onsdag 30 december 2015

Mitt 2015

Så, då ska jag försöka sammanfatta mitt 2015.

En stor del av året sög. Jag har skrivit om orsaken här som fortfarande skapar eftereffekter och min tråkiga erfarenhet kan sammanfattas så här:





Men 2015 innehöll ju en jädra massa bra saker med och de är sjukt värda att lyfta upp!


*Flytt till finaste egna boendet hände! Och massa fina vänner hjälpte oss trots årets typ enda snöstorm!



*Gothcon och #isisnerdfeminism hände!



*Jag fick världens bästa möhippa!

Foto: Johan El Eriksson




*Målarlajvet hände aka vårt bröllop! Bästa grejen alla kategorier. Finns inget bättre ögonblick och ingen bättre dag!

Foto: Frida Selven

Bästa dagen! Foto: Frida Selven

Bästa bröllopscrewet, jädrar vad bra ni var <3. Foto: Frida Selven


*Anouk gifte sig!




*Livet i sommarstaden hände!




*Roadtrip över midsommar uppåt land hände!





*Nörd på Pride med Sverok i Stockholm hände!

Foto: Julia Ceasar
*Bågskytte hände!



*Saga gifte sig!





*Min allra finaste Angel gifte sig!




*Och tre fantastiska giftermål gav också tre episka möhippor! <3 <3










*Isfolkspodden hände!





*Utlandsresa och födelsedagsfirande av föräldrar hände!






*Över hela året hände Sverok med fantastiska erfarenheter, kaosspelande och budgetplanerande.











* Massa fantastisk jobb hände!








*Spelande i massor hände!





*Och sist men inte minst hände massa kärlek till den här knäppa uttern!




Kort sagt. 2015 har innehållit massaskit men också massa bra saker.Mot 2016 och jag hoppas det året sköter sig bättre än 2015.

söndag 27 december 2015

Brädspelskväll!

Ja, Svart och MsMemberger har länge hållit på att kampanjspela det otroligt mysiga brädspelet Mice and Mystics. Det är utan tvekan ett av de roligaste och bästa spelen jag spelat och det blir ju inte sämre av att vi alla tre(som de rollspelare vi är) spelar ut äventyren lite extra och verkligen ser till att leva oss in i spelet. Vi har våra favoritkaraktärer och vi engagerat oss rejält i storyn om de små modiga mössen som räddar sin värld.
Eftersom det har varit sjukt mycket i år så har vi inte hunnit spela sedan i mars (!!!). Vi har hunnit spela massa annat ihop men inget i vår älskade kampanj. Så nu tog vi en heldag och spelade oss igenom många äventyr med våra små hjältar och vi överlevde allt! (ja, både spindlarna, den eldsprutande tusenfotingen och kanonen)


Gammal bild från tidigare Mice and Mystics spel!
Sedan så hann vi även prova spelet Arabian Nights som jag varit aspepp på. Jag har spelat det en gång innan, med Amaltea och hennes pojkvän förra året (innan Spelkultur och feminism i Malmö) och gillade det verkligen. Sedan dess har jag lite halvslött letat efter det men utan framgång. Så jag blev sjukt glad när jag snubblade över det på en liten spelbutik i Göteborg nu för en månad sen! För Svart och MsMemberger var det första gången de spelade och visst gjorde vi lite småfel men vi hade riktigt kul när vi snubblade oss igenom världen och försökte komma på hur man bäst bemötte hämndgiriga prinsar och dumma fängelsevakter.

Sist men inte minst så fick jag världens finaste feministarmband av MsMemberger i present! Som en grattis present för att jag sitter ett år till i Sverok. Jag älskar det redan!

Mitt armband är coolare än ALLA ANDRAS! :D

torsdag 24 december 2015

God jul alla!

I sista stund slänger jag som vanligt in den obligatoriska julbilden på familjen. Svart, fnatten och jag har haft en sjukt trevlig jul och hoppas alla ni därute också har haft det!


Katten är gladare än hon ser ut. I år slapp hon rosetten.

söndag 20 december 2015

Star Wars episode VII- The Force Awakens

Först och främst, detta är en recension utan några spoilers så ni kan lugnt läsa vidare. Och nej, jag lurar er inte. Jag går på devisen att det finns en speciell cirkel i helvetet för den som spoilar Star Wars!



Det finns en sak jag ångrar djupt efter att ha sett den här filmen.

Jag köpte inte biljetter till premiären.

Varför?
Jag tänkte vara förståndig och prioa jobb och just då kändes det bra men sedan... onsdagen den 16 och hela mitt facebook flöde fylldes av vänner som var på premiären och det kändes som att hela internet förvandlades till ett fält fyllt med spoilers... BLÄ!
Tills nästa gång är det jag som slänger min vuxenhet överbord och köper biljetter till premiären.

Nåväl, över tills själva filmen.

The Force Awakens utspelar sig 30 år efter Retur of the Jedi och vi får återse gamla karaktärer som Leia, Han Solo, Chewbacca men i en framtid som är allt annat än ljus.

Eftersom de trailers som släppts visserligen varit ascoola men inte sagt så mycket som själva filmens handling så var jag lite nervöst när jag, tre dagar efter premiären, äntligen kunde sätta mig i biosalongen.
Men jag kunde vara lugn.

The Force Awakens var allt jag önskade mig och mer därtill.

Regissören J.J Abrams har verkligen lyckats med att göra en Star Wars film som hållet måttet och det har han gjort med stor fingertoppskänsla för vad fansen vill ha utan att överdriva med kassa specialeffekter (Ja Episode I, jag tittar anklagande och dömande på dig).
Daisy Ridley som Rey

Storyn var väl inte det mest nyskapande i världen men den funkade väldigt bra och framför allt älskade jag karaktärerna!
Jag har ju varit hyfsat (läs ASMYCKET) uppspelt över att ha en kvinna och en rasifierad man i huvudrollerna och min stora oro var nu, skulle de vara så bra som krävdes?

Svar ja.

Daisy Ridley  och John Boyega var i mina ögon fantastiska. De hade bra utstrålning, bra personkemi (både mellan varandra och med resten av skådespelarna) och de lyckades förmedla så mycket känslor med bara ögonkast och kroppsspråk. De var helt klockrena och jag ser fram emot att se mer av dem i framtiden. (Ta det alla rasister som jag var grinig på innan! Ni vet inte vad ni går miste om!)

Daisy Ridleys karaktär Rey var helt fenomenal som kickass skräpsamlare med attityd och en "fuck you, jag behöver ingen som håller mig i handen!" attityd. Jag gillade henne skarpt och det finns en klar risk (jag måste se filmen några gånger till) att hon hamnar på min lista över förebilder.
Och hennes ögon... gudars, tusen känslor som ges i bara ett ögonkast. Nej hon var fantastisk.


John Boyega som Finn.
John Boyega som spelar Finn lyckades också perfekt med sin roll. Han lyckas med att göra en osäker, mjuk men ändå beslutsam karaktär av sin roll.
Inget macho utan genuint omtänksam och det gav enorma pluspoäng för mig.

And the bad guys?

Ja, de funkade extremt bra. Captain Phasma rockade hårt (hurra hurra för ett kickass kvinnligt befäl!) och Kylo Ren... Åh Kylo! Det känns som att Kylo kommer bli en sådan där karaktär som jag hatar att älska... eller vad fan, jag hatälskar redan! Men det åsidosatt, verkligen en jättebra mångfacetterad bad guy.

Jag hör till den generation som var rätt besviken på prequelsen men jag gick ändå och såg dem och grät mig igenom episode III. Både för sorgligt slut men också för att filmerna inte levt upp till de första. Det kändes snopet.

Men det kändes som att jag nu fick en rejäl revansch. Jag satt med känslorna utanpå hela filmen och bara njöt.
Detta var det rymdäventyret jag drömt om, samma känsla jag hade när jag som barn såg Return of the Jedi och insåg att Star Wars var det coolaste som någonsin gjorts.

Hade jag satt betyg på filmer hade nog The Force Awakens fått full pott men låt mig nu bara säga att den var helt jädra awesome

Biodags kräver finaste klänningen!

torsdag 17 december 2015

Sugarfree - T-ara

Jag hittade den här via facebook och blev helt såld. En av mina bästa peppsånger nu under hösten. Alt blir bättre med lite K-pop!


tisdag 15 december 2015

Sverokmöte, Counterstrike och roliga tröjor.

I helgen var det möte med Sveroks styrelse. Sista mötet på året för 2015 års styrelse och det första där den nyvalda styrelsen för 2016 fick sitta med och iaktta.

Sista mötet för året var för mig fantastiskt kul men också lite vemodigt. Två fantastiska personer i styrelsen jag lärt känna under året valde under riksmötet att inte kandidera vidare. Medans jag och merparten av 2015 års styrelse har ännu ett år att se fram emot så tackades dessa två i helgen av för sitt styrelsearbete och det känns lite konstigt att tänka på att de inte ska vara med längre.
Visst kommer vi fortsätta vara vänner men söndagen och lördagen var en smula känslosam för mig.
Jag kommer sakna deras röster i styrelsen två väldigt mycket.

Tack Andreas och Jennie för allt ni har lärt mig, jag är visare för att ni finns <3

I övrigt innehöll helgen massor med bra diskussioner, libanesisk julmiddag, E-sportcafé, en bokrelease och insikten om att du är aldrig så bra vän med folk som när du skjuter de i Counterstrike.


Mycket fokuserade under styrelsemötet. Foto: Linnea Risinger


Asglada när vi spelar Counterstrike! Foto:Charles Metzmaa

Mättast efter Hot Pots på lördagen! 


Bästa förbundssek och bästa förbundsordförande. Finaste människorna!


Jag och Linnea älskar Counterstrike! ÄLSKAR!!


torsdag 10 december 2015

Kära pappa eller att alla inte ser strukturer.

Via Emanuel Karlsten snubblade jag över det här klippet från Care Norge. Jag började titta på det lite slött och sen så var det som att få ett slag i ansiktet i kombination med en hink iskallt vatten



Kära Pappa (Care Norge)
Jag såg det här klippet igår och drabbades totalt. Jag kan fortfarande inte släppa det. Ta fem minuter idag. Se klippet i helskärm, slå på högsta videokvalitet och tillåt dig drabbas.Jag har en dotter som är två år gammal. Hon kommer växa upp i den här sjuka världen jag varit och är medskapare till. Min enda uppgift är att se till att jag lämnar något bättre för henne. Vad är det för samhälle jag bidragit till? Vad har jag skapat för kultur genom att jag inte sagt ifrån? Jag känner skuld, men framförallt ett enormt behov av att göra något. Så mitt första steg blir att dela den här filmen.Videon kommer från den norska välgörenhetsorganisationen CARE som jobbar för kvinnors rättigheter. Den är regisserad pro bono av den svenske regissören Jakob Ström, som också sett till att det gjorts en version med svensk röst. Eftersom organisationen inte finns i Sverige har jag erbjudits möjligheten att dela videon här. Jag får inte betalt för det och jag vet inte ens om det går att stötta organisationen ekonomiskt i Sverige. För mig handlar det bara om att fler ska få se, känna och drabbas.Om denna delning åtminstone kan så ett frö av självmedvetenhet om varje människas ansvar, varje mans ansvar, är det värt det. För vi behöver vara många som är med och förändrar. Min förhoppning är att fler ska se det om jag delar den här.
Posted by Emanuel Karlsten on Wednesday, December 9, 2015


Jag delade den på min privata facebook och senare på min offentliga med följande text:

    "Jag har en pappa som i allt tagit mitt parti. Som hämtat mig på fyllan, som suttit med mig när jag gråtit ögonen ur mig, som när han fick reda på att mitt ex misshandlat mig ville riva hela staden och spärra in honom.
    Min pappa har accepterat och älskat mig för de val jag gjort, trots de val jag gjort och som aldrig dömt mig. Han lärde mig att det inte är mitt fel när killar beter sig dåligt och han har alltid stått på min sida, oavsett. Min pappa är bäst i världen med det största hjärtat.
    Jag är lyckligt lottad.
    Men alla är inte som min pappa och alla män är inte bra förebilder för andra män, snarare tvärtom. För att citera Elaine: Vi skall inte behövs lära flickor att undvika bli utsatta. Vi skall lära pojkarna att de inte skall utsätta flickor och kvinnor för kränkningar. Men vi kan vara göra det genom att vara bra förebilder.
    Det skall inte vara en flickas största fara i livet att just vara flicka."

Jag såg att fler och fler delade den med positiva ord men lite kritik mot den som dök upp var detta med att synsättet att män känner empati för kvinnor baserat på deras döttrar och inte för att de är just kvinnor är problematiskt och att det borde gå per automatik.

Jag förstår kritiken och argumentationen och i den bästa av världar så borde detta med respekt och hänsyn mot kvinnor vara en självklarhet och våldtäktskultur borde vara något som inte existerar.

Men vi lever tyvärr inte i den världen ännu och därför behövs videos som den ovan.

Visst är det ett problem när män blir feminister först när de har fått döttrar, jag hade helst sett att de blivit det långt tidigare. Men bättre sent än aldrig och jag ser inga problem att uppmana män att tänka mer feministiskt _på grund_ av att de har döttrar.
Om det funkar och får män, både de som har barn och de som inte har det, att tänka till och börja sätta gränser för andra män i sin omgivning är jag helt för.

Jag har fantastiska manliga vänner som har med sig detta tänket dagligen, som lyfter kvinnor, som sätter gränser, som säger ifrån.
Men de hör till en klar minoritet och de är mina lysande undantag.

För det jag ser och det jag lärt mig under de senaste åren så är det inte är självklart för män att säga ifrån när de ser våldtäktskultur och liknande.
Jag har många många manliga vänner som skiter i att deras vänner har våldtagit och sexuellt trakasserat kvinnor i deras bekantskapskrets , manliga vänner som konsekvent håller manliga förövare om ryggen trots att det är många kvinnliga vänner som sagt att ”det där är ingen bra kille alls”.
En del av dessa män är sådana som kallar sig feminister men som mer än en gång skämtar bort sina manliga vänners dåliga beteenden med ett leende och ett "Ja men du vet hur X är".

Ja jag vet hur X är och det vet du med så varför uppmuntrar du som man hans beteende konstant?
Jag som kvinna försöker hindra det och blir till på köpet stämplad som en jävligt jobbig person som aldrig kan se ett skämt.

Sedan dök det upp lite argument om att filmen stöttade hederskultur på så sätt att den uppmuntrade fäder till att skydda sina döttrars dygd samt att den skammade pappor.

Med det facit i i bagaget som jag nyss räknade upp så säger jag bara en sak:

Jag har inga problem med att skamma män till att tänka en vända extra kring språk och beteende så länge det leder till bra saker (som en bättre kvinnosyn).
Jag har inga problem med att filmen funderar som en ögonöppnare för män och får de att se strukturer som finns runtomkring dem.
Jag tolkar inte filmen som att det handlar om döttrars dygd utan som att den handlar om att värna den respekt som ska visas kvinnor.
Alla kvinnor.
Det är enligt mig inte hederskultur att lyssna på när en dotter säger till sin far att ”hey, se till att hjälpa till att skapa en bättre värld för mig och andra tjejer”.
Att män i en fadersroll säger till andra män i sin omgivning att inte använda sunkigt språk och därmed medverkar till att skapa en bättre kultur för kvinnor är något som är bra, positivt och välbehövligt.
För män beter sig inte bra mot kvinnor idag.

Inte alla män!
Nej, verkligen inte alla män men tillräckligt många som skyddar förövare, tillräckligt många som inte ser och tillräckligt många som strävar bakåt.
Jag vet att män kan bättre än så här och det är därför jag gillar videon. Den slår rejält.

Om det är så att män måste tänka på sina döttrar, existerande och framtida, för att faktiskt skärpa sig är jag helt för. Den skammen får de ta i så fall för uppenbarligen så räcker det inte hela vägen fram att säga till som kvinna idag.

Tro mig, jag vet och det gör många många med mig.

Edit: Regissören Jacob Ström gick den 14 december ut med ett brev riktat till en vän som kommenterat filmen och kallat den offerbejakande feminism. Läs den här för det är riktigt bra! 


onsdag 9 december 2015

Dagens Pusheen!

Oj jädrar vad intensiv vecka det har varit. Kom hem från riksmötet och internet tog typ och tokexploderade i någon slags extremkränkthet. Tack och lov slapp jag sköta det i alla fall.
Sedan var det jobb jobb och mer jobb. Tre olika jobb på en vecka tär lite. I övrigt funderar jag på att ta och börja dansa till våren. Jag har ju helt lagt ned allt vad träning heter och visserligen är jag väldigt nöjd som jag är men det hade varit kul om jag var lite smidigare. Typ på nivån att nå mina tår.

Börja dansa är nog en bra idé. Men inte riktigt än. Först har jag massa nom att äta upp!



söndag 6 december 2015

Ännu ett år med Sverok!

Jag har väldigt svårt att greppa att det redan har gått ett helt år sedan jag valdes in till ledamot i Sveroks förbundsstyrelse. Men i helgen hölls ännu ett riksmöte och jag trotsade stormen Helga och begav mig dit för att se och lyssna på när alla ombud tog och bestämde om förbundets framtid, höll sjukt intressanta diskussioner och röstade om motioner, budget och verksamhetsplan

För mig var det en särskilt varm känsla i hjärtat att sitta som styrelse och se mycket av det som en jobbat med under årets lopp diskuteras, yrkas fram eller fällas och bara se hur Sverok växer mer och mer för varje år. Styrelsen har verkligen varit fantastisk att jobba med. Det är inte bara en arbetsgrupp utan vi har blivit riktigt bra vänner.


Hej och hå vad vi är bra!
Dessa fina människor valdes precis som jag om för ännu ett år i förbundsstyrelsen :D
Det som personligen var mest nervöst för mig i år var frågan huruvida jag skulle bli omvald eller ej. Jag har haft en otroligt givande tid i förbundsstyrelsen och kände redan i somras att jag ville sitta kvar för att jag dels lär mig så mycket men också för att jag har så mycket att ge.
Jag ska inte sticka under stol med att mina ben var som gelé när jag väl gick upp i talarstolen för att tala för mig sak.
Men jag måste ha sagt vettiga saker för när det var dags för folk att plädera för kandidater var det många som talade för min sak. Och när röstningen tillslut genomfördes på söndagen fick jag 81,7% av rösterna. 
Om jag var rörd och tacksam?
Svar ja! Det är lite svårt att beskriva hur mycket detta betyder för mig. Men kort sagt är detta att arbeta med Sverok för en bättre spelhobby för ungdomar så sjukt kul!
Det är ett sådant enormt förtroende jag ännu en gång får privilegiet att få och jag lovar att göra mitt allra bästa.
Mot ett 2016 med Sverok!

Helgens pins! Sword princess Amalthea, Grumpy cat, Mockingjay
och Sveroks egen regnbågsfärgade logga! Blir inte mer finklätt än så :)

onsdag 2 december 2015

Dagens Pusheen!

Gäsp.

Den stora tröttheten är här och med den insikt om mina egna gränser. En julledighet som är mer än två dagar är i dagsläget en bra grej för att jag ska vara lite mer pepp på livet. Det är lite skumt, jag har typ jobbat mer eller mindre varje jul senaste... fyra åren om jag räknar rätt. Detta med ledighet och vila är inget jag unnat mig alls.
Men kanske kan det vara en bra grej. Det är trots allt:

1) Första julen i huset
2) Första julen som gift

Samt att jag verkligen behöver vila. Jag hoppas att detta blir bra nu.



söndag 29 november 2015

Buffykväll och massor med mat!

Buffy var en serie jag upptäckte rätt sent i livet men det hindrar ju inte att jag tycker den är awesome. Och tack och lov är jag inte ensam om det!
Igår  hade jag, MsMemberger och Saga en Buffydag med massor med mat, Buffyavsnitt och gott!
Det var fantastiskt trevligt, inte bara för att det blev sjukt god mat men även för att vi fick prata en massa! Både om Buffy, om hur man gör en bra aioli, om kvinnoroller, om feminism och att vara tuff tjej men ändå feminin och söt samt om vackra klänningar och episka planer.

Jag gillade sådana kvällar, mycket för att de laddar en med sjukt mycket energi och pepp, något som verkligen behövs i vintertider!


torsdag 26 november 2015

Den tiden som vi blivit givna

Ibland kan det kännas väldigt tungt i livet. Det kan vara små saker, det kan vara stora. Ofta är det som gör en deppig saker man inte rår över men likväl så påverkar det en.

Jag brukar vända mig till episka filmer när saker känns ungt och denna gången blev det Lord of the Rings: The fellowship of the ring.

Och nu vill jag skriva till dig vad den gör för mig. Jag ska i alla fall försöka.

När allt känns tungt vill jag att du ska minnas att det finns en hand för dig, den finns där och den kommer att rädda dig. Jag vill också att du ska minnas att i de mörkaste stunderna, när världen känns som att den rasar och att inget är vackert längre, att det är då du har valet att sträcka ut en hand själv.
Till någon som sjunker,till någon som gråter, till någon som bara behöver dig.
Det finns många saker i världen vi inte rår över. Men det vi kan bestämma över (i alla fall här i Sverige), det är vad vi väljer att göra med den tiden vi har blivit givna oss.
Det är så många tillfällen som jag bara vill vända ryggen mot dörren och sova vidare, dagar då jag inte orkar med vardagen och dagar då jag bara inte orkar simma längre.
Men jag kämpar vidare. Många gånger genom att dra upp andra. Och jag får igen det tusenfalt genom att de drar upp mig.

Idag, efter en vecka som kan kännas jobbig så vill jag att du andas, jag vill att du ställer dig upp och kämpar. På det sätt du orkar och på det sätt du kan. Med en hand i din och för en värld som ljusnar.
Jag vill inte att du ger upp.
Världen är värd att vi ger den en chans och de som finns i den är värda att vi kämpar vidare.


lördag 21 november 2015

Oskyldig till motsatsen bevisas?

Triggervarning för beskrivning av ett sexuellt övergrepp.


Detta är ett gästinlägg skrivet av en av de modigaste människorna jag vet. Hennes berättelse om övergreppet hon var med om på lajv är hemsk men jag vill att alla ska läsa den. För att förstå att detta faktiskt kan hända.
För mig var Krigshjärta 3 ett av de bästa lajven jag varit på men jag fick efter lajvslut reda på vad som hänt gästbloggaren. Vi talade om det direkt på lajvet.

Jag skriver inte detta för att framhäva mig själv utan för att ni ska veta att hennes berättelse är sann. Jag är dock inte personen som uppmuntrade henne att skriva ned sin berättelse i slutänden men jag är otroligt tacksam över att kunna ha hennes inlägg här på bloggen.
---------
KH 3. It was gonna be EPIC. Larp event of the year.
I read every scrap of fiction, every ounce of information, every link. Even the stuff that wasn't remotely attached to my character. It was going to be REAL. Complete 360.

Krighjärta was the next level in the Swedish larp-scene. A step up.
I still get chills and a silly smile on my face as I watch the report from KH 5. I feel as if I'd be ready to step onto the field, RIGHT NOW.

But I don't go to Krighjärta anymore.
I'd like to say it's because my gear is worn out and I don't know the fiction anymore, but that's just an excuse. It took me a while to realise it myself. The world is no less epic, I just don't wanna be there.
Because of Him.
A very good friend, who helped me through most of it, asked me to write it all down. This is part of that text.

Jag trodde säcken skulle vara större, eftersom han hade sagt att det rymdes två i den och kände irritation blandad med klaustrofobi. Men värme, artighet, envishet och rädsla att protestera drev mig vidare. Jag ville inte vända alla de andra emot mig genom att börja gnälla. Typisk tjejer.

Jag försökte koppla bort världen och tänka på annat, som jag alltid gör när jag ska sova, men hans hand som, liksom löst klösande, började röra sig ner mellan mina ben, tvingar min fokus tillbaka. Men viss möda lyckas jag få ner min hand till stället, tar tag i hans handled med klorna och flyttar upp den till min mage igen, jag håller i med klorna i två sekunder för att min varning ska nå fram. Han stretar inte emot och jag antar att han fattat vinken. Efter ett par minuter av vaksamhet försöker jag låta sinnet glida undan igen.

Tillfällena då han rör vid mig kommer och går, jag flyttar undan hans hand gång på gång. Jag håller mig vaksam, ger upp hoppet om att få sova. Han smyger upp handen mot mina bröst två gånger, liksom på kanten, jag tar bort hans hand båda gångerna. Han går efter benen och rumpan, smeker. Vänder på mig ibland, han flyttar på mitt ben vid ett tillfälle, tar i tillräckligt för att jag ska se det som hans val mer än mitt.

Han smeker mig över ryggen. Helt okej tänkte jag, då håller han sig borta från brösten. Men icke, han knäpper upp min bh innan jag hinner inse vad han är ute efter, än mindre försöka stoppa honom.

Vid någon punkt under natten vaknar jag ur en kort dröm, jag vet inte om det var för att han gjorde något eller om jag bara vaknade. Det här är en av de delar som skrämmer mig mest av allt. Vad hände när jag sov? Om jag vet vad som hänt kan jag hantera det, men att inte veta är bland det värsta.

Det värker i mina vader. Jag försöker byta position för att få bort det men hur jag än vrider går det inte. Jag säger att jag måste sträcka på benen och han hjälper mig upp. När jag sitter i öppningen på säcken, med bara fötterna innanför så dyker tanken upp; jag skulle kunna fly nu, kunna gå ut i riset innan han hinner hindra mig, och slippa hans beröring. Han säger åt mig att komma ner igen, jag har bara varit uppe några sekunder. Riset är genomblött och kylan biter i huden på mig, jag kan inte gå ut dit. Dessutom är det i min natur att inte säga emot. Jag dröjer några sekunder, upprepar den flyktiga planen i huvudet en gång till, jag skulle kunna, och kämpar mig sedan ner i säcken.

Jag hade lekt med samma tanke tidigare – jag skulle kunna hitta på en ursäkt och fly. Om jag så tvingas ligga under en gran i det blöta riset. Men det skulle bli för kallt, det finns ingenstans att fly.
Dom andra då? Skulle de bli arga om jag väckte dem? Och hur skulle jag få ur mig orden? Jag kan inte ha dem emot mig också. Så jag stannar.

Mot slutet av natten blir han mer på, jag flyttar undan hans hand och han försöker igen en liten stund senare, eller på ett annat ställe. När han sticker handen innanför trosan och jag åter tar bort den säger han, liksom för att övertyga mig: ”jag vill bara pilla lite.” Jag vrider bort kroppen och morrar åt honom.

Han gör ett kort liknande försök en stund senare men när jag åter tar bort hans hand gör han det inte igen. Istället ger han sig på mina bröst, som han nu kommer åt, min rumpa och insidan av mina lår. Det börjar glida åt panikhållet på allvar och min gamla plan att fly ut i riset får nytt fäste.
Han kysser mig på halsen vid två tillfällen, jag vänder mig bort första gången, finns inte så mycket mer att göra med så lite rörelsefrihet.

And then the next morning when I was waiting to tell one of the organizers about what happend. 

Jag sätter mig vid samlingsplatsen och väntar. Arrangören dyker upp, småpratar med de andra,
Min osäkerhet hugger till igen. Han ska iväg och jag undrar om han ska vara borta länge. Bara till avträdet men man vet aldrig. Jag kan vänta. Jag går ner och står på vägen. Ett hetsat, starkt tvivel, blandat med vanmakt, väller upp. Vad håller jag  på med? Mår jag verkligen så dåligt? Hände nåt egentligen? Till stor del var ju det här mitt fel. En röst i bakhuvudet ger upp ett kort, galet skratt. Tankar på saker jag kunde gjort mot Han jag legat brevid dyker upp, de är fruktansvärt våldsamma och blodiga. 

I had a relapse about two weeks later, when I went larping again. When night fell it all just came crashing down. Too many things were like they had been that night and I panicked. The only thing that kept me from running was a few good friends who didn't ask questions. They were just there.
For the next three days I was barely present, unable to shut down the emotional backlash I kept to the shadows and went off-grid when I couldn't keep it together.
The thought of having to tell someone why I was feeling like this made me cover and hide. That's shame.
Society cling to the phrase "innocent until proven guilty" and "slander". People fend off the scary stuff with anything they can get their hands on.

This is why I don't talk about what happened. And that's why I withdrew my police report.

If the people I look to for support will hound me for bringing bad stuff into the light, why bother?

There is no such thing as "neutral ground" or "I don't want to get involved". The fact is – if you let things happen, if you don't speak up, then you're silently giving the okay. You're telling the person who did this – "go on, I won't stop you. I won't even say it's bad."


It is truly difficult, this part. Many find it impossible. To accept that something like this is actually happening. That someone you know is doing this to others. But mostly, that you have a responsibility to make it stop.
That last part is not entirely true. 
It is not your responsibility to make it stop. It is your responsibility to bring it out into the light. 
To say "this is not okay" and to stand by that. There will be a shitstorm, because people are scared. Scared that they have to succed in making it stop, or be viewed as the "bad guys" if they don't. 

Courage is not the absence of fear, but rather the assessment that something else is more important than fear.” - Franklin D. Roosevelt

It's been a long time. This went down back in 2009 but it is still difficult to handle. I try not to read my own story, try not to go back and I'm still scared of this guy. Some days I forgive him and others I just want him to go to hell and burn for the rest of time.

Now, you can say what you want about deception and confusion and "but you didn't say no properly" but in the end YOU ARE RESPONSIBLE FOR YOUR OWN ACTIONS. 
Nobody else.
If there is the SLIGHTEST HINT of wheter this person is on board with this or not – ASK.

I'm not asking you to "fix it", or make it go away, because that's impossible. 
What I am asking, is that you listen to me, acknowledge that it happened and tell me you won't stand by and let somebody hurt me again while you're around. 

If you can't do that, then I don't want to see you near me.


torsdag 19 november 2015

Passiv och aktiv feminism och antirasism

Jag har på senare tid talat en del om detta med vikten av att engagera sig aktivt, både när det gäller feminism samt antirasism.
För mig har det mer och mer gått från att om en ska engagera sig och tala stort och vackert om sig själv så räcker det inte med att engagera sig passivt, det duger inte.
Jag vill se aktivt engagemang.

Meh, räcker det inte med att en bara är passivt stödjande, måste det jämt blir så mycket jobb?” är ett argument jag ofta stöter på i debatten.

Nej, det räcker inte.

När bästaste @Nieszkas och jag var ute och promenerade så kom vi på världens bästa metafor för detta med passiv och aktiv aktivism.

Tänk dig en stolpe som håller på att ramla åt sidan. Du vill hindra den från att göra detta och du kan antingen:
1) springa dit, stötta upp den och i förlängningen trycka ned den i jorden så att den kommer att stå stadigare.
2) Du ställer dig bredvid stolpen,tittar på den och hoppas att den inte ska ramla

Jag behöver nog inte förklara här vilken metod som är aktiv och vilken som är passiv. Min poäng är att passiv aktivism inte är så mycket mer än vackra ord. Du kan prata hur mycket du vill men utan handlingar så förändrar du inte världen. (Tro mig,den där stolpen kommer inte känns sig det minsta stöttad utan kommer att ramla åt sidan)

"Waaaa, vad ska jag göra då? Att vara aktiv kommer säkert vara sjukt jobbigt!"

Återigen nej. Det är inte så svårt att vara aktiv i sin aktivism. 

Här nedan är en kort lista på vad en kan göra för att engagera sig på, en enligt mig, längsta nivå:



  • Säg ifrån mot sunkiga uttryck som används, vare sig det är på fester, på familjemiddagar eller på jobbet. Visa att det inte är okej.
  • Lev med ditt engagemang i vardagen. Inte bara när det passar dig. Är du feminist eller antirasist så stå för det. Ifrågasätt, prata, debattera och var obekväm.
  • Försök att föra dialog på nätet, inte bara en monolog. Med det menas att du inte bara skriver att saker är hemskt utan att du går in och påpekar när någon delar sunkigheter eller använder kassa uttryck. Sprid kunskap, sätt ned foten och säg ifrån även här.
  • Läs på. Jag kan inte nog understryka hur viktigt detta är. Det finns på allvar få saker som stör mig så mycket som folk som påstår att de är feminister/antirasister men inte har koll på basfakta. Att läsa på innebär inte att du behöver läsa tusen teoretiska böcker, du kan ta dig extremt långt med hjälp av bloggar och artiklar på nätet. När jag säger basfakta menar jag hur strukturer påverkar oss, vithetsnorm, mansrollen, patriarkatet och privilegier. Det finns inga ursäkter för att vara opåläst. Det finns google så det är bara att börja söka.
  • Stötta upp kvinnor och rasifierade. Stötta upp HBTQ-personer, icke-binära och transpersoner. Inte bara genom att trycka “like” på facebook utan kolla av med de du känner. Hjälp till att avlasta i debatter om de vill detta.
  • Gå på seminarium, kurser, paneldiskussioner, föreläsningar… ja you name it. Kort sagt, vidareutbilda dig.

Detta är som sagt lägsta nivån enligt mig.


Ovanför detta har vi alltifrån att engagera sig i volontärarbete på flyktingboenden, jobba på kvinnojourer, hålla föreläsningar, arrangera peppiga event, skänka pengar till välgörenhet, lära ut feministiskt självförsvar…… ja ni hör själva. Listan kan göras hur lång som helst.

Mitt råd till dig som vill bli mer aktiv är att ta ett steg i taget. Välj en sak från listan och börja där. 


Det är bättre att ta ett litet steg än att bara stå stilla och inte göra något.

onsdag 18 november 2015

Dagens Pusheen!

Det är en mycket blandad #pusheenonsdag.

Det är vinter, mina skor är spruckna och jag hanterar massa lajvdramakänslor som jag har förträngt i flera månader. Det är mindre bra för nu kommer alla känslorna på en och samma gång.

Men det måste de få lov att göra. Så om jag biter huvudet av folk (bildligt talat) så kom ihåg att det 1)förmodligen är berättigat och 2) det är förmodligen för saker som hänt för längesen (ett halvår bort och framåt) och att jag inte tillåtit mig själv att vara arg och ledsen förrens nu.



På ett mer positivt plan har jag har så sjukt mycket roligt jobb just nu så det är helt sanslöst! Det är helt fantastiskt och jag är hemskt glad och lycklig över det.
Just nu sitter jag tvärs över vattnet och ser solen gå upp över vinterstaden. det är på allvar en av de vackraste arbetsplatserna jag varit på och det i kombo med god mat gör dagarna är rätt awesome ändå.