".. Well yes I did...Wait... Anna?"
Ibland är det märkligt hur livet tar sina turer med oss och med de vi möter. Jag slutar aldrig förundras över det.
För 12 år sedan arbetade jag i Sri Lanka på W.E tillsammans med min dåvarande pojkvän Aiki. W.E var ett underbart ställe och framför allt var det för mig en möjlighet att få leva i landet där jag föddes med allt det innebär. Jag fick en chans att arbeta, en chans att lära mig språket och kulturen i ett land där jag var så hemma men samtidigt så främmande.
Det var jätteslitsamt på många sätt, det var varmt och mitt arbete som Guest relation officer innebar att jag skulle hålla koll på massor av bokningar för både restauranger och event vilket gjorde att min språklucka ställde till det. Det innebar att jag jobbade i högklackat och stod upp nästan hela dagen och det innebar framförallt långa arbetsdagar under alla tider på dygnet och väldigt lite ledig tid.
Men arbetet gjorde att jag fick så många vänner i form av mina kollegor på W.E. Vi blev lite av en familj som pratade, skrattade, åt mat ihop och pratade kultur, relationer och allt mellan himmel och jord.
Vi delade det mesta och jag minns särskilt alla tillfällen då jag och de andra tjejerna satt sent på natten på golvet i vårt omklädningsrum och delade på någon tårtbit eller mat som blivit över från något bröllop. Eller då det regnade in i matsalen och alla fick torka som galningar. Eller nattbussen hem. Eller då jag och mina kollegor gick och handlade innan jobbet och vi köpte matchande tröjor med fåniga stavfel att som ett minne att ha ihop till den stund då vi skulle bo i olika länder igen.
Det var en underbar tid men den tog slut efter ett halvår när vapenvilan i Sri Lanka bröts vilket gjorde att det blev för farligt att vara kvar.
Så jag åkte tillbaka till min trygga tillvaro i Sverige och lämnade mina vänner bakom mig.
Men vi höll kontakten. Först genom mail och brev. Jag blev inbjuden till ett bröllop jag reste till.
I Thailand fick jag reda på att flygplatsen i Colombo hade bombats och all flygtrafik var inställd. Den kvällen satt jag på mitt hotellrum i Bangkok och grät i timmar för att jag inte kunde vara med på min väns bröllop.
Mailen och breven fortsatte men några slutade komma. Jag tappade kontakten med en del av mina vänner.
Sedan när jag åkte ned några år senare så hittade jag en del av dem igen. Facebook gjorde det lättare och jag hittade en del av mina vänner igen. Med åren har det blivit lite meddelanden, alltid ett grattis och bilder som visar vart vi är i livet.
Två av mina närmaste väninnor som jag jobbade med därnere, vi har hållit kontakten genom åren. Jag var med när en av de gifte sig och jag var på väg till den andras bröllop men grät på ett hotellrum istället.
Jag har alltid försökt att träffa de när jag varit nere och har träffat deras döttrar som nyfödda.
Och nu kunde vi ses igen på W.E. Vi var alla äldre, vi hade alla gift oss och mina väninnor hade med sina barn. Deras döttrar som jag senast såg som små knyten var nu stora med nyfikna ögon och tusen saker att prata om (efter några timmar när blygheten släppt) och det fanns även en lillebror jag bara sett på bild men som var så trevlig.
De fick träffa Svart med vilket var viktigt för mig för Sri Lanka kommer alltid vara en del av mitt liv och jag vill att han är en del av Sri Lanka.
Jag och mina väninnor pratade i flera timmar om allt som hänt i våra liv, hur det var att vara hemmafru, arbetande kvinna och hur det var att vara gift.
Det kommer kanske dröja år innan vi ses igen men de minnena vi har och den tiden vi delat ihop med liven vi lever nu gör att vi alltid kommer att vara vänner. Oavsett hur gamla vi blir.
 |
| Jag tog inte så många bilder från Sri Lanka denna gång och inga på mina vänner som jag vill lägga upp. |
Några av mina vänner från W.E har jag aldrig hittat igen, vare sig via mail, brev eller på facebook och jag har väl aldrig orkat tänka tanken att de skulle dött i kriget även fast jag vet att en del nog har gjort det.
Men så nu när jag var nere på Sri Lanka för några veckor sedan och satt nere på ett hotell i södern så var det något bekant över en av de som arbetade. Det var något med hur han gick först och sedan när han tittade åt mitt håll så var det något som kändes igen.
Och känslan av att vi setts förut kunde inte riktigt släppa mig. Så jag tog mod till mig och frågade:
"Excuse me, Didn´t you work at W.E 12 years ago?"
".. Well yes I did...Wait... Anna?"
"Yes! I knew it was you!"
"I can´t belive it!"
Sedan stod vi bara och höll varandras händer i flera minuter. Det var 12 år sedan vi sågs. 12 år och i en helt annan stad på Sri Lanka men det var tusen minnen som kom tillbaka, både från W.E men även från vår tid som vänner. Som när vi gick ut och drack öl sen en kväll ihop efter jobbet. Eller när han lånade ut sin DVD och vi sedan kunde sitta och prata om alla filmer vi älskade.
Eller den kvällen när han tog med sin flickvän och de fick träffa min familj som var nere och vi alla kunde äta middag ihop.
12 år sedan.
Han var gift nu med sin flickvän från den tiden och hade två barn. Och han hade blivit maneger över en av restaurangerna på hotellet.
Efter fyra dagar åkte jag tillbaka till Sverige igen men nu har vi kontakt på facebook och sociala medier. Vi är en del av varandras liv igen och detta, att ha hittat honom igen, är guld värt.
Mer läsning på temat:
- En resa till Sri Lanka
- Pengar till ett barnhem
- Valet i Sri Lanka - sista chansen för demokrati?
- Ett nytt hopp för framtiden
- Hemma igen
- Ett land i korruption
- Tidshopp@Sri Lanka 2009
