onsdag 30 januari 2013

Skribent för Deculture- YEY!!!

Jag har ju helt glömt berätta för er om mitt nya jobb!
Mycket slarvigt av mig! Jag är numera skribent på Deculture.
Yey och hurra för mig!
Deculture är ett svenskt projekt som tidigare varit en webbtidning för anime/manga, tvspel och visual novels men som nu ska gå över till att bli en mer renodlad blogg.
Mitt jobb kommer främst att vara att recensera manga och anime, lite tvspel samt skriva krönikor och artiklar. Så har ni tips på bra personer eller saker jag borde uppmärksamma som har med anime/manga att göra så tipsa mig gärna!
Jag är tokigt pepp och vad bättre är, nu har jag faktiskt inget alls som håller tillbaka mitt anime-, och mangakonsumerade eftersom jag kan skylla det på jobbet. Samma sak med tv-spelandet...hur ska det här gå egentligen?

Titta gärna in på vår facebooksida och gilla oss, både för att vi är bra men också för att följa mig när jag gräver mig djupare ner i mitt japanska träsk!

Jag är typ så här glad! (printscreen från Sailor Moon)

torsdag 24 januari 2013

Polyamori i bokvärlden

En blogg jag börjat följa är bloggen Kärlighet. Den är vettig, bra skriven och handlar om polyrelationer och alternativ till monogama förhållanden.
Jag ramlade in på den via twitter då jag började följa skaparna Max och My.
De skrev för ett tag sedan ett inlägg där de undrade vad för polyböcker det finns.
Jag fick tänka till lite men kom sedan på några böcker som betytt mycket för mig under mina tonår, även fast jag inte visste det då. Nu tänkte jag att jag skulle dela med mig av dessa till er.


Den första boken är Felicias resa av Canni Möller. Det är del 2 i serien om Felicia och för att vara ärlig så har jag inte läst den första boken. Jag plockade ner Felicias resa ur bibliotekshyllan för att omslaget var fint.. Och det som jag inte visste då var att den innehåller en polyrelation med tre personer. Men det var det som fick mig att fastna för boken och det som gör att jag idag minns den med värme.
Det som främst rörde mig när jag läste den var respekten och ömheten som de tre personerna visade varandra samtidigt som boken inte förnekade att det var svårt att ha den relation de hade. Det är kanske den bästa och mest äkta skildringen av en polyamorös relation jag läst.


Sedan är det en hel bokserie som präglat mig mycket och som jag helt läste sönder under tonåren.
Böckerna Året då hästarna kom, Hästarna vid porten och Våreldar av Mary Mackey.
Alla tre böckerna  som utspelar sig i Europa under tidig bronsålder. Hela Europas befolkning dyrkar jordmoden eller den stora gudinnan och människorna lever i ett matrarkat där barnen räknas från mödrarna och där kvinnor och män inte lägger vikt vid äktenskapliga band och traditionella relationsformer utan älskar med vem och vilka de vill då kärlek och sex är ett av sätten man visar sin kärlek till gudinnan på.
Jag minns när jag först läste bokserien då jag var 13-14 år så tänkte jag att jag hade velat vara född i den tidsåldern då kärlek var enkel och kravlös och innefattade hur många man ville. Jag minns att jag älskade respekten gudinnans folk visade mot varandra och hur mycket böckerna tryckte på att man skulle vara öppna, ärliga och hedra varandra som människor och att kärleken var gränslös.
Jag minns att jag drömde om att leva i ett sådant samhälle där jag fick älska vem och vilka jag ville oavsett normer och regler.


Det här är bra, välskrivna böcker med bra handling utöver polybiten jag tar upp här.
Så spring till biblioteket, låna och läs vare sig ni vill veta mer om polyamorositet eller bara läsa bra böcker!

tisdag 15 januari 2013

Locked out of heaven-Bruno Mars

Bruno Mars är min nya favoritartist som numera snurrar konstant i mina hörlurar när jag sitter vid datorn. Tydligen så hade han sitt genombrott redan 2010 men jag är lite senare än alla andra och älskar honom nu istället, jag intalar mig att det blir tregånger mer kärlek bara för det!
Men Bruno Mars har i alla fall en sammetsröst med riv, är en bra låtskrivare och har en äkthet i sina låtar som jag gillar. Hälften av hans låtar gör att jag vill kyssas i regnet och andra hälften gör att jag vill dansa sönder skorna hela natten lång!
Det här är hans senaste singel och hans helt underbara framträdande från Victorias Secret fashion show 2012.(och han och hans band vet verkligen hur man uppträder och rockar loss!)






söndag 13 januari 2013

Den fastspända flickan

"Massor med ärr och...där har vi en ängel."  (Nora)

Jag snubblade via twitter in på en radiodokumentär i P1 i två delar. Första delen släpptes idag och nästa del den 20:e januari.
Den heter "Den fastspända flickan" och är gjord av Daniel Velasco och handlar om flickan Nora som blivit så sviken av samhället att det inte är sant.

Från SR:s hemsida:

"Nora har varit tvångsomhändertagen för sitt självskadebeteende. 17 år gammal prostituerar hon sig, när hon är intagen på ett behandlingshem utan att personalen ingriper. En dag blir hon fastspänd och grovt våldtagen av en av sexköparna; polischefen Göran Lindberg.


Efter våldtäkten hamnar Nora på sjukhus och avslöjar allt om prostitutionshärvan, våldtäktsmannen, kopplare och en rad sexköpare. Polisen inleder förundersökningar, men de läggs snabbt ner.
  – När vi började inspelningarna var våldtäktsmannen fortfarande på fri fot. Det blev en chock för oss när han plötsligt greps och vi fick reda på att det var den tidigare polischefen och så kallade feministen Göran Lindberg.
Den här historien, om vad som hände innan Lindberg greps, har inte kunnat berättas förrän nu, säger programmakaren Daniel Velasco.
I dokumentärseriens första del avslöjas vilka förödande konsekvenser ett vårdhem som inte fungerar får för en flicka med självskadebeteende och hur polis och åklagare lättvindigt lägger ner förundersökningar om sexbrott mot en ung flicka, trots att det finns bevis.
Nora heter egentligen något annat."

Jag vill bara uppmana alla, verkligen alla, att lyssna på den.
Noras historia är hemskt och fasansfull och det skär i hjärtat att en ung flicka sviks så av samhället och inte blivit lyssnad på. Vare sig under sin barndom, sin ungdom eller senare då hon var inlagd för självskadebeteende och självmordsförsök.
På ett sätt är följer Noras historia klassiska mönster för unga människor som mår dåligt och söker sig till vården. Först mådde hon inte tillräckligt dåligt för att få vård. Sedan mådde hon för dåligt för att få kunna vara på ett vårdhem. Och till detta kommer alla felbedömningar och felaktiga beslut av vården.
Det händer varje dag i Sverige och jag blir lika arg och ledsen över det.
Men det som är unikt med Nora är att hon hela tiden under tiden då hon mådde dåligt dokumenterade sig själv i film och ljud. Så man får följa henne under hela tiden och höra hur hon reflekterar över sitt mående och hur lite hjälp hon får. Hur hjälplös hon är och hur hon skuldbelägger sig själv över våldtäkterna (ja, det är flera) och inte längre vill leva.
Jag ska inte berätta mer för jag kan inte göra det rättvisa. Jag vill bara uppmana er att lyssna
För Noras skull.
Och för alla unga människor därute som lider och som blir så felbehandlade av vården.
Lyssna.

lördag 12 januari 2013

Pokemonsyndromet

Under en diskussionskväll med glada vänner så tog jag upp ett fenomen jag sett hos en del människor i relationer, nämligen det så kallade pokemonsyndromet.


Vad?

Ja, egentligen borde jag kalla det för Dittosyndromet men Pokemonsyndromet smäller lite högre. Och är roligare att säga!
Men jag kommer tillbaka till detta med namnet, låt mig istället börja från början.
Jag har tidigare gått igenom att detta med kärlek och relationer är något av det bästa och finaste som finns. Det står jag helt fast vid. Men ibland ser jag tendenser hos vänner och bekanta att de går så in i vassen upp i ett förhållande att de slutar existera.

När en part inte längre är sig själv i ett förhållande, inte ens ett  "vi" utan bara är en kopia av sin partner.
De anammar sin partners klädstil, intressen,musiksmak och relationsform och när det tar slut så slutar personen ha de intressena och stilen längre utan anammar genast sin nya partners livstil.


Och det är här pokemons kommer in i bilden.

Om du inte är insatt i fenomenet pokemon så ta en titt här innan du läser vidare.
Bland de ursprungliga 150 pokemonarterna fanns en pokemon vid namn Ditto. En liten söt rosa gull som ser ut så här:

Oh hai, jag är sötast i världen!


Ditto är en mycket speciell pokemon eftersom hen kan anta formen och förmågorna hos vilken annan pokemon som helst.
Ditto har inga egna attacker eller försvar utan kopierar helt enkelt sin motståndares tekniker och utseende.
Så därför:

Pokemonsyndromet- När en person tar efter sin partners livstil, klädstil, musiksmak och relationsform men bara så länge förhållandet varar. Så fort det är slut så tar personen efter sin nya partner. Hen blir alltså en kopia.

Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att det är något konstigt med att bli en kopia av sin partner och inte ha någon egen personlighet alls.
Eller jo. Och jag är nyfiken på varför man gör så och hur det kommer sig.

Varför en person gång på gång låter bli att odla egna intressen utan baserar sitt liv och sin personlighet runt sin partner.
Det verkar för mig väldigt destruktivt och outvecklande och de personer jag ser omkring mig som lider av pokemonsyndromet har heller inte utvecklats på 10 år rent intellektuellt.
Låt mig vara tydlig med att det är en milsvid skillnad mellan att lida av pokemonsyndromet och detta med att engagera sig i en partners liv för att man tycker det är kul och kan dela intressen ihop.
Lider man av pokemonsyndromet så avslutar man allt man gjorde ihop med sin partner samtidigt som förhållandet tar slut.
Det är lite sorgligt enligt mig.
Man ska ju plocka med sig saker från varje förhållande vare sig det är lärdomar, intressen eller minnen och inte bara ha en personlighet genom sitt förhållande.
Så vad ni än gör, akta er för pokemonsyndromet, hur sött och rosa det än verkar vara!

fredag 11 januari 2013

Chibi-Setsuna!

Via facebook så kom jag i kontakt med en otroligt charmig liten deviantsida där man kan göra sig själv som chibi-figur.
Chibi betyder liten på japanska och chibi-figurer används ofta i manga och anime för att gestalta känslor eller när huvudpersonen gör något dumt eller överdrivet.
Och med mitt enorma intresse för allt japanskt så kunde jag inte motstå att göra mig själv som chibi-figur!
(seriöst, det är som att ställa fram ett bord med cupcakes framför mig!)

Tada! Setsuna som chibifigur!

Diamonds-Rihanna

Ja jädrar vad dålig jag är på att blogga regelbundet. Och vad kasst det gick med veckans musiktips...
Men här är i alla fall Rihannas underbara låt Diamonds. Älskar hennes röst. Hon har gått från att vara en velig tonåring, till att vara rebell till att hitta sin egen, skärande äkta röst.
Bra utveckling enligt mig.

tisdag 1 januari 2013

Ett fult sätt att trampa på folk

Min fina vän Wonderkarin gjorde mig för en tid sedan uppmärksam på en sak som jag oftast inte tänkt på.
Och det är en väldigt tråkig form av härskarteknik, den när man lyfter fram och upp en persons psykiska hälsa för att nedvärdera och förringa denne.

Låt mig ge några exempel:
"Du vet ju att du inte kan lita på X, hen är psykiskt störd"
eller
"Du är så sjukt labil att du borde spärras in."

Det är en sak att säga att någon är dum i huvudet (hey, jag gör sådan hela tiden) men det är en HELT annan sak att tillskriva någon psykisk ohälsa och använda det som ett argument för att se ner på personen och tala illa om hen.
Det är lågt och ett slag under bältet på någon som oftast redan ligger ner - och oftast väldigt svårt att försvara sig mot.

Sedan Wonderkarin gjorde mig uppmärksam på detta så började jag tänka och titta på saker lite annorlunda, på hur folk uttryckte sig och hur ofta jag kunde se denna härskarteknik i min omgivning.
Tyvärr såg jag det hända oftare än vad jag ville och tyvärr verkade det oftast vara en majoritet tjejer som blev utsatta för detta. Från killar, från tjejer och från jämnåriga, som tillskrev dem psykisk ohälsa eller ännu värre, pekade på en psykisk diagnos personen redan hade och använde den för att trycka till personen rejält.

En dag fick jag ett mail från en god vän angående detta med att jag skriver ut väldigt klart och tydligt på facebook hur jag mår (man kan läsa mer om min inställning till det här). Det var ett bra, trevligt mail men det var ett ordval jag fastnade vid.
Detta med att jag genom att berätta om personer som behandlat mig illa skulle bli den lilla instabila bräckliga tjejen vars version man inte riktigt kan lita på.
Det gjorde ont att höra. Inte först men det låg kvar och gnagde i mitt medvetande. Tillslut började jag allvarligt fundera på vad det var som var fel med mig. Sedan tog jag och andades och insåg att det inte alls är något fel på mig och att jag får lov att vara hur stabil, instabil, glad  arg, ledsen, psykiskt bra eller dålig som helst. Det är inte det som är det viktiga.
Jag förstod för första gången på allvar hur sårbar man kan vara när någon trycker på ens psykisk hälsa på ett felaktigt sätt.
Oavsett hur man mår så är det svårt att försvara sig mot och det är svårt at tvätta bort en sådan stämpel, både för sig själv och för andra
Så jag vill be alla om en sak såhär en dag inpå år 2013, ge fan i att kalla folk labila, psyksjuka, psykfall och alla skällsord som kan kopplas till psykisk ohälsa.
Tycker du att någon inte kan bete sig så finns det andra sätt att förklara det på än att trycka ner och få dom att må sämre.
Var en bättre människa än så.