onsdag 30 september 2009

Hemma igen


Ja jag har kommit tillbaka från Sri Lanka för den här gången.
Nu sitter jag hemma i lägenheten med ett kaos av prylar runt mig. Både från den öppnade resväskan på golvet men även sådant jag lät bli att städa innan jag drog och som jag väl hade hoppats skulle städa sig lite magiskt upp från golvet och in i skåpet.
Men icke.Vart katten är den där hustomten när man verkligen behöver honom?
Jag är väldigt nöjd med resan annars även fast mina blogginlägg varit lite småbittra över korruption och orättvisor.
Men jag fick träffat mina vänner och jag fick faktiskt tag på allihopa eller jag fick i alla fall reda på vad som hänt dem. 
Många har åkt till Dubai, Abu Dabi och Indien och jobbar på andra hotel. 
Några jobbar kvar på Sri Lanka men på nya ställen och ytterligare andra har gift sig och skaffat barn.
En fick jag tag på när jag skulle hem. Han svarade inte på sitt telefonnummer och ingen visste vart han var och ingen hade sett honom på ett år. Jag var sjukt rädd att han strukit med i något bombdåd. Det sista jag visste var att han jobbat på flygplatsen och jag hade några timmar att slå ihjäl så jag traskade runt i vartenda affär och frågade efter honom. Och bingo, han hade visserligen slutat men jag fick tag i hans nya nr som han svarade på och nu har jag hans adress igen. Det är lycka.
Jag hade för övrigt glömt hur öppna och rakt på sak folk är därnere. Efter att mina vänner säger hur glada de är att se mig så påpekade alla att jag gått upp i vikt-mycket. Tacka katten för det, jag var 19 när jag var där och jobbade och hade en helt annan kropp!
Nu har jag fått så mycket sol att jag förhoppningsvis överlever hösten och vintern som verkar bli lång*tittar på regnet utanför*.
Men jag har tofflor, kramdjur och massa film.

lördag 26 september 2009

Sri Lanka: Ett land i korruption


De har ökat pass och idkontrollerna. Det är mycket mer än när jag var här sist och då var det ändå krig och de hade all anledning att vara rädda.Man tycker på ett sätt att de borde skurit  ner på dem nu när freden är här och presidenten modigt har lyckats befria landet från tigrarnas grepp. Om det är någon som missat att det är presidentens göromål så behöver man titta åt höger eller vänster när man är ute på stan, de gigantiska affischerna är svåra att missa.
Det är framtidstro i luften och jag märker när jag talar med folk att de vill tro att freden kommer hålla, de vill kunna leva igen.
Jag vill gärna tro det med men jag tror det när jag ser ett land där det inte är poliskontroller i vartenda hörn och antalet militärer i Colombo är lika med noll.Det är dock ett rätt bra kontrollsätt,det påminner folk att faran fortfarande finns och att regeringen är den enda tryggheten de har att vända sig till.
Hur var det regeringen (diktaturen) sa i V for Vendetta nu igen…”I want this country to remember why they need us!”
Faran och vaksamheten ger också folk mindre tid att verkligen reflektera över korruptionen i regeringen samt en del annat otrevligt som dykt upp nu när kriget är slut.
Det sitter fortfarande över 100.000 tamiler i flyktingläger i norr som inte får komma därifrån och som heller ingen tillåts besöka.Bara en sådan sak att regeringen slängde ut UNICF:s representant ur landet när han ville åka dit och besöka det säger en del om hur det är där.Nu håller FN på att dra presidenten och regeringen inför krigsrätt för det som skedde i norr. Det är inte helt okej att luftbomba hela jädra norra delarna av ön och ha ihjäl civila och skylla på att de kanske är tigrar och det är inte helt okej att tvångsförflytta folk och ta deras egendomar och nej, det är inte helt okej att avrätta folk.
Jag har inget till övers för tigrarna heller, de var inte ett dugg bättre men det som händer här nere nu är inte så bra. 
Vinnaren skriver historien och när de i flyktinglägren kommer ut(om inte de dödar av alla där)så kommer det heta att flyktingarna haft det bra i lägren och att de är helt okej med att ge upp sina hem och söka lyckan någon annanstans.
En del av singaleserna har inställningen att spela roll hur kriget vanns och vilka brott som begicks, det är ju fred. En del andra ser hela bilden och är oroliga över vad regeringen gör just nu.
För det är fortfarande förtryck och trakasserier av tamiler trots freden  och det skärs ner på deras rättigheter och det känns som att det bara är en tidsfråga innan de gör uppror igen.
Fan, för en gångs skull, kan man inte lära sig av historien och se att det var precis så här det började för 26 års sedan och låta bli att göra samma misstag igen?
Men jag är inte bitter.



onsdag 23 september 2009

Tidshopp @Sri Lanka 2009


Det är väldigt förvirrande att vara här.
När jag rör mig på Colombos gator så märker jag att de lagat gatorna bättre nu.
De har byggts nya hus och flera håller på att byggas hela tiden, med ofärdiga väggar och tak står de lite varstans.
Det fanns fullt med ofärdiga hus när jag var här sist med men nu avslutas de och är inte övergivna skal som när jag bodde här.
Det är tre år sedan jag bodde här och det märks på landet och på mig själv. Men å andra sidan är det som om jag aldrig varit borta.
Det är mer att jag känner igen maten och dofterna, att jag minns språket lite grann.
Jag behöver inte vänja mig vid jättestark mat utan kan faktiskt äta det mesta och även om jag inte minns rätter jag åt så minns min tunga det så fort jag smakar.
Saker är hemma, välbekant och härligt.
Det är samma trishaförare som när jag bodde här som hämtar upp mig nu, jag är väldigt glad att han överlevde kriget.
Jag messar mina gamla vänner, Två har barn nu och är gifta, vissa svarar inte på sms och jag vill inte fundera länge över om det är för att de bytt nummer eller om det är för att de är döda.Jag är feg, jag vet.
Och tiden har gått och jag har förändrats.
 Men idag när jag var på piercingstudion så kände de igen mig. En av killarna mindes att jag jobbat på W.E, de frågade om Aiki och jag hade bara varit där en gång innan.
En gång och tre år…och de mindes!
 Jag vaknade igår natt och visste inte vart jag var…eller jag visste att jag var tillbaka i Sri Lanka men jag visste inte vilket år.
I mörkret så vände jag mig om och famlade efter en pojke som inte längre fanns bredvid mig för att det var tre år sedan vi gjorde slut och bodde här tillsammans men det var samma dofter och samma ljud från fläkten i taket. Samma kvävande hetta och jag var tvungen att tända lampan och sätta mig upp för att greppa att det var Sri Lanka 2009 och inte Sri Lanka 2005.
Verkligheterna krockade lite, det borde jag kunnat räkna ut.
Annars har det varit väldigt bra här.I morgon kommer pappa ner och det blir tre dagar med möten.
Det är nu jag ska bevisa att jag lärt mig sälja kopiatorer!