onsdag 14 december 2011

Sverige då och Sverige nu



När jag var liten bodde jag i princip på biblioteket nära min skola. Raster, lektioner, efterskolan....det var väldigt sällan jag inte var där och läste i random bok. Jag hade ingen riktig plan med mitt läsande, annat än att böcker var trevliga.Ofta drog jag bara ut en bok ur hyllan och började läsa, oavsett avdelning.
Det var så jag började läsa böckerna om Katitzi.
Hört om dem?

Well, kort sammanfattning: Böckerna utspelar sig på 1940-talet. Katitzi växer upp på ett barnhem och blir retad för att hon är zigenare men förstår inte varför. När hennes riktige far kommer och hämtar henne får hon resa runt med honom, sina syskon och sin styvmor i Sverige och uppleva zigenarhatet som fanns bland svenskarna under den här tiden.
"Åk hem zigenarpack"
"När tyskarna kommer ska du se att de tar sådana som ni"
Katitzis snälle pappa säger till sina barn att inte ta åt sig, att svenskarna inte förstå och att det är viktigt att inte göra de arga. Som han säger- det finns alltid nya ställen att resa vidare till i landet.
Katitzi förstår inte varför hon och hennes familj är så hatade på platser där de aldrig ens har varit innan. Hon och hennes systrar vill gå i skolan och få stanna på en plats tillräckligt länge för att hinna få vänner men familjen bli hela tiden bortkörd.

Det händer massa mer saker men jag ska inte spoila för mycket. Det jag vill säga är att böckerna om Katitzi är ännu idag bland det bästa jag har läst. Faktiskt är de nog bättre idag. För vad jag inte visste när jag var sju år och satt och grät över hur hemskt livet var för Katitzi och hennes familj och hur elaka alla var mot dem var att böckerna delvis är en självbiografi av författarinnans barndom. Katarina Taikon som skrivit böckerna är Katitzi i böckerna och det som hon berättade hon hände henne och hennes familj under 40 och 50 talet i Sverige.Detta upptäckte jag flera år efteråt, när jag var nära tjugo.

Jag minns att jag som barn både kände en samhörighet med Katitzi i böckerna, vi var båda annorlunda, och en lättnad över att Sverige inte var så idag.
Men när jag läser tidningar, webbartiklar och forum så är Sverige som det var i Katitizis barndom, med en rädsla för det som är främmande och ett hat som håller på att skena iväg och som leder till fördomar och rasism.
Det är skrämmande och jag hoppas och tänker se till att det inte blir värre på det sätt jag kan.
För en liten men ändå så viktig skillnad idag är att folk som faktiskt säger ifrån och som är emot rasism faktiskt hörs.

Ett bra exempel på det står att läsa här:

tisdag 11 oktober 2011

Hatsune Miku

Kanske är det för att hon har blått hår. Kanske för att hon sjunger så fint. Kanske för att hon ser ut som en animefigur och är ett hologram.
Eller kanske är det en kombo av alla tre faktorer men summan är att jag är tokfast på Hatsune Miku. 
En artist som är ett hologram. Eller ja, det korrekta utrycket är väl att hon är en slags sjungande synthesizer som ser ut som en 16-årig flicka med blått hår.Tokigt-kanske.
Awesome-HELL YEAH!!
Min futuristiska nerv hoppar runt och tycker det är ascoolt att de kunnat göra något sådant här så bra. Vi talar om en artist som gett ut enormt mycket skivor och haft livekonserter. Livekonserter för ett hologram, det är kickass!! Det enda som fattas är en AI på henne och sen har vi chobits runt hörnet. Och jag tycker ju faktiskt om robotar: )
Men åter till fenomenet Hatsune Miku. Självklart har hon skapats i Japan (teorin "om jag har tänkt det har japanerna redan gjort det" stämmer oftast) och hon är inte ensam. Det finns en hel rad med japanska Vocaloidhologram, alla med sin personlighet och speciella röst.
Men Hatsune Miku är mest känd och hon är väldigt bra, sångerna är söta och man blir glad in i själen av låtarna som har sjukt söta små musikvideos till. Och livekonserterna verkar sjukt coola, kommer hon till Sverige så lätt att jag ska se!



onsdag 4 maj 2011

Nura: Rise of the Yokai clan

Japp japp, jag och Battong har sett oss igenom ännu en animeserie. Eftersom vi har rätt höga krav på våra animeserier så är det rätt få som faller oss i smaken. Men Nura: Rise of the Yokai clan var riktigt riktigt bra. 
Serien handlar om Nura Rikou som är 1/4 yokai och som bor i ett hus i Tokyo. Han går i skola, kivas med sina vänner och har ett rätt vanligt liv.....Bortsett från att att hans farfar är överkommendant över "the nigthparade of hundred yokais" och alla dessa yokais bor i Rikous hus och förväntar sig att han ska ta över efter sin farfar snart...Problemet är att Rikou inte riktigt har kontroll över sin yokaidel och bara kan bli en yokai på natten...om han har tur.
Svårt att förklara och jag är kass på att sammanfatta serier på ett bra sett. Se den bara för den hade allt en bra anime ska ha.
För det första så var den snyggt tecknad (ett krav för att man ska orka se på en animeserie..eller ja, vilken serie som helst.
För det andra var det en bra story med djup, lagom dos mänskliga känsloutspel, lagom dos övernaturligheter och bra soundtrack.
För det tredje var karaktärerna väldigt bra och jag har inte sett ett så intressant och roligt karaktärsarkiv på länge. Det var inte bara huvudkaraktärerna som var bra utan rakt igenom väldigt välarbetade karaktärer.
Sedan är jag en sucker för yokais...och jag är ännu mer sucker för animekillar med långt vitt hår,svärd och hög coolhetsfaktor. Nom nom.







Text till öppningslåten Fast Forward

There’s nothing more frightening
Than losing something you’ve obtained
I skim past day after day
While waiting for fight after fight

To want anything and everything
That is the pledge of those led astray
When I tried building a world that I hadn’t seen,
It crumbled into pieces
The thing that shields myself from those miserable dreams
Is my own darkness
If you make your time stand still
You’ll know what it means
But why would you want to

Makes me feel
I wonder when the scenery that flashes past became unchanged
I soundlessly released my power
And cut apart that fear
I wonder when that loud throbbing of my heart stopped
And disappeared so easily