Det jag tänker mycket på är vänner och deras betydelse. Jag är ett rätt bitter och cynisk jävel i många avseenden. Jag tappade många vänner när jag berättade att jag valt att polisanmäla mitt ex och den läxan jag lärde mig då är att människor allmänhet tenderar att ta den enkla vägen ut och få är villiga att stötta eller ens vara vän med något som aktivt pekar ut en vän som förövare.
Idag så litar jag på en handfull människor, exklusive min familj såklart, och jag är väldigt restriktiv med att lita på nya människor.
Jag litar inte förbehållslöst på människor för det är inte värt det.
Därmed inte sagt att jag inte kan vara vän med dem, skratta, ha kul och må bra med dem. Men jag kommer inte hålla deras rygg för jag vet att de inte skulle göra samma sak för mig.
Enkel ekvation som det tog mig lång tid att komma fram till.
Det kanske låter en smula paranoid men jag har som sagt lärt mig den hårda vägen. Och det är inte så lätt som att bara strunta i de vänner som visat sig vara riktigt usla. För oftast är det gamla vänner som jag delat mycket med och i vissa fall älskat. Så det är klart att jag lägger enormt mycket vikt vid att gamla vänner fegar och hellre sticker mig i ryggen än att göra det enklaste. Som att ge en kram. Som att svara på mess. Som att låta bli att skicka mig mail där de förklarar att jag är hysterisk och gör hela bekantskapen obekväm med mitt prat om misshandel.
Jag tänker ofta över hur mycket enklare det hade varit om jag bara hållit tyst. Om jag bara inte sagt något. Mått dåligt i tysthet och sedan varit mitt gamla jag med ett stort leende som bara pratade om lättsamma saker.
Klart att det hade varit enklare, jag hade sluppit tappa vänner och kanske sluppit känslan av utanförskap som blir skrämmande tydlig på fester och evenemang.
Men jag tror inte det hade varit hållbart i längden. Jag tror att jag någonstans i mitt inre vrålat av smärta och maktlöshet tills den dag jag dog.
Men jag har också lärt mig något enormt viktigt under tiden. Nämligen hur mycket det odelade stödet från äkta vänner betyder. De som faktiskt vågar fråga hur jag faktiskt på riktigt mår. De som orkar lyssna och ge råd och konstruktiv kritik. De som inte tar avstånd. De som vid en diskussion om misshandel frågar om jag vill gå iväg och sitta någon annanstans för att det kanske påverkar mig.
De som låter mig vara svag. De som låter mig vara jag.
Fast det ofta inte låter så här på bloggen så är jag är lycklig nu med Svart och mitt liv. Jag kan för det första skratta åt saker tills magen värker. Jag kan le åt regnet mot mitt ansikte och känslan av sol mot mina bara fötter. Kort sagt, jag kan återigen känna saker och det är inte dåligt när jag tänker på att för knappt två år sedan så var mitt hjärta och sinne så trasigt att det enda som fick mig upp ur sängen var ren envishet.
Svart har en enorm stor del i mitt positiva mående ihop med min underbara Angel. Stödet från min familj har betytt massor och också peppandet från de vänner som faktiskt vågat stå vid min sida.
Tack för det!
De vänner som stöttar mig stöttar jag odelat tillbaka. För jag vet att ni gör samma sak för mig.
Och en sak, alla ni som mailar och berättar era historier för mig. Om relationer, om misshandel, om rasism. Jag känner er kanske inte, men jag kommer att ha er rygg.
Jag ska kämpa till sista andetaget för er.
"Har du också kört huvet i väggen så hårt att det känts som du sprängt det.
Har du också svurit att aldrig ge upp det du drömt och sett fram till.
Har du också stått på ditt jobb sen känt du är värd mer än så.
Har du också stressat ihjäl dig – för en lön som knappt ger dig skäl nej.
Jag har också tappat ibland och snabbt försökt komma ikapp.
Jag har också sett när du faller och försökt bygga nytt ifrån marken.
Jag har också vart nära min gräns så jag fattar precis hur det känns.
Men jag lovar att allt kommer vända om vi lovar tro på oss själva"
Albin feat Kristin Amparo- Din soldat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar