tisdag 30 december 2014

Mitt år 2014

2014 lider mot sitt slut och jag tänkte sammanfatta året en smula. För vilket härligt år det har varit! Till stor skillnad från 2012(även känt som världens sämsta år) och 2013 (känt som året då all energi gick åt till att stå upp och börja gå igen) så har 2014 varit ett år av glädje, nyvunnen tillit till livet och en tro på mig själv och styrkan jag har för att ändra världen.


Jag blev tillfrågad av Sverok att arrangera Spelkultur och feminism ihop med bästa Thom Kiraly. Något som var enormt kul och givande.


I samma veva blev jag tillfrågad om att sitta med i en panel om nördfeminism på Feministisk festival. Den upprepade senare jag, Natalia Batista och Johnie Ekman på Bokmässan i Göteborg. Foto: Amanda Alba Casanellas Donoso

Jag har hunnit med att föreläsa en del, här på spelveckan i Stockholm i Sveroks regi. Foto: Emma Pilsäter


Jag arrangerade "Isis-en samlingsplats för nördfeminister" (#isisnerdfeminism) för andra året på GothCon. Det blev en stor succé och det peppade mig till att vilja vidareutveckla mitt initiativ och göra det större men också mer tillgängligt. Foto: Gill Edgar

Ett första försök på det var att arrangera en Prova-på dag i Figurspel och kortspel där #isisnerdfeminism samarbetade med GothCon och Arena 29. Mycket lyckat och jag hoppas kunna arrangera fler sådana småevent.


Jag kommer nog aldrig sluta älska Backstreet boys och att än en gång få se dem live var episkt.


Jag har börjat hitta en stil jag är bekväm med som är jag. Inte den jag tror att andra vill att jag ska vara utan en som faktiskt är äkta.

Feminism är för mig numera en självklarhet. Att tänka intersektionellt samt ha med mitt feministiska tänk in i nördvärlden kommer lika självklart.  Jag vill se mer av det under 2015.
Det blev inte mycket lajv för mig i år men jag hann åka på "Spår av Frost 3" med världens bästa grupp(tack för att ni tog emot mig med öppna armar). Foto: Johanna Nilsson

Och det blev även Krigshjärtalajvet "Knektar som hatar cordover" för mig där jag fick lajva med bästaste Khazad, något som sker på tok för sällan men alltid är episkt. Foto Mia 
En smula viking hanns det också med, här en bild i Vargklämman efter Hamburgsunds vikingamarknad. Foto: Gill Edgar

Det var ett ascoolt Harry Potter-lajv på ett slott i Polen. jag var inte där men jag var där på ett sätt ändå. Som Ministrys of magics egen posterauror. Lätt coolast. Foto: Gill Edgar. Redigering: Mia Häggström


Jag fick lyckan att spendera ännu en sommar i Halmstad och jobba med både radio och tidning. Sjukt kul. Min fritid spenderades med anime, AW:s med nyfunna vänner och träning. 

Tillbaka i Göteborg fick jag återuppta mitt liv med Svart igen, han är seriöst det bästa som hänt mig.

Jag hängde även med vänner och gick på musikal.

Inspirerad av Anouk så tog jag äntligen och klippte sidecut, något som jag verkligen trivs med och som passar mig sjukt bra.

I slutet av november blev jag invald som ledamot i Sveroks Förbundsstyrelse. En helt otrolig ära som jag hoppas kunna leva upp till. Foto: Julia Ceasar

onsdag 24 december 2014

God jul förresten!

I sista stund bjuder jag härmed på en julebild på mig, Svart och vår fnatt. Det kan vara den bästa familjebild som tagits på oss. Ever



måndag 22 december 2014

Jessie J - Min senaste musikkärlek

Av en ren slump så upptäckte jag en för mig helt ny sångerska idag. Jag satt och slölyssnade på youtube och Bang Bang kom upp i min playlist. Och jag bara, Wait whaaat, vem katten är tjejen som sjunger först?
Vilken röst!
Vilken utstrålning!
Kort sagt, jag föll som en vingklippt drake.
Den fantastiska tjejen heter Jessie J och är en engelsk sångerska som har hållit på några år.
Och när jag lyssnade igenom hennes musik insåg jag att jag hört en del av låtarna innan. men jag hade inte koll på att det var hon som sjöng. Mycket dåligt av mig.
Men Jessie J då, vad är det som gör att jag föll för henne?`Först, hennes utstrålning, denna enorma scennärvaro som gör att hon verkligen dominerar allt. Andra, hennes röst! Mångbottnad, mycket bredd och härligt rå. Sist men inte minst, att många av henne låtar har rätt feministiska budskap och är en känga i ansiktet på vad tjejer borde vara och inte. Och Jessie J sjunger med enorm inlevelse och självdistans så jag blir bara helt glad i kroppen. Igenkänningen är stor




Jag tänkte att jag länkar in videon till Bang Bang med, mycket för att den är väldigt bra, med tre riviga tjejer i centrum. Jessie gör ett kanonjobb här.
Jag är fortfarande lite osäker på vad jag tycker om Ariana Grande vilket grundar sig på att jag inte hört så mycket av henne.
Och jag ska inte ens börja prata om Nicki Minaj! Hon är bara ascool och en sådan jädra tuff människa. Heja!




torsdag 11 december 2014

Snart jul men vem har tid för det?

En eftermiddag på jobbet när taket gnisslar och rutorna är dränkta av regnet som hamrar på dem så tar jag en paus och funderar lite på livet.
Detta med att det snart är jul har jag helt missat. Julpyntet ligger nedpackat i en låda någonstans, julgranen kommer garanterat inte köpas och även om glögg har druckits och pepparkakor ätits så kan jag konstatera att nej, julen och jag får ta en dejt nästa år.
Det är lite förmycket i livet för att jag ska kunna lägga ned tid på att baka och liknande. Dessutom kan jag inte baka lussekatter och pepparkaksdeg ska ätas, inte bakas ut.
Jag hade tänkt åka på Confusion i helgen och föreläsa för #isisnerdfeminism samt göra cosplay för första gången. men nu ska jag istället upp på mitt första möte för Sverok där både gamla styrelsen och den nya ska delta. med tanke på att min cosplay aldrig lämnade tankestadiet och att jag är rätt stressad över detta med att skriva nya föreläsningar så är jag är inte helt missnöjd, det kommer fler Confusion och jag har mina älskade animes att trösta mig med.
Angående helgen så känns det jättebra att det finns ett sådant här möte så att det blir en bra överlämning. Jag känner några i nya styrelsen hyfsat väl och andra inte, samma med gamla styrelsen så det ska bli kul detta. Så många drivna och engagerade människor på en och samma plats kan ju förhoppningsvis bara bli bra!

Annars så är det i vanlig ordning totalt planerade veckor. Det är jobb på dagarna och sedan frilans, det är förberedandet av #isisnerdfeminism inför nästa GothCon, det är planerande av nästa år ihop med Svart och det är på tok för mycket vänner jag inte hinner träffa.
Det är lite trist att vänner faller bort men jag har insett efter mycket om och men att jag måst engagera mig stenhårt i vad jag gör för att det ska fungera. Jag kan inte göra något halvhjärtat. Och tack och lov så har jag fantastiska vänner som inte låter mig glömma dem och jag i min tur försöker komma ihåg att träffa dem.
Kort sagt, mitt liv just nu rullar på och det finns just nu inget bättre än att komma hem till Svart och fnatten.



måndag 1 december 2014

Ledamot i Sveroks förbundsstyrelse

I helgen besökte jag Linköping för att delta som ombud på Sveroks Riksmöte. Det var lite annorlunda från förra året för nu hade jag blivit nominerad som ledamot till förbundsstyrelsen- och tackat ja. Tro mig, jag tänkte på det sjukt länge innan jag klickade på "acceptera nomineringen" -knappen. På vilket ansvar det skulle vara, om jag hade tid och hur jag skulle planera mitt liv. Jag kände väl att chansen att jag skulle bli vald var minimal, jag är ju rätt ny i Sverok-sammanhang och föreningsliv.
Trots det kände jag ändå att fan, jag skulle kunna ge så mycket om jag blev vald. Så i sann optimistisk anda planerade jag om mitt liv, skar ner på saker och insåg att ja, blir jag vald kommer jag kunna satsa på det här.
Jag kom med i valberedningens förslag men fortfarande så räknade jag aldrig riktigt med det.

Så kom då riksmötet. Jag gick upp i talarstolen sista dagen, nervös som katten och höll ett sjukt kasst tal om varför jag skulle bli en kickass ledarmot (seriöst, jag måste lära mig att vara piggare på morgonen) och jag fick i alla fall avsluta med citera Peter Weylands fina TED-talk till Prometheus.
Det var inget bra tal och jag var helt beredd på att inte bli vald. Sedan började folk plädera för mig i talarstolen. Nästan alla som var uppe, många som jag inte kände, talade för att de ville se mig i styrelsen.
Det var så stort och jag vet inte om jag förtjänar detta. Det gjorde mig så glad och enormt rörd. Jag satt och tryckte ned tårarna för att inte börja gråta av alla känslor. All kärlek.
När omröstningen var klar så visade det sig att mer än 80% hade röstat på mig som ledamot.

Jag kan inte ens beskriva hur enormt stolt, glad och rörd jag är för det här förtroendet jag får. Från och med januari 2015 så sitter jag ett år framåt och jag tänker lägga ned min själ till att leva upp till det här chansen att arbeta för Sveriges största ungdomsförbund.

Ni får förlåta ett virrigt inlägg för jag kan inte riktigt smälta all kärlek och hur fantastiskt detta känns.
Detta är seriöst något av det största som hänt i mitt liv.



tisdag 25 november 2014

The last goodbye - Billy Boyd

Det börjar närma sig slutet på en era och mitt hjärta brister varje gång jag hör den här. Den sista sången.

Jag ser mig själv som en liten tonåring framför Sagan om Ringen och hur jag grät ögonen ur mig på det där fula sättet. Och hur jag fortsatte gråta hela vägen hem men med en känsla av lycka och vildhet i hjärtat.
Och åren efter, premiärerna för Two towers och Return of the king, då jag satt köandes utanför biografen i småstaden hopkrupen under filtar och en mantel. Hur mina lärare gick förbi och undrade om jag skulle komma till lektionerna.
"Det finns viktigare saker" sa jag.
Att de inte underkände mig i allt men kanske förstod de. Att det finns saker man bara gör en gång i livet. De skrattade åt mig när jag dök upp efter filmpremiärerna vinglig av sömnbrist och med söndergråtna ögon. För ja, episka filmer som LOTR - triologin får mig att gråta. De rör något i mig som är unikt.

Och när Hobbit - There and back again kom bodde jag i Stockholm. Jag jobbade och kunde inte köa. Men jag gick av tunnelbanan morgonen då biljetterna släppts och såg lyckliga tonåringar insvepta i duntäcken och med leenden upp till öronen. De pratade med spruckna röster om att de fått tag i bra biljetter, att de skulle se den på premiärnatten.
Jag bara log mot dem och önskar att jag kunnat krama om dem och sagt "Hey, ni är ascoola och jag är så stolt över att ni köat, att ni ser en fantastisk värld. För några år sedan hade jag gärna gjort er sällskap"
Men jag vandrade till mitt jobb i frostsnön och nöjde mig med att vara lycklig där.  När jag såg filmen så värkte hjärtat av längtan efter något jag inte kunde ta på men också av en känsla av hemma.
Året efter köade jag inte heller och jag gör det inte i år heller. Jag har köat mina år, det får räcka. Magin har inte mattats av med åren, den har snarare växt och fått större betydelse.
För världen har blivit jobbigare och hårdare med åren. Jag har fått mycket smällar av livet.
Men när jag ser på LOTR och Hobbit-filmerna så tror jag igen. Jag får en smula hopp om livet, om världen, om vänskap. Jag minns mig själv som tonåring med livet framför mig och allt att vinna
Det är värt allt.



torsdag 20 november 2014

Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp.

Det blir ännu ett inlägg med fokus på sexuella övergrepp och förövare. Eller ja, det kan för den delen appliceras på hur man som samhälle och vän bemöter utsatta personer som varit med om andra övergrepp med.
Jag skriver om detta ofta känner jag, men det behövs.
För hur gärna jag än önskar att de som vågar vittna och berätta om sina övergrepp ska bli bemötta med förståelse och respekt samt få stöttning från vänner så är det inte så.
Gång på gång ser jag människor, en majoritet män men även kvinnor, som ifrågasätter, trycker ned och är rejält aggressiva mot de som vågar berätta.
Och egentligen kanske jag inte borde bli överraskad, jag fick ta exakt samma skit när jag berättade om att jag polisanmält mitt ex. Men jag kanske hade vågat tro lite bättre om världen nu än för några år sedan.
Men nej, det är fortfarande skuldbeläggning på den utsatta som gäller och att människor inte fattar vilken skada de gör genom detta gör mig så arg.

Så i ren pedagogisk anda tänkte jag dra igenom de vanligaste argumenten jag ser riktas mot de som vågat berätta.


*Har du tänkt på detta med förtal?

Suck. Ja personen som berättar och som vågar säga sin förövares namn är förmodligen starkt medveten om detta. Personen har garanterat fått höra detta tusen gånger innan hen vågade berätta och kan vid detta laget rabbla förtalslagen utantill.
Släng inte det som första kommentar till en person som vågar berätta. Du kanske tror att du är stöttande men du framstår som en rövhatt, en rätt okänslig sådan.


*Kan du inte låta bli att snacka så mycket om din förövare, det kan ju bli rena häxjakten?

Lyssna på den meningen igen. Här är det för det första skuldbeläggning så att det skriker om det men också en felanvändning av ett mycket allvarligt ord som jag tror att de flesta använder utan att sätta in det i historiskt kontext.
Wonderkarin beskrev det på ett bra sätt en dag då vi hängde: "Att häxjakt är ett ord som har sin grund i 1600-talets jakt på häxor och som resulterade i att man halshögg och brände oskyldiga kvinnor och män. Oskyldiga eftersom häxor inte finns.
Så häxjakt då vad en jakt på något som inte fanns medans i fallet där den utsatta pratar om sin förövare beskriver något väldigt verkligt."

Så dels skuldbeläggning och dels förringande och förnekande av en allvarlig händelse.


*Är du säker på att du inte överdriver?

Nej, en person som berättar om ett sexuellt övergrepp överdriver inte. Påstå aldrig det. Snarare underdriver personen ofta eftersom man lägger skulden på sig själv eller drar sig för att berätta om hur hemskt det egentligen var.
Så säg inte att någon överdriver. Att berätta en historia om ett övergrepp innebär att fläka ut sin själ och riva upp sår som redan gör helvetiskt ont. Det är svårt nog som det är.


*Alltså,din berättelse är ju ashemsk men jag vet inte....du har ju inte varit helt stabil så jag är lite tveksam till om jag ska tro på den.

Detta är en klassiker. Man hänvisar till bristande trohetsgrad eftersom den utsatta kanske inte varit så stabil.
Det här argumentet får mig att vilja riva väggar för det riktar sig uteslutande till tjejer som berättar och målar in dem i ett hörn som "liten instabil flicka" alternativt "hysterisk tjej".
Jag vill uppmana alla att tänka några varv här och använda huvudet.
Kan det kanske vara så att det är just det faktum att man varit utsatt för ett övergrepp som får personen att må dåligt?
Värt att tänka på eller hur? Och inte bara tänka på utan också greppa till fullo.
För sanningen är att en person som varit utsatt för ett sexuella övergrepp mår skitdåligt, det är ångest, det är sömnlösa nätter, det är stressyndrom och fan och hans moster.
Vissa döljer det väldigt bra, vissa är helt öppna med det och andra döljer det dåligt.
När du säger att du inte kan tro på en persons berättelse för att hen är instabil så bidrar du till att få den personen att må ännu mer kasst.

Där har vi det, några vanliga argument som jag sett och hört andra dra mot människor som berättar sin historia om övergrepp.

Madelene gjorde mig uppmärksam på ytterligare en sak som är relaterat till detta:

"Nämligen att den som varit utsatt för ett övergrepp förväntas dela sin upplevelse gång på gång när man väl har berättar. Och det anses vara helt okej att kräva personen på den berättelsen fast man redan har koll.
För eftersom man redan har berättat så anses man kunna prata om det jämt och om man inte orkar det, då tappar man i trovärdighet eftersom man då inte kan stå för det.
Den utsatta förväntas alltså driva ett slags korståg och ställa upp som förstahands källa så fort någon bestämmer sig för att de minsann ska ha koll på saker."

Jag orkar knappt ens gå in på hur självcentrerat och respektlöst detta är av den som kräver ett offer på detta. Men kort sagt, har en person redan berättat om ett övergrepp, kräv inte att personen ska göra det igen och igen.


Så, där har vi de vanligaste argumenten jag springer på, tyvärr alltför ofta.
Många har frågat mig hur man gör för att vara en stöttande vän. Ja, det är inte att använda något av argumenten ovan, det kan jag garantera.
Men om en vän eller nära bekant har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller liknande så brukar jag nämna tre stöttande saker man kan göra:
*Tro på personen
*Var tillgänglig och visa aktivt att du finns där, hör av dig regelbundet
*Våga ta ställning mot förövaren och visa att du gör det.

måndag 17 november 2014

Föreläsning och Malmöhelg!

Jag har i flera veckor slitigt med att fixa klart föreläsningen "Tjejer i spelkulturen- Att kunna ta plats". Jag har haft sedan i somras på mig men allteftersom att livet har lastat på mig fler saker har jag skjutit upp det mer och mer. Men plötsligt var det en månad kvar och så blev det stress igen. Så typiskt mig men blev ändå färdig i god tid.
Så varför satt jag och skrev en föreläsning om detta då?
Jo i somras så blev jag kontaktad av Halmstad bibliotek. De skulle uppmärksamma Nordisk speldag som hålls varje år på bibliotek landet över och ville ha dit en föreläsare som kunde prata om nördfeminism, spelkulturen och problem för tjejer denna  och hur man kan arbeta mer inkluderande.
Jag blev såklart väldigt glad över att de frågade och tackade snabbt ja!
Och i lördags tog jag min trogna bil och åkte ned till Halmstad, rejält pepp och lite nervös. 
Först måste jag säga att det var helt fantastiskt att stiga in på Halmstad bibliotek, de hade verkligen ansträngt sig med de olika arrangemangen inför speldagen. Målning av figurer, brädspel, tvspels-turneringar och prova på av bland annat Mario Kart, tipspromenader med tema olika nördigheter, en medeltidsförening, prova på i olika datorspel och så sjukt fina cosplays! Och mitt i allt detta hamnade jag och stod i ett rum och höll min föreläsning inför en helt okej publik. Jag var nervös och powerpointen bråkade såklart men det gick bra, publiken var pepp och frågade mycket om hur man skulle arbeta för inkludering.
Jag vet inte om jag ska tycka att det var sorgligt eller roligt att nästan alla tjejerna i publiken nickade instämmande när jag berättade om de vanligaste fördomarna, de kände igen och efter föreläsningen kom några fram och sa att de varit med om exakt det. De var trötta på att bli objektifierade eller att få frågan "Är du tjej eller??" när de spelade datorspel.
Jag är kort sagt väldigt nöjd med föreläsningen. Kommer att skriva om den lite, och spetsa till den lite för att ha för framtiden!
En lustig sak var att P4 Halland ringde dagen innan och frågade om en intervju angående att jag skulle föreläsa. Mycket spexigt och lite udda men bra blev det!

Intervjun kan ni lyssna på här!

Första vändan mat på Saiko. Jag blev mätt. 
Men min helg tog inte slut där. Jag och min bil fortsatte nedåt land mot Malmö och finaste Anouk. Jag har inte sett henne på jag vet inte hur länge så såg verkligen fram emot det. Och jädrar vilken kväll vi fick. Vi drack vin, gick ut på pub, vidare till restaurang Saiko och åt japansk fusion mat av högsta klass. Ja jädrar vad gott det var, jag trodde aldrig att kombinationen anka och sushi skulle vara en sådan smakorgasm. Seriöst så sjukt gott! Vi drack även mousserande saké som kan vara något av det fräckaste ever, måste köpas!
Vi avslutade kvällen på fest pratandes lajv och livet.
Dagen efter var... seg men inte för seg. Anouk skämde bort mig med en enorm frukost och vi pratade feminism, livet, familjebildande och bröllop. Väldigt skönt och avslappnande. Det är spännande att se hur långt vi båda har kommit i livet sedan första gången vi träffades.
Vi har båda tagit mycket spännande och skakiga resor för att bli de personer vi är nu och jag är väldigt glad att vi kunnat hålla kontakten och vara vänner hela tiden. Hon är och förblir en av de vänner jag räknar högst i världen.

onsdag 12 november 2014

Allt är svart!

Mörker mörker och mer mörker.

Min teamchef sa idag att solen går upp vid 07.30 och den går bevisligen ned vid 16.08 här utanför jobbet. Jag är rätt kränkt över det och än mer över det faktum att snart kommer det vara kolsvart när jag åker till jobbet och mörkt när jag kommer hem.
Tack för det vintern.
Men på ett sätt är den här vintern rätt bra, har enormt mycket inplanerat, närmaste lediga helg är någon gång runt tredje advent och tack och lov är det bara roliga grejer som händer. En bra blandning av lagom mycket måsten och bra med umgänge och vänner.
Jag och Svart planerar inför flytt och inför våren och nästa sommar. Vi har mycket planer för livet och för vad vi vill. Det är spexigt att kunna planera och se fram emot saker med sin partner utan att känna att jag håller tillbaka honom eller att han håller tillbaka mig.
Till helgen nu ska jag ner till Halmstad och föreläsa om "Tjejer i spelkulturen- Att kunna ta plats."
Sjukt kul och spännande, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var nervös över det. Alltid lite nervigt att föreläsa med en ny föreläsning och inför en helt ny publik.

Vill man läsa mer om hela programmet och allt annat kul som händer under dagen kan man göra det här på Halmstad biblioteks hemsida.

Regn hör visst till vintern har jag hört. Eller nått.

onsdag 29 oktober 2014

Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare

Det här inlägget är en uppföljare till ett jag skrev för ett tag sedan, nämligen det om att alla känner ett offer men få känner en förövare. Det här inlägget är även skrivet ihop med Madelene.

Det talas mycket i lajvsverige nu om sexuella övergrepp, saker dras fram i ljuset och de som blivit utsatta vågar prata om det som hänt och om de personer som utsatt de för övergrepp. Det ger en stor förändring, en jag gärna vill se.

Men jag ser också att många har svårt att hantera att detta kommer upp. För det innebär att man får namn och i många fall ansikten på förövarna och inser att detta kanske är en vän, eller en väns vän, någon man lajvat med och haft kul ihop med.
Och många som känner förövarna har svårt att greppa att deras vänner faktiskt begått övergrepp, har våldtagit, har misshandlat.
Och ursäkterna dyker upp lika säkert som regn på midsommar.

"Han är en bra kille, han skulle aldrig"
"Jag har känt honom i åratal och han har inte gjort något mot mig"
"Han har en diagnos, han förstår inte bättre"

Min reaktion på detta?


Jag kan fortsätta räkna upp flera ursäkter men det känns meningslöst. Ni ser min poäng.
Man kan ursäkta hur mycket man vill och det kommer ibland medvetet och ibland omedvetet.
Övergreppen kommer inte försvinna för det. Förövarna kommer inte att försvinna och i flera fall har det dykt upp berättelser där samma person begått flera övergrepp.

Jag förstår att det är svårt när man får reda på att ens vän är en förövare. Det skakar hela ens värld i vissa fall och man mår illa och vill att det inte ska vara sant.
Men i 99 % av fallen är det sant.
Du känner en förövare. Frågan är hur du hanterar detta.
Jag vill börja med att ge ett råd.
Det första att komma ihåg när din värld verkar rasa, när du är i chock över att din vän begått en förkastlig och avskyvärd handling är detta:

Det handlar inte om dig.

Det är skitjobbigt att ta ställning mot en vän som begått sexuella övergrepp eller liknande. Jag har själv varit där och klart att min värld rasade och jag fick omvärdera allt jag trodde på.
Men det viktiga är inte hur man själv känner eller mår. För det sitter en människa framför en eller över nätet vars liv gått i spillror av ett övergrepp.


”Du kan gå upp imorgon till jobbet, du behöver inte kämpa med att komma upp ur sängen. Du kan träffa dina kompisar, för du behöver inte fundera om det tycker att det var ditt fel. Eller om de ens tror dig.
Du behöver inte ligga i din säng och kämpa med ångesten, eller sitta i videoförhör i ett kalt polishus i all din utsatthet med en näve pappersnäsdukar och svara på om du var ”HELT säker på att du inte ville ha sex med honom? Sa du nej tydligt?”.
Din obehagskänsla är ingenting jämfört med min. Det är inte synd om dig. Du är inte utsatt.
Du behöver inte leva med minnena resten av ditt liv.
Och att klaga på att det är jobbigt för dig att få veta är faktiskt bara respektlöst. Jag berättar i förtroende och du svarar med att ge mig skuldkänslor. DET är jobbigt.” (Madelene)


Det kan vara svårt att komma ihåg men du som har en vän som begått övergrepp, släpp offerkoftan för ett tag och tänk lite. Sluta grina och tycka synd om dig själv.
Ja, din vän har begått ett övergrepp. Det är jobbigt som fan. Men inte ens i närheten av hur jobbigt det är för den som berättar och får ursäkter för någons beteende i ansiktet. Eller få ta att någon bryter ihop och tycker att det är jobbigt att höra om och därmed måste bli tröstad. Hjälper nada och ingenting.
Jag blir seriöst så arg att jag ruggar över detta.
Så, det sista råden jag och Madelene ger här:

Stötta den som blivit utsatt.
Lyssna och se till att finnas där.
Var arg och rasa mot förövaren, uttryck medkänsla.

Kan du inte det så fine men kom ihåg, det handlar inte om dig.

måndag 20 oktober 2014

Vardag i höstrusket

Regn, regn och mer regn. Det har seriöst regnat av och till i en vecka nu. Jag som såg fram emot en vacker höst där löven satt kvar på träden länge och hela världen blev sådär sprakande rödgul färgad. Men icke. Jag pulsar på morgonen genom drivor av ledsna löv och kör sedan i hällregn till jobbet. 
Kul hösten, verkligen kul.
Men det är inte synd om mig alls. Hösten ger mig alla ursäkter i världen för att vara riktigt myslat och vägra gå ut. Med resultatet att när jag kommer hem från jobbet så bygger jag mig antingen ett filtbo i soffan med Svart eller hänger vid datorn i mjukisbyxor för att förändra världen.
Plugget har nu styrt upp sig rätt okej och om två veckor är den korta kursen slut och förhoppningsvis går det bra. Jag gillar att plugga men insett att jag faktiskt gillar att få lön mer så jobba lite mer ska bli rätt skönt. Mer pengar innebär att jag kan göra mer saker och att jag och Svart kan lägga undan lite pengar till att resa någonstans. Gärna till Asien, land spelar mindre roll även fast jag hade velat ta med honom till Sri lanka någon gång. Men det är ingen brådska med det.
Jag gjorde för övrigt i fredags äntligen slag i en gömd dröm och vandrade till Cybtekk och klippte sidecut. Sedan jag fick klappa på Anouks fina sidecut sist så har jag funderat på hur jag skulle se ut i det.  Ja jädrar vad snygg jag är i det. Kanske snyggast i världen.  
I övrigt så har jag haft en väldigt trevlig helg som inneburit tvspelande, plugg, en kakfest och mycket läsande. 


Ny frisyr men samma hårfärg. Älskar mitt blåa lite för mycket för att vilja byta!

tisdag 7 oktober 2014

Varför det är så tröttsamt när män vill bli undervisade i feminism

Det dök upp en rolig och mycket träffande länk i mitt facebook-flöde idag.  Jag skrattade rätt uppgivet och igenkännande åt den och kände att den var helt spot on. Den var på temat om att undervisa män i feminism som inte orkar undervisa sig själva.

Jag är en rätt aktiv och engagerad feminist. Både IRL och på nätet. Och jag har tappat räkningen på när män i diskussioner slänger ur sig:
"Men varför kan du inte förklara för mig vad feminism och rapeculture är?"
Eller:
"Istället för att vara så dryg (för ja, jag blir rätt dryg och trött efter 200 + inlägg), varför kan du inte bara FÖRKLARA för mig?"
Eller den gamla godingen:
"Alltså, jag vill se statistik på att våldtäkt drabbar fler kvinnor än man!"

När den här typen av frågor dyker upp i diskussionerna, ofta efter att mannen (för det är alltid män) har varit extremt dryg och otrevlig eller bara nedvärderande så vet jag att 1) mannen i fråga är inte intresserad av att lyssna 2) mannen i fråga vill deraila diskussionen 3) mannen i fråga är okapabel till att använda google.

Detta är inte löst grundade slutsatser och för en... säg tre år sedan då jag var lite mindre bitter och snällare hade jag nog snällt förklarat och visat.
Men jag är inte en snäll människa och jag har lite tappat orken när det gäller att visa män länkar och undervisa när det tar mig cirka två minuter att googla upp relevant fakta från trovärdiga källor och ytterligare tre minuter för att göra en källkritisk koll att faktan stämmer.
Det tar cirka en minut att googla på "Vad är feminism" och hitta bra hemsidor, ordförklaringar och länksamlingar. För att inte tala om litteraturtips och föreläsningar som ligger online på youtube.

Det finns ännu ett skäl till varför det är så extremt tröttande för mig och kvinnliga vänner att ständigt behöva få de här frågorna från män och ännu mer jobbigt att faktiskt vara ärlig säga :
"Nej jag tänker inte förklara, om du vill lära dig mer så googla ."
För så fort jag säger att jag inte tänker vara den undervisande, snälla feministen så brukar responsen ofta bli:
"Fan, ni feminister är så jävla hatiska, jag VILL ju lära mig"
Eller:
"Men vad fan, hur jobbigt är det egentligen för dig att undervisa EN man?"

Ja du.... Om nu man vill lära sig om feminism, då är det faktiskt bara att googla. Om man inte ens orkar göra det, är det då konstigt att jag tvivlar på din vilja att faktiskt lära dig?

För det är aldrig bara en gång man får förklara. Aldrig.
Den enskilda mannen som vill ha svar glömmer en viktig sak.
Vi som får de här kraven om att vi ska undervisa och vara pedagogiska feminister, vi har förmodligen fått den frågan tio gånger, tjugo gånger bara den veckan. På ett år blir det hundratals gånger och detta tar upp tid.
Det finns en klar gräns på hur mycket tid jag vill lägga på att undervisa män och i nio av tio fall bli förolämpad till på köpet.
Det är inte värt det.

Jag har flera vänner som mailat mig och frågat om de kan fråga mig till råds i frågor om feminism. Där har jag inget alls emot att ge dem lite hjälp på traven just för att de är mina vänner och ofta nära sådana.

Men de andra som i diskussioner kräver undervisning, ta er en titt på följande länk. Den som fick mig att skratta uppgivet idag. Och kom ihåg, all information finns på internet, vill du verkligen lära dig, gör det själv.






onsdag 1 oktober 2014

Bokmässan 2014 och lite nördfeminism!

Så blev det Bokmässa 2014. Och jag får erkänna redan nu, jag är en dålig bokmässebesökare trots att jag ändå bor i Göteborg och älskar böcker mer än det mesta i världen.
Men varje år så lyckas Bokmässan krocka med plugg, med lajv, med resor eller med annat. Så jag har inte varit där sedan jag jobbade där för Bokia och det var väl i runda slängar tusen år sedan.
Skäms på mig.
Nu detta året så blev jag inbjuden att delta i en panel om Nördfeminism i regi av Seriescenen. Det var tänkt att vara repris på den panel jag satt med i under Feministisk festival tidigare i år.Tyvärr var det färre som kunde nu än så i slutänden var vi var bara tre stycken deltagare istället för sex. Det var jag, Amaltea och Johnie som precis som sist var en fantastisk moderator.
Och det är klart at jag var nervös, mer än sist. Skulle det gå bra? Skulle någon komma och lyssna? Skulle folk vara elaka?
Vad jag älskar när alla mina jobbiga tankar bara kommer helt på skam. Det var knökfullt när vi satte oss på scenen och under de 45 minuter som vi pratade så fortsatte det att stanna till folk som lyssnade. Detta trots att det var vid 10 på morgonen på fredagen. Samtalet flöt på bra och jag tror att vi sa mycket vettigt. Jag och Amaltea är för övrigt en väldigt bra kombo, vi klickar bra, pratar lätt på och ger varandra plats.
Efteråt blev vi två intervjuade om just detta med Nördfeminism av en journaliststudent från en folkhögskola och det var trevligt och avslappnat. Bra nedvarvning.
Jag och Amaltea ägnade några timmar åt att ta långlunch, strosa på mässan och köpa choklad innan hon skulle sitta och signera sin bok. Jag fortsatte gå runt och lyssna på intressanta föredra och titta på nya böcker.
Sedan dök MsMemberger upp efter sitt jobb och vi hann gå runt och lyssna på en del saker med innan mina fötter helt gav upp och jag fick krypa ut till bussen och ta mig hemåt.
Så det blev bara fredagen för mig på Bokmässan men det var så värt det.



Bild från panelsamtalet tagen av Nene Ormes. Lite kul är det att jag och Amaltea omedvetet lyckats matcha våra kläder :)


torsdag 25 september 2014

Krigshjärta 6.6 - Knektar som hatar cordover

Det har återigen blivit för få lajv för mig i år. Jobb och andra saker sätter käppar i hjulet för mig men nu i helgen kom jag äntligen iväg på lajvet "Knektar som hatar cordover", ett lajv i Krigshjärta-kampanjen.

Här nedan är lite info som vi fick innan lajvet om handlingen, notera att den skilde sig lite mellan Cordovien(sidan där jag spelade) och Gillet.

September 320. Kriget i Jorgala har i princip stannat av och gränsen mellan nord och syd blivit alltmer fast och tydlig, men i Valoi fortsätter konflikten. I södra Valoi finns en viktigt och tillika vacker bro som vaktats länge och noga av de valoriska trupper som finns i området. Via den bron fraktas mycket förnödenheter och trupp och den har länge utgjort ett problem för cordoverna.
Jag och Khazad på lajvet som Arinja och Marius.
 Bild: Mia



Efter mycket överläggningar beslutar sig den cordovska stridsledningen för att agera. Det kommer att dö cordover och jorgaler, men deras liv kommer också ha offrats för något betydelsefullt. Bud skickas till Fort du Nord om att det behövs motsvarande ett par cordovska fänikor med blandade rotar, däribland sådana vars liv ändå är i skuld till Cordovien eller Jorgalien.


Två tillfälliga fänikor sätts ihop i Fort du Nord med en blandad skara av gardister, däribland några rotar från 40:e straffänikan. De skickas norrut under augusti och i mitten av september sker den välplanerade attacken mot bron. De valoriska trupperna i området är oförberedda på det dödsförakt som vissa av de cordovska och jorgalska gardisterna uppvisar och attentatet mot bron lyckas. En solig septemberdag hörs en explosion, följd av ytterligare ett par stycken och sedan rasar bron samman.


De cordovska fänikorna drar sig tillbaka under det efterföljande kaoset, men fänikorna är splittrade då uppdragets natur krävde det. De cordover och jorgaler som utförde själva attentatet var straffgardister och deras förluster är höga. Några av rotarna befann sig långt från huvudstyrkan och när ordern om reträtt kommer hinner de inte ansluta innan de är avskurna. Vissa gardister har kommit bort från sina rotar eller sett hela sin rote omkomma. Det är om dessa rotar och gardister som lajvet handlar.


Nu fast på fientlig mark och utan högre befäl än rotemästare måste gardisterna enas kring om vad som ska göras och inte minst: hur. Finns det mer av värde i området? Går det att ta sig oskadda söderut till närmaste cordovska utpost? Vilka fiendetrupper kan finnas här? Enade vi stå, splittrade vi falla, men vem borde leda?

Jag spelade min ulvroll Arinja som jag spelat innan och med den här gången så blev hon den längsta kampanjroll jag spelat i Krigshjärta. Hon är en härlig roll, precis lagom manipulativ, glad och bitter. Hon är även den mest mångbottnade roll jag spelar just nu och för att vara ärlig så vet jag knappt ens själv vart hon kommer att ta vägen. Om hon kommer få sitt lyckliga slut eller sluta död långt från allt hon bryr sig om.
Men det är ett senare problem!
Till detta lajvet hade hon hamnat som befäl för en straffrote vilket innebar att hon var rätt långt ner på skalan trots sin befälsgrad. Till råga på allt var roten nere på en person efter att resten dött vid brosprängningen...
Så jag var inställd på en helg där jag och Khazad skulle springa runt i skogen själva och att jag skulle ha minimalt med ansvar

HAHAHHAHAHAAHHAHA!

Jag kunde inte haft mer fel. Och jag vet inte vad jag gjorde för fel men på lördagen så inser jag att merparten av cordoverna vänder sig konstant till mig som befäl för order och för att få veta vad som ska göras. Något som var extremt trevligt både inlajv och offlajv då jag gillar att peka med hela handen och styra upp saker men som var väldigt oväntat.
Men det gav mig kul spel och massor att göra, både med att styra upp saker och att inlajv sucka över folks brist på individualism.
Och jag fick smyga i skogen, springa för mitt liv, känna en smula dödsångest, röja hemligheter och jag tror och hoppas att jag lyckades ge rejält med spel till andra.

"Knektar som hatar cordover" var ett rätt fysiskt lajv där vi sov ute under stjärnorna utan tält eller annat. Vi hade bara med oss den packning vi kunde bära med oss och inte en smula mer. Det rådde inte nattfrid och vi hade inte möjlighet att laga till maten över eld eller liknande. Vi kunde hela tiden bli överfallna och hamna i strid och den insikten gjorde att nerverna låg på utsidan hela tiden. Jag sov fullt påklädd med skorna på första natten och vapnen redo (andra natten tog jag av min skorna).
Det är konstigt men det är den typen av lajv där jag får tänja mina gränser och leva med alla sinnen på helspänn som gör att jag mår som allra bäst.

Så här trött och full i skratt var jag efter lajvslut där jag stod i regnet. Men samtidigt så jädra lycklig
 Bild: Mia 

måndag 15 september 2014

Ett av de finaste filmögonblicken någonsin.




Frodo: I can't do this, Sam.


Sam: I know.
It's all wrong

By rights we shouldn't even be here.
But we are.
It's like in the great stories Mr. Frodo.
The ones that really mattered.
Full of darkness and danger they were,
and sometimes you didn't want to know the end.
Because how could the end be happy.
How could the world go back to the way it was when so much bad happened.
But in the end, it's only a passing thing, this shadow.
Even darkness must pass.
A new day will come.
And when the sun shines it will shine out the clearer.
Those were the stories that stayed with you.
That meant something.
Even if you were too small to understand why.
But I think, Mr. Frodo, I do understand.
I know now.
Folk in those stories had lots of chances of turning back only they didn’t.
Because they were holding on to something.


Frodo: What are we holding on to, Sam?
Sam: That there’s some good in this world, Mr. Frodo. And it’s worth fighting for.

onsdag 10 september 2014

Slutet på en fin era

Efter en tids funderande så tog jag igår beslutet att kliva ned som redaktör och skribent för Megazine.
Sidan dra åt ett håll och jag åt ett annat, tiden räcker inte till helt enkelt.
Men jädrar vad det kändes tungt att säga hejdå. Jag har verkligen älskat och älskar fortfarande Megazine, både att skriva och podcasta, men främst människorna. Dessa underbara härliga nördar som man har pratat med nästan varje dag på nätet, bollat tankar och idéer med och bara slösnackat med om allt möjligt.
Jag är fortfarande så glad att Niklas ville ge mig chansen som redaktör,det jag har lärt mig har varit helt ovärderligt, både när det gäller hemsidor, hur man når ut till människor och att arbetsleda.
Sedan har mitt arbete med Megazine varit en väg för mig att kombinera två av de saker jag älskar mest: Mitt nördintresse ( främst tv-spel, datorspel, manga, anime) och skrivande på en nivå som är mer än bara rent bloggande. För jag älskar att skriva och det är väl inte direkt någon nyhet att det är ont om fasta journalistjobb i Sverige idag, till och med för någon så grym som mig.
Nu i framtiden så kommer jag lägga min fritid på mitt projekt #isisnerdfeminism, spela mer tv-spel, läsa mer manga och planera livet.
Det kommer nog att bli rätt bra det här med



fredag 5 september 2014

Förlåtelse och patriarkatet

Jag tänkte vi skulle prata lite om detta med förlåtelse. Eller snarare om kravet på att man måste förlåta. Samt krydda med en smula genusperspektiv på det hela.

Jag har märkt att det vilar något väldigt heligt över detta med att vilja förlåta enligt många människor. Det märks då jag läser tidningar och böcker och ser på tv. Men främst från vänner och bekanta som ger råd till andra, det trycks enormt på det viktiga i att kunna att förlåta.
Att kunna hitta viljan att förlåta människor som gjort en illa är enligt många det mest.. tja, vad ska man säga, det mest godhjärtade man kan göra. Det höjer upp dig till en ny nivå och du blir närmast helgonförklarad.
Kontentan av detta är att du måste förlåta alla för att vara en bra människa!

I alla fall om du är kvinna.

Pressen på att man som kvinna ska förlåta sina mobbare, sin våldtäktsman, sin sexistiska kollega, sin tafsande chef är enorm. Samhället och även människor runt omkring pressar på att du måste förlåta för att kunna gå vidare och inte fastna. Och det är nog att du säger till människan som har gjort fel mot dig att du förlåter hen.
Om en kvinna inte förlåter är en vanlig jargong att hon är en bitterfitta som inte har något humor och en sådan vill man väl inte vara

Det har fått mig att fundera rejält på vad det är så farligt med en kvinna som vägrar förlåta.
Kanske är det för att man går emot en slags sunkig patriarkal bild av hur en kvinna ska vara: Mjuk, mild, tålmodig och alltid med ett leende.

Nu tänker jag ta mig själv som exempel ett tag. Jag är inte en mjuk, snäll och mild människa. Jag är en rätt envis och tjurskallig person med vass tunga och kort stubin. Detta är något jag har utvecklat under de senaste åren då jag började hitta mig själv och för en gångs skull fick lov att vara mig själv.

Jag har tappat räkningen på de gånger som upprörda vänner hävdat att jag måste förlåta mitt ex.
Här är de vanligaste argumenten jag fått höra:
"Om du inte förlåter så kommer du aldrig bli lycklig!"
"Alltså, tänk på att han mår askasst av att du vägrar förlåta honom."

Just detta dyker ofta upp, argumentet om att förlåta för någon annans skull. Jag förstår det verkligen inte. Varför ska man förlåta bara för att någon annan ska må bra? Och om jag inte förlåter någon så är jag en dålig människa?
Ser ni skuldbeläggandet här som tvingar en att förlåta oavsett hur man själv mår?
Det är inte en hjälp för någon som är ledsen eller arg att tvingas förlåta eller känna sig som en dålig människa för att man inte vill det.
Förlåtelse ska vara något som ger en själv ro och frid, annars kan det enligt mig kvitta.
Jag förlåter när det känns bra i hjärtat, oavsett vad det är. För annars ligger saker kvar och gör ont i långa perioder. Då är det inte avslutat och inte färdigt.

I de här diskussionerna om förlåtelse brukar det alltid dyka upp ett fördömande om min ilska.
"Varför är du fortfarande så arg på honom?"
Ja, för att det kanske är en bearbetningsmetod?
Men det skaver ändå hos flera av mina bekanta, detta att jag är arg. Jag har fått så många  välmenande  felaktiga råd: Jag är för arg, att det skadar mig och hur andra ser på mig. Att jag borde tagga ner så att inte folk tror att jag är... hysterisk.

Även det är ett klassiskt patriarkalt synsätt och en fin härskarteknik som syftar till att trycka ner kvinnor i en roll som mjuka, milda och utan egen röst.
För kvinnor ska ju inte ska bli arga. Inte på riktigt. I alla fall inte vuxna kvinnor. Helst inte små flickor heller.
Låt mig säga att de vänner och bekanta som har problem med att jag är arg och vägrar förlåta, inte direkt är mina vänner längre.
Och detta handlar inte bara om min rätt att vara arg och bestämma över mina egna känslor utan om hur vi bygger upp strukturer för könen.

Att kunna vara arg som kvinna handlar om att ta plats och att kräva plats.
Att som kvinna vägra förlåta för någon annans skull handlar om att sätta sig själv i främsta rummet.
Nästa gång du har en tjejkompis som blir arg, säg inte till henne att tagga ner. Ge henne istället en high five och peppa henne för att hon kan vara arg, för att hon tar plats.
Och skippa rådet om att man alltid måste förlåta.
För man kan gå vidare, man kan ha ett asbra liv med fantastiska upplevelser och vänner helt utan att behöva förlåta någon för att samhället och vänner säger att man borde.

tisdag 2 september 2014

Gäst i Fan of History och en smula hyllande till Hatshepsut

Dalan heter en av mina äldsta och käraste vänner i hela världen, vi har känt varandra så länge att jag faktiskt tappat räkningen. Anyhow, vi bor i olika städer och ses väldigt sällan men lyckas ändå både hålla kontakten och hitta på roliga grejer. Det var bland annat Dalan som är orsak till att jag en gång i världen började lajva, bara det!
Vi är båda väldigt mycket historienördar av rang och Dalan håller på med en youtube-kanal som heter Fan of History där han går igenom allt mellan himmel och jord i historieväg, främst äldre historia. Och i helgen var jag gäst i den och vi pratade om en av mina absolut största idoler, nämligen Hatshepsut. Världen coolaste farao och en av mina första kvinnliga förebilder. 
Det var väldigt kul och roligt, mer sådant kommer det nog bli i framtiden. Att prata om saker jag gillar och verkligen brinner för med vänner är riktigt kul.
För mig är både detta och att podcasta något väldigt kul och spontant som är härligt att ha som fritidssyssla och en skön avkoppling från jobbet.
Jag är sjukt ovan vid att tala framför en webbkamera (vanligtvis när jag gör tv så följer kameran liksom med mina rörelser) men det får ni ta!
Rekommenderar att ni lyssnar igenom de andra avsnitten av Fan of Historiy, det finns extremt mycket vettigt i dem och massor med fakta som inte brukar komma upp nr man googlar. Avsnittet om Jezebel, drottning av Israel lärde mig sjukt mycket jag inte hade koll på.




Rekommenderar att ni lyssnar igenom de andra avsnitten av Fan of Historiy, det finns extremt mycket vettigt i dem och massor med fakta som inte brukar komma upp när man googlar. Avsnittet om Jezebel, drottning av Israel lärde mig sjukt mycket jag inte hade koll på. Jag prenumererar på kanalen och det är trevlig lyssning innan och under jobbet när jag har tid!

Här är länken till Fan of Historys facebook sida, gilla gärna!

 

tisdag 26 augusti 2014

En shoggoth på taket

Sommarlivet är slut och jag har återvänt från Halmstad till Svart, vår lägenhet samt den ständigt kränkta Fnatten.
Jag kommer all sakna halmstadslivet och alla fina vännerna därnere. En liten tröst är att de flesta av dem också återvänt till samma stad som jag så vi kommer fortfarande kunna ses.
Och det är rätt skönt att vara hemma för sanningen att säga så har jag saknar Svart helt sjukt mycket.

Efter att ha panikkastats in på mitt ordinarie jobb och gått igenom de vanliga stadierna av förvirring innan jag hunnit få grepp om vad som skett under min frånvaro, (Vad katten sysslar jag med? Var det så här mycket siffor att hålla koll på innan jag stack? Fuck this, ledighet borde avskaffas! Varför just JAG??) så kunde jag i slutet av förra veckan ändå känna att det började flyta på lite grann.

Så på torsdags kväll kunde jag med gott samvete tuffa ner på stan med ett gäng fina vänner, däribland MsMemberger, och avnjuta mat och sedan lite musikal, komplett med tentakler!

Ja, vi såg "En shoggoth på taket". Jag hade redan sett den på GothCon tidigare i år men då var ljudet så helvetiskt dåligt att man knappt hörde vad som sades eller vad som sjöngs.
Andra gången gillt var det bättre men ljudet var inte helt hundra än, trots att Stenhammarsalen var en helt klart bättre lokal. Musiken hade behövt vara lite lägre och mikrofonerna som skådespelarna hade behövt vara lite högre. Men det var helt klart bättre än sist.
Jag gillar storyn med den fina blandningen av vardagsliv och tentakelmonster. Jag tycker att alla skådespelarna gör en väldigt fint jobb och det är därför ljudbristerna gör mig mer irriterad, det gör att vissa sånger och dialoger försvinner.
Det är kanske knas att säga att jag har favoriter men Cecilia Eriksson i rollen som Asenath är helt klockren. An annan favoritkaraktär är den lilla men fullständigt underbara rollen som Willbur Whateleys mormor, Lavinia Whateley, som spelas av Cecilia Olofsson. Bästa rösten under hela kvällen.
Jag skrattade, pekade på tok för uppenbart åt alla tentakler på scenen och träffade mycket trevligt folk förutom de jag var där med.
Musikal lite spontant mitt i veckan är ett trevligt koncept, det borde hända oftare!

Jag är fan i mig bäst på selfies. Eller vad det nu än heter när man trycker in massa vänner i samma bild. Kul är det!



tisdag 12 augusti 2014

Kan vi börja prata mer om depression och självmord nu?

Idag väcktes jag till beskedet om att skådespelaren Robin Williams har dött. Vidare läsning sa att polisen misstänkte att han begått självmord. Han blev 63 år.
Människor dör hela tiden. Att folk begår självmord är inget ovanligt det heller. När en känd person väljer att göra det ger det ett gensvar på internet som är helt otroligt.

Jag ser twitter fyllas med minnen och hyllningar till en fantastiskt mångsidig skådespelare. Men också den ständiga frågan, Varför? Vilken är orsaken till att någon begår självmord och varför tar en så hyllad skådespelare sitt liv?
Svaret vet väl bara Robin själv.

Men oavsett skådespelare eller helt anonym person så finns det en genomsam nämnare i jakten på svaret till Varför?

Personen mår inte bra.

Enligt uppgifter från Robin Williams agent så led han av depression i kombination med olika missbruk.
Jag blir arg och ledsen när jag ser folk som på facebook och twitter säger att man är svag och feg som tar självmord. Att man inte orkade och att man gav upp.
Låt mig göra en sak klart (som jag egentligen inte borde behöva säga): Depression är en överjävlig fiende att slåss emot. Den påverkar hela ditt liv, den bryter ner dig bit för bit och tar din livslust och din vilja ifrån dig.
Jag har själv under flera år nu varit inne i en depression. Jag är lyckligt lottad, jag fick extremt bra hjälp av vården, både med terapi och mediciner, och kan idag fungera rätt normalt trots min depression. Eller ja, jag kan jobba och ha ett hyfsat socialt liv. För det är jag evigt tacksam.
Vanliga argument jag brukar höra är depression kommer på tal är: "Men du verkar jämt så glad" eller " Men kan du inte bara sluta tänka på det?"
Detta är så otroligt ledsamt och kränkande att höra.
Depression är inget state of mind och något man väljer, det är en sjukdom. Det är något som är ständigt närvarande och det gör att man har bra dagar och dåliga dagar. Men de bra dagarna innebär inte att man beslutat sig för att skita i sin depression, de bra dagarna är de då man inte vaknar med ångesten bultande i halsen.
Och grejen med en depression är att man kan inte klara av den på egen hand, man behöver hjälp och behandling. Hur sedan den hjälpen och behandlingen ser ut varierar från person till person.

Det viktiga att komma ihåg är att en person kan verka glad men skrika på insidan. Det är viktigt att inte säga att en person som tog livet inte hade orsak till det. För det vet vi inget om.
Det spelar ingen heller ingen roll hur lyckad eller framgångsrik en person är, man kan fortfarande lida av psykisk ohälsa och inte vilja leva.
Och värt att komma ihåg att vi människor är enormt duktiga på att låtsas vara glada. För i dagens samhälle så ska man inte må dåligt, man ska inte vilja dö och man ska palla allt.
Vill man lyckas så är det bara att bita ihop och le tills du blöder i munnen, det är signalen från samhället och världen.

Jag vet ingenting om hur Robin Williams mådde när kameran stängdes av eller hur han var med sin familj. Men jag känner samma sak som jag gör när jag läser om vilket självmord som helst.
Nämligen att vi måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa, om depression och självmord.
Vi måste bli bättre på hantera och inte sticka huvudet i sanden och säga att "Hen verkar ju må bra nu, låt oss inte prata mer om det."
För det skapar en ensamhet utan dess like och en oförståelse för varför någon vill ta livet av sig.

Robin Williams, du kommer saknas och jag tackar dig för skratt och tårar. Second star to the right and straigth to the morning, Pan the man


En av alla twitterkondoleanser till Robbie Williams., denna gav mig tårar i ögonen.

torsdag 7 augusti 2014

Minisemester!

Eller ja, Svart hävdar bestämt att detta med att bara åka iväg över en helg inte är någon semester. och han har väl rätt. Men i min brist på en riktig semester i år så är jag helt övertygad om att detta med att åka iväg till sommarstället, mysa med middag och cider, tillbringa en dag på vikingamarknad och avsluta med bad och fotande visst räknas som semester.

Vi säger så.

Hur som helst så åkte jag, Svart och MsMemberger direkt från jobbet på fredagen upp mot mina föräldrars sommarställe vid Bohuskusten.
Eftersom ingen av oss ska till medeltidsveckan i år och är så där lagom bittra över det så hade vi beslutat oss att vi i alla fall skulle få oss lite vikingamarknad i form av Hornbore ting.
Fredagskvällen spenderades med att laga sjukt god mat, dricka cider och öl samt prata om livet och filmer och en smula lajv.

På lördagen så svor vi alla tre över det idiotiska i att vi 1)alla har mist två lager ylle i våra vikingakläder 2) att vi är för HK för att vilja gå i enbart linnesärk och 3) det faktum att det var drygt 28 grader och stekande sol ute.
Men vi var garanterat snyggast på tinget när vi vandrade runt. Visserligen blev det långa pauser i skuggan med saft och smarrig ost men vi hann med att vandra runt på marknaden, träffa vänner som var där och ha trevliga diskussioner.

Svart och jag i Vargklämman. Vi är nog snyggast i världen. Bild: MsMemberger
För mig var det första gången på Hornbore ting och det var trevligt. Visst, det märks att det är en marknad av vikingar för gemene man, alltså för familjer och människor som inte är vikingar.  Det är en mindre marknad och det som fanns var i många fall inte så intressant för en vikingare-enactare.
Men jag har nog sällan sett en marknad med så bra aktivitetstänk för just vanliga besökare. Det var en rad små workshops för barn, gott om mat, två teaterskådespel samt musik och sagoberättande. Det kändes som att ed vanliga besökarna fick mycket för sitt inträde.
Och säkerhetstänket var väldigt bra. Det har ju varit extremt torrt och varmt på sista tiden så brandrisken är rätt hög, men jag tyckte att Hornbore Ting var bra förberedda med väl utplacerade och tydligt uppmärkta hinkar för eldsläckning över området.
Vi stannade på sent och åkte sedan hem till stugan där det blev matlagning, uteätning och sedan pyssel och chipsätande till "Firefly".

På söndagen så gjorde vi en rätt cool grej. Vi tog och svidade upp oss igen i våra varma vikingakläder och tog oss sedan till Kungsklyftan mitt i Fjällbacka. Eller som jag mer vill kalla den, Vargklämman från filmen "Ronja Rövardotter". Där fotade vi varandra lite hobbyaktigt med våra mobilkameror, mycket till turisternas nöje.
Trots värmen var det extremt tufft att stå mitt i Vargklämman i vikingakläder och fota. "Ronja Rövardotter" har varit en av mina favoritfilmer så länge jag kan minnas och det gav en speciell känsla att vara viking på samma plats som en del av filmen spelades in.
Men det skönaste var nog att gå ner till havet innan vi åkte hem och njuta av en härligt havsbad. Jag har saknat det i sommar.

måndag 4 augusti 2014

Världens bästa mobilsignal

Min mobil är en trogen sak som hållit i ett antal år nu, jag gillar den skarpt. Men jag tog innan sommaren och bytte till en mycket diskret ringsignal, nämligen temat till tv-serien "Game of Thrones".
Sjukt episkt men den är lite för tyst och lite för diskret. För jag missar samtal hela tiden, till och med när jag har telefonen bredvid mig. Mindre bra.

Så igår satte jag mig i åskvädret och skapade mig en ny mobilsignal. Det blev en bit ur första öppningslåten till den helt briljanta animeserien "Attack on Titan" Och hör jag inte den här signalen, då är det något allvarligt fel på mig.

onsdag 30 juli 2014

Inget Pride i Stockholm för mig

Förra året så lovade jag mig själv att jag skulle vara på Stockholm Pride. Något som jag verkligen svor på ännu mer när jag träffade fina Tildedrinkstea på Göteborg Pride.

Men så hände jobb. Massor med jobb och min semester flög ut genom fönstret för att aldrig synas till igen. Det är helt okej men visst sitter jag i värmen och känner att en del av mitt hjärta längtar till regnbågsfärgerna i Stockholm.
Jag märker att det gå framåt med LBTQ - acceptansen i Sverige. Så sent som igår så bestämde Svenska Akademins Ordlista, SAOL, att ordet hen numera från och med april 2015 ska ingå i ordlistan.
Ja, ni hörde rätt. Det är officiellt och fruktansvärt awesome!

Men det är fortfarande så mycket kvar att göra, så mycket diskriminering som pågår, så mycket oförståelse och hat.
Vi behöver Pride, inte för att festa, utan för att minnas att människor fortfarande diskrimineras, förföljs och dödas för sin sexuella läggning och vilja att vara sig själva. Både i Sverige och i resten av världen.
Ni som är i Stockholm, ta er till Pride, gå dit, gå på föreläsningarna och panelsamtalen. Gå i paraden, inte för att det är en kul grej, men för att det är viktigt. För er som är nördar så organiserar Sverok en egen del i tåget, Proud and Nerdy.

Jag får försöka igen nästa år att ta mig till Stockholm Pride helt enkelt. Tills dess så bär jag idag min nya Sailor Uranus-tröja. Resten av året så kämpar jag för att folk ska förstå att all kärlek är vacker och bra. Och att alla människor ska har rätt att älska vem de vill.

Bär stolt tröjan med en av mina främsta LBTQ-förebilder. Bild: Lisa Hedström Arvidsson.



söndag 27 juli 2014

Vikten av vänskap (eller att jag faktiskt mår helt okej nu)

Jag har väldigt mycket tid nere i Halmstad att tänka. Både på kvällarna när jag pysslar och ser på film, på promenaden hem från träningen och på veckosluten när jag kör den långa vägen tillbaka norrut.

Det jag tänker mycket på är vänner och deras betydelse. Jag är ett rätt bitter och cynisk jävel i många avseenden. Jag tappade många vänner när jag berättade att jag valt att polisanmäla mitt ex och den läxan jag lärde mig då är att människor allmänhet tenderar att ta den enkla vägen ut och få är villiga att stötta eller ens vara vän med något som aktivt pekar ut en vän som förövare.
Idag så litar jag på en handfull människor, exklusive min familj såklart, och jag är väldigt restriktiv med att lita på nya människor.
Jag litar inte förbehållslöst på människor för det är inte värt det.
Därmed inte sagt att jag inte kan vara vän med dem, skratta, ha kul och må bra med dem. Men jag kommer inte hålla deras rygg för jag vet att de inte skulle göra samma sak för mig.
Enkel ekvation som det tog mig lång tid att komma fram till.

Det kanske låter en smula paranoid men jag har som sagt lärt mig den hårda vägen. Och det är inte så lätt som att bara strunta i de vänner som visat sig vara riktigt usla. För oftast är det gamla vänner som jag delat mycket med och i vissa fall älskat. Så det är klart att jag lägger enormt mycket vikt vid att gamla vänner fegar och hellre sticker mig i ryggen än att göra det enklaste. Som att ge en kram. Som att svara på mess. Som att låta bli att skicka mig mail där de förklarar att jag är hysterisk och gör hela bekantskapen obekväm med mitt prat om misshandel.

Jag tänker ofta över hur mycket enklare det hade varit om jag bara hållit tyst. Om jag bara inte sagt något. Mått dåligt i tysthet och sedan varit mitt gamla jag med ett stort leende som bara pratade om lättsamma saker.
Klart att det hade varit enklare, jag hade sluppit tappa vänner och kanske sluppit känslan av utanförskap som blir skrämmande tydlig på fester och evenemang.
Men jag tror inte det hade varit hållbart i längden. Jag tror att jag någonstans i mitt inre vrålat av smärta och maktlöshet tills den dag jag dog.

Men jag har också lärt mig något enormt viktigt under tiden. Nämligen hur mycket det odelade stödet från äkta vänner betyder. De som faktiskt vågar fråga hur jag faktiskt på riktigt mår. De som orkar lyssna och ge råd och konstruktiv kritik. De som inte tar avstånd. De som vid en diskussion om misshandel frågar om jag vill gå iväg och sitta någon annanstans för att det kanske påverkar mig.
De som låter mig vara svag. De som låter mig vara jag.

Fast det ofta inte låter så här på bloggen så är jag är lycklig nu med Svart och mitt liv. Jag kan för det första skratta åt saker tills magen värker. Jag kan le åt regnet mot mitt ansikte och känslan av sol mot mina bara fötter. Kort sagt, jag kan återigen känna saker och det är inte dåligt när jag tänker på att för knappt två år sedan så var mitt hjärta och sinne så trasigt att det enda som fick mig upp ur sängen var ren envishet.
Svart har en enorm stor del i mitt positiva mående ihop med min underbara Angel. Stödet från min familj har betytt massor och också peppandet från de vänner som faktiskt vågat stå vid min sida.
Tack för det!

De vänner som stöttar mig stöttar jag odelat tillbaka. För jag vet att ni gör samma sak för mig.
Och en sak, alla ni som mailar och berättar era historier för mig. Om relationer, om misshandel, om rasism. Jag känner er kanske inte, men jag kommer att ha er rygg.
Jag ska kämpa till sista andetaget för er.



"Har du också kört huvet i väggen så hårt att det känts som du sprängt det.
Har du också svurit att aldrig ge upp det du drömt och sett fram till.

Har du också stått på ditt jobb sen känt du är värd mer än så.

Har du också stressat ihjäl dig – för en lön som knappt ger dig skäl nej.

Jag har också tappat ibland och snabbt försökt komma ikapp.

Jag har också sett när du faller och försökt bygga nytt ifrån marken.

Jag har också vart nära min gräns så jag fattar precis hur det känns.

Men jag lovar att allt kommer vända om vi lovar tro på oss själva"



Albin feat Kristin Amparo- Din soldat

tisdag 15 juli 2014

En feg inställning till rasism (eller en fråga om att se sina privilegier)

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten

Just nu är jag enormt trött. Jag är rätt duktig på att ta strider, stå på de där barrikaderna och kämpa. Men vissa dagar så vill jag inte vara duktig, jag vill gå fram och skalla världen och vråla i frustration.

Orsaken till detta stavas rasism och nazism.

Eller ja,det jag är förbannad över är inte bara rasism och nazism. Det är jag alltid arg över. Nej, det jag på sista tiden varit extremt frustrerad över är snarare den enormt fega attityden till detta som jag mött på fler håll än vad som känns bekvämt.
Jag har främst stött på det i lajvhobbyn och i vikingavärlden. Jag är van vid rasism och nazism i verkliga livet och jag är väl lagom bitter och cynisk över det. När jag möter det i mina hobbys i den mängd som har skett på sista tiden så blir jag lika ställd och arg som jag blev den gången för många år sedan då någon slängde ordet "neger" i ansiktet på mig.
Ett slags andra uppvaknande till rasism i form av en hård örfil.

Det som nu diskuteras flitigt i både vikingahobbyn och lajvvärlden är hur man hanterar rasister och nazister som dyker upp på olika evenemang.
Det är en komplicerad fråga, det är jag medveten om. Men den feghet jag stör mig på är hur man resonerar runt frågan. Det som tyvärr hörs mest och som oroar mig är den våg av hobbyrasism på som gång på gång säger: "Jag är inte rasist meeeen... så länge det rasister och nazister gör inte drabbar MIG så är det lugnt."

Det har skett en förflyttning som gör att frågan har kommit att handla om "Varför är det fel att vara nazist?" istället för "Hur minskar vi och förebygger nazism i samhället?"

Läs den meningen igen. Känner ni som jag, att något är väldigt fel?

Jag tänkte gå igenom några vanliga argument som dykt upp i diskussioner i både lajv- och vikingavärlden senaste tiden.

Vi börjar med argument nummer ett:

"Men va, ska vi inte låta nazister säga vad de vill? Det är ju brott mot yttrandefriheten!!"

Ja suck.
Något av det värsta med rasism och nazismdiskussionerna är att så fort de dyker upp så börjar folk felcitera Voltaire och vråla om censur och yttrandefrihet. Seriöst människor, ta en lagbok och slå upp vad lagen påstår betyder innan ni börjar göra er ännu dummare.
Men för att vara snäll saxar jag här in Zinweis lilla skola om vad yttrandefrihet och åsiktsfrihet är.

"Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är inte samma sak.


Åsiktsfrihet innebär att du får - i ditt huvud - tycka precis vad du vill utan att någon får säga något om saken. Det omfattar inte ord, handlingar eller något alls, utan stannar vid ditt huvud.


Yttrandefrihet innebär att staten tillåter dig att yttra dig om vadhelst du har lust med så länge det inte strider emot lag. Andra människor har fortfarande all rätt i världen att säga åt dig att vara tyst, gå därifrån eller helt enkelt komma på att de väldigt gärna vill skapa en spontan vuvuzelakonsert mitt i din mening. Yttrandefriheten innebär heller inte att du får säga vad du vill oemotsagd eller att alla måste lyssna på dina utsvävningar. Det är en rättighet som säger att staten inte får lägga sig i, men resten får, om de vill, skita fullständigt i vad du säger.

Also: Bara för att något inte är olagligt betyder inte det att det per automatik är särskilt schyst eller ens moraliskt att göra."

Zinwei har stenkoll på detta med lagar och mer av henne kan du läsa på hennes blogg Komplementfärger.
Men med denna lilla förklaring, är vi klara över yttrandefrihetsbegreppet? Bra!

Då går vi vidare till argument nummer 2:

"Alltså, jag vill inte att vi stänger ut folk med olika politiska åsikter. Stänger vi ut nazister borde inte socialdemokrater/moderater/vänster/miljöpartister få komma heller!"

Åh den massiva huvudvärken jag får när folk slänger ur sig det här. Låt mig göra en sak klar: Nazism som ideologi är inte detsamma som att ha en politisk åsikt.

Är du rasist och nazist så följer du en ideologi som går ut på strukturell diskriminering. Det är inte fråga om en politisk åsikt, så att jämställa nazism och rasism med socialdemokrater och moderater är inte ett hållbart argument. Du framstår bara som mindre intelligent genom att säga så. Bara sluta.

Vidare till argument nummer 3:

"Om nazister och rasister dyker upp så tycker jag att det räcker att ignorera dem, det borde alla kunna göra."

Nej, det är inte alla som kan. Ett sådant uttalande tyder inte bara på bristande empati utan också på en stor ignorans rörande rasifierades situation, för att inte tala om en blindhet för sina egna privilegier.
Kul för dig ,du vita människa, att dina privilegier inte sätter dig i farozonen. Du kan på grund av din hudfärg välja att ignorera och till och med ha trevligt runt nazister och rasister.
Det är något jag aldrig kommer att kunna göra. Jag kommer aldrig kunna känna mig trygg och säker på event där nazister och rasister går omkring. Där människor vill döda en på grund av ens hudfärg är det svårt att slappna av och bete sig normalt.

Och innan det argumentet hinner komma upp: Nej, jag kan inte använda telepati för att avgöra vilka som är rasister och nazister. Men går de runt med tröjor med hakkors eller postar främlingsfientliga inlägg och hot på nätet om att döda alla blattar och negrer så vet jag vilka de är. Det är inte svårare än så.


Och tillslut, argument nummer 4:

"Jag som vit har inget problem med att det är nazister på lajv/vikingamarknader så länge inget allvarligt händer. Då skulle jag säga ifrån."

Jag vet knappt vart jag ska börja. Först och främst så är det ett rätt otillräckligt agerande som gör att de som löper störst risk att drabbas av hot och hatbrott från nazister får minimalt med stöd.
Personligen har jag har lite (läs: inget) stöd i att folk börjar sätta ner foten mot nazister först när det börjar röra sig om fysiska hot. Då har det redan gått för långt.

Där har ni dem. De argument som tillsammans skapar en hobbyrasism och en feghet utan dess like.
Ja, jag är hård i mitt ordval, men det har jag fog för. Jag är arg.

Avslutningsvis vill jag fråga er nu, kära vita människor. När kommer ni att stå vid min sida?

Är det när någon skriker neger efter mig?
Är det när när någon spottar mig i ansiktet och vrålar att jag ska ska åka hem till mitt eget land?
Är det när någon slår mig medvetslös för att jag inte passar in i bilden av en blond och blåögd svensk?

När är det tillräckligt allvarligt för att ni ska bry er?