Oskyldig till motsatsen bevisas?

Triggervarning för beskrivning av ett sexuellt övergrepp.

Detta är ett gästinlägg skrivet av en av de modigaste människorna jag vet. Hennes berättelse om övergreppet hon var med om på lajv är hemsk men jag vill att alla ska läsa den. För att förstå att detta faktiskt kan hända.

För mig var Krigshjärta 3 ett av de bästa lajven jag varit på men jag fick efter lajvslut reda på vad som hänt gästbloggaren. Vi talade om det direkt på lajvet.

Jag skriver inte detta för att framhäva mig själv utan för att ni ska veta att hennes berättelse är sann. Jag är dock inte personen som uppmuntrade henne att skriva ned sin berättelse i slutänden men jag är otroligt tacksam över att kunna ha hennes inlägg här på bloggen.

---------

KH 3. It was gonna be EPIC. Larp event of the year.

I read every scrap of fiction, every ounce of information, every link. Even the stuff that wasn't remotely attached to my character. It was going to be REAL. Complete 360.

Krighjärta was the next level in the Swedish larp-scene. A step up.

I still get chills and a silly smile on my face as I watch the report from KH 5. I feel as if I'd be ready to step onto the field, RIGHT NOW.

But I don't go to Krighjärta anymore.

I'd like to say it's because my gear is worn out and I don't know the fiction anymore, but that's just an excuse. It took me a while to realise it myself. The world is no less epic, I just don't wanna be there.

Because of Him.

A very good friend, who helped me through most of it, asked me to write it all down. This is part of that text.

Jag trodde säcken skulle vara större, eftersom han hade sagt att det rymdes två i den och kände irritation blandad med klaustrofobi. Men värme, artighet, envishet och rädsla att protestera drev mig vidare. Jag ville inte vända alla de andra emot mig genom att börja gnälla. Typisk tjejer.

Jag försökte koppla bort världen och tänka på annat, som jag alltid gör när jag ska sova, men hans hand som, liksom löst klösande, började röra sig ner mellan mina ben, tvingar min fokus tillbaka. Men viss möda lyckas jag få ner min hand till stället, tar tag i hans handled med klorna och flyttar upp den till min mage igen, jag håller i med klorna i två sekunder för att min varning ska nå fram. Han stretar inte emot och jag antar att han fattat vinken. Efter ett par minuter av vaksamhet försöker jag låta sinnet glida undan igen.

Tillfällena då han rör vid mig kommer och går, jag flyttar undan hans hand gång på gång. Jag håller mig vaksam, ger upp hoppet om att få sova. Han smyger upp handen mot mina bröst två gånger, liksom på kanten, jag tar bort hans hand båda gångerna. Han går efter benen och rumpan, smeker. Vänder på mig ibland, han flyttar på mitt ben vid ett tillfälle, tar i tillräckligt för att jag ska se det som hans val mer än mitt.

Han smeker mig över ryggen. Helt okej tänkte jag, då håller han sig borta från brösten. Men icke, han knäpper upp min bh innan jag hinner inse vad han är ute efter, än mindre försöka stoppa honom.

Vid någon punkt under natten vaknar jag ur en kort dröm, jag vet inte om det var för att han gjorde något eller om jag bara vaknade. Det här är en av de delar som skrämmer mig mest av allt. Vad hände när jag sov? Om jag vet vad som hänt kan jag hantera det, men att inte veta är bland det värsta.

Det värker i mina vader. Jag försöker byta position för att få bort det men hur jag än vrider går det inte. Jag säger att jag måste sträcka på benen och han hjälper mig upp. När jag sitter i öppningen på säcken, med bara fötterna innanför så dyker tanken upp; jag skulle kunna fly nu, kunna gå ut i riset innan han hinner hindra mig, och slippa hans beröring. Han säger åt mig att komma ner igen, jag har bara varit uppe några sekunder. Riset är genomblött och kylan biter i huden på mig, jag kan inte gå ut dit. Dessutom är det i min natur att inte säga emot. Jag dröjer några sekunder, upprepar den flyktiga planen i huvudet en gång till, jag skulle kunna, och kämpar mig sedan ner i säcken.

Jag hade lekt med samma tanke tidigare – jag skulle kunna hitta på en ursäkt och fly. Om jag så tvingas ligga under en gran i det blöta riset. Men det skulle bli för kallt, det finns ingenstans att fly.

Dom andra då? Skulle de bli arga om jag väckte dem? Och hur skulle jag få ur mig orden? Jag kan inte ha dem emot mig också. Så jag stannar.

Mot slutet av natten blir han mer på, jag flyttar undan hans hand och han försöker igen en liten stund senare, eller på ett annat ställe. När han sticker handen innanför trosan och jag åter tar bort den säger han, liksom för att övertyga mig: ”jag vill bara pilla lite.” Jag vrider bort kroppen och morrar åt honom.

Han gör ett kort liknande försök en stund senare men när jag åter tar bort hans hand gör han det inte igen. Istället ger han sig på mina bröst, som han nu kommer åt, min rumpa och insidan av mina lår. Det börjar glida åt panikhållet på allvar och min gamla plan att fly ut i riset får nytt fäste.

Han kysser mig på halsen vid två tillfällen, jag vänder mig bort första gången, finns inte så mycket mer att göra med så lite rörelsefrihet.

And then the next morning when I was waiting to tell one of the organizers about what happend. 

Jag sätter mig vid samlingsplatsen och väntar. Arrangören dyker upp, småpratar med de andra,

Min osäkerhet hugger till igen. Han ska iväg och jag undrar om han ska vara borta länge. Bara till avträdet men man vet aldrig. Jag kan vänta. Jag går ner och står på vägen. Ett hetsat, starkt tvivel, blandat med vanmakt, väller upp. Vad håller jag  på med? Mår jag verkligen så dåligt? Hände nåt egentligen? Till stor del var ju det här mitt fel. En röst i bakhuvudet ger upp ett kort, galet skratt. Tankar på saker jag kunde gjort mot Han jag legat brevid dyker upp, de är fruktansvärt våldsamma och blodiga. 

I had a relapse about two weeks later, when I went larping again. When night fell it all just came crashing down. Too many things were like they had been that night and I panicked. The only thing that kept me from running was a few good friends who didn't ask questions. They were just there.

For the next three days I was barely present, unable to shut down the emotional backlash I kept to the shadows and went off-grid when I couldn't keep it together.

The thought of having to tell someone why I was feeling like this made me cover and hide. That's shame.

Society cling to the phrase "innocent until proven guilty" and "slander". People fend off the scary stuff with anything they can get their hands on.

This is why I don't talk about what happened. And that's why I withdrew my police report.

If the people I look to for support will hound me for bringing bad stuff into the light, why bother?

There is no such thing as "neutral ground" or "I don't want to get involved". The fact is – if you let things happen, if you don't speak up, then you're silently giving the okay. You're telling the person who did this – "go on, I won't stop you. I won't even say it's bad."

"The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing." - Edmund Burke

It is truly difficult, this part. Many find it impossible. To accept that something like this is actually happening. That someone you know is doing this to others. But mostly, that you have a responsibility to make it stop.

That last part is not entirely true. 

It is not your responsibility to make it stop. It is your responsibility to bring it out into the light. 

To say "this is not okay" and to stand by that. There will be a shitstorm, because people are scared. Scared that they have to succed in making it stop, or be viewed as the "bad guys" if they don't. 

Of course they want to make it go away. Of course you do. I get that.

“Courage is not the absence of fear, but rather the assessment that something else is more important than fear.” - Franklin D. Roosevelt

It's been a long time. This went down back in 2009 but it is still difficult to handle. I try not to read my own story, try not to go back and I'm still scared of this guy. Some days I forgive him and others I just want him to go to hell and burn for the rest of time.

Now, you can say what you want about deception and confusion and "but you didn't say no properly" but in the end YOU ARE RESPONSIBLE FOR YOUR OWN ACTIONS. 

Nobody else.

If there is the SLIGHTEST HINT of wheter this person is on board with this or not – ASK.

I'm not asking you to "fix it", or make it go away, because that's impossible. 

What I am asking, is that you listen to me, acknowledge that it happened and tell me you won't stand by and let somebody hurt me again while you're around. 

If you can't do that, then I don't want to see you near me.