tisdag 27 januari 2015

Hur ska man få fler befäl som spelas av icke-cis-män på lajv?

Förra Prolog höll jag och briljanta Zinwei en föreläsning om "Kvinnor med makt- Att spela statusroller som kvinna".
Vi lovade att podda den men eftersom vi håller till i varsin ända av landet samt är extremt upptagna människor så har det inte blivit av.
Så jag tänkte att det är dags att blogga en smula om lite av det vi tar upp i vår föreläsning nämligen kvinnliga befäl på lajv. Eller ja, icke-manliga befäl på lajv.

Detta är lite av en hjärtefråga för mig. Inte bara för att jag själv älskar att spela detta utan också för att jag vill se fler icke cis-män spela befäl och ta plats.
Detta är dock lättare sagt än gjort och det beror inte på att de inte finns sjukt kompetenta och vettiga icke cis-män i lajvsverige. Det finns så många bra personer jag sett rocka befälsroller och ännu fler som jag vet skulle vara grymma på det.
Men ofta får de inte tillfälle till detta för att befälsrollerna tillsätts med.... *trumvirvel*.... män!

Jag tänker nu skriva utifrån mitt perspektiv som kvinna och fokusera på just detta med kvinnliga befäl eftersom det är detta jag har erfarenhet av. Jag vill dock poängtera att jag riktar mig till att fler befäl ska spelas av icke-cis-män.

I dagens samhälle lär sig kvinnor att inte ta plats, att hålla käft och framförallt, vänta snällt på sin tur
Detta är en patriarkal struktur och den återfinns tyvärr även i lajvsverige på ett mycket tydligt sätt här.
När man efterlyser befäl så är männen snabba på att hugga de rollerna medans kvinnor ofta väntar och analyserar sönder sig själva över frågan om de duger eller inte.
Detta har inte så mycket med personligt självförtroende att göra som att man som kvinna sällan får pepp och beröm i befälsroller.

När jag som kvinna spelar befäl, som är en traditionell manlig roll ,så granskas jag hårdare än i några andra lajvroller. Alla misstag jag gör blir ett bevis på alla kvinnor saknar kompetens som befäl men alla framgångar jag gör talas det aldrig om.
Ställ detta mot när en man spelar befäl. Om han misslyckas så heter det aldrig att alla män är kassa befäl utan att han är ett dåligt befäl.
Ser ni skillnaden?
För mig som kvinna måste jag lyckas för att mina handlingar speglar tydligen alla kvinnors medans en man slipper den pressen.
Han får lov att vara en individ medans jag blir reducerad till mitt kön.
Jag hatar seriöst detta.
Jag hade så gärna velat lämna patriarkala strukturer hemma när jag lajvar befäl men icke, jag blir bemött och bedömd utifrån samma sunkiga ramar och mallar som i vanliga samhället.

Ett stort problem som drabbar kvinnor som spelar befäl är att de blir konstant ifrågasatta:

"Jag hade det här problemet inför KH6. Jag blev rotemäster och ett par hade förbannat svårt att respektera mig, jag var tjej, yngre än dem och hade inte gjort lumpen (ja, det är tydligen relevant). Efter många frustrerade diskussioner tröttnade jag, kollade med resten av gruppen, förklarade läget och bad dem fara och flyga och hitta en egen rote. Jävlar vad skönt det var. Ibland måste en inte vara snäll och pedagogisk, speciellt inte med snubbar som tror att de äger världen. En FÅR säga "My way or the highway". Ibland är diplomati överskattat, även om en som tjej ofta försöker med det in i det längsta." (Madde)

Ännu en grej som slå mig här är att kvinnor förväntas vara diplomatiska, vi förväntas ta att killar är sexistiska as och ifrågasätter vår kompentens, även på lajv.
Detta som Madde tar upp har jag med varit med om , de "välmenande frågorna" om huruvida jag har tagit lumpen, hur stor erfarenhet av att leda jag egentligen har och om jag verkligen vet vad jag gör.
Detta är så sjukt tröttsamt.
För det är lajv vi sysslar med. En lek och det ska inte krävas av mig att har gjort lumpen, utlandstjänst samt har fyra kurser i överlevnad, ledarskap och teambildning bakom mig.
Men det känns som att jag borde ha det - för att jag är tjej som ger mig in på ett manligt område.
Märk väl att jag inte vet någon av mina manliga vänner som blivit förhörd om sin kompentens när de ska spela befäl.
Jag har precis som Madde slutat vara diplomatisk och ber nu sexistiska as dra åt helvete. För jag orkar inte ta tre timmars diskussioner som ändå mynnar ut i "Men jag som man vet mer om befälsroller än du!".

Jag ser flera av mina manliga vänner som verkligen försöker att få in fler icke-män som befäl men jag ser tyvärr ännu fler som misslyckas fatalt.
Mycket för att de faller i den vanliga fällan och inte inser att för att få icke-män att spela befäl, då måste man arbeta hårdare och inte bara köra på först-till-kvarn-principen.

Här kommer lite tips om vad man kan göra för att få in fler befäl som spelas av icke-cis-män . Detta är tips som är grundade på mina egna erfarenheter, från min och Zinweis föreläsning samt på andras erfarenheter.

*Fråga.
På grund av patriarkatet så kommer de flesta kvinnor inte att anmäla sig först till en befälsroll. Det finns en uppfattning om att man inte räcker till och att man är för dålig för att klara en sådan roll.  Därför räcker inte det inte med att gruppansvariga som eftersträvar en jämn könsfördelning säger att de söker befäl med andra könstillhörigheter än män och sedan väntar på att dessa ska komma hoppandes. Det funkar inte så

*Leta brett.
Ett vanligt argument jag hör i debatten är: "Jag känner inga tjejer som vill lajva befäl!" eller "Jag har frågat alla jag känner" (ofta lögn).Många män nöjer sig med en hastig titt och frågar sedan sina manliga vänner.
Jag vill uppmana alla till att leta bredare. Kolla igenom din vänlista på facebook. Kolla igenom fotona från senaste lajven du var på och titta även på folk du inte känner.
Hon som spelade ascool krigare i en annan grupp, hon är lätt värd att fråga och med facebook är det lätt att få kontakt med folk.

Slutligen:
Det kan vara jävligt jobbigt som icke cis-man att spela befäl. Inte bara för att du har ansvar för en grupp med människor och deras spelupplevelse utan för att du ofta får ta enormt med sexistisk skit.
Du kan nedvärderad, ignorerad, förbisedd och får sällan den pepp du förtjänar för det arbete du lägger ned.
Detta är viktigt att hålla i minnet när man som arrangör eller gruppansvarig eftersträvar ett jämnare könsfördelning och letar efter kvinnliga befäl. Det är ingen dans på rosor.
Just därför vill jag se en större medvetenhet och en större ansträngning från främst mäns sida när det gäller att hitta icke cis-man befäl. Jag vill se färre ursäkter och jag vill se mer pepp.

(Stort tack till Maria Rodén, Eva Wei och Madeleine Tivås för genomläsning och input)

lördag 10 januari 2015

Ett nytt hopp för framtiden

Jag vaknade upp till nyheten att Sri Lanka numera har en ny president. Den sittande presidenten Mahinda Rajapaksa förlorade valet och oppositionsledaren Mithripala Sirisena är ny president och han har svurit ämbetseden.
Det var den bästa nyheten jag kunde få och värmen från den har hängt med hela dagen. Jag har traskat runt i ett snöblaskigt Göteborg med frysande fingrar och regndroppar innanför kragen men det har inte spelat någon roll.
När jag läser rapporteringen så känner jag ett hopp för Sri Lanka som jag inte känt på ett bra tag. En känsla av att det kanske kommer att börja gå uppåt från och med nu. Att mänskliga rättigheter kommer att respekteras, att tamilerna får det bättre och övergreppen från militären slutar.
Kanske är det mycket att lägga detta på en enda man men det är faktiskt så mycket jag väntar mig och det verkar som att resten av Sri Lanka väntar sig det av honom med.

Jag tänker med spänning följa utvecklingen nu och se om Mithripala Sirisena håller sina löften om att dels stärka landets band med till exempel FN och dels arbeta för att presidentämbetet inte ska innebära totalitär makt, något som stegvis har skett under förre presidentens styre
Om han håller detta och samtidigt kan arbeta för rättvisa och jämlikhet är det ett stort steg framåt.
Jag hoppas att Sri Lanka kommer att arbeta för att bli en demokrati i praktiken och inte bara på pappret.
Och vad viktigare är, det känns som att landet numera har en framtid.


torsdag 8 januari 2015

Valet i Sri Lanka - Sista chansen för demokrati?

Idag är det val i Sri Lanka. Jag hade helt missat detta eftersom det tidigarelagt valet med två år men Svart hörde det på P1. Så nu följer jag valet på alla kanaler jag kan.
Det är ett extremt viktigt val som hålls och när jag lyssnar på P1 reportage och hör meningen "Detta kan vara sista chansen för demokrati för Sri Lanka så kan jag inte annat än hålla med.
Det är nu ett tag sedan jag var nere i Sri Lanka, sist var väl 2009 och då skrev jag detta blogginlägg.
Jag har dock stadig kontakt med mina vänner och viktigare av allt, mina nästan föräldrar. De bekräftar att det inte blivit mycket bättre sedan jag var där, snarare sämre.

Misstolka mig rätt. Jag är väldigt glad att kriget är slut och att landet kan börja resa sig själv. Men jag är inte nöjd med hur freden uppnåddes, det priset var för högt. Och jag är inte alls nöjd eller lycklig med hur sittande president Mahinda Rajapakse efter krigsslutet utnyttjat sin position.
När all trafik stoppas och vägar stängs av för att en man ska ut och åka genom stan, det är det ett rätt stort tecken på att demokratin har knuffats åt sidan.
Lägg då till att större delen av regeringen samt viktiga poster numera innehas av denne mans släktingar, bara för att understryka det lite extra.
Detta i kombination hur han rider på vågen  som så kallad "fredspresident" rimmar för mig väldigt illa med hur en bra ledare ska bete sig.
Saker har inte varit bra på länge rent demokratimässigt i Sri Lanka. Visst, det var inte bra under kriget alls och det var väl naivt att våga tro att det skulle bli bättre efter det att kriget tog slut. Men det gick mer illa än vad jag trodde. Det är fortfarande så mycket skada som aktivt pågår fortfarande i de norra delarna, mycket orsakat av militären som är stöttad av regeringen

Med det sagt så hoppas jag att valet idag ger en ny president. Mycket för att det inte kan bli så mycket sämre än vad det är nu och för att det behövs en ändring om landet ska kunna gå framåt och inte fastna i något som på sikt blir en ren diktatur.

Jag är på ett journalistiskt plan imponerad av P1s bevakning av valet, Margita Boström gör ett kanonjobb här med att ge en bra, nyanserad och välinformerad bild av hur utvecklingen av valet sett ut med bra röster från väljare och experter.
Det är så värt att lyssna igenom allt som finns om detta, oavsett hur väl insatt man är i Sri Lankas politiska situation.
Oavsett hur valet går så behövs detta uppmärksammas, det behövs lyftas och det behövs synliggöras så att det inte



söndag 4 januari 2015

Varför jag hellre är dryg än spelar glad.

Once upon a time, there was a girl who loved the world and everyone in it.
Then she got abused by the person she thougth was the love of her life.  Then one of her closest friend abandoned her.

Her heart broke. And broke again in darkness

But she survived. She became stronger. 

She took great care in who she decided to trust.
But she was never the same again.


Först måste jag säga att detta kan vara ett av de mest utlämnande blogginlägg jag skrivit på ett bra tag. Men det har legat och gnagt länge.

Det började när jag träffade en kär vän sent år 2014 på en fika på stan. Vi hade inte setts på ett tag och pratade om livet och oss själva. Jag tror jag sa att jag verkligen inte gillar människor eller närhet längre och hen tyckte det var konstigt.

"Men du som alltid var den gladaste, mest kramiga människan på jorden"

Ja, den springande punkten här är var. För tiden då jag var sådan ligger tre till fyra år tillbaka i tiden. Jag upplever ibland att vänner omkring mig som kände mig då har svårt att greppa att jag aldrig kommer bli sådan igen.
De väntar sig att jag ska gå tillbaka till att vara den som alltid är glad, den som alltid fnittrar åt allt, den som litar på allt och alla och som alltid kramas.

Det kommer inte att hända.

Jag är på många sätt en rätt distanserad person om man inte känner mig nära. Jag kramas inte ofta med folk jag inte känner, jag håller mig på min kant och jag släpper ogärna folk för nära inpå livet. Jag pekar med hela handen och är ofta väldigt bossig. Samt att jag är den som säger till folk att de uttrycker sig sexistisk eller rasistisk. Kort sagt, jag kan nog framstå som jävligt bestämd, hård, dryg och odiplomatisk ibland.
Det är jag helt okej med.
Jag är bestämd, dryg, hård och odiplomatisk. Precis som att jag är lojal mot mina vänner, har lätt till skratt när jag känner mig avslappnad och att jag har extremt dålig humor.
Allt detta är ett resultat av mina livserfarenheter och jag hade inte velat vara utan de egenskaperna för allt i världen.
Det får folk lite leva med.
För jag är mycket säkrare i världen nu än vad jag var för fyra år sedan. Jag tror mer på mig själv och jag vet att jag kan flytta berg om jag bestämmer mig för det.
När jag var den personen som alltid tvingade sig att vara glad och fnittrig, den som alltid sa "ja" för att vara alla till lags och som slet tills jag grät för att vara den som alla tyckte om -  då var jag inte lycklig. Jag kunde aldrig slappna av, jag kunde aldrig fokusera på det jag brydde mig om och inte heller kunde jag engagera mig i något helhjärtat.

När jag nu ser tillbaka ser jag så många orsaker till att den där glada, tillitsfulla flickan som älskade världen dog någonstans på vägen. Sett ur ett samhällsstrukturellt perspektiv så hamnade jag som så många andra i fällan "duktig flicka" där världen sa till mig att allt skulle bli bättre om jag alltid log, sa "ja" och tog hand om alla i min närhet och samtidigt tryckte ned mina egna känslor. Tack för det patriarkatet men du är numera synad och jag faller inte för dig igen.
På ett rent personligt plan är det mer komplicerat.
Först, jag var väldigt ung när jag fortfarande litade på alla och tyckte att världen var en solskensplats. Jag hade en helt annan tillit till människor då, något jag aldrig kommer att få igen.
Den krossades när mitt ex trampade sönder all tillit och kärlek jag kände för honom men nog mer när en av mina käraste vänner svek mig när jag mådde som sämst och sedan skyllde det på mig. Den tog extremt hårt.
Och den krossades lite mer när jag insåg att samhället inte gav mycket stöd till den som anmälde en misshandel i en nära relation och än mer när vänner bad mig att vara tyst om det.

Det här låter väldigt dystert och på ett sätt så sörjer jag väl en smula över att jag inte längre kan förmå mig till att lita på människor på samma enkla sätt som innan. Men på plussidan så fick jag (när jag väl orkade gå igen) ett självförtroende som jag inte haft tidigare. Jag skrattar mer nu, jag vågar ta plats och jag är väl cirka 20 % fånigare än innan och det är härligt att vara sig själv.
Jag fick även en riktning att gå där jag satte mig själv först och följde mina egna drömmar. Det är något jag gör fortfarande och där har jag ett helhjärtat stöd från Svart som hjälper mycket. Att veta att jag kommer kunna ta ett journalistjobb i en annan stad, arrangera spelträffar eller resa över halva jorden och ändå ha hans kärlek gör att jag blir en starkare människa.

Det innebär att jag vågar kämpa för vad jag tror på.
Det gör att jag vågar visa mig svag.
Det gör att jag hela tiden kan utmana mig själv.
Det gör mig till en bättre vän, partner och allierad.

Så med det sagt. Jämför mig inte med hur jag var för tre-fyra år sedan och be mig aldrig att vara som jag var då.
Jag kanske inte hoppar fram och kramar om dig eller är mest lättpratad. Men jag är äkta hela vägen igenom.
Med dålig humor, nördighet och huvudet fullt med åsikter.
Det är värt allt för mig.