Pokemonsyndromet

Under en diskussionskväll med glada vänner så tog jag upp ett fenomen jag sett hos en del människor i relationer, nämligen det så kallade pokemonsyndromet.


Vad?

Ja, egentligen borde jag kalla det för Dittosyndromet men Pokemonsyndromet smäller lite högre. Och är roligare att säga!
Men jag kommer tillbaka till detta med namnet, låt mig istället börja från början.
Jag har tidigare gått igenom att detta med kärlek och relationer är något av det bästa och finaste som finns. Det står jag helt fast vid. Men ibland ser jag tendenser hos vänner och bekanta att de går så in i vassen upp i ett förhållande att de slutar existera.

När en part inte längre är sig själv i ett förhållande, inte ens ett  "vi" utan bara är en kopia av sin partner.
De anammar sin partners klädstil, intressen,musiksmak och relationsform och när det tar slut så slutar personen ha de intressena och stilen längre utan anammar genast sin nya partners livstil.


Och det är här pokemons kommer in i bilden.

Om du inte är insatt i fenomenet pokemon så ta en titt här innan du läser vidare.
Bland de ursprungliga 150 pokemonarterna fanns en pokemon vid namn Ditto. En liten söt rosa gull som ser ut så här:

Oh hai, jag är sötast i världen!

Ditto är en mycket speciell pokemon eftersom hen kan anta formen och förmågorna hos vilken annan pokemon som helst.
Ditto har inga egna attacker eller försvar utan kopierar helt enkelt sin motståndares tekniker och utseende.
Så därför:

Pokemonsyndromet- När en person tar efter sin partners livstil, klädstil, musiksmak och relationsform men bara så länge förhållandet varar. Så fort det är slut så tar personen efter sin nya partner. Hen blir alltså en kopia.

Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att det är något konstigt med att bli en kopia av sin partner och inte ha någon egen personlighet alls.
Eller jo. Och jag är nyfiken på varför man gör så och hur det kommer sig.

Varför en person gång på gång låter bli att odla egna intressen utan baserar sitt liv och sin personlighet runt sin partner.
Det verkar för mig väldigt destruktivt och outvecklande och de personer jag ser omkring mig som lider av pokemonsyndromet har heller inte utvecklats på 10 år rent intellektuellt.
Låt mig vara tydlig med att det är en milsvid skillnad mellan att lida av pokemonsyndromet och detta med att engagera sig i en partners liv för att man tycker det är kul och kan dela intressen ihop.
Lider man av pokemonsyndromet så avslutar man allt man gjorde ihop med sin partner samtidigt som förhållandet tar slut.
Det är lite sorgligt enligt mig.
Man ska ju plocka med sig saker från varje förhållande vare sig det är lärdomar, intressen eller minnen och inte bara ha en personlighet genom sitt förhållande.
Så vad ni än gör, akta er för pokemonsyndromet, hur sött och rosa det än verkar vara!