torsdag 25 september 2014

Krigshjärta 6.6 - Knektar som hatar cordover

Det har återigen blivit för få lajv för mig i år. Jobb och andra saker sätter käppar i hjulet för mig men nu i helgen kom jag äntligen iväg på lajvet "Knektar som hatar cordover", ett lajv i Krigshjärta-kampanjen.

Här nedan är lite info som vi fick innan lajvet om handlingen, notera att den skilde sig lite mellan Cordovien(sidan där jag spelade) och Gillet.

September 320. Kriget i Jorgala har i princip stannat av och gränsen mellan nord och syd blivit alltmer fast och tydlig, men i Valoi fortsätter konflikten. I södra Valoi finns en viktigt och tillika vacker bro som vaktats länge och noga av de valoriska trupper som finns i området. Via den bron fraktas mycket förnödenheter och trupp och den har länge utgjort ett problem för cordoverna.
Jag och Khazad på lajvet som Arinja och Marius.
 Bild: Mia Jormelius



Efter mycket överläggningar beslutar sig den cordovska stridsledningen för att agera. Det kommer att dö cordover och jorgaler, men deras liv kommer också ha offrats för något betydelsefullt. Bud skickas till Fort du Nord om att det behövs motsvarande ett par cordovska fänikor med blandade rotar, däribland sådana vars liv ändå är i skuld till Cordovien eller Jorgalien.


Två tillfälliga fänikor sätts ihop i Fort du Nord med en blandad skara av gardister, däribland några rotar från 40:e straffänikan. De skickas norrut under augusti och i mitten av september sker den välplanerade attacken mot bron. De valoriska trupperna i området är oförberedda på det dödsförakt som vissa av de cordovska och jorgalska gardisterna uppvisar och attentatet mot bron lyckas. En solig septemberdag hörs en explosion, följd av ytterligare ett par stycken och sedan rasar bron samman.


De cordovska fänikorna drar sig tillbaka under det efterföljande kaoset, men fänikorna är splittrade då uppdragets natur krävde det. De cordover och jorgaler som utförde själva attentatet var straffgardister och deras förluster är höga. Några av rotarna befann sig långt från huvudstyrkan och när ordern om reträtt kommer hinner de inte ansluta innan de är avskurna. Vissa gardister har kommit bort från sina rotar eller sett hela sin rote omkomma. Det är om dessa rotar och gardister som lajvet handlar.


Nu fast på fientlig mark och utan högre befäl än rotemästare måste gardisterna enas kring om vad som ska göras och inte minst: hur. Finns det mer av värde i området? Går det att ta sig oskadda söderut till närmaste cordovska utpost? Vilka fiendetrupper kan finnas här? Enade vi stå, splittrade vi falla, men vem borde leda?

Jag spelade min ulvroll Arinja som jag spelat innan och med den här gången så blev hon den längsta kampanjroll jag spelat i Krigshjärta. Hon är en härlig roll, precis lagom manipulativ, glad och bitter. Hon är även den mest mångbottnade roll jag spelar just nu och för att vara ärlig så vet jag knappt ens själv vart hon kommer att ta vägen. Om hon kommer få sitt lyckliga slut eller sluta död långt från allt hon bryr sig om.
Men det är ett senare problem!
Till detta lajvet hade hon hamnat som befäl för en straffrote vilket innebar att hon var rätt långt ner på skalan trots sin befälsgrad. Till råga på allt var roten nere på en person efter att resten dött vid brosprängningen...
Så jag var inställd på en helg där jag och Khazad skulle springa runt i skogen själva och att jag skulle ha minimalt med ansvar

HAHAHHAHAHAAHHAHA!

Jag kunde inte haft mer fel. Och jag vet inte vad jag gjorde för fel men på lördagen så inser jag att merparten av cordoverna vänder sig konstant till mig som befäl för order och för att få veta vad som ska göras. Något som var extremt trevligt både inlajv och offlajv då jag gillar att peka med hela handen och styra upp saker men som var väldigt oväntat.
Men det gav mig kul spel och massor att göra, både med att styra upp saker och att inlajv sucka över folks brist på individualism.
Och jag fick smyga i skogen, springa för mitt liv, känna en smula dödsångest, röja hemligheter och jag tror och hoppas att jag lyckades ge rejält med spel till andra.

"Knektar som hatar cordover" var ett rätt fysiskt lajv där vi sov ute under stjärnorna utan tält eller annat. Vi hade bara med oss den packning vi kunde bära med oss och inte en smula mer. Det rådde inte nattfrid och vi hade inte möjlighet att laga till maten över eld eller liknande. Vi kunde hela tiden bli överfallna och hamna i strid och den insikten gjorde att nerverna låg på utsidan hela tiden. Jag sov fullt påklädd med skorna på första natten och vapnen redo (andra natten tog jag av min skorna).
Det är konstigt men det är den typen av lajv där jag får tänja mina gränser och leva med alla sinnen på helspänn som gör att jag mår som allra bäst.

Så här trött och full i skratt var jag efter lajvslut där jag stod i regnet. Men samtidigt så jädra lycklig
 Bild: Mia Jormelius 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar