Black Panther och varför den är så viktig

Nedanstående inlägg kan vara fullt av spoilers så läs på egen risk

I helgen var jag och Svart äntligen och såg Black Panther. Jag har sällan varit så exalterad över en film. Ända sedan jag såg Black Panther dyka upp på vita duken i Captain America: Civil War så hoppades jag på en egen film för honom och när det blev klart att det skulle bli så jublade jag högt.

Nu var det dags och den stora frågan var: Skulle den hålla måttet? Skulle det bli allt jag hoppades på? Skulle jag gråta eller skulle jag känna en stumhet som längtade efter mer?
Viktigare ändå var allt som jag kände stod på spel utåt, hur skulle en film med en mörkhyad superhjälte i huvudrollen bli mottagen och om den inte var bra - Skulle det då heta att världen inte var redo för detta än?

Mina stackars nerver.

Men när vi väl satte oss den fullsatta biosalongen och filmen gick igång så visste jag redan efter en kvart att detta skulle bli bra och när filmen var slut visste både jag och Svart att vi sett ett stycke ren filmhistoria.

I Black Panther får vi återse T'Challa, kung av Wakanda och även känd som superhjälten Black Panther. Vi får ta del av Wakandas historia och se hur landet genom sin rika tillgång på vibranium  kunnat utveckla en överlägsen teknologi som gjort att invånarna kunnat leva i fred och välstånd. Samtidigt med detta har Wakanda dolt sina tillgångar genom århundraden och de har därmed lyckats att hålla sig utanför den katastrof som drabbade Afrika genom slavhandel och kolonisation och senare även krig och fattigdom.
Men tiderna är nya och T'Challa ställs inför valet att bevara Wakanda och folket som lever där genom att fortsätta hemlighålla landets rikedom eller att göra den känd för resten av världen.

Och jag känner redan när jag skriver detta att tårarna börjar komma igen. För det är svårt att hantera alla känslor som filmen framkallar genom att bara beskriva handlingen.

För Black Panther är så mycket mer än en superhjältefilm och jag ska återkomma till varför senare i texten.
Men först måste jag prata om personerna vi får möta i filmen!
För det första är nästan hela rollbesättningen mörkhyad med afrikanskt ursprung och det är så härligt att se. Vi har... ehum... tre vita personer med (varav en är Stan Lee och där två har varit med i tidigare Marvelfilmer) men de har alla biroller och ingen av de tar över filmen och räddar dagen.
Hurra för att vi slipper det (för oj vad jag är trött på konceptet "vita-människor-räddar-främmande-kulturer-och-är-bättre-än-alla" )

Först och främst får bi lära känna T'Challa, spelad av Chadwick Boseman, mer och här blir han en riktigt och mångfacetterad person. Chadwick Boseman gör verkligen en strålande rollprestation och jag är så nöjd med att han får utveckla den roll han lade en stabil grund för i Captain America: Civil War. Som kung, superhjälte och människa som ska leda sitt rike och samtidigt hantera omvärlden så växer han och jag känner verkligen med ansvaret han får axla.
Stabilt och bra!

Chadwick Bodeman som T'Challa.

Vi blir också introducerade till en rad KICKASS kvinnor från Wakanda.
Vi har Nakia, spelad av Lupita Nyong'o, en ung kvinna från en av Wakandas fem stammar. Med en bakgrund som spion som varit ute och sett världen så brinner hon för att utplåna orättvisor. Hon ärm är både smart, kapabel och duktig på att slåss. Samt duktig på att slänga käft.
Sedan har vi Okoye, spelad av Danai Gurira, general för den kvinnliga (!!! JA NI LÄSTE RÄTT!!!) elitstyrkan Dora Milaje som tjänar som T'Challas livvakt. Hon är tystlåten, extremt stolt av sig och en jäkel på att slåss med nästan allt.
Jag kan inte nog understryka vikten av dessa två kvinnor och hur mycket de gör för filmen.
Men tätt efter dessa kommer det tekniska geniet Shuri, spelad av Letitia Wrigth, som är T-Challas kaxiga lillasyster. Inget är för svårt för henne, vare sig det gäller kirurgi eller att utveckla ny teknologi och det känns heller inte som att hon är rädd för något. Nämnde jag att rollen är 16 år? BAM!
Sist men inte minst har vi Ramonda, spelad av Angela Basset, drottningmodern för Wakanda som med stadig blick och goda råd följer landet och dess invånare i utvecklingen.

Nakia/Lupita Nyong'o, Shuri/Letitia Wrigth och Okoye/Danai Gurira.

Så vi har en film där nästan alla är mörkhyade och där vi dessutom har en stor del kvinnor i framträdande roller.
Det är fantastiskt.
Så ja, filmen klarar mer än väl Bechdel-testet (som innebär att en film måste ha två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra och samtalet ska handla om något annat än män.)
Det klarar även sexiga lamp-testet (som bedömer hur relevant en kvinnlig karaktär är för en film, kort sagt, om du kan ta en av de kvinnliga karaktärerna och byta ut henne mot en lampa så är det kört).
Och det behöver knappast nämnas att filmen klarar Chavez Perez-testet som innebär att två icke-vita karaktärer ska prata med varandra i en film om något annat än brott.

Och därmed går vi in på en annan aspekt av filmen nämligen porträttering av en kultur bestående av mörkhyade.

Jag älskar verkligen Wakanda och hur landet porträtteras. Jag älskar hur vi får se en kultur bestående av mörkhyade och där den kulturen är både fredlig och mer teknologiskt avancerad är någon annan i världen samtidigt som det är en kultur som har behållit sina rötter. Det är inte en klassiskt vit kultur där filmskaparna slängt ned mörkhyade människor utan det är en kultur som helt och hållet är afrikansk och stolt ut i fingerspetsarna. Det är kultur som i sin stolthet, sin elegans, jämställdhet och i sin skönhet får mitt hjärta att dra ihop sig av glädje.

Musiken i filmen spelar väl på alla mina känslor med där rapmusik vävs ihop med trummor och sång. Det skapar en bild av något nytt, något gammalt och något som är så unikt och fyllt med stolthet.

Sen kan vi analysera det faktum att vi har en kultur bestående av mörkhyade som är den mest teknologiskt avancerade på jorden,där det råder full jämställdhet mellan könen och som kan utveckla avancerade supervapen - men väljer att fokusera på fred och välstånd.

Hur som helst, Wakandas välmående kultur ställs mot realiteterna som afrikaner över hela världen lever i och det resulterar i en briljant djupdykning i hur viktigt det är med både kultur och rätter men även hur en hel världs syn på ett folk resulterar i en rasism som inte ger något annat än hat och avsky.

Filmen gör en klar och brutal poäng av att lyfta fram den verklighet som många mörkhyade och här främst afrikaner lever under idag i en västvärld präglad av rasism och på många håll fattigdom. Lägg därtill den stämpel på sig av ett vitt samhälle som dömt ut de som hopplösa och okunniga vilket leder till att den enda framtiden verkar vara brottets bana.
Att våga lyfta denna bild och poängtera hur fel den är och de faktorer som lett till detta, det ser jag nästan aldrig i en stor film.
Och genom viljan att göra detta så undviker filmen effektivt att falla i stereotypa porträtteringar av mörkhyade. Det blir inte en sur eftersmak i munnen när det görs en poäng av en karaktär som planerar brott och smugglar vapen eftersom vi får hela bilden och detta bottnar ur en desperation mot ett samhälle som redan på förhand dömt ut en.
Bara för hudfärgens skull.

Det är den här balansen och viljan att skapa nyanser och samtidigt visa en brutal verklighet som filmen blir mer än vara en superhjältefilm.
Det är här filmen berör mig som mest för de teman som Black Panter berör är otroligt gripande och det är den verkliga historien för mig.

Det är en historia om ett folk som är splittrat över hela världen och där stolthet över kultur och arv blandas med traumatisering och en rasism som inte går att komma ifrån. Det är en historia om vägval, om familjeband och om att känna att våld är det enda som världen ger till ett folk för det ges ingen annan väg ut.

T'Challa och Killmonger/Michael B Jordan.

Här måste jag lyfta upp Killmonger, spelad av Michael B Jordan, som är filmens antagonist. Herregud, vilken mångbottnad och komplicerad karaktär och som är en skapelse av den värld där rasism är standard. Jag grät så mycket och jag vill gråta nu med för hans skull. För allt trauma, för allt hat och för all ilska som han bär på.
Jag känner så väl igen den för hur ofta har inte jag själv känt den ilskan? Den där jag vill slå näven i väggen och vråla efter att återigen fått känna på hur det är bli spottad på och få rasistiska tillmälen efter mig. Den där ilskan som bottnar i desperation, sorg och ensamhet.
Jag känner igen den för jag vet hur det är och just därför rör hans historia mig mest.
Den balanseras upp så väl mot T'Challa och jag känner igen mig i hans resonemang med. Jag har själv rabblat just det mantrat: Att när de spottar på oss måste vi vara bättre.
Killmonger och T'Challa är två sidor av samma mynt där båda är resultatet av de världar de levt i, en i främsta landet på jorden där alla behandlats lika och en i en värld där han fått kämpa för varje andetag och där hans hudfärg varit markören för hur långt han kunnat nå.
Jag älskar varje scen de har ihop

När jag skriver det här så kan jag fortfarande inte förstå hur en film lyckats få in så mycket nyanser och väcka så mycket på bara 134 minuter.

Då har jag inte hunnit gå in på den sista punkten och det är representation.

Jag tjatar om detta så ofta, just om vikten med representation, särskilt när det gäller rasifierade och mörkhyade.
Men jag tjatar om det för att det är en av de viktigaste sakerna som finns för att vi ska kunna förändra världen.
Att jag får se mig själv på vita duken och se min hudfärg i andra roller än offer eller reducerad till en stereotyp - det får mig att växa, det får mig att känna att jag kan göra vad som helst och det ger mig styrka de dagarna då jag är som mest tunnhudad och inte orkar med rasism.
Black Panther sparkade med sin representation och sin respektfulla skildring av en kultur in väggar av fördomar och hat som stått i århundraden. Det står fortfarande väggar kvar men denna filmen gör enormt mycket för mig.

Jag tror att den gör mycket för andra mörkhyade med. I den fullsatta biosalongen så var vi en majoritet mörkhyade i alla åldrar, det varierade från medelålders par till grabbgänget som åt popcorn en bit ned till de tre tjejerna i hijabi till en familj med flera barn.
Vi var i majoritet och alla satt som klistrade under filmen. Tysta och fokuserade och helt inne i en film som betydde så mycket.

Representation. spelar. roll.

Mitt slutbetyg blir följande: Ett filmhistoriskt mästerverk. Black Panther är helt enkelt så bra. Jag kan inte kalla den för något annat än ett mästerverk. Den tar plats i mitt hjärta tätt intill Rogue One
Den är så mycket mer än bara en film om en superhjälte utan det handlar om politik, livsval och om kulturellt arv. Den handlar om stolthet och om vår dåtid och vår nutid. Den pekar ut riktningen för vår framtid och det är en framtid som visar att vi kan och vill mer än det samhälle som byggs nu där rasism frodas och segregering bygger ute människor.
Det är en film där jag får se mina mörkhyade hjältar ta plats och det i en kultur som är överlägsen alla andras utan att det blir till en spegling av ett vitt samhälle.
Det är en film som lämnade mig med så mycket känslor och samtidigt en tomhet över hur hur betydelsefull filmen är.
Och en känsla av att undra varför det inte gjorts förut.

Mer läsning på temat:

• Varför det är så viktigt att prata om representation, strukturer och vithetsnorm
• Rogue one och vikten av representation

• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation

• Vikten av representation (#OscarsSoWhite)

• Vithetsnormen och att sticka ut

Star Wars episode VIII - The Last Jedi

Så var det äntligen dags. Den 13 december grydde och med det premiären fär Star Wars: The last jedi.
Och som jag har väntat. The Force Awakens gav en så lovande nystart på Star Wars-sagan som gav mig mersmak och en vilja om att se mer episka rymdsagor. Rouge One gav ännu mer bränsle (och tårar) på den elden så jag var minst sagt peppad inför den här filmen.
Men jag hade också så mycket oro ihop med min pepp.

Skulle det blir en upprepning av The empire strikes back?
Skulle vi få svar på våra frågor om vem Rey var?
Och det viktigaste: Skulle porgsen vara lika söta som i trailen?

Ja, ni hör jag, jag har fullt fokus på det viktigaste.

Varning för att det kan bli massivt med spoilers nedan vilket jag ber om ursäkt för. Men ni har blivit varnade och vill ni inte bli spolade så vänta med att läsa detta!

Så alla som läser vidare är okej med spoilers?

Bra, då kör vi!

Först och främst så är detta en rätt mörk film. Medans The Force Awakens bjöd på episkt rymdkrig och massor med nostalgitrippar i form av återseenden och små eastereggs samt en underbar cliffhanger så är detta en film med många små historier, mycket saker som ska sammanstråla, en personlig uppgörelse med besvikelse och hopp och framförallt en insikt i hur kriget påverkar människorna utanför de två fraktionerna.
I form av mörker och desperation är det ingen Rogue One, inte på långa vägar, men den har en svärta som ger ett bra djup till resten av berättelsen.

Så vad handlar den om?

Filmen tar vid exakt där den förra slutar. Rey möter Luke på hans ö mitt ute i havet vilket inte är så överraskande och det inleder en av filmens trådar där Rey lär sig mer om kraften, sig själv och varför Luke gömmer sig från allt i universum.
Vi får även genom Rey lära oss mer om Kylo Ren och hur det gått för honom.
På den andra tråden så går det riktigt dåligt för rebellerna. På nivån att det faktum att de lyckades förstöra First Orders främsta vapen i The Force Awakens känns som att det varken skulle gjort till eller från.
För oavsett megavapen eller inte så har First Order tagit över typ alla planeter och rebellerna är inte mer en än pytteliten spillra som tvingas fly ute i rymden.
Här möter vi igen Finn, Poe och general Leia (fuck mitt hjärta gör ont) samt nya karaktären Rose Tico och får följa hur de hanterar det faktum att inget verkar gå deras väg.

På ett sätt är handlingen rätt lik The Empire Strikes Back men på ett sätt inte. För skillnaden här enligt mig är att The empire strikes back så gick det på röven för huvudkaraktärerna hela tiden med trasiga rymdskepp, tillfångatagande och tortyr medans det i The Last Jedi så går det på röven för rebellerna som helhet och våra hjältar går hyfsat oskadda ur det hela. Fokus i misären ligger på de små människorna här och det skapar en skillnad som ger ett bra djup till sagan.
Det märks främst i:

• Öppningsscenen med rebellerna där mängder av folk dör i drivor. Hej och hå vad mörkt det blev.
• Canto Bight och den enorma konstrasten som visas där. Både för folk som lever i fattigdom men även hur krigsindustrin har påverkat allas liv och kanske inte på det mest självklara sättet. (Min vän Liv har i övrigt skrivit en fin recension om boken som handlar om just Canto Bight)
• Hur militärkommunikation fungerar och att det inte handlar om att vara hjältar hela tiden (Ja, Poe, jag tittar på dig. Men jag älskar dig ändå )

Och på tal om Poe... hur fungerar karaktärerna i den här filmen?

Ja vi får mycket karaktärsutveckling för en del och mindre för andra men viktigast av allt är att vi får en ny huvudperson i form av Rose Tico (spelad av Kelly Marie Tran). Genom henne får vi in ett nytt perspektiv i sagan som är den helt vanliga människan som har engagerat sin i rebellerna som mekaniker och vars berättelse visar på hur svårt det är att överleva i en värld där det enda som räknas är pengar.


Genom henne får Finn (spelad av John Boyega) lite mer kött på benen och han får ett syfte och ett mål som gör att han denna film går till att kunna se varför rebellrörelsen är viktig. Han slutar springa och kämpar, hurra!
Men tillbaka till Rose Tico, jag älskar karaktären och det gör det inte mindre episkt att Rose Tico är den första karaktären med asiatiskt bakgrund som får en huvudroll i Star Wars-sagan. Skådespelerskan Kelly Marie Tran är asiatisk-amerikansk, där hennes föräldrar är från Vietnam, och hon sällar sig till ett Star Wars-universum som blir mer mångfacetterat för varje film.
Heja!

Vidare så bjuder Rey (spelad av Daisy Ridley) och Kylo Ren (spelad av Adam Driver) på superfint och känsloladdat spel. Varje ögonblick som de har på duken är så dynamiskt, samspelt och fyllt av energi så jag kom på mig själv att hålla andan.
Jag vill ge extra creed till Adam Driver som lyckas med att göra Kylo till en karaktär vom verkligen slits i bitar under sina känslor på ett sätt som syns i varje ögonkast och i varje uns av hans kropp.
Det var så här jag önskade att Anakin Skywalker hade porträtterats i Episode I-II.

Daisy Ridley är som alltid riktigt bra och hennes resa och interaktion med Luke Skywalker (spelad av Mark Hamill) är fylld med underbara ögonblick och viktigast av allt: Den får lov att ta tid och den stressas inte. Vilket är ännu viktigare eftersom genom hennes resa får vi även lära känna Luke på nytt. Det är en Luke som är bruten, trött och bara vill vara i fred men som ändå inte lyckas bli en karaktär som vältrar sig i självömkan. Jag är imponerad av Mark Hamill som verkligen lyckas med att få fram varje nyans i karaktären på ett fantastiskt sätt. Han vet att balansera upp alla sidor av Luke.
Och vi får mycket Leia (spelad av Carrie Fisher i hennes sista roll) och det är en Leia som vet att hon bär hela rebellrörelsen och hur illa det är. Det är en konst att kunna stå så samlad när världen rasar och hur Carrie lyckas med att göra Leia både till general och till människa rörde mig in i hjärteroten.

Ja jädar jag är nöjd med karaktärerna, jag är nöjd med den etniska mångfalden (DET FANNS EN FLERA RASIFIERADE PILOTER OCH FLERA RASIFIERADE KVINNLIGA PILOTER!!) och jag blir inte mindre nöjd över att filmen dessutom ger så mycket utrymme till kvinnor överlag och lyfter fram hur mycket de betyder och har betytt för framförallt rebellerna.
Vi får se det om och om igen i Rose, Leia, Rey och även i vice amiralen Amilyn Holdo (spelad av Laura Dern) som är riktigt kickass.

Och detta märks även i hur Star Wars behandlar de, inte som sköra blommor eller damsels i distress utan som människor med ett syfte och mål. För de som offrar sig och ser till att kampen går framåt i den här filmen är alla kvinnor. Det är coolare än något annat.

The Last Jedi är också en Star Wars-film som är mer humoristiskt än tidigare filmer i sagan. Och med humoristiskt menar jag inte slapstick utan främst att dialogen är rappare och innehåller mer självdistans än tidigare filmer men också att det finns en uppsjö av söta djur. Främst i form av PORGS men även i form av kristallrävar och sjökor.
Jag har inget emot söta djur så det funkar för mig! Mer porgs gör mig glad!

Det går inte att förneka att det är många plotttrådar under filmens gång men det fungerar utmärkt och de löper bra ihop under filmens gång. Men det är mycket att hålla reda på och det går i ett högt tempo. Tidvis kändes det som att åka på en jättehärlig berg-och-dal-bana där en inte vet när det kommer vara slut men åkturen är så spännande och pirrande att det inte spelar något roll.
Och trots det höga tempot så hinna det med mycket bra karaktärsutveckling och ett historieberättande som utvecklas på ett sätt som visar att nu tar sagan och går åt ett håll som är bortom nostalgitrippar och som kommer att stå på helt egna ben.
Jag är mer än nöjd med The Last Jedi och mitt hjärta har fått vad det ville ha.

Mer läsning på temat:

• Tack för allt Carrie Fisher
• Rogue One och vikten av representation
• Star Wars episode VII- The Force Awakens
• Trailern för Star Wars VII-The Force Awakens

Kimi No Na Wa..... Your name

Sent omsider har jag nu äntligen fått se Kimi No Na Wa. Eller Your Name som den engelska titeln är.
MsMemberger och jag gick på bio och såg den och från första rutan vad jag helt fast. När sluttexterna rullade så kunde jag knappt ens resa mig. Jag ville mest bara sitta kvar och bara andas. Eller snarare bara känna.

Jag och Svart såg den två dagar senare och först nu har jag kunnat samla mig och skriva vad jag tycker om filmen.

Taki och Mitsuha

Your Name är regisserad och skriven av Makoto Shinkai och är berättelsen om Mitsuha och Taki. Mitsuha lever ett stilla liv i på Japans bergiga landsbygd men hon drömmer om att leva inne i Tokyo. Taki bor i Tokyo, går regelbundet på cafe med sina vänner och jobbar extra på en restaurang.
En morgon vaknar de och upptäcker att de inte bara bytt liv utan också bytt kroppar.
Det är början på en av de vackraste och mest gripande historier som berättats.

Varför föll jag så handlöst för Your Name?

Först och främst är Your Name fantastisk vacker tecknad. Det är en otroligt skicklig blandning av dataanimation (tror jag)och handritade bilder. Det skapar en makalös bakgrund till berättelsen och det i kombination med vacker musik och ett bra soundtrack gör att berättelsen lätt flyter på och flyttas mellan Mitsuha och Taki på ett sätt som inte bara känns naturligt utan också gör det till en fröjd för tittarna att följa med i.
Öppningsscenen kan vara det bästa som gjorts i animerad film sedan Studio Ghibli gjorde Ponyo.
Det gör inte saken sämre att de har gjort en enorm ansträngning att få alla detaljer rätt, särskilt i Tokyo där tågsignaler, stationer och ljudbrus är spot on. När jag blundade stod jag för en stund på Tokyos station med tusen människor runt mig som alla rörde sig åt sitt håll.
Det är en speciell känsla att en film kan göra så med en.

För det andra känns filmen väldigt annorlunda och unik, både för att vara en animefilm men även för att vara en tecknad film överhuvudtaget.
Den har en vuxen ton som tar upp teman som familj, kärlek, ansvar och att våga lita på någon helt ut. Det är en berättelse om att interagera med någon du inte känner och att ha mod att våga ändra sig själv och allt runtomkring en.
Den berättar om hur det är att vara ung, om att vilja längta bort och längta hem samt hur det är att leta efter något en aldrig kan greppa om.
Men framförallt så tar den upp detta med könsroller och hur de påverkar både oss själva och de vi interagerar med, detta på ett väldigt finstämt och bra sätt som gav mig en klump i halsen. Jag vill se mer sådant i fler filmer, mer av den här respektfulla tonen.

För det tredje fungerar berättelsen väldigt bra. För mig kändes den ny och unik som sagt och den höll ett bra tempo genom hela filmen samtidigt som den lyckades med att överraska. Det fanns inte ett ställe där jag tappade koncentrationen eller visste vad som skulle hända härnäst.

För det fjärde så fick den här filmen mig att känna med både Taki och Mitsuha på ett sätt som kändes hela vägen in i hjärtat. Deras finstämda berättelser gav mig tårar i halsen och en igenkänning på ett sätt jag inte kan beskriva helt.

Kanske är det precis den där känslan av att vakna ur en dröm med tårar på kinderna och innan du hinner blinka till är drömmen borta. Men du undrar ändå, för resten av dagen, vad det var du drömde och vad det är du glömt.

Musiken till filmen är gjord av musikern Yojiro Noda och hans band Radwimps framför alla sångerna i filmen. Sparkle här ovan är nog min favorit.

Att se sig själv representerad skapar hjältar

Notera: I denna bloggpost kommer jag använda mig dels av begreppet mörkhyad för att fokusera på min egen hudfärg och dels begreppet rasifierad för att omfatta de som fysiskt uppfattas som utlandssvensk och annat än svensk

Jag brukar blogga en hel del om representation och varför det är så förtvivlans viktigt. Särskilt när det gäller kvinnor och rasifierade som av naturliga skäl blir fokusfrågor för mig.
Men jag inser att jag inte skrivit om vad representation gjort och gör för mig personligen.

När jag växte upp var jag den enda mörkhyade människan i skolan och i typ hela området. När min lillebror kom blev vi två.
När det väl dök upp rasistiska skällsord var mina föräldrar extremt snabba med att ta itu med det och göra klart både för barn och föräldrar att det var helt oacceptabelt. Även i skolan var lärarna duktiga på att hantera när det dök upp rasism.
Men trots detta så var det klart att jag kände mig annorlunda eftersom jag såg annorlunda ut jämfört med de andra som var vita.
Det var så tydligt redan i många av de lekar som jag lekte som barn att det fanns vissa ramar för mig att röra mig inom och i många av dessa så spelade min hudfärg roll.
Prinsessor hade blont hår och blåa ögon så generella uppfattningen var att jag kunde inte vara prinsessa när vi lekte. Samma sak när det var dags för lucia.
Att det här var djupt orättvist, det var inget jag reflekterade över när jag var liten och sprang runt i sportskor.

Utan representation så försvinner jag och andra rasifierade.
Vi får det svårare och vi tappar hopp

Det var ju så självklart att jag inte kunde vara vita karaktärer eller inte leka mina idoler så länge de inte liknade mig och jag hade väldigt länge ingen som liknande mig som jag kunde se upp till.
Jag såg inte mig själv representerad  i böckernas/filmernas karaktärer jag växte upp med. Undantaget var såklart Disney som levererade tecknade filmer med djur. Djur kan vem som helst vara.
Men i alla spelfilmer eller serier jag såg samt i böckerna jag läste så var normen att karaktärerna var vita.
Undantaget var böckerna om Katitzi som jag snubblade över redan när jag var sju år. Där kunde jag känna en slags samhörighet i att både jag och Katitzi var annorlunda även om hennes liv var så mycket hemskare än mitt.
Men kort sagt, det var något som saknades, något jag längtade efter när jag läste men jag visste länge inte vad det var.
Jag minns första gången jag öppnade en fantasybok och hittade en karaktär som hade mörk hudfärg. Det var i boken Vidundrens väg av Meredith Ann Pierce. I den boken fanns en karaktär som heter Erin.

Jag minns att regerade så starkt när jag läste om henne och tänkte: Det är ju jag! Det är ju så jag ser ut!
Jag minns att jag önskade så mycket att det någon gång skulle göras film av de böckerna så att jag kanske kunde spela henne.
Varför just henne?
Jo för det var den enda mörkhyade karaktären som jag läst om någonsin och som jag stött på fram tills dess.
Den enda jag visste om och den enda förebilden jag hade att se upp till som såg ut som jag.
Från och med den dagen så döpte jag alla mina karaktärer när vi lekte till just Erin - och hon var alltid en tuff hjälte. Och när någon sade emot så kunde jag säga att det visst fanns en bokhjälte som hette det! Argumentet att det fanns en karaktär i en film eller en bok vägde tungt.

När det här inträffade var jag åtta år.

För mig var detta en så otroligt viktig händelse som jag alltid burit med mig.
Första gången jag läste att att det fanns en hjälte som såg ut som jag och som jag kunde relatera till.
Någon som jag fick välja själv och inte tvingades vara.
Jag såg mig själv representerad.

Det låg nog ingen elakhet bakom mina klasskompisar som sa att jag inte kunde vara ditt eller datt eftersom de personerna inte hade min hudfärg.
Det var ingen medveten diskriminering som begränsade mig till ett fåtal val baserat på min hudfärg, inte på den tiden.
Men det handlade igen om representation.
Både i film, böcker och i serier.
Det fanns extremt få mörkhyade superstjärnor, hjältar eller ens karaktärer. Jag såg de knappt fast jag letade och mina kompisar tänkte inte på att normen var vit eftersom de själva var vita.
Vithetsnormen var så stark (och är fortfarande) att det var omöjligt för mig att känna mig representerad vilket såklart påverkade min syn på mig själv och även min egen värdering av mig själv.
Det har hänt mycket sedan jag var åtta år men inte tillräckligt mycket.
Mina mörkhyade och rasifierade hjältar och förebilder på vita duken eller i böcker är fortfarande extremt få. När det någon gång dyker upp karaktärer som bryter mot stereotyperna så är de lysande undantag.
Men de undantagen gör likväl min dag.

Det som mörkhyade och rasifierade karaktärer gör för mig, både bär jag var nio år och idag, det är att de ger mig förebilder som jag kan se upp till men de gör även att vithetsnormen bryts och att fler rasifierade kan se sig själva i karaktärer på film, serier och i böcker.
Om de karaktärerna dessutom inte är stereotyper (som dör fem minuter in i filmen) så är det guld och det breddar gränserna för vad rasifierade skådespelare får för typ av roller och därmed så breddar det världens syn på hur rasifierade är och vilka mål vi kan uppnå och vad vi FÅR uppnå i världens ögon.
Till exempel: Om vi enbart porträtterar hjältar som vita och skurkar som rasifierade, då sänder vi ut signaler att det är så världen ser ut. Vi skapar en rädsla och en felaktig bild av rasifierade som i sin tur präglar deras liv utanför vita duken.
Jag har skrivit om det tidigare men sättet som vi visar representation på i film och böcker ( i detta fallet när det gäller hudfärger och etnicitet) präglar vår syn på vad människor kan uppnå i verkliga livet och det sätter i sin tur upp ramar för hur vi beter oss mot varandra och hur vi ser på varandra, både som barn och som vuxna.

Vetskapen jag fick om Erin när jag var nio gjorde att jag vågade vara hjälte. Den karaktären gav mig ett val som gjorde att jag kunde leka utan att känna mig begränsad.
En enda förebild gjorde det möjligt för mig.

Att se mig själv representerad betydde och betyder fortfarande otroligt mycket.
Att se mig själv representerad på ett sätt som inte reducerar rasifierade till stereotyper och biroller betyder allt.
Att se mig själv representerad på ett bra sätt, som hjälte och huvudroll i mainstreamfilmer och böcker ger mig en plats i samhället och breddar gränserna för vad världen låter mig uppnå.

Jag önskar att rasifierade barn som växer upp nu och i framtiden har tusentals förebilder. Att de kan se på film eller öppna en bok och veta att människor med deras hudfärg, de kan också vara hjältar, de får finnas med, de får existera.

Riz Ahmed som spelade piloten Bodhi Rok i Rogue One: A Star Wars Story höll nu i dagarna ett helt fantastiskt tal om detta med representation, betydelsen av det och vad det gör när folk inte ser sig själva representerade. Jag håller med honom och jag grät en smula när jag sett klart hela talet.

Jag rekommenderar starkt att ni ser det, från början till slut.

"Here's the speech I gave at Parliament yesterday hosted by Channel4 about diversity, or as I think we should call it REPRESENTATION. Diversity sounds like an optional extra. Representation is fundamental to what expect from our culture. When people don't feel represented, you get extremism, division, and lose out on our full potential. Things can get very ugly very fast. Let's step up, and REPRESENT"
-Riz Ahmed


Mer läsning på temat:

• Rogue one och vikten av representation
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• Vikten av representation (#OscarsSoWhite)
• Vithetsnormen och att sticka ut

Ghostbusters!

Så, igår hade äntligen nya Ghostbusters premiär. Och jag ska försöka att hålla mig någorlunda balanserad i vad jag säger om den men det kommer inte bli så lätt.

Mycket för att den var allt jag ville ha och lite till.

Efter en lagom läskig och bra uppbyggnad får vi snabbt träffa på Erin, en professor som jobbar på ett sjukt snobbigt universitet där hon som bäst håller tummarna för att blir befordrad.

Problemet är att back in the days så skrev Erin, ihop med sin dåvarande bästa vän Abby, en bok om det paranormala och om spöken. Något som Abby nu postat som E-bok och även börjat ge ut. Mindre bra att ha i sin googlingshistorik för Erin.

Ett misslyckat försök från Erin att övertala Abby att ta ned boken från nätet leder till att de två forna vännerna ihop hamnar i ett hus där det verkligen spökar.

Här möter vi även Holtzmann som är ett slags galet geni när det gäller teknik och bygga saker.

Det är dock ingen som tror på att spöken finns så de tre bestämmer sig för att starta upp en firma för att samla bevis för att spöken och det paranormala finns. Och här kommer Patty in på scenen med en stor bunt humor och streetsmarthet- samt en bil.

I sitt nya högkvarter bygger de grejer, äter pizza samt ventilerar frustration över att ingen, trots flera händelser, vägrar inse att spöken finns och att de är farliga.

Lägg därtill en något blåst och sexig sekreterare vid namn Kevin som precis lyckats lista ut hur telefonen fungerar….

Nu till vad jag tyckte!

Först och främst så älskar jag de fyra huvudkaraktärerna! De är alla väl utvecklade karaktärer med sin egen agenda och som alla får bra med scen tid.

Jag älskar Erin för hennes kamp mellan tron på det paranormala och viljan att bli tagen på allvar.

Abby är en fantastisk karaktär som verkligen gått sin egen väg och som är rapp i käften och skiter i vad folk tycker.

Erin och Abbys vänskap och relation till varandra är en så fin stöttepelare i filmen. Viktigare är att den känns genuin och äkta. För handen på hjärtat -visst känns det som att vi alla har haft en vän som vi glidit ifrån pga olika intressen?

Patty för mig är fantastisk. En kaxig, sassy och streetsmart kvinna som snabbt blir en i gänget och som bidrar med kunskap som de andra inte har. Visst är det inte är det mest banbrytande konceptet som en afroamerikansk kvinna får spela. Men det är sällan jag får se en sådan karaktär ta så mycket plats och ha en huvudroll på samma villkor som vita huvudkaraktärer.
Min favorit är nog ändå Holtzmann. Inte bara för hennes galna uppfinningar utan för att hon var så härligt hämningslös och hade en fuckít attityd till allt. Galet cool på ett sätt som måste ses och inte läsas om.

Alla fyra huvudkaraktärerna bidrar med massor med humor på sitt eget sätt och bygger upp berättelsen sjukt bra. Men det som är det viktigaste är att rollerna känns nyskapande och fräscha. Det har inte gjorts sådana här karaktärer innan. Här har vi kvinnor som drivs av egen agenda, som får vara sig själva och som inte är skapade för att vara sexiga och snygga för den manliga blicken.

Eller ja, en rättelse, det har gjorts men då handlar det ofta om EN kvinna per film. Inte som här, där det är fyra som har huvudrollerna.

Unikt och jag är så glad att det funkar! Ät det alla som säger att det blir för tröttsamt med för många kvinnor i huvudrollerna!

Plus i kanten för att inte någon av de fyra huvudkaraktärerna har en plott som är beroende av en man (HURRA!!)

Storyn då, håller den?

Oh ja, den håller mer än väl!

Efter en bra inledning som bygger upp stämningen och förankrar karaktärerna så är det bara en enda stor åktur av humor, rapp dialog, tuffa vändningar och bra effekter.
Präglingen från gamla Ghostbusters (ettan, tack och lov inte tvåan)lyser igenom ibland men det märks främst i cameos och hintar. Storyn lyckas att vara kul och överraskande och framförallt är detta en film som har glimten i ögat och vågar driva med sig själv.

För att citera min svägerska

“Jag har skrattat bort min mascara!”

Jag behöver väl knappast poängtera vad de fyra huvudkaraktärerna Erin, Abby, Patty och Holtzmann betyder för vikten av representation.? Hur coolt det är med ett gäng kvinnor som är kickass i fula overaller, har astuffa vapen, är smarta och som är sig själva och ÄGER sin film? Detta är en dröm för mg som nörd och jag önskar att jag fick vara åtta år igen och ha dessa som förebilder när mina killkompisar sa att bara män fick jaga spöken.

Ghostbusters är en film som varit extremt omskriven och spottad på enda sedan första trailerna släpptes. Det har varit de gamla vanliga argumenten om att ”WÄÄÄÄ, Kvinnliga Ghostbusters kan vi ju inte ha!!” till ” Detta sabbar ett av min av mina bästa barndomsminnen..och tjejerna är inte ens sexigt klädda!!”

Män som gnäller på nätet, alltså inget nytt.

Det som var spexigt var hur aversionen mot filmen tog sig en helt ny form där män gick in på IMDB och betygsatte ned filmen – långt innan den ens hade haft premiär.

de ville att den skulle vara dålig och att alla andra skulle få den uppfattning med – baserat på att det var kvinnor i huvudrollerna.

Något som är mindre roligt att Leslie Jones som spelar Patty fick så mycket rasistiska hot, hat och påhopp på twitter att hon tvingades stänga ned sin twitter helt och håller.

Rasism och sexism på sitt allra värsta.

Well, haters gonna hate men faktum kvarstår att Ghostbusters är en riktigt bra film. Rakt igenom.

Vad vi får är en bra och underhållande film som både är en utmärkt reboot av den gamla Ghostbusterfilmen men som samtidigt lyckas vara nyskapande och fräsch.

Whitewashing, blackwashing och lite mer representation

Jag har redan skrivit om detta med vikten av representation och bristen på rasfierade inom film-världen. En sak som hänger ihop med det är detta som kallas för whitewashing. Det blir ju aldrig out of date att prata om whitewashing inom film och tv-serier. Det är något som händer hela tiden och det verkar som att filmbranschen aldrig lär så jag kommer väl sitta om ytterligare ett år och skriva ännu ett sådant här inlägg. Om jag är bitter? Oh ja. Jag har redan pratat om att man använder argumentet “Vi tog den som var bäst” som en ursäkt att casta vita skådespelare istället för rasifierade. Nu senaste rör det filmen Ghost in the Shell där skådespelerskan Scarlett Johansson castats i huvudrollen. Och missförstå mig rätt, jag har inget emot Scarlett Johansson, tvärtom är hon är en rasande duktig skådespelerska som säkert kommer göra ett kanonjobb i rollen. Men det skaver eftersom Ghost in the Shell rätteligen borde ha en japansk skådespelerska i huvudrollen. Skådespelerskan Ming-Na från bland annat Agents of S.H.I.E.L.D twittrade så här:

Nothing against Scarlett Johansson. In fact, I'm a big fan. But everything against this Whitewashing of Asian role.😒 https://t.co/VS6r6iish9

— Ming-Na Wen (@MingNa) 14 april 2016

Ghost in the Shell är en anime som är skapad i Japan. Viktigare är att huvudkaraktären heter Makoto och är japansk. Därmed borde castingen vara självklar.
Men icke!
En vit skådespelerska är castad och när det orättvisa och skeva i detta påpekas så haglar argument som att “det är en tecknad serie!” “Den utspelar sig i framtiden!” samt “Men hon är ju en cyborg så vad katten spelar det för roll vilken hudfärg hon har?” Absolut. Men om det inte hade spelat någon roll vilken hudfärg hon hade, varför var det så viktigt att casta en vit skådespelerska?

Dessutom, om vi tittar på själva animen, hur logiskt är det att de som skapade den japanska cyborgen Makoto i Japan skulle göra henne icke-japansk? Fundera på det några varv och tänk över hur vithetsnormen även här påverkat tänkandet. Det skaver ännu mer för mig när skaparna av serierna inte är upprörda över detta faktum utan accepterar eftersom de inte hade väntat sig att en japansk skådespelerska någonsin skulle få rollen. Igen, en uppgivenhet som präglats av vithetsnormen, En syn som säger att det inte är någon ide att hoppas på en japansk skådespelare i huvudroller, inte ens i berättelser som kommer från ens eget land. Genom att whitewasha roller som borde spelas av rasifierade så skickar man ut signalerna att “den här karaktären/berättelsen är ascool och vi vill göra en film på den MEN vi tänker casta vita skådespelare i rollerna för att det blir bättre då.” Men det blir inte bättre utan det som det gör att är att det dels krymper det utrymme som rasfierade skådespelare har att arbeta med och dels så bygger man på den vithetsnorm som redan finns. Den vithetsnorm som säger att de som ska spela hjältar och synas på filmduken ska vara vita och om rasifierade ens ska finnas så hamnar de i roller som skurkar eller som “den-person-som-dör-först” (klassiskt i typ alla skräckfilmer) eller som den icke-vita sidekicken eller kompisen i kompisgänget Whitewashandet och bristen på representation gör också att vår syn på idoler och förebilder påverkas. När det görs listor på förebilder så är det sällan som rasifierade personer förekommer, undantaget är hiphop-kulturen. Det beror på att de sällan lyfts fram samt att rasifierade personer har hårdare ramar att förhålla sig till. Med det menas att det finns ett mindre utrymme för felsteg än vad en vit idol/skådespelare hade haft. Om en rasifierad person lyckas så kan det heta att “hen är bra för att vara svart” men hen förväntas också hålla sig inom ramarna för vad som förväntas av en svart person. Ser ni dubbelbestraffningen här?

Till råga på allt så har jag sett uttrycket blackwashing förekomma på nätet, även bland bekanta till mina vänner. Blackwashing används av dem som ett uttryck för när en rasifierad karaktär castas i en roll som ursprungligen spelats av en vit. Det är ett uttryck som likställs med whitewashing och används för att hävda rasism mot vita. T ex: När Idris Elba föreslås som nya James Bond (vilket hade varit helt awesome och så bra på alla sätt!) så säger de värsta kritikerna att det är att blackwasha James Bond och diskriminerande som en form av rasism mot vita.

Seriöst, hur farligt hade det varit?

Jag gillar inte ordet blackwashing och jag gillar inte vad det står för men jag ska försöka ta detta pedagogiskt: Det finns få saker som stör mig så mycket som när jag ser folk säga att blackwashing är rasism mot vita (för mer info om mina tankar på det ämnet, se tidigare bloggpost) eftersom det visar på en otrolig ignorans och okunskap om hur rasistiska strukturer och vithetsnormen har fungerat genom historien och hur den fungerar idag. Enligt mig är detta med att casta rasifierade skådespelare i roller som spelats av vita inte rasism eftersom det är ett försök att åtgärda en vithetsnorm som bidragit till diskriminering och rasism mot rasifierade. Rasifierade skådespelare är inte privilegierade i västerländsk filmindustri, varken förr eller idag. De har hamnat i stereotypa roller, det anses finnas rum för ett begränsat antal, rasifierade, det anses inte värt att satsa lika stort på rasifierade skådespelare och lägg också till den rasism som spiller över in på filmindustrin. Med bakgrund av detta så är det bisarrt att ens använda ett ord som blackwashing och påstå att vita skådespelare behandlas orättvist. Det går inte att uppfinna ett ord som blackwashing och sedan likställa det med whitewashing för att det ignorerar vårt post-koloniala arv.

Vi måste snarare fråga oss varför James Bond måste vara vit?

Att casta rasifierade skådespelare i roller som brukar spelas av vita handlar om att se till att rasifierade skådespelare får lika stort utrymme som vita skådespelare och i en filmindustri som konsekvent diskriminerar och whitewashar sina roller så är det extremt skönt att se att det börjar vända. Västerländsk filmindustri har sedan starten whitewashat roller och krävt att rasifierade skådespelare att de håller sig till stereotypa roller. Att det finns möjligheter att rasifierade kan spela roller utanför stereotyperna är en stor sak eftersom det ökar representationen i film vilket betyder mycket för rasifierade runtom i världen. En viktig sak är att fler rasifierade på filmduken ger fler förebilder som rasifierade världen över kan identifiera sig med och se upp till. Jag kan inte nog understryka vikten av representation inom film och hur det inverkar på rasifierade personer. För mig har det varit otroligt viktigt att se rasifierade skådespelare ta mer och mer plats på filmduken. Det ger mig filmstjärnor att identifiera mig med, att bli uppmuntrad av och framförallt skapar det en känsla av hopp. Att det går att övervinna rasismen och bli en stjärna. Att anklaga en film för blackwashing är för mig ett sätt att återigen minska utrymmet på film för rasifierade skådespelare. Att whitewasha en film är att ytterligare krympa det utrymmet.
Båda understödjer och bygger på en vithetsnorm och båda är ett led i strukturell rasism.

Ska det vara så svårt att greppa?

Stort tack till Svart och Amalthea för input på texten!

Bio, blött ylle och doften av rök

Tiden har bara flugit fram sedan jag kom hem från Japan. Helt sanslöst hur snabbt det går men hur den där mysgladkära-känslan fortfarande håller i sig.

Jag och Svart tog en dejtkväll i fredags för att se Captain America:Civil War. Vi fick än en gång lära oss läxan "Ta-inte-bilen-från-jobbet-och-in-till-stan-pga-ASMYCKET-trafik".
Suck.
Men vi hann till bion i tid och hann till och med äta innan. Ibland älskar jag att jag gått från världens tidsoptimist till att då och då ha stunder av att planera in på tok för lång tid till saker.
Filmen var hur som helst helt awesome! Den var allt jag ville ha av en superhjältefilm och lite till. Jag är ett sjukt stort fan av både Winter soldier och Falcon samt av Captain America själv. Det är märkligt eftersom jag i början tyckte att han var den minst intressanta av kommande Avengers och han nu har gått till att bli av mina största favoriter.
Så sjukt bra film och jag rekommenderar den verkligen. men det är bra om du har sett i princip alla Marvelfilmerna innan. Det är svårt att hänga med annars!

På lördagen så tog jag och Svart på oss vikingakläderna och åkte ut till Ale vikingamarknad. Regnet började droppa i samma stund som vi satte oss i bilen och när vi väl kom fram och klev ur började mina vikingaskor läcka in direkt. Jag kanske borde fettat in dem efter förra säsongen.
Men jag drog på mig mina docs istället och några blöta timmar senare men med torrast fötter kändes det som att jag hade dragit vinstlotten!
Ale var i år som sagt rätt blött men överraskande trevligt. Vi sprang in i finaste Moira som bara lyste upp hela dagen med massa pepp och vi hann både gå och se marknaden i lugn takt och prata med alla vi kände. Jag hittade ett vackert tyg och kände för första gången på nästan ett år lusten att hantverka och sy igen. Så det vackra tyget fick följa med hem och kommer förmodligen att bli en klänning.

Jag har haft en minst sagt kluvet förhållande till vikingamarknader senaste året och kanske lite längre än så.
Vikingareenactment eller ja, reenactment överlag tar fram det bästa i mitt historiska intresse och även om jag inte är lika insnöad som Svart på att få allt historiskt korrekt så är det ändå väldigt kul att gotta ned sig i fynd och vad som stämmer eller ej.
Charmen med vikingamarknader för mig lutar sig mycket på att dels kunna klä sig vackert och kanske ha ett tält med historisk korrekt utrustning men dels den härliga stämningen och alla vännerna jag får träffa.
Jag har några av mitt livs finaste minnen från vikingasvängen.
Samtidigt så har jag en del människor där (förknippade med mitt ex) som jag aktivt vill undvika. De är inte alltid i vikingasvängen men tillräckligt ofta för att det ska knyta sig i magen på ett jobbigt vis när jag ser dessa.  Jag jobbar på att det inte ska spela någon roll men det går långsamt detta med hantering. Sista året så mådde jag inte alls bra på senaste vikingamarknaden och fick åka hem. Mindre kul.
På en större front så söker sig en hel del nazister och rasister till vikingasvängen eftersom de söker det "äkta svenska" och någon slags nationalistisk känsla. Det skapar inte direkt en trygg känsla för mig, snarare tvärtom. Att vikingasvängen överlag har en rätt slapp hållning till detta hjälper inte.
Båda dessa faktorerna, mina privata saker och detta med rasister och nazister lägger lite sordin på något som annars är väldigt kul.

Med allt detta i bagaget var det väldigt skönt att kunna ha en väldigt bra dag på Ale. Känslan av att ha riktigt kul och helt glömma bort vad klockan är och bara skratta med vänner - den är riktigt härlig!

Jag och Svart i våra fina kläder.
Jag har gömt undan mitt lila hår vilket känns lite ovant men snygga var vi!

Courage for our friends

Det har återigen varit saker som hänt som gör världen och Sverige till en jobbigare plats. Det kryper närmare och det är klart att det påverkar mig.
Precis som vanligt när det händer så tittar jag på Lord of the rings  och försöker hitta något att hålla fast vid.
Jag har gjort det så många gånger att det borde egentligen klassas som en metod som inte längre funkar men likväl så gör den det.

Den här gången blev det Lord of the rings - Return of the king.  Mycket för att jag aldrig gråtit så mycket till en film som jag gjort som till den och för att det är en film där känslorna hela tiden pendlar mellan hopp och nattsvart mörker. Jag har sett den minst 100 gånger men den tar mig lika mycket varje gång.

Det är klart att rädslan finns när mörkret faller men en sak är säker. En sak som jag tänker och andas varje kväll:
Jag kommer inte ge upp och jag kommer inte tillåta någon annan att göra det heller.
Jag kommer vara rädd och viktigare, jag kommer låta mig själv vara rädd. Men jag kommer möta det med öppna ögon och slåss in i det sista.
Om det här är den tid jag blivit given att leva i så tänker jag göra det mesta av det och när slutet sker kommer jag veta att jag levde och att jag gjorde allt.

Det är alltid som mörkast precis innan gryningen men det är vi som bestämmer vad vi gör i stunden då vi har en chans att ändra allt.

Grattis Mr Miyazaki!

Idag fyller en av mina absoluta favoriter inom filmskapandet år! Mr Hayao Miyazaki firar sin födelsedag och jag har så många fina minnen till hans filmer. Den första jag såg var Princess Mononoke som jag fick låna av min kusin och sen var jag tokfast. Genom den upptäckte jag resten av Studio Ghiblis filmer och det kan ha varit något av det bästa som hänt. Jag tittade redan på anime i massor men nu upptäckte jag en rad långfilmer jag kunde se om och om igen.
Jag tittar fortfarande alltid på någon av Ghiblis filmer när jag är sjuk, när jag är ledsen, när jag är glad... Ja helt enkelt när jag känner för det. Jag tröttnar aldrig för jag hittar hela tiden något nytt i filmerna.

Miyazakis filmer, både som han regisserat eller de han bara varit löst inblandad i har gett mig så mycket, både i form av fantastiska berättelser och främst i form av underbara förebilder.
Nausicaä, San, Ashitaka, Chihiro, Arietty, Kiki, Shizuku...De är alla fantastiska karaktärer som visat mig att det lönar sig att gå sin egen väg (även om det kan var kämpigt), att allt inte är svart och vitt och att det går utmärkt att rädda världen på egen hand.
Också, värt att notera att väldigt många av inte bara Miyazakis filmer utan också Studio Ghiblis filmer överlag klarar Bechdeltestet!

Så igen, stort grattis Mr Hayao Miyazaki och tack för alla fantastiska filmer!

Bild hämtad härifrån

Star Wars episode VII- The Force Awakens

Först och främst, detta är en recension utan några spoilers så ni kan lugnt läsa vidare. Och nej, jag lurar er inte. Jag går på devisen att det finns en speciell cirkel i helvetet för den som spoilar Star Wars!

Det finns en sak jag ångrar djupt efter att ha sett den här filmen.

Jag köpte inte biljetter till premiären.

Varför?
Jag tänkte vara förståndig och prioa jobb och just då kändes det bra men sedan... onsdagen den 16 och hela mitt facebook flöde fylldes av vänner som var på premiären och det kändes som att hela internet förvandlades till ett fält fyllt med spoilers... BLÄ!
Tills nästa gång är det jag som slänger min vuxenhet överbord och köper biljetter till premiären.

Nåväl, över tills själva filmen.

The Force Awakens utspelar sig 30 år efter Retur of the Jedi och vi får återse gamla karaktärer som Leia, Han Solo, Chewbacca men i en framtid som är allt annat än ljus.

Eftersom de trailers som släppts visserligen varit ascoola men inte sagt så mycket som själva filmens handling så var jag lite nervöst när jag, tre dagar efter premiären, äntligen kunde sätta mig i biosalongen.
Men jag kunde vara lugn.

The Force Awakens var allt jag önskade mig och mer därtill.

Regissören J.J Abrams har verkligen lyckats med att göra en Star Wars film som hållet måttet och det har han gjort med stor fingertoppskänsla för vad fansen vill ha utan att överdriva med kassa specialeffekter (Ja Episode I, jag tittar anklagande och dömande på dig).

Daisy Ridley som Rey

Storyn var väl inte det mest nyskapande i världen men den funkade väldigt bra och framför allt älskade jag karaktärerna!
Jag har ju varit hyfsat (läs ASMYCKET) uppspelt över att ha en kvinna och en rasifierad man i huvudrollerna och min stora oro var nu, skulle de vara så bra som krävdes?

Svar ja.

Daisy Ridley  och John Boyega var i mina ögon fantastiska. De hade bra utstrålning, bra personkemi (både mellan varandra och med resten av skådespelarna) och de lyckades förmedla så mycket känslor med bara ögonkast och kroppsspråk. De var helt klockrena och jag ser fram emot att se mer av dem i framtiden. (Ta det alla rasister som jag var grinig på innan! Ni vet inte vad ni går miste om!)

Daisy Ridleys karaktär Rey var helt fenomenal som kickass skräpsamlare med attityd och en "fuck you, jag behöver ingen som håller mig i handen!" attityd. Jag gillade henne skarpt och det finns en klar risk (jag måste se filmen några gånger till) att hon hamnar på min lista över förebilder.
Och hennes ögon... gudars, tusen känslor som ges i bara ett ögonkast. Nej hon var fantastisk.

John Boyega som Finn.

John Boyega som spelar Finn lyckades också perfekt med sin roll. Han lyckas med att göra en osäker, mjuk men ändå beslutsam karaktär av sin roll.
Inget macho utan genuint omtänksam och det gav enorma pluspoäng för mig.

And the bad guys?

Ja, de funkade extremt bra. Captain Phasma rockade hårt (hurra hurra för ett kickass kvinnligt befäl!) och Kylo Ren... Åh Kylo! Det känns som att Kylo kommer bli en sådan där karaktär som jag hatar att älska... eller vad fan, jag hatälskar redan! Men det åsidosatt, verkligen en jättebra mångfacetterad bad guy.

Jag hör till den generation som var rätt besviken på prequelsen men jag gick ändå och såg dem och grät mig igenom episode III. Både för sorgligt slut men också för att filmerna inte levt upp till de första. Det kändes snopet.

Men det kändes som att jag nu fick en rejäl revansch. Jag satt med känslorna utanpå hela filmen och bara njöt.
Detta var det rymdäventyret jag drömt om, samma känsla jag hade när jag som barn såg Return of the Jedi och insåg att Star Wars var det coolaste som någonsin gjorts.

Hade jag satt betyg på filmer hade nog The Force Awakens fått full pott men låt mig nu bara säga att den var helt jädra awesome

Biodags kräver finaste klänningen!

Kära pappa eller att alla inte ser strukturer.

Via Emanuel Karlsten snubblade jag över det här klippet från Care Norge. Jag började titta på det lite slött och sen så var det som att få ett slag i ansiktet i kombination med en hink iskallt vatten

Kära Pappa (Care Norge)
Jag såg det här klippet igår och drabbades totalt. Jag kan fortfarande inte släppa det. Ta fem minuter idag. Se klippet i helskärm, slå på högsta videokvalitet och tillåt dig drabbas.Jag har en dotter som är två år gammal. Hon kommer växa upp i den här sjuka världen jag varit och är medskapare till. Min enda uppgift är att se till att jag lämnar något bättre för henne. Vad är det för samhälle jag bidragit till? Vad har jag skapat för kultur genom att jag inte sagt ifrån? Jag känner skuld, men framförallt ett enormt behov av att göra något. Så mitt första steg blir att dela den här filmen.Videon kommer från den norska välgörenhetsorganisationen CARE som jobbar för kvinnors rättigheter. Den är regisserad pro bono av den svenske regissören Jakob Ström, som också sett till att det gjorts en version med svensk röst. Eftersom organisationen inte finns i Sverige har jag erbjudits möjligheten att dela videon här. Jag får inte betalt för det och jag vet inte ens om det går att stötta organisationen ekonomiskt i Sverige. För mig handlar det bara om att fler ska få se, känna och drabbas.Om denna delning åtminstone kan så ett frö av självmedvetenhet om varje människas ansvar, varje mans ansvar, är det värt det. För vi behöver vara många som är med och förändrar. Min förhoppning är att fler ska se det om jag delar den här.
Posted by Emanuel Karlsten on Wednesday, December 9, 2015

Jag delade den på min privata facebook och senare på min offentliga med följande text:

"Jag har en pappa som i allt tagit mitt parti. Som hämtat mig på fyllan, som suttit med mig när jag gråtit ögonen ur mig, som när han fick reda på att mitt ex misshandlat mig ville riva hela staden och spärra in honom.
Min pappa har accepterat och älskat mig för de val jag gjort, trots de val jag gjort och som aldrig dömt mig. Han lärde mig att det inte är mitt fel när killar beter sig dåligt och han har alltid stått på min sida, oavsett. Min pappa är bäst i världen med det största hjärtat.

Jag är lyckligt lottad.
Men alla är inte som min pappa och alla män är inte bra förebilder för andra män, snarare tvärtom. För att citera Elaine: Vi skall inte behövs lära flickor att undvika bli utsatta. Vi skall lära pojkarna att de inte skall utsätta flickor och kvinnor för kränkningar. Men vi kan vara göra det genom att vara bra förebilder.
Det skall inte vara en flickas största fara i livet att just vara flicka."

Jag såg att fler och fler delade den med positiva ord men lite kritik mot den som dök upp var detta med att synsättet att män känner empati för kvinnor baserat på deras döttrar och inte för att de är just kvinnor är problematiskt och att det borde gå per automatik.

Jag förstår kritiken och argumentationen och i den bästa av världar så borde detta med respekt och hänsyn mot kvinnor vara en självklarhet och våldtäktskultur borde vara något som inte existerar.

Men vi lever tyvärr inte i den världen ännu och därför behövs videos som den ovan.

Visst är det ett problem när män blir feminister först när de har fått döttrar, jag hade helst sett att de blivit det långt tidigare. Men bättre sent än aldrig och jag ser inga problem att uppmana män att tänka mer feministiskt _på grund_ av att de har döttrar.
Om det funkar och får män, både de som har barn och de som inte har det, att tänka till och börja sätta gränser för andra män i sin omgivning är jag helt för.

Jag har fantastiska manliga vänner som har med sig detta tänket dagligen, som lyfter kvinnor, som sätter gränser, som säger ifrån.
Men de hör till en klar minoritet och de är mina lysande undantag.

För det jag ser och det jag lärt mig under de senaste åren så är det inte är självklart för män att säga ifrån när de ser våldtäktskultur och liknande.
Jag har många många manliga vänner som skiter i att deras vänner har våldtagit och sexuellt trakasserat kvinnor i deras bekantskapskrets , manliga vänner som konsekvent håller manliga förövare om ryggen trots att det är många kvinnliga vänner som sagt att ”det där är ingen bra kille alls”.
En del av dessa män är sådana som kallar sig feminister men som mer än en gång skämtar bort sina manliga vänners dåliga beteenden med ett leende och ett "Ja men du vet hur X är".

Ja jag vet hur X är och det vet du med så varför uppmuntrar du som man hans beteende konstant?
Jag som kvinna försöker hindra det och blir till på köpet stämplad som en jävligt jobbig person som aldrig kan se ett skämt.

Sedan dök det upp lite argument om att filmen stöttade hederskultur på så sätt att den uppmuntrade fäder till att skydda sina döttrars dygd samt att den skammade pappor.

Med det facit i i bagaget som jag nyss räknade upp så säger jag bara en sak:

Jag har inga problem med att skamma män till att tänka en vända extra kring språk och beteende så länge det leder till bra saker (som en bättre kvinnosyn).
Jag har inga problem med att filmen funderar som en ögonöppnare för män och får de att se strukturer som finns runtomkring dem.
Jag tolkar inte filmen som att det handlar om döttrars dygd utan som att den handlar om att värna den respekt som ska visas kvinnor.
Alla kvinnor.
Det är enligt mig inte hederskultur att lyssna på när en dotter säger till sin far att ”hey, se till att hjälpa till att skapa en bättre värld för mig och andra tjejer”.
Att män i en fadersroll säger till andra män i sin omgivning att inte använda sunkigt språk och därmed medverkar till att skapa en bättre kultur för kvinnor är något som är bra, positivt och välbehövligt.
För män beter sig inte bra mot kvinnor idag.

Inte alla män!
Nej, verkligen inte alla män men tillräckligt många som skyddar förövare, tillräckligt många som inte ser och tillräckligt många som strävar bakåt.
Jag vet att män kan bättre än så här och det är därför jag gillar videon. Den slår rejält.

Om det är så att män måste tänka på sina döttrar, existerande och framtida, för att faktiskt skärpa sig är jag helt för. Den skammen får de ta i så fall för uppenbarligen så räcker det inte hela vägen fram att säga till som kvinna idag.

Tro mig, jag vet och det gör många många med mig.

Edit: Regissören Jacob Ström gick den 14 december ut med ett brev riktat till en vän som kommenterat filmen och kallat den offerbejakande feminism. Läs den här för det är riktigt bra!