Förlåtelse och patriarkatet

Jag tänkte vi skulle prata lite om detta med förlåtelse. Eller snarare om kravet på att man måste förlåta. Samt krydda med en smula genusperspektiv på det hela.

Jag har märkt att det vilar något väldigt heligt över detta med att vilja förlåta enligt många människor. Det märks då jag läser tidningar och böcker och ser på tv. Men främst från vänner och bekanta som ger råd till andra, det trycks enormt på det viktiga i att kunna att förlåta.
Att kunna hitta viljan att förlåta människor som gjort en illa är enligt många det mest.. tja, vad ska man säga, det mest godhjärtade man kan göra. Det höjer upp dig till en ny nivå och du blir närmast helgonförklarad.
Kontentan av detta är att du måste förlåta alla för att vara en bra människa!

I alla fall om du är kvinna.

Pressen på att man som kvinna ska förlåta sina mobbare, sin våldtäktsman, sin sexistiska kollega, sin tafsande chef är enorm. Samhället och även människor runt omkring pressar på att du måste förlåta för att kunna gå vidare och inte fastna. Och det är nog att du säger till människan som har gjort fel mot dig att du förlåter hen.
Om en kvinna inte förlåter är en vanlig jargong att hon är en bitterfitta som inte har något humor och en sådan vill man väl inte vara

Det har fått mig att fundera rejält på vad det är så farligt med en kvinna som vägrar förlåta.
Kanske är det för att man går emot en slags sunkig patriarkal bild av hur en kvinna ska vara: Mjuk, mild, tålmodig och alltid med ett leende.

Nu tänker jag ta mig själv som exempel ett tag. Jag är inte en mjuk, snäll och mild människa. Jag är en rätt envis och tjurskallig person med vass tunga och kort stubin. Detta är något jag har utvecklat under de senaste åren då jag började hitta mig själv och för en gångs skull fick lov att vara mig själv.

Jag har tappat räkningen på de gånger som upprörda vänner hävdat att jag måste förlåta mitt ex.
Här är de vanligaste argumenten jag fått höra:
"Om du inte förlåter så kommer du aldrig bli lycklig!"
"Alltså, tänk på att han mår askasst av att du vägrar förlåta honom."

Just detta dyker ofta upp, argumentet om att förlåta för någon annans skull. Jag förstår det verkligen inte. Varför ska man förlåta bara för att någon annan ska må bra? Och om jag inte förlåter någon så är jag en dålig människa?
Ser ni skuldbeläggandet här som tvingar en att förlåta oavsett hur man själv mår?
Det är inte en hjälp för någon som är ledsen eller arg att tvingas förlåta eller känna sig som en dålig människa för att man inte vill det.
Förlåtelse ska vara något som ger en själv ro och frid, annars kan det enligt mig kvitta.
Jag förlåter när det känns bra i hjärtat, oavsett vad det är. För annars ligger saker kvar och gör ont i långa perioder. Då är det inte avslutat och inte färdigt.

I de här diskussionerna om förlåtelse brukar det alltid dyka upp ett fördömande om min ilska.
"Varför är du fortfarande så arg på honom?"
Ja, för att det kanske är en bearbetningsmetod?
Men det skaver ändå hos flera av mina bekanta, detta att jag är arg. Jag har fått så många  välmenande  felaktiga råd: Jag är för arg, att det skadar mig och hur andra ser på mig. Att jag borde tagga ner så att inte folk tror att jag är... hysterisk.

Även det är ett klassiskt patriarkalt synsätt och en fin härskarteknik som syftar till att trycka ner kvinnor i en roll som mjuka, milda och utan egen röst.
För kvinnor ska ju inte ska bli arga. Inte på riktigt. I alla fall inte vuxna kvinnor. Helst inte små flickor heller.
Låt mig säga att de vänner och bekanta som har problem med att jag är arg och vägrar förlåta, inte direkt är mina vänner längre.
Och detta handlar inte bara om min rätt att vara arg och bestämma över mina egna känslor utan om hur vi bygger upp strukturer för könen.

Att kunna vara arg som kvinna handlar om att ta plats och att kräva plats.
Att som kvinna vägra förlåta för någon annans skull handlar om att sätta sig själv i främsta rummet.
Nästa gång du har en tjejkompis som blir arg, säg inte till henne att tagga ner. Ge henne istället en high five och peppa henne för att hon kan vara arg, för att hon tar plats.
Och skippa rådet om att man alltid måste förlåta.
För man kan gå vidare, man kan ha ett asbra liv med fantastiska upplevelser och vänner helt utan att behöva förlåta någon för att samhället och vänner säger att man borde.