Star Wars episode VII- The Force Awakens

Först och främst, detta är en recension utan några spoilers så ni kan lugnt läsa vidare. Och nej, jag lurar er inte. Jag går på devisen att det finns en speciell cirkel i helvetet för den som spoilar Star Wars!

Det finns en sak jag ångrar djupt efter att ha sett den här filmen.

Jag köpte inte biljetter till premiären.

Varför?
Jag tänkte vara förståndig och prioa jobb och just då kändes det bra men sedan... onsdagen den 16 och hela mitt facebook flöde fylldes av vänner som var på premiären och det kändes som att hela internet förvandlades till ett fält fyllt med spoilers... BLÄ!
Tills nästa gång är det jag som slänger min vuxenhet överbord och köper biljetter till premiären.

Nåväl, över tills själva filmen.

The Force Awakens utspelar sig 30 år efter Retur of the Jedi och vi får återse gamla karaktärer som Leia, Han Solo, Chewbacca men i en framtid som är allt annat än ljus.

Eftersom de trailers som släppts visserligen varit ascoola men inte sagt så mycket som själva filmens handling så var jag lite nervöst när jag, tre dagar efter premiären, äntligen kunde sätta mig i biosalongen.
Men jag kunde vara lugn.

The Force Awakens var allt jag önskade mig och mer därtill.

Regissören J.J Abrams har verkligen lyckats med att göra en Star Wars film som hållet måttet och det har han gjort med stor fingertoppskänsla för vad fansen vill ha utan att överdriva med kassa specialeffekter (Ja Episode I, jag tittar anklagande och dömande på dig).

Daisy Ridley som Rey

Storyn var väl inte det mest nyskapande i världen men den funkade väldigt bra och framför allt älskade jag karaktärerna!
Jag har ju varit hyfsat (läs ASMYCKET) uppspelt över att ha en kvinna och en rasifierad man i huvudrollerna och min stora oro var nu, skulle de vara så bra som krävdes?

Svar ja.

Daisy Ridley  och John Boyega var i mina ögon fantastiska. De hade bra utstrålning, bra personkemi (både mellan varandra och med resten av skådespelarna) och de lyckades förmedla så mycket känslor med bara ögonkast och kroppsspråk. De var helt klockrena och jag ser fram emot att se mer av dem i framtiden. (Ta det alla rasister som jag var grinig på innan! Ni vet inte vad ni går miste om!)

Daisy Ridleys karaktär Rey var helt fenomenal som kickass skräpsamlare med attityd och en "fuck you, jag behöver ingen som håller mig i handen!" attityd. Jag gillade henne skarpt och det finns en klar risk (jag måste se filmen några gånger till) att hon hamnar på min lista över förebilder.
Och hennes ögon... gudars, tusen känslor som ges i bara ett ögonkast. Nej hon var fantastisk.

John Boyega som Finn.

John Boyega som spelar Finn lyckades också perfekt med sin roll. Han lyckas med att göra en osäker, mjuk men ändå beslutsam karaktär av sin roll.
Inget macho utan genuint omtänksam och det gav enorma pluspoäng för mig.

And the bad guys?

Ja, de funkade extremt bra. Captain Phasma rockade hårt (hurra hurra för ett kickass kvinnligt befäl!) och Kylo Ren... Åh Kylo! Det känns som att Kylo kommer bli en sådan där karaktär som jag hatar att älska... eller vad fan, jag hatälskar redan! Men det åsidosatt, verkligen en jättebra mångfacetterad bad guy.

Jag hör till den generation som var rätt besviken på prequelsen men jag gick ändå och såg dem och grät mig igenom episode III. Både för sorgligt slut men också för att filmerna inte levt upp till de första. Det kändes snopet.

Men det kändes som att jag nu fick en rejäl revansch. Jag satt med känslorna utanpå hela filmen och bara njöt.
Detta var det rymdäventyret jag drömt om, samma känsla jag hade när jag som barn såg Return of the Jedi och insåg att Star Wars var det coolaste som någonsin gjorts.

Hade jag satt betyg på filmer hade nog The Force Awakens fått full pott men låt mig nu bara säga att den var helt jädra awesome

Biodags kräver finaste klänningen!