söndag 22 april 2018

Kraven vi ställer på män respektive kvinnor

I detta inlägg utgår jag från mansrollen respektive kvinnorollen. Jag ber på förhand om ursäkt för att detta blir ett tvåkönsnormativt inlägg och jag vill förtydliga att jag är medveten om att det finns fler än två könsidentiteter. 


Tjejerna på höjden av Frida Malmgren är en rätt mysig serie ibland och häromdagen hittade jag den här seriestrippen som var så klockren men samtidigt ett slag i magen.

Ett inlägg delat av Frida Malmgren (@tjejerna_pa_hojden)


Det är ju inga nyheter direkt att vi ställer lägre krav på män än på kvinnor när det gäller prestation och hur vi tar hand om oss själva i privatlivet.
Det är lite patriarkatet i ett nötskal, detta med att kvinnor förväntas vara multitaskande maskiner som ska klara av allt, ha perfekta betyg, bäst jobb, föda 2,5 barn, sköta hemmet men samtidigt inte få höra ett ord till beröm.
Medans män får beröm om de "sitter barnvakt" en dag åt sina egna barn. Eller för en delen klarar av att tvätta en tvättmaskin eller laga mat själva.
Jag lägger skulden på detta helt på hur vi byggt upp mansrollen respektive kvinnorollen och hur dessa spelar in på de krav vi ställer de personer som läses som män respektive kvinnor.

Och ja, det har blivit lite bättre på vissa fronter men det är ett strukturellt problem att kvinnor förväntas prestera och leva efter en mycket högre skala än vad männen gör samtidigt som vi får noll erkännande av det vi gör.

Det är ett sätt att tvinga in kvinnor i rollen som Duktig Flicka, se till att vi inte får vare sig bekräftelse eller beröm för det vi gör och samtidigt premiera ett system där männen runt omkring oss belönas för att de klarar av minimum.

Det är inget rimligt system och det är skadligt för alla. För kvinnor som bränner ut sig och inte orkar mer och för männen som lär sig att trampa på kvinnors ryggar för att ta sig framåt och sedan får ett brutalt uppvaknande den dag de inser att de kanske inte var så bra.

Okej, jag ska sluta försöka jämna ut detta för det är kvinnor som drabbas mest. Vi skadas i vårt psyke och i vårt arbetsliv respektive privatliv medans det som skadas är... männens självbild.

Jag ser själv hur detta påverkat mig under stora delar av mitt liv i form av att jag länge trodde att allt jag gjorde var dåligt.
För jag hörde aldrig att mitt arbete var bra eller ens acceptabelt medans bröder, manliga vänner och kollegor fick beröm för allt mellan himmel och jord.
Klart att det gjorde saker med min självkänsla samtidigt som det sporrade mig till att bli ännu bättre och försöka mer.

Det är inget fel i att vilja bli bättre (Hey, jag blev ju rätt jädra awesome i slutänden) men det är fel när den viljan kommer av en känsla av otillräcklighet som bottnar i ett samhälle som ställer orimliga krav på kvinnor.

Med de kraven kommer också den bittra sanningen om att när kvinnor misslyckas så döms vi hårdare än män på alla plan. För kvinnor måste vara perfekta för att passa in i patriarkatet och misslyckas vi, vare sig det är i karriären eller i privatlivet, så döms vi för flera år framöver.



Så vad kan vi göra för att motverka detta? Ja det görs inte genom att trycka ned män utan genom att påvisa och lyfta upp det skadliga i patriarkala beteenden.

Först och främst:

  • Analysera ditt eget beteende. Tänk efter hur du bedömer och berömmer personer samt vilka krav( medvetna och undermedvetna) du ställer på män och kvinnor.
  • Ställ lika höga krav på män omkring dig som du gör på kvinnor.
  • Beröm kvinnor mer. Lyft upp de du har i din närhet och säg "Fan vad grym du är för att du gjorde detta!" eller bara "Du, bra jobbat idag!" 
  • Ta upp diskussionen om hur vi bedömer och berömmer män och kvinnor och vilken inverkan detta har.
  • Om du är kvinna: Ta plats och se till att berömma dig själv. För allt du gör. Beröm dig själv när du är ensam men träna också på att lyfta fram det du gör inför andra. Kräv din plats.

Sist men inte minst: Till alla mina systrar som sliter med att hålla tusen bollar i luften, ni är fantastiska för allt ni gör och även fast ni kanske aldrig hör hur bra ni är så är ni förebilder för så många.
Men att vara en förebild utan att komma framåt är inte värt ens hälsa och framförallt är det inte värt att vara en vägsten för män att gå på.
Så ställ krav, ta plats och var aldrig tyst.

Mer läsning på temat:

torsdag 19 april 2018

En resa till Sri Lanka

För ett tag sedan var jag iväg på semester i en vecka och denna gång bar det av till mitt andra hemland Sri Lanka.
Det var ett tag sedan jag var där nu, sist var 2015 vilket är på tok för lång tid. Jobb och annat har hela tiden kommit i vägen Men nu var det dags för en av mina nästanföräldrar att fira 60-årsdag och då spelar jobb mindre roll.

Eftersom singalesiska fester tenderar att bli en smula over the top så blev det firande i två dagar med en jättefest på ett tak med utsikt över hela Colombo och sedan en fest nere i söder med dans, tal, musik och congatåg.
Ja jädrar vad kul det var.

Halvägs in i andra festkvällen. Snart blir det mat!

Jag åt på tok för mycket god mat, hann prata massor med mina nästanföräldrar, vila vid en pol under ett parasoll och bara... vara.
Det behövs så väl att bara vara och vila lite ibland. Jag lade bort min telefon helt och läste böcker istället. Samt drack thé på balkongen på kvällarna när det regnade.

Middag sent en kväll i 34 graders värme.

Jag älskar att vara på Sri Lanka. Det är mitt andra hemland och när jag är där så läker min hud ihop, jag andas lättare och jag går som att jag ägde jorden. Ingenstans känner jag mitt dubbla arv så tydligt och jag är aldrig så stolt som när jag är där.
Det är en fantastisk känsla som jag bär med mig när jag är ute på stan, när jag mumsar frukost i form av hoppers och när jag lyssnar på ett språk som jag inte kan helt men där jag en gång kunde basorden i.

Det är något speciellt med Indiska Oceanens vågor.

Det kommer komma flera bloggposter under månaden, bland annat om att återse gamla vänner och hur det gick med insamlingen till barnhemmet. Men just nu får ni nöja er med det här:
I korthet så älskar jag varje minut jag har i Sri Lanka och jag känner mig så privilegierad som både har familj i Sverige och i Sri Lanka plus att jag har möjlighet att regelbundet kunna åka ned och hälsa på.
Det är något jag alltid kommer att värdesätta.

Mer läsning på temat:


måndag 16 april 2018

Alla föräldrar måste engagera sig för sina barn

Detta årets GothCon var speciellt för mig. Det var inte bara första året för mig som ordförande för Sverok och första året jag inte arrangerade #isisnerdfeminism utan detta var första året mina föräldrar besökte konventet.

Jag flyttade hemifrån när jag var 20, har alltid gått min egen väg och är den kanske mest självständiga människan ever. Plus det lilla faktum att jag är över 30 år. Vad mina föräldrar tycker och tänker om mina intressen borde med all logik inte vara en stor grej.
Det borde inte heller vara så stort att de besöker ett spelkonvent.

Men det går inte att komma ifrån att det betydde otroligt mycket för mig.

Jag har varit nörd sedan jag hittade fantasyhyllan på biblioteket. Sedan hittade jag till anime och när jag var 18 for jag på mitt första lajv.
Jag omfamnade min nya värld med glädje och genom mina nördintressen hittade jag för första gången i livet vänner som delade mina intressen och som förstod exakt varför jag blev så exalterad över att hitta ylletyg på rea eller att snubbla över fantasyböcker på secondhand.
Och som de flesta vet så är det ett intresse som stannat med mig och det har bara växt med åren.
Jag är en stolt nörd och jag vet att mitt liv är rikare och vackrare för att jag vågade låta mitt intresse växa. Idag är det en del av mitt liv varje dag när jag är ordförande för Sverok och det är på alla sätt det bästa jag någonsin gjort.

Min föräldrar är de kanske bästa föräldrarna som finns. Vi har bråkat så att väggarna rasat, jag har satt mig på tvären och hatat allt de gjort och det fanns några år där det knappt gick en familjemiddag utan att det blev gräl.

Familj är inte blodsband. Familj är människor som älskar dig och bryr sig om sig,
som accepterar sig och som engagerar sig i ditt liv.

De har inte alltid förstått och jag har krävt både deras förståelse och deras acceptans på ett stenhårt och kompromisslöst sätt som måste ha varit svårt, särskilt under åren då jag var i en relation som inte var bra för mig och jag vägrade inse det.

Men de har alltid försökt, det får jag ge de. De har alltid gjort sitt bästa för att försöka förstå. Ibland har det tagit tid och Angel har fått tjata på de tills de gjort rätt och ibland har det gått lätt.

Som med polybiten för flera år sedan där de vände och vred på det ur alla vinkar och där pappa och jag hade långa samtal om det varav ett började med:

“Går det bra med kärleken? Eller frågar man sådant nu, är det rätt?”

och som slutade med att han sa:

“Jag vill inte försöka forma dig till någon idealbild av hur en dotter ska vara, jag vill bara att du ska ha ett jäkla bra liv.”

Där mamma var orolig över att någon skulle bli sårad men där det till sist kom till punkten att de lagade och åt middag med mig och mina två huvudrelationer vilket fortfarande var en underbar födelsedagspresent.

De har alltid funnits där och de har alltid ställt upp på mig. Från att hämta mig från fester när jag varit ung och tokpackad med hjärtesorg till att hjälpa mig ur hopplösa situationer och slutligen finnas där genom hela processen när jag kraschade efter att ha tagit mig ur min våldsamma relation.

Hur vuxen jag än blivit och hur mycket jag flyttat över landet och slitit med mitt mående och mina jobb så har de alltid funnits där. Och vi har blivit närmare varandra ju äldre jag blivit vilket kanske inte är så konstigt.

Men just mitt nördintresse har de ibland betraktat med en smula skepticism och kanske var det ibland något de såg som den sista delen av min barndom, oavsett hur mycket jag än utvecklade mitt nördintresse med lajv, brädspel, kortspel och mitt engagemang i Sverok.

Kanske var det just med mitt kandidatur till ordförande i Sverok som det verkligen klickade till för när jag väl valdes till ordförande under Riksmötet i november så blippade det till i min telefon efter mötet och det visade sig att de sett mötet live över youtube.

Och nu under påsken så kom de ihop med min moster och besökte GothCon. Jag fick visa de runt på så mycket av konventet som jag hann och fick presenterat dem för flera vänner och bekanta.

De var imponerade av konventet och över alla ideella krafter som krävs för att det ska fungera. De frågade om spel och var nyfikna (jag tappade bort min mamma och moster och hittade de senare inne i en diskussion med en spelutvecklade som jag tror handlade om om varför post-apokalypsen gör sig bra i spel) de köpte merch och framförallt tror jag äntligen de förstod varför jag i så många år valt att spendera påsken på ett spelkonvent.
De tänker till och med komma tillbaka nästa år och spela lite.

Här kommer väl min poäng som kort sagt är: Snälla föräldrar - engagera er i era barns intressen och var delaktiga i dessa.
Vikten av att ens föräldrar inte bara accepterar utan också förstår och tar sig tid att engagera sig i sina barns intressen kommer alltid betyda mycket. Märkligt nog så spelar det uppenbarligen ingen roll hur gammal en blir.
Men jag vet att mina föräldrars stöd genom åren (även om det ibland har varit förvirrat och trevande) i kombination med att de alltid funnits där gjort en enorm skillnad för vilken relation vi har idag.
De har inte alltid förstått men de har försökt och fortsatt försöka, de har accepterat och engagerat sig och de har förstått.
Och den kedjan som är: "Försök - acceptans - förstående - engagemang" har lett till att jag älskar de enormt mycket mer och framförallt betyder de enormt mycket för mig som vuxen.
Jag har aldrig varit mycket för snack om att familjen kommer först och blodsband, först och främst för att jag vänder mig mot tanken på att vi ska ha skyldigheter gentemot människor bara för att vi råkar vara släkt med dessa samt eftersom jag är uppvuxen i en familj där blodsband är blahablaha så har det spelat ännu mindre roll.
Familj har länge varit något jag velat välja själv men jag kan ärligt säga att jag aldrig hade valt andra föräldrar än mina egna.
Inte för att de är mina föräldrar och har uppfostrat mig och sett mig växa upp utan för att de stöttat, peppat, älskat och sett till att vetat att de älskar mig oavsett vilka val jag gör i livet. De har klappat på mig efter mina misstag, förstått mina val och engagerat sig.
Det är inte självklart att alla föräldrar gör det och för mig betyder "Försök - acceptans - förstående - engagemang" så mycket mer än prat om familjen är viktigast och blodsband hit och blodsband dit.
För utan kärlek och engagemang är det bara tomma ord.

Mina föräldrar kommer alltid vara mina föräldrar men tack vare att de försökt och engagerat sig så mycket är mina föräldrar också mina vänner och några jag vet att jag alltid kommer våga anförtro mig åt, oavsett vad det gäller.

Mer läsning på temat:



måndag 2 april 2018

Gothcon 2018 - Glöm inte handuken!

Påsken rullade in och för mig innebar det som vanligt GothCon. Detta var dock första gången på fem år som jag inte arrangerade #isisnerdfeminism vilket innebar att jag hade tid över för att spela spel.

Har ni hört något så bisarrt, att jag ska ha tid att spela spel på ett konvent för en gångs skull?




Men det var allvarligt talat rätt skönt och ni som känner mig vet att jag är rätt duktig på att hitta på saker att göra lite oavsett. Detta år visste jag till exempel redan innan att Sverok skulle ta en del av min tid men det är sådant jag gör med glädje!

När fredagen kom tog jag och Svart och åkte ned till Hvitfeldska och det 42:a GothCon i ordningen. 2500 nördar svärmade runt på ett soligt konvent och jag återsåg så många vänner, både från Göteborg men också från hela landet.

Ett inlägg delat av Dan Hörning (@dan_horning)

Jag inledde dagen med att invigningstala i Leia-rummet om varför jämställdhet i spelvärlden är så viktigt innan jag smet iväg för att spela lite spel.
Jag hann prova på Majesty och Lotus samt se på en match Magic Maze innan mina föräldrar dök upp för ett första besök på spelkonventet. Jag kommer nog blogga mer om det senare :)

En stor sak detta år var att SVT sände live från konventet 2 timmar under fredagskvällen som ett led i deras satsning att lyfta fram svenska folkfester. Liveintervjuer under ledning av Orvar Säfström blandades med segment med spel överallt från konventet.
Jag var självklart med och pratade om Sverok en kort stund vilket var väldigt kul. Jag hade kunnat prata om Sverok i timmar men.... det blir en annan gång!
Livesändningen går att se här och det kommer att klippas ihop en kortare version om en vecka.

Efter det så hjälpte jag bästaste Tove och Anders från Åskfågeln att dela ut priser på Fenix-galan. Priser för bland annat bästa illustratör, bästa äventyr, bästa konvent, bästa relelsystem och mycket mer delades ut.
Tove och Anders är så fantastiskt duktiga och drivna och deras initiativ att hylla allt som görs i spelsverige är fantastiskt. Vi är så dåliga att klappa på oss själva och hylla det vi gör inom rollspel men det behövs så väl göras!

Under lördagen så poddade jag och Dan äntligen några avsnitt av Sagan om Isfolket-podden. Den har legat på is några månader, bland annat på grund av mitt flytt till Stockholm men det är så kul att äntligen vara igång igen!

Sedan hann jag med att ihop med GothCons ordförande Hampus vara med i P4 Göteborg och prata om spel en vända. Det är en spännande upplevelse att bli intervjuad av sin gamla arbetsplats och framförallt bara att bli intervjuad istället för att vara den som intervjuar men jag börjar vänja mig.

Efter det hann jag prata med massor av vänner i solen och även fångas upp av Jens som skötte twitterkontot @sweden, han frågade mig massor om Sverok och jag fick tre nya titlar!




Efter det blev det spelande och lite magic och sedan en vända i butikerna. Jag hann prata massor med SF-bokhandeln och handla på mig en bunt nya spel innan min röst gav upp helt och hållet och Svart packade in mig i bilen och vi åkte hem.
Söndagen vaknade jag upp och kunde inte prata alls men oj var värt det var.

Jag har haft en helg fylld med vänner och fått träffa så mycket nya människor som älskar spel. Jag har pratat om Sverok och föreningsliv och jag är så glad över alla som kommit fram och börjat prata med mig.

Jag är som alltid djupt jädra imponerad över GothCons stab och alla gruntar som år efter år lyckas med att rodda världens bästa konvent. Trots lokaltrassel och tigrar ror ni detta i land.
Och Hampus, du fantastiska människa som under ditt första år som Gothcongeneral verkligen lyckas med att vara den kompetenta klippa som konventet behöver. 

Herrejävlar, ni är alla så fantastiska!

En annan viktig sak som händer i anslutning till GothCon var att Richard Nordin från Centerpartiet frågade mig och Hampus om vi ville vara med och skriva en debattartikel om vikten att att spel måste uppvärderas i kulturvärlden och ges den status som den förtjänar.
JA sade vi och sagt och gjort: På fredagen så publicerades vår debattartikel i GT.

Det är för oss alla tre en väldigt viktigt frågan och detta är en av frågorna Sverok fortsätter att driva under året. Vi kommer framförallt att driva den stenhårt i Almedalen så håll utkik i sommar!

Nu har jag haft lite vila och min röst är nästan helt återställd. Tack GothCon och alla fina människor jag träffat där, både nya och gamla.

Från er egen Queen of nerds, Mother of dragons,first of her name: Jag hoppas att vi ses på fler konvent under året <3