Jag ser mig själv som en liten tonåring framför Sagan om Ringen och hur jag grät ögonen ur mig på det där fula sättet. Och hur jag fortsatte gråta hela vägen hem men med en känsla av lycka och vildhet i hjärtat.
Och åren efter, premiärerna för Two towers och Return of the king, då jag satt köandes utanför biografen i småstaden hopkrupen under filtar och en mantel. Hur mina lärare gick förbi och undrade om jag skulle komma till lektionerna.
"Det finns viktigare saker" sa jag.
Att de inte underkände mig i allt men kanske förstod de. Att det finns saker man bara gör en gång i livet. De skrattade åt mig när jag dök upp efter filmpremiärerna vinglig av sömnbrist och med söndergråtna ögon. För ja, episka filmer som LOTR - triologin får mig att gråta. De rör något i mig som är unikt.
Och när Hobbit - There and back again kom bodde jag i Stockholm. Jag jobbade och kunde inte köa. Men jag gick av tunnelbanan morgonen då biljetterna släppts och såg lyckliga tonåringar insvepta i duntäcken och med leenden upp till öronen. De pratade med spruckna röster om att de fått tag i bra biljetter, att de skulle se den på premiärnatten.
Jag bara log mot dem och önskar att jag kunnat krama om dem och sagt "Hey, ni är ascoola och jag är så stolt över att ni köat, att ni ser en fantastisk värld. För några år sedan hade jag gärna gjort er sällskap"
Men jag vandrade till mitt jobb i frostsnön och nöjde mig med att vara lycklig där. När jag såg filmen så värkte hjärtat av längtan efter något jag inte kunde ta på men också av en känsla av hemma.
Året efter köade jag inte heller och jag gör det inte i år heller. Jag har köat mina år, det får räcka. Magin har inte mattats av med åren, den har snarare växt och fått större betydelse.
För världen har blivit jobbigare och hårdare med åren. Jag har fått mycket smällar av livet.
Men när jag ser på LOTR och Hobbit-filmerna så tror jag igen. Jag får en smula hopp om livet, om världen, om vänskap. Jag minns mig själv som tonåring med livet framför mig och allt att vinna
Det är värt allt.
LOTR-filmerna hade premiär under en väldigt jobbig rörig tid i mitt liv, så jag känner igen vad du skriver. Att se på de filmerna ger en känsla av hopp. Jag känner så om Hobbit-filmerna också. Det var nämligen efter den första som jag och sambon insåg att det är vi.
SvaraRadera