onsdag 25 oktober 2017

#MeToo

Notera: Detta inlägg är skrivet utifrån mina erfarenheter som kvinna och jag ber på förhand om ursäkt för att det är väldigt tvåkönsnormativt.
Kampanjen #MeeToo dök upp som en störtvåg på sociala medier och har bara växt och växt. Detta trots att det inte är en ny kampanj (Den är tio år gammal och startades av en rasifierad kvinna vid namn Tarana Burke).
I korthet går den ut på följande:
#MeToo
"If all the people* who have been sexually harassed or assaulted wrote "Me too" as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem."
*Original post said women instead of people. However, we live in a patriarchal world hating the feminine, and it doesn't distinguish between women, non-binary, trans*, gay men or who ever dares refuse their given place of subjugation and disturb the neat roles of the binary gender norm so vital in upholding the patriarchal world order. (Bra omskrivning med cred till Rebecka Eriksson)
Ja det är en form av kedjebrev men med en betydelse som går långt över det. För den uppmuntrar till stöd och till att träda fram utan att kräva en berättelse.
Under de gånga veckorna har jag sett nästan alla mina kvinnliga facebookvänner dela sina upplevelser och stötta varandra. Flera har berättat om våldtäkter som förstört deras liv och som de burit i tysthet under flera år.

I en idealisk värld skulle kampanjer som #MeToo inte behövas eftersom i en idealisk värld hade vi inte haft våldtäkter, vi hade inte haft tafsningar, sexuella övergrepp, trakasserier och vi hade inte heller haft en normalisering av det.
Men det har vi och vi glömmer också bort hur vanligt detta är.
Män glömmer bort hur vanligt det är för kvinnor att gång på gång få sina gränser övertrampade, att behöva le och uthärda sexuella kommentarer och att en våldtäktsman inte är ett monster utan mer ofta ens vän.
Och kvinnor glömmer bort att det som händer, från alla tafsande händer på krogen, alla sliskiga sexuella kommentarer på firmafesten till den gången du vaknade av att någon hade sex med dig utan att du ville...  Det är sådant som inte är normalt utan det är övergrepp.




Jag talar nästan aldrig om det men det är klart att jag blivit tafsad på, blivit tvångshånglad och fasthållen mot min vilja.
Och alla som gjort detta mot mig har varit män. Enbart män.

Detta har hänt mig från tonåren och fortsätter än idag när jag går ut på krogen.
Och jag är så van vid det och jag är så van vid att vifta bort mina egna upplevelser och att normalisera de.
Jag har lärt mig det under åren, först under gråtande och långa sömnlösa nätter, till att börja analysera det för mig själv och till idag när jag skriver av mig.
Och låt mig poängtera att det som jag varit med om är sexuella övertramp och inget mer. Ingen våldtäkt, inte övergrepp. Men det har lämnat spår.

Varför har jag under så många år viftat bort det?

Jo, för att jag är så van vid att när jag berättat om det fått höra så många ursäktande argument:

"Men han kanske bara flörtade med dig? Borde du inte bli glad då?"
"Varför blir du så arg för att någon tar dig på brösten, de är ju fina!"

"Men han menade ju inget illa, han är en så bra kille egentligen..."

Alla de här argumenten normaliserade det jag varit med om och under flera år så tänkte jag att: Ja, det var nog mig det var fel på....

Jag tvingades hantera det som hänt och det som fortsatte hända som en del i patriarkatets struktur. Den struktur som säger att kvinnor måste kunna acceptera lite tafs och att det självklara sättet för män att ragga är att grabba tag om någons bröst

Ja ni hör ju hur sjukt detta är egentligen.

Och här vill jag lyfta fram ytterligare en viktig sak:

Sexuella övergrepp och trakasserier drabbar inte bara kvinnor men jag vill att ni tänker en vända på det faktum att det drabbar kvinnor extra hårt.
Just för att det sker dagligen och kommer från personer som ofta är våra vänner, våra arbetskollegor och våra bekanta.
Och för att kvinnor lär sig att vara duktiga, snälla, tysta och inte ställa till problem. Alltså, inte prata om det.
När sexuella trakasserier och övergrepp blir vardag och det gång på gång viftas bort så leder det till att vi slutar lita på män, vi slutar att ha manliga vänner och vi vänjer oss vid att konstant vara på vår vakt.

Men detta innebär inte att det är okej för någon att begå sexuella övergrepp och trakasseriet. Oavsett könstillhörighet är detta något otroligt allvarligt och det är ett övergrepp mot en annan individ. Alltid.
Oavsett vad för ursäkter den som begick övergreppet hittar på efteråt.

Det är fortfarande normalt att ursäkta sexuella övergrepp. Det är fortfarande normalt att kvinnor som pratar om sexuella trakasserier ses som hysteriska och besvärliga.
Det är så normalt att kvinnor lär sig att inte berätta om vad de varit med om.

Därför kommer kampanjer som #MeToo och även svenska #prataomdet alltid att behövas.

För att den majoritet av mina manliga vänner som blir chockade över alla berättelser ska veta att detta händer och för att sunkiga patriarkala beteenden ska kunna spåras i tid och faktiskt tas itu med.
För att allt ansvar inte ska ligga på de som blir utsatta utan på oss alla.
För att våldtäktskultur är något som vi måste vara medvetna om existerar konstant runt omkring oss.

För mig är #MeToo ett sätt att sträcka ut handen till andra som drabbats av sexuella övergrepp och trakasserier. Ett sätt att säga att du inte är ensam om dina upplevelser, att det inte var ditt fel och viktigast av allt, ett sätt att stötta och se till att detta inte händer igen och igen.



söndag 1 oktober 2017

Vi får aldrig backa för nazisterna

Så helgen kom och gick.
Bokmässan kom och gick
Och nazisterna kom och gick.

Under lördagen den 30 september var det dags för Nordiska motståndsrörelsen att marschera genom Göteborg.
På Heden skulle det vara en stor motdemonstration och även på flera andra ställen runt om i stan hölls flera aktioner mot nazisterna.

Jag funderade så länge på hur jag skulle göra och om jag skulle våga gå till Heden. Det var inte det att jag var orolig för att det skulle blir våldsamt.
Jag var skiträdd att det skulle bli våldsamt och fullt bråk med nazisterna.
Jag var så rädd att jag blev torr i munnen och det började sticka i armarna när jag tänkte igenom alla värsta tänkbara scenariona som fanns.

Men i slutänden så bestämde jag och Svart oss för att gå till Heden och demonstrera innan jobbet.
För att det är viktigare än rädsla och för att jag inte orkar med att begränsa mitt liv mer än jag redan gör.
I slutänden visade det sig vara helt rätt val.
Det var en så där strålande vacker höstdag och Heden var fyllt av tusentals människor med skyltar, banderoller, regnbågsflaggor och alla demonstrerade mot nazism.
Det gjorde mig tårögd och glad att se.
På en helt annan front har jag aldrig sett så många poliser och så högt säkerhetstänk i Göteborg innan. Det visade sig i allt från mängden avspärrningar (och avståndet mellan dessa) till bilar och ridande poliser.
Det gjorde att jag kände mig säker. För det var jävligt jobbigt att röra sig på stan från Heden mot jobbpasset på bokmässan och inte veta helt om det fanns nazister på vägen dit. Men alla poliserna som fanns vart tionde meter gjorde att jag kände mig säker.

Av tusentals motdemonstranter som demonstrerade mot nazisterna så var det en handfull som valde att protestera med våld medans resten valde ord och en enad vägg.
Och nazisterna fick krypa hem med svansen mellan benen efter sin marsch mellan två ICA-butiker. Det kändes otroligt skönt att veta och för mig var lördagen en seger.

Jag är alltid rädd för nazister och det sticker jag inte under stol med.
Jag har alltid en eller flera säkerhetsplaner när jag rör mig själv på stan och jag har aldrig på mig högklackat längre för att kunna springa snabbt.
De begränsar mitt liv eftersom jag inte är en människa i deras ögon.
Min partner Svart är en rasförrädare enligt deras sjuka synsätt.
Det är klart att jag är rädd och desto mer trött på att vara rädd.

Min rädsla kan jag leva med men det är mitt beslut att mitt liv ska vara så bra och normalt som möjligt.
Det är mitt beslut att våga och vara modig och min egen hjälte.
Så just därför så kommer jag aldrig sluta kämpa och jag kommer aldrig vara tyst.

Det kommer komma andra dagar när Nordiska motståndsrörelsen eller andra nazister marscherar igen.
Men jag vet att vi kan stå upp mot dem igen och visa att detta, både Göteborg och Sverige, inte är en plats för deras hat.
Det är inte deras Sverige utan det tillhör alls oss som tror på människors lika värde.

Så tack alla ni som kom till Heden.
Tack alla ni som stöttade genom att gå ur husen och vara där.
Tack alla ni som protesterade utan att skapa kaos och slänga sten.
Tack alla ni som visade att även fast det känns som att 30-talet redan är här så är vi en vägg av människor som står i vägen och vägrar ge nazisterna en millimeter.

Mer läsning på temat: