När jag var liten bodde jag i princip på biblioteket nära min skola. Raster, lektioner, efterskolan....det var väldigt sällan jag inte var där och läste i random bok. Jag hade ingen riktig plan med mitt läsande, annat än att böcker var trevliga.Ofta drog jag bara ut en bok ur hyllan och började läsa, oavsett avdelning.
Det var så jag började läsa böckerna om Katitzi.
Hört om dem?
Well, kort sammanfattning: Böckerna utspelar sig på 1940-talet. Katitzi växer upp på ett barnhem och blir retad för att hon är zigenare men förstår inte varför. När hennes riktige far kommer och hämtar henne får hon resa runt med honom, sina syskon och sin styvmor i Sverige och uppleva zigenarhatet som fanns bland svenskarna under den här tiden.
"Åk hem zigenarpack"
"När tyskarna kommer ska du se att de tar sådana som ni"
Katitzis snälle pappa säger till sina barn att inte ta åt sig, att svenskarna inte förstå och att det är viktigt att inte göra de arga. Som han säger- det finns alltid nya ställen att resa vidare till i landet.
Katitzi förstår inte varför hon och hennes familj är så hatade på platser där de aldrig ens har varit innan. Hon och hennes systrar vill gå i skolan och få stanna på en plats tillräckligt länge för att hinna få vänner men familjen bli hela tiden bortkörd.
Det händer massa mer saker men jag ska inte spoila för mycket. Det jag vill säga är att böckerna om Katitzi är ännu idag bland det bästa jag har läst. Faktiskt är de nog bättre idag. För vad jag inte visste när jag var sju år och satt och grät över hur hemskt livet var för Katitzi och hennes familj och hur elaka alla var mot dem var att böckerna delvis är en självbiografi av författarinnans barndom. Katarina Taikon som skrivit böckerna är Katitzi i böckerna och det som hon berättade hon hände henne och hennes familj under 40 och 50 talet i Sverige.Detta upptäckte jag flera år efteråt, när jag var nära tjugo.
Jag minns att jag som barn både kände en samhörighet med Katitzi i böckerna, vi var båda annorlunda, och en lättnad över att Sverige inte var så idag.
Men när jag läser tidningar, webbartiklar och forum så är Sverige som det var i Katitizis barndom, med en rädsla för det som är främmande och ett hat som håller på att skena iväg och som leder till fördomar och rasism.
Det är skrämmande och jag hoppas och tänker se till att det inte blir värre på det sätt jag kan.
För en liten men ändå så viktig skillnad idag är att folk som faktiskt säger ifrån och som är emot rasism faktiskt hörs.
Det var så jag började läsa böckerna om Katitzi.
Hört om dem?
Well, kort sammanfattning: Böckerna utspelar sig på 1940-talet. Katitzi växer upp på ett barnhem och blir retad för att hon är zigenare men förstår inte varför. När hennes riktige far kommer och hämtar henne får hon resa runt med honom, sina syskon och sin styvmor i Sverige och uppleva zigenarhatet som fanns bland svenskarna under den här tiden.
"Åk hem zigenarpack"
"När tyskarna kommer ska du se att de tar sådana som ni"
Katitzis snälle pappa säger till sina barn att inte ta åt sig, att svenskarna inte förstå och att det är viktigt att inte göra de arga. Som han säger- det finns alltid nya ställen att resa vidare till i landet.
Katitzi förstår inte varför hon och hennes familj är så hatade på platser där de aldrig ens har varit innan. Hon och hennes systrar vill gå i skolan och få stanna på en plats tillräckligt länge för att hinna få vänner men familjen bli hela tiden bortkörd.
Det händer massa mer saker men jag ska inte spoila för mycket. Det jag vill säga är att böckerna om Katitzi är ännu idag bland det bästa jag har läst. Faktiskt är de nog bättre idag. För vad jag inte visste när jag var sju år och satt och grät över hur hemskt livet var för Katitzi och hennes familj och hur elaka alla var mot dem var att böckerna delvis är en självbiografi av författarinnans barndom. Katarina Taikon som skrivit böckerna är Katitzi i böckerna och det som hon berättade hon hände henne och hennes familj under 40 och 50 talet i Sverige.Detta upptäckte jag flera år efteråt, när jag var nära tjugo.
Jag minns att jag som barn både kände en samhörighet med Katitzi i böckerna, vi var båda annorlunda, och en lättnad över att Sverige inte var så idag.
Men när jag läser tidningar, webbartiklar och forum så är Sverige som det var i Katitizis barndom, med en rädsla för det som är främmande och ett hat som håller på att skena iväg och som leder till fördomar och rasism.
Det är skrämmande och jag hoppas och tänker se till att det inte blir värre på det sätt jag kan.
För en liten men ändå så viktig skillnad idag är att folk som faktiskt säger ifrån och som är emot rasism faktiskt hörs.
Ett bra exempel på det står att läsa här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar