Jag flyttade hemifrån när jag var 20, har alltid gått min egen väg och är den kanske mest självständiga människan ever. Plus det lilla faktum att jag är över 30 år. Vad mina föräldrar tycker och tänker om mina intressen borde med all logik inte vara en stor grej.
Det borde inte heller vara så stort att de besöker ett spelkonvent.
Men det går inte att komma ifrån att det betydde otroligt mycket för mig.
Jag har varit nörd sedan jag hittade fantasyhyllan på biblioteket. Sedan hittade jag till anime och när jag var 18 for jag på mitt första lajv.
Jag omfamnade min nya värld med glädje och genom mina nördintressen hittade jag för första gången i livet vänner som delade mina intressen och som förstod exakt varför jag blev så exalterad över att hitta ylletyg på rea eller att snubbla över fantasyböcker på secondhand.
Och som de flesta vet så är det ett intresse som stannat med mig och det har bara växt med åren.
Jag är en stolt nörd och jag vet att mitt liv är rikare och vackrare för att jag vågade låta mitt intresse växa. Idag är det en del av mitt liv varje dag när jag är ordförande för Sverok och det är på alla sätt det bästa jag någonsin gjort.
Min föräldrar är de kanske bästa föräldrarna som finns. Vi har bråkat så att väggarna rasat, jag har satt mig på tvären och hatat allt de gjort och det fanns några år där det knappt gick en familjemiddag utan att det blev gräl.
 |
| Familj är inte blodsband. Familj är människor som älskar dig och bryr sig om sig, som accepterar sig och som engagerar sig i ditt liv. |
De har inte alltid förstått och jag har krävt både deras förståelse och deras acceptans på ett stenhårt och kompromisslöst sätt som måste ha varit svårt, särskilt under åren då jag var i en relation som inte var bra för mig och jag vägrade inse det.
Men de har alltid försökt, det får jag ge de. De har alltid gjort sitt bästa för att försöka förstå. Ibland har det tagit tid och Angel har fått tjata på de tills de gjort rätt och ibland har det gått lätt.
Som med polybiten för flera år sedan där de vände och vred på det ur alla vinkar och där pappa och jag hade långa samtal om det varav ett började med:
“Går det bra med kärleken? Eller frågar man sådant nu, är det rätt?”
och som slutade med att han sa:
“Jag vill inte försöka forma dig till någon idealbild av hur en dotter ska vara, jag vill bara att du ska ha ett jäkla bra liv.”
Där mamma var orolig över att någon skulle bli sårad men där det till sist kom till punkten att de lagade och åt middag med mig och mina två huvudrelationer vilket fortfarande var en underbar födelsedagspresent.
De har alltid funnits där och de har alltid ställt upp på mig. Från att hämta mig från fester när jag varit ung och tokpackad med hjärtesorg till att hjälpa mig ur hopplösa situationer och slutligen finnas där genom hela processen när jag kraschade efter att ha tagit mig ur min våldsamma relation.
Hur vuxen jag än blivit och hur mycket jag flyttat över landet och slitit med mitt mående och mina jobb så har de alltid funnits där. Och vi har blivit närmare varandra ju äldre jag blivit vilket kanske inte är så konstigt.
Men just mitt nördintresse har de ibland betraktat med en smula skepticism och kanske var det ibland något de såg som den sista delen av min barndom, oavsett hur mycket jag än utvecklade mitt nördintresse med lajv, brädspel, kortspel och mitt engagemang i Sverok.
Kanske var det just med mitt kandidatur till ordförande i Sverok som det verkligen klickade till för när jag väl valdes till ordförande under Riksmötet i november så blippade det till i min telefon efter mötet och det visade sig att de sett mötet live över youtube.
Och nu under påsken så kom de ihop med min moster och besökte GothCon. Jag fick visa de runt på så mycket av konventet som jag hann och fick presenterat dem för flera vänner och bekanta.
De var imponerade av konventet och över alla ideella krafter som krävs för att det ska fungera. De frågade om spel och var nyfikna (jag tappade bort min mamma och moster och hittade de senare inne i en diskussion med en spelutvecklade som jag tror handlade om om varför post-apokalypsen gör sig bra i spel) de köpte merch och framförallt tror jag äntligen de förstod varför jag i så många år valt att spendera påsken på ett spelkonvent.
De tänker till och med komma tillbaka nästa år och spela lite.
Här kommer väl min poäng som kort sagt är: Snälla föräldrar - engagera er i era barns intressen och var delaktiga i dessa.
Vikten av att ens föräldrar inte bara accepterar utan också förstår och tar sig tid att engagera sig i sina barns intressen kommer alltid betyda mycket. Märkligt nog så spelar det uppenbarligen ingen roll hur gammal en blir.
Men jag vet att mina föräldrars stöd genom åren (även om det ibland har varit förvirrat och trevande) i kombination med att de alltid funnits där gjort en enorm skillnad för vilken relation vi har idag.
De har inte alltid förstått men de har försökt och fortsatt försöka, de har accepterat och engagerat sig och de har förstått.
Och den kedjan som är: "Försök - acceptans - förstående - engagemang" har lett till att jag älskar de enormt mycket mer och framförallt betyder de enormt mycket för mig som vuxen.
Jag har aldrig varit mycket för snack om att familjen kommer först och blodsband, först och främst för att jag vänder mig mot tanken på att vi ska ha skyldigheter gentemot människor bara för att vi råkar vara släkt med dessa samt eftersom jag är uppvuxen i en familj där blodsband är blahablaha så har det spelat ännu mindre roll.
Familj har länge varit något jag velat välja själv men jag kan ärligt säga att jag aldrig hade valt andra föräldrar än mina egna.
Inte för att de är mina föräldrar och har uppfostrat mig och sett mig växa upp utan för att de stöttat, peppat, älskat och sett till att vetat att de älskar mig oavsett vilka val jag gör i livet. De har klappat på mig efter mina misstag, förstått mina val och engagerat sig.
Det är inte självklart att alla föräldrar gör det och för mig betyder "Försök - acceptans - förstående - engagemang" så mycket mer än prat om familjen är viktigast och blodsband hit och blodsband dit.
För utan kärlek och engagemang är det bara tomma ord.
Mina föräldrar kommer alltid vara mina föräldrar men tack vare att de försökt och engagerat sig så mycket är mina föräldrar också mina vänner och några jag vet att jag alltid kommer våga anförtro mig åt, oavsett vad det gäller.
Mer läsning på temat:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar