Det är väldigt förvirrande att vara här.
När jag rör mig på Colombos gator så märker jag att de lagat gatorna bättre nu.
De har byggts nya hus och flera håller på att byggas hela tiden, med ofärdiga väggar och tak står de lite varstans.
Det fanns fullt med ofärdiga hus när jag var här sist med men nu avslutas de och är inte övergivna skal som när jag bodde här.
Det är tre år sedan jag bodde här och det märks på landet och på mig själv. Men å andra sidan är det som om jag aldrig varit borta.
Det är mer att jag känner igen maten och dofterna, att jag minns språket lite grann.
Jag behöver inte vänja mig vid jättestark mat utan kan faktiskt äta det mesta och även om jag inte minns rätter jag åt så minns min tunga det så fort jag smakar.
Saker är hemma, välbekant och härligt.
Det är samma trishaförare som när jag bodde här som hämtar upp mig nu, jag är väldigt glad att han överlevde kriget.
Jag messar mina gamla vänner, Två har barn nu och är gifta, vissa svarar inte på sms och jag vill inte fundera länge över om det är för att de bytt nummer eller om det är för att de är döda.Jag är feg, jag vet.
Och tiden har gått och jag har förändrats.
Men idag när jag var på piercingstudion så kände de igen mig. En av killarna mindes att jag jobbat på W.E, de frågade om Aiki och jag hade bara varit där en gång innan.
En gång och tre år…och de mindes!
Jag vaknade igår natt och visste inte vart jag var…eller jag visste att jag var tillbaka i Sri Lanka men jag visste inte vilket år.
I mörkret så vände jag mig om och famlade efter en pojke som inte längre fanns bredvid mig för att det var tre år sedan vi gjorde slut och bodde här tillsammans men det var samma dofter och samma ljud från fläkten i taket. Samma kvävande hetta och jag var tvungen att tända lampan och sätta mig upp för att greppa att det var Sri Lanka 2009 och inte Sri Lanka 2005.
Verkligheterna krockade lite, det borde jag kunnat räkna ut.
När jag rör mig på Colombos gator så märker jag att de lagat gatorna bättre nu.
De har byggts nya hus och flera håller på att byggas hela tiden, med ofärdiga väggar och tak står de lite varstans.
Det fanns fullt med ofärdiga hus när jag var här sist med men nu avslutas de och är inte övergivna skal som när jag bodde här.
Det är tre år sedan jag bodde här och det märks på landet och på mig själv. Men å andra sidan är det som om jag aldrig varit borta.
Det är mer att jag känner igen maten och dofterna, att jag minns språket lite grann.
Jag behöver inte vänja mig vid jättestark mat utan kan faktiskt äta det mesta och även om jag inte minns rätter jag åt så minns min tunga det så fort jag smakar.
Saker är hemma, välbekant och härligt.
Det är samma trishaförare som när jag bodde här som hämtar upp mig nu, jag är väldigt glad att han överlevde kriget.
Jag messar mina gamla vänner, Två har barn nu och är gifta, vissa svarar inte på sms och jag vill inte fundera länge över om det är för att de bytt nummer eller om det är för att de är döda.Jag är feg, jag vet.
Och tiden har gått och jag har förändrats.
Men idag när jag var på piercingstudion så kände de igen mig. En av killarna mindes att jag jobbat på W.E, de frågade om Aiki och jag hade bara varit där en gång innan.
En gång och tre år…och de mindes!
Jag vaknade igår natt och visste inte vart jag var…eller jag visste att jag var tillbaka i Sri Lanka men jag visste inte vilket år.
I mörkret så vände jag mig om och famlade efter en pojke som inte längre fanns bredvid mig för att det var tre år sedan vi gjorde slut och bodde här tillsammans men det var samma dofter och samma ljud från fläkten i taket. Samma kvävande hetta och jag var tvungen att tända lampan och sätta mig upp för att greppa att det var Sri Lanka 2009 och inte Sri Lanka 2005.
Verkligheterna krockade lite, det borde jag kunnat räkna ut.
Annars har det varit väldigt bra här.I morgon kommer pappa ner och det blir tre dagar med möten.
Det är nu jag ska bevisa att jag lärt mig sälja kopiatorer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar