt ny värld för mig.

Tales of Vesperia är idag en klar favorit som jag gärna spelar om.