Konsten att inte bränna ut sig helt (eller du blir inte lyckligare för att du har tusen engagemang)

Notera att detta blogginlägg fokuserar på hur en kan undvika att hamna i situationer på jobbet eller i ditt ideella engagemang som ger stress och utbrändhet. Den utgår helt från min egen erfarenhet och vad jag upplevt fungerat.
Blogginlägget  fokuserar på det som går att göra innan en har hamnat i utbrändhet och utmattning, inte när du väl är i det. Utmattningssyndrom och utbrändhet är psykiska sjukdomar och där behövs det annan hjälp än bara ett blogginlägg.

Detta blogginlägg behandlar inte heller hur en undviker stress och utbrändhet som kommer sig av andra faktorer än just jobb och ideellt engagemang.

Jag har redan innan bloggat om hur jag hinner med allt och vad mina knep är för att se till att jag får vila och återhämtning. Det inlägget kan läsas här.

Men idag tänkte jag prata lite grann om detta med utbrändhet och stress inom situationen rörande jobb och ideellt engagemang och hur jag tänker att det kan undvikas med utgångspunkt från mig själv.

Låt oss börja med att titta på jobbsituationer.

Egentligen är jag sämst lämpad på att predika om detta.
För några år sedan så sade jag upp mig från mitt vanliga jobb för att satsa helt på journalistiken eftersom jag insåg att jag hellre gör något jag älskar än något jag inte trivs med. Det var helt rätt satsning men det är ingen lätt bransch.
Som journalist så har jag hamnat i samma fålla som många av mina kollegor och det är i fållan av otrygga anställningar och korta vikariat.
Det gör att jag ofta haft flera jobb samtidigt, både för att få en vettig inkomst och för att jag älskar att jobba.
Och jag klarar av det, först och främst för att jag älskar att jobba.

Men jag är också väl medveten om att detta är ett hanteringssätt som jag tagit fram för att överleva.

Fem jobb, här utsikten från ett av dem.

Saken är den att jag sedan 2011 har hanterat mitt dåliga mående genom att arbeta och göra saker. Det tog mig genom min depression, det klarade mig från sjukskrivning och det gjorde att jag överlevde några väldigt svåra år

Jag vet att jag jobbar mycket mer än vad någon normal människa borde göra.
Men, och detta är viktigt att ni förstår, jag trivs med detta. Jag älskar att jobba och att engagera mig eftersom det gör att jag känner att jag rör mig framåt.

I korthet har jag detta året har inte mindre än fem stycken jobb och de har mer eller mindre löpt parallellt under året.
Jag har varit stolt över mig själv för att jag har klarat av det men det har varit tröttande och hade jag inte varit den jag är så hade jag nog gått in i väggen.

Så trots att jag är arbetsnarkoman, hur hindrar jag detta från att bränna ut mig?

• Planering och organisering. Jag ser till att hålla koll på mina jobb, vad som förväntas av mig och vart gränsen går. 
• Tydliga gränser.Jag gör mitt bästa men jag ser till att inte vara den som gör massa extra arbete utan att få vare sig betalt eller beröm för det.
• Bra variation. Mina jobb täcker in olika saker och jag älskar de alla, annars hade jag inte tagit de. Exempelvis har jag på ett jobb sysslar med sociala medier, på ett annat lärt ut källkritik och på det tredje stod jag i kassan på en bokhandel och kunde prata fantasy och nörderier hela dagarna.
• Medvetenhet. Nej, jag hade inte behövt fem jobb. Min ekonomi hade klarat sig hyfsat ändå. Men jag gillar att jobba och utvecklas på det sättet. Plus att jag gillar de extra pengarna de ger. Men medvetenheten om att jag inte hade behövt det är viktig.
• Koll. Koll på mina rättigheter, med i alla fackförbund och en vägran att bli överkörd. Det gör att jag kan sätta emot när det ställs orimliga krav på mig i arbetet.

Och mitt sista tips: Gör inte som jag. Ha inte fem jobb om det inte är absolut nödvändigt för att du ska klara inkomsten. Arbetsmarknaden ska inte vara så här. och det är skevt när detta betraktas som normalt.


Då går vi över till ideellt engagemang.

Denna är så svår för det finns ofta inget roligare och mer givande än att ha mycket att göra på fritiden och att engagera sig i alla föreningar, alla konvent och alla klubbar samtidigt! Är du samtidigt en driven människa som får saker gjorda så kommer förfrågningarna att komma i en stadig ström.
Det är så lätt att säga ja till allt och sen sitter du där med två egna konvent, tre funktionärsroller och medlem i fem olika föreningsstyrelser. Och alla berömmer dig och du får creed på sociala medier för hur grym du är och du trycker undan tröttheten och tar på dig mer. Lägg därtill att du vill bygga upp din profil i sociala medier och hoppar på alla chanser du kan för att vara med och prata om ditt engagemang.

Detta.kommer.bränna.ut.dig.

Det låter så jädra trist och tråkigt när jag säger detta men det måste sluta.
Stressen och pressen på att göra mest och vara den som är mest awesome på alla punkter i kombination med myten om att en måste bygga sitt eget varumärke på sociala medier för att lyckas gör att ideellt engagerade, och då framförallt unga, bränner ut sig och smäller rakt i in i väggen.

Och det är inte engagemanget som är skadligt utan just pressen att göra mest engagemang, att vara den som styr upp och vara den som alltid finns tillgänglig.

Så här är mina tips för hur du undviker just det:

• Prioritera. Välj vilka delar av ditt engagemang du brinner för och lägg din energi där. Du behöver inte göra tusen saker för att det ska bli bra.
• Sprid dig inte för tunt. Lägg din energi på en eller två föreningar/konvent/klubbar. Det kommer bli mer kvalitet på ditt engagemang och du kommer själv att bli mer fokuserad på det du gör vilket gör dig gladare.
• Våga säga nej. När folk frågar om din hjälp med att arrangera eller göra saker, våga säga nej. Du kan inte ensam styra upp allt i världen men du kan ge de råd för hur de ska lyckas. Men låt det inte heller bli så att du sitter fyra timmar varje vecka i skypemöte för att guida de genom saker. Sätt en gräns för dig själv, både för din skull med också för andras. (För om du inte gör saker kanske inget blir gjort men å andra sidan så kanske det blir en sporre för andra att göra saker.)
• Fuck ditt eget varumärke. Pressen att finnas på sociala medier är stor och du ska vara bäst. Men skit i det och var på sociala medier för din egen skull och framförallt, var den du är och inte någon debattör för att det förväntas av dig. Jag finns t ex nästan överallt på sociala medier men jag postar mest kattungar och uttrar på twitter - av den anledning att det roar mig. Debattera gör jag på min blogg för att jag älskar att skriva men jag ser det aldrig ever som ett krav.
  Och det ska inte du heller.
• Sätt dig själv först. Ingen blir glad för att du bränner ut dig och ingen kommer tacka dig när du går in i väggen. Så därför ber jag dig, våga ha egentid, våga säga nej, våga släppa kontrollen och våga sätta stopp. 

Så det var mina tips, både för arbetslivet och för ideellt engagemang. Det kokar egentligen ned till att våga stanna upp och våga säga nej, ha koll på dina egna behov (äta, sova, vila och egentid) och att se vad som är en nödvändighet (som inkomst) och vad som kan skäras bort.
Men också att ha en bra balans så att ditt liv innehåller lika delar nödvändiga saker (som jobb) och lika delar roliga saker (som ideellt engagemang) men att det inte får bli för mycket.

Har du aldrig en enda dag eller kväll helt för dig själv utan jobb eller saker inplanerade är det en rätt tydlig varningssignal.

Om jag ska ge ett allra sista råd så är det väl detta att det är en värld av skillnad på vad du vill, vad du kan och vad du orkar.
Och mina tre cent är att du behöver inte kunna allt (mycket lär en sig längst vägen) men du måste orka med allt och om orken inte finns så spelar det ingen roll hur mycket vilja eller kunskap du har. Det kommer bli pannkaka och ett styck utbränd människa.
Inget jobb eller ideellt engagemang är värt din hälsa om du kan undvika det.
Du är inte en sämre människa för att du inser dina egna gränser och sätter stopp. Det kan kännas så när du ligger och gråter över hur värdelös du känner dig som inte orkar allt. Men efter en tid så kommer du inse hur jädra rätt du gjorde.
Du är en starkare människa som vågar ta hand om dig själv.

Egentid är tid då du inte gör något. Som mest äter en burk nutella.

Vila i frid Jonghyun

Under gårdagen så fick jag reda på att Jonghyun från Kpop-gruppen SHINee hade dött. Och det var och är väldigt troligt att han tagit livet av sig.

Kim Jong-hyun, även känd som bara Jonghyun, blev 27 år gammal.

Det bröt hela min värld på ett sätt och jag skrev följande på Simon & Martinas sorgepost till honom.

“This hit me so hard. So sad, angry and upset. The first thing I thought was that I hope that he found peace from everything. Then overwhelming sadness over how lonely and desperate he must have felt.
Depression really is so hard to battle and live with. Just heartbreaking.”

Shinee har inte varit mitt favorit K-popband men jag tror de har varit nummer två efter Big Bang. Jag beundrade de för deras fantastiska danskunskaper och för hur bra de var på att sjunga. Och just med sången lyste Jonghyun som starkast. Hans kraftfulla, vackra röst ihop med hans utstrålning. Det var fantastiskt att se och lyssna på.

Men det som inte syntes var att han mådde väldigt dåligt och igår tog han livet av sig efter att ha messat till sin syster.
Han blev bara 27 år gammal och det gör så ont att tänka på hur ensam han måste ha känt sig.

Psykisk ohälsa suger och detta med depression och dåligt mående är inget nytt. Men just K-pop-industrin har en historia av att sopa det under mattan när det gäller idoler som mår dåligt.
Från Park Bom som blev paria när hon blev involverad i en ”drogskandal” som i själva verket gällde tabletter hon tog mot sitt dåliga mående för att kunna hantera en nära väns död till T.O P som hamnade på sjukhus efter att ha överdoserat för att kunna hantera sin stress och sin oro.
Och nu Jonghyun.

Jag hoppas att Kpop-industrin tar detta på allvar och ser vilken otrolig press deras artister lever under och att det inte längre kan gömmas undan.
Jag har sagt det så många gånger förut men psykisk ohälsa måste tas på allvar och framförallt får den inte viftas bort under ett sken av att det är ett fel hos individen.

Det behövs hjälp och stöd från vänner, familj och jobb samt framförallt en förståelse från samhället.

Ibland hjälper inte ens det.

All kärlek och stöd till Jonghyuns familj och till dig Jonghyun, jag hoppas att du har frid och fått den ro du sökte.

Tack för allt Carrie Fisher

Det har tagit mig så lång tid att ens orka sätta mig ned och skriva detta.

Carrie Fisher gick bort den 27 december och för mig var det som att något bara slocknade. Jag och min partner tillbringade kvällen hoprullade i soffan, ledsna och tomma.
Kanske är det konstigt att vi reagerade så starkt när det bara handlade  om en känd person som dog men det finns orsaker till varför( det har jag skrivit mer om här) men Carrie Fisher betydde så mycket för oss båda.

Carrie Fisher var en av mina första kvinnliga förebilder i rollen som Leia i Star Wars. Hon var en person ja kunde se upp till, någon som jag kunde vara när jag och mina kamrater lekte. Hon var en utforskare, en ledare, en hjälte och så många olika saker på en och samma gång. Jag kunde vara henne i klänning och i byxor.
Hon var den absolut coolaste karaktären i episod 4, 5 och 6. Utan tvekan och utan någon tävlan alls.
Jag blev mer än glad när jag hörde att hon skulle komma tillbaka till episod 8 och att få se henne där som general och ledare än en gång gjorde mig tårögd.

Men trots att Carrie Fisher betytt så mycket för mig i sin roll som Leia så har jag sett väldigt få andra filmer hon varit med i. Mycket för att det inte var storfilmer eller så var det filmer som jag helt missade.
För mig så var rollen hon spelade Leia och ingen annan.
Något jag däremot kände till var hennes öppenhet om sin psykiska ohälsa. När jag först fick reda på hur öppen hon var med sin bipolaritet och sina problem genom åren så växte hon ännu mer för mig.
Det krävs enormt mod och styrka för att orka vara så öppen som hon var och ännu mer för att ha en sådan enormt kaxig attityd till det och kunna fortsätta prata.
Hon stack ut bland många stjärnor genom att vara sig själv och visa att det är okej att inte vara hel eller perfekt.
Vetskapen om det gjorde henne ännu viktigare för mig.

Jag och Dan gjorde nyligen ett helt eget podavsnitt om Carrie Fisher för vår nya podcast Hard Nerd Cafe och jag känner att jag där sagt mycket av det jag kände och känner för henne. Lyssna gärna på det men stark varning för gråt.

Men slutligen vill jag bara säga: Tack Carrie för allt du var, för verkligen allt. Tack för att du gav mig Leia, tack för att du var dig själv.

Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Jag har genom åren skrivit väldigt mycket om våld i nära relationer. Från början skrev jag bara för mig själv, det var det ett sätt för mig att hantera mina egna upplevelser och på något sätt arbeta mig til en punkt där jag kunde acceptera vad som hänt.
 Sedan började det komma in mail, PM på twitter och facebookmeddelanden från andra tjejer som upplevt våld i nära relationer och som gått igenom samma kurva som jag. Det kom även in mail från tjejer som blivit våldtagna men som kände igen sig i det jag skrev.

Som hade upplevt samma victimblaming, som känt sig lika svikna, som tvingats hantera tusen stadier av ångest, rädsla och ork att ens komma ur sängen varje dag.
Någonstans här insåg jag att mitt skrivande hjälpte andra. Inte bara i att de hittade någon som de kände igen sig i utan att de tyckte att det var bra att jag sade ifrån.
Så jag fortsatte skriva om min syn på förövare, om offer och hur vi hanterar detta, främst inom lajvsverige men även i den verkliga världen. Fortfarande mycket för min egen skull men även för de som skrev och skriver till mig.

Någonstans så vill jag på ett sätt sluta skriva om detta och jag hoppas att jag ska kunna slippa skriva om ämnet under 2017 och framåt. Inte för att det slutat vara viktigt, tvärtom, det är mer viktigt än någonsin.
Men för att jag känner att jag snart har sagt allt. Och jag har så mycket annat för mig, någonstans känner jag att jag bara vill äga en del av mitt liv nu åt mig själv, Svart, fnatten och att se världen.
Så jag gör så att jag lägger allt jag skrivit genom åren på ämnet här i ett samlingsinlägg. Det blir praktiskt och enkelt att hitta, både för alla som söker sig till min blogg men också för mig själv.
Det är inlägg som rör våld i nära relationer men även våldtäkter och sexuella övergrepp. Merparten är skrivna av mig men det finns ett gästinlägg och även några sammaställningar av bra twitterranter.
Från det senast skrivna hela vägen tillbaka till 2012.

• Till dig och till er jag inte ser
• Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon
• Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare
• Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega
• Tänk inte som en våldtäktsman
• Kvinnofridsmyten - Får vi be om största möjliga tystnad (bokrecension)
• Oskyldig tills motsatsen bevisas?(Gästinlägg)
• Aquariussyndromet och psykisk ohälsa
• Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning - En svår balansgång
• Feministisk solidaritet
• The chain of skuldbeläggning
• Försvar av förövare och kvinnovåld
• Konsten att inte vara en domstol i lajvsammanhang
• Kvinnoregistret och ett krossat förtroende
• Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp
• Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare
• Alla känner ett offer och ingen känner en förövare
• Män som misshandlar kvinnor ska inte kriga i mitt krig
• Alla män, även du, ansvarar för våldtäkterna
• Ingen relationsform skyddar mot våld i nära relationer
• Livserfarenhet del 2:Att skydda en kvinnomisshandlare och snacka skit om offret
• Livserfarenhet del 1: Hycklande människor i mitt liv
• Ett fult sätt att trampa på folk
• Psykisk misshandel

Det har blivit en del skrivande om ämnet och allt runtomkring senaste åren. Det som började som min historia blev även andras, det blev större och viktigare.
Känner jag världen rätt kommer jag säkert få skriva om detta igen, mycket eftersom människor tycker det är en bra sak att skuldbelägga offer och inte kunna hantera förövare i vänkretsen.
Men jag hoppas att det dröjer några månader i alla fall.
Till sist, ni som skriver och hör av er, fortsätt med det om ni vill. Jag kommer alltid att stötta er och finnas här.

Jag önskar ingen att drabbas av det som hände mig.
Men jag har blivit en starkare människa av det jag lärt mig.

Aquarius-syndromet och psykisk ohälsa

Detta med att vi ska prata om att man ska våga prata om att må dåligt, Det provocerar mig något enormt just nu.

Det delas så mycket länkar om att man ska våga prata om att må dåligt. Så många jag ser som delar, som uppmuntrar och som säger att "OMG så hemskt, vi måste börja prata om psykisk ohälsa!" Min reaktion är: "ja vi måste börja prata men kan ni då ta och lyssna?"Jag tittar på de som delar och vet att det är en tredjedel som kommer stå vid de vackra orden. Resten delar för att visa att man tycker rätt eller tror rätt.

Låter det hårt?
Ja det kanske det är. Men jag har tröttnat på att bli uppmuntrad att prata och sedan få en spark i ansiktet av vänner som inte vill hjälpa.

De som vänder sig bort, de som frågar om de kan göra något och sedan bara är tysta.

De som viskar bakom min rygg om ens mående men sedan viker undan med blicken så fort man ses.

Det finns en stående regel: Prata med, inte om mig. 
Seriöst, hur svårt ska det vara?

Det finns något jag kallar för Aquarius-syndromet. Det är baserat på den otroligt känslosamma och starka låt “Easy to be hard” ur musikalen Hair och eftersom “Easy to be hard”-syndromet låter inte lika bra som Aquarius-syndromet så bytte jag namn på det en smula. (Aquarius är även det en låt från musikalen Hair
I filmversionen av Hair så sjungs sången av Lafayettes fästmö( Cheryl Barnes) när hon söker upp Lafayette och konfronterar honom med det faktum att han lämnat allt hemma vind för våg, inklusive henne och deras unge son, för sitt nya liv.

Det är ett av de numren jag minns bäst från filmen, mycket för att Lafayette är så uppenbart obekväm med att hon och deras son dyker upp och han kan verkligen inte hantera att bli konfronterad med att han bara drog, det faktum att han tog den lätta vägen ut och  det största; att han vägrar låta de vara delaktiga i hans nya liv och inte kan hantera att han sårar dem.

Hela klippet kan ses här

Nåväl, Aquarius-syndromet är min benämning på när man hamnar i fällan “Jag brinner för världens orättvisor och alla som far illa men fuck it, det är så svårt att hantera vänner som mår kasst så jag gör inte det. Jag bemöter de heller med tystnad och lastar de för att de är jobbiga. Men jag är ändå en bra människa för jag bryr mig!”

Det är klart att jag förstår varför man faller för Aquarius-syndromet.

Hur jädra svårt det är när misär och vänner svåra situationer hamnar i knäet på en. Det är jättesvårt och inte alltid lätt att orka bry sig. Man har egna problem, egna bekymmer.

Men det är skillnad på vilja och ork och jag har så svårt för de som ler lite medlidande och säger att de bryr sig men ändå inte bryr sig om att dra upp en vän som drunknar.

Samhället sviker och tro mig, det kan jag hantera. Men jag blir trött på vänners svek och jag önskar att ni kunde förstå att det som dödar mig, det är just ni. De vänner som hycklar och som vägrar förstå.

Ni som säger att ni aldrig skulle blunda för någon som mår dåligt men som vänder er bort när en vän mår dåligt.

Du som sa att jag inte gjorde något för att må bättre och att jag bara var arg.
Detta var precis när jag fått reda på att polisen slarvat bort min polisanmälan och att jag var tvungen att göra om allting igen. Efter att en polisman skrattat åt mig och sagt “Lite bråk har man väl i alla förhållanden?”

Du som sa att ingen skulle tro mig för att jag bara var en instabil liten flicka.

Är det konstigt att jag kanske var instabil och grät konstant efter fem år av att ha fått sin självbild nedbruten till noll?

Du som sa att min värld var svart och din var ljus. Att du inte kunde relatera och att jag var svår. Jag ville aldrig att du skulle relatera, det jag bad om var bilder på söta kattungar.
Du som sa att folk blir rädda när jag pratar om mitt mående och att min ilska och ledsenhet skrämmer bort folk

Är det så svårt att se att jag är som människorna gjort mig?

Ta ett jävligt destruktivt förhållande med psykisk misshandel, lägg till lite fysisk misshandel och en kamp att fungera i den verkliga världen samt krydda med vänner som svikit för mycket och jag lovar dig - Du hade inte heller varit den gladaste kniven i lådan.

Men det finns så många ljuspunkter med.
Du som alltid svarar på mina samtal, som gick och går först och som bygger en arme.
Du som skickar mig paket med kakor och böcker och ett handskrivet brev fyllt med kärlek.
Du som ger mig babyugglor och kaniner när jag är en boll i soffan av ångest.
Du som skickar kort med soliga blommor och som alltid piggar upp, oavsett tid.

Du som är min Sam och som är beredd att slå världen på käften för min skull.

Och så många fler; 
Ni vackra vänner som vet och förstår att mitt trauma visserligen är en del av mig men det är inte allt. Ni som lyssnar och som ser mig bakom min trasighet och som vet att jag är en människa som vill leva ett vanligt liv. 
Ni som jag spelar spel med, skrattar med, ser på serier med och ni som jag jobbar med.
Ni som låter mig vara mig själv. Ni som inte bemöter mig som en pestsmittad människa.
Ni gör mig starkare och jag finns där för er. För det är så jag funkar, de som står upp för mig och stöttar mig, er kommer jag att skydda och slåss för.

Vi behöver prata om psykisk ohälsa men kanske behöver vi mest av allt prata om hur vi bemöter dem som orkar prata om det. Det gör vi inte med tystnad, bortvända ryggar eller falska löften om att finnas där.

Ta en funderare över hur du reagerar när någon vän pratar om sin psykisk ohälsa.

Backar du? Eller står du genom en storm som kommer blåsa över?

Som sagt, det är inget fel i att inte orka hantera en väns psykiska ohälsa. Men det är ett stort fel i att hyckla om att man säger sig vilja stötta och sedan inte vilja göra det.

---Tillägg:
Jag skrev det i inlägget i somras och sen har det blivit liggande. Men på ett sätt var det bra att det fick vänta för min sommar har varit så läkande och bra på många sätt. Framför allt så har det givit mig tillbaka en del av tron på världen i form av underbara kollegor och chefer som frågar hur man mår och klarar av att det inte är så bra. Det får mig att tro på världen, kanske inte mycket men en smula.

Kan vi börja prata mer om depression och självmord nu?

Idag väcktes jag till beskedet om att skådespelaren Robin Williams har dött. Vidare läsning sa att polisen misstänkte att han begått självmord. Han blev 63 år.
Människor dör hela tiden. Att folk begår självmord är inget ovanligt det heller. När en känd person väljer att göra det ger det ett gensvar på internet som är helt otroligt.

Jag ser twitter fyllas med minnen och hyllningar till en fantastiskt mångsidig skådespelare. Men också den ständiga frågan, Varför? Vilken är orsaken till att någon begår självmord och varför tar en så hyllad skådespelare sitt liv?
Svaret vet väl bara Robin själv.

Men oavsett skådespelare eller helt anonym person så finns det en genomsam nämnare i jakten på svaret till Varför?

Personen mår inte bra.

Enligt uppgifter från Robin Williams agent så led han av depression i kombination med olika missbruk.
Jag blir arg och ledsen när jag ser folk som på facebook och twitter säger att man är svag och feg som tar självmord. Att man inte orkade och att man gav upp.
Låt mig göra en sak klart (som jag egentligen inte borde behöva säga): Depression är en överjävlig fiende att slåss emot. Den påverkar hela ditt liv, den bryter ner dig bit för bit och tar din livslust och din vilja ifrån dig.
Jag har själv under flera år nu varit inne i en depression. Jag är lyckligt lottad, jag fick extremt bra hjälp av vården, både med terapi och mediciner, och kan idag fungera rätt normalt trots min depression. Eller ja, jag kan jobba och ha ett hyfsat socialt liv. För det är jag evigt tacksam.
Vanliga argument jag brukar höra är depression kommer på tal är: "Men du verkar jämt så glad" eller " Men kan du inte bara sluta tänka på det?"
Detta är så otroligt ledsamt och kränkande att höra.
Depression är inget state of mind och något man väljer, det är en sjukdom. Det är något som är ständigt närvarande och det gör att man har bra dagar och dåliga dagar. Men de bra dagarna innebär inte att man beslutat sig för att skita i sin depression, de bra dagarna är de då man inte vaknar med ångesten bultande i halsen.
Och grejen med en depression är att man kan inte klara av den på egen hand, man behöver hjälp och behandling. Hur sedan den hjälpen och behandlingen ser ut varierar från person till person.

Det viktiga att komma ihåg är att en person kan verka glad men skrika på insidan. Det är viktigt att inte säga att en person som tog livet inte hade orsak till det. För det vet vi inget om.
Det spelar ingen heller ingen roll hur lyckad eller framgångsrik en person är, man kan fortfarande lida av psykisk ohälsa och inte vilja leva.
Och värt att komma ihåg att vi människor är enormt duktiga på att låtsas vara glada. För i dagens samhälle så ska man inte må dåligt, man ska inte vilja dö och man ska palla allt.
Vill man lyckas så är det bara att bita ihop och le tills du blöder i munnen, det är signalen från samhället och världen.

Jag vet ingenting om hur Robin Williams mådde när kameran stängdes av eller hur han var med sin familj. Men jag känner samma sak som jag gör när jag läser om vilket självmord som helst.
Nämligen att vi måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa, om depression och självmord.
Vi måste bli bättre på hantera och inte sticka huvudet i sanden och säga att "Hen verkar ju må bra nu, låt oss inte prata mer om det."
För det skapar en ensamhet utan dess like och en oförståelse för varför någon vill ta livet av sig.

Robin Williams, du kommer saknas och jag tackar dig för skratt och tårar. Second star to the right and straigth to the morning, Pan the man

En av alla twitterkondoleanser till Robbie Williams., denna gav mig tårar i ögonen.