Visar inlägg med etikett strukturer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett strukturer. Visa alla inlägg

söndag 22 april 2018

Kraven vi ställer på män respektive kvinnor

I detta inlägg utgår jag från mansrollen respektive kvinnorollen. Jag ber på förhand om ursäkt för att detta blir ett tvåkönsnormativt inlägg och jag vill förtydliga att jag är medveten om att det finns fler än två könsidentiteter. 


Tjejerna på höjden av Frida Malmgren är en rätt mysig serie ibland och häromdagen hittade jag den här seriestrippen som var så klockren men samtidigt ett slag i magen.

Ett inlägg delat av Frida Malmgren (@tjejerna_pa_hojden)


Det är ju inga nyheter direkt att vi ställer lägre krav på män än på kvinnor när det gäller prestation och hur vi tar hand om oss själva i privatlivet.
Det är lite patriarkatet i ett nötskal, detta med att kvinnor förväntas vara multitaskande maskiner som ska klara av allt, ha perfekta betyg, bäst jobb, föda 2,5 barn, sköta hemmet men samtidigt inte få höra ett ord till beröm.
Medans män får beröm om de "sitter barnvakt" en dag åt sina egna barn. Eller för en delen klarar av att tvätta en tvättmaskin eller laga mat själva.
Jag lägger skulden på detta helt på hur vi byggt upp mansrollen respektive kvinnorollen och hur dessa spelar in på de krav vi ställer de personer som läses som män respektive kvinnor.

Och ja, det har blivit lite bättre på vissa fronter men det är ett strukturellt problem att kvinnor förväntas prestera och leva efter en mycket högre skala än vad männen gör samtidigt som vi får noll erkännande av det vi gör.

Det är ett sätt att tvinga in kvinnor i rollen som Duktig Flicka, se till att vi inte får vare sig bekräftelse eller beröm för det vi gör och samtidigt premiera ett system där männen runt omkring oss belönas för att de klarar av minimum.

Det är inget rimligt system och det är skadligt för alla. För kvinnor som bränner ut sig och inte orkar mer och för männen som lär sig att trampa på kvinnors ryggar för att ta sig framåt och sedan får ett brutalt uppvaknande den dag de inser att de kanske inte var så bra.

Okej, jag ska sluta försöka jämna ut detta för det är kvinnor som drabbas mest. Vi skadas i vårt psyke och i vårt arbetsliv respektive privatliv medans det som skadas är... männens självbild.

Jag ser själv hur detta påverkat mig under stora delar av mitt liv i form av att jag länge trodde att allt jag gjorde var dåligt.
För jag hörde aldrig att mitt arbete var bra eller ens acceptabelt medans bröder, manliga vänner och kollegor fick beröm för allt mellan himmel och jord.
Klart att det gjorde saker med min självkänsla samtidigt som det sporrade mig till att bli ännu bättre och försöka mer.

Det är inget fel i att vilja bli bättre (Hey, jag blev ju rätt jädra awesome i slutänden) men det är fel när den viljan kommer av en känsla av otillräcklighet som bottnar i ett samhälle som ställer orimliga krav på kvinnor.

Med de kraven kommer också den bittra sanningen om att när kvinnor misslyckas så döms vi hårdare än män på alla plan. För kvinnor måste vara perfekta för att passa in i patriarkatet och misslyckas vi, vare sig det är i karriären eller i privatlivet, så döms vi för flera år framöver.



Så vad kan vi göra för att motverka detta? Ja det görs inte genom att trycka ned män utan genom att påvisa och lyfta upp det skadliga i patriarkala beteenden.

Först och främst:

  • Analysera ditt eget beteende. Tänk efter hur du bedömer och berömmer personer samt vilka krav( medvetna och undermedvetna) du ställer på män och kvinnor.
  • Ställ lika höga krav på män omkring dig som du gör på kvinnor.
  • Beröm kvinnor mer. Lyft upp de du har i din närhet och säg "Fan vad grym du är för att du gjorde detta!" eller bara "Du, bra jobbat idag!" 
  • Ta upp diskussionen om hur vi bedömer och berömmer män och kvinnor och vilken inverkan detta har.
  • Om du är kvinna: Ta plats och se till att berömma dig själv. För allt du gör. Beröm dig själv när du är ensam men träna också på att lyfta fram det du gör inför andra. Kräv din plats.

Sist men inte minst: Till alla mina systrar som sliter med att hålla tusen bollar i luften, ni är fantastiska för allt ni gör och även fast ni kanske aldrig hör hur bra ni är så är ni förebilder för så många.
Men att vara en förebild utan att komma framåt är inte värt ens hälsa och framförallt är det inte värt att vara en vägsten för män att gå på.
Så ställ krav, ta plats och var aldrig tyst.

Mer läsning på temat:

söndag 18 februari 2018

Black Panther och varför den är så viktig

Nedanstående inlägg kan vara fullt av spoilers så läs på egen risk

I helgen var jag och Svart äntligen och såg Black Panther. Jag har sällan varit så exalterad över en film. Ända sedan jag såg Black Panther dyka upp på vita duken i Captain America: Civil War så hoppades jag på en egen film för honom och när det blev klart att det skulle bli så jublade jag högt.



Nu var det dags och den stora frågan var: Skulle den hålla måttet? Skulle det bli allt jag hoppades på? Skulle jag gråta eller skulle jag känna en stumhet som längtade efter mer?
Viktigare ändå var allt som jag kände stod på spel utåt, hur skulle en film med en mörkhyad superhjälte i huvudrollen bli mottagen och om den inte var bra - Skulle det då heta att världen inte var redo för detta än?

Mina stackars nerver.

Men när vi väl satte oss den fullsatta biosalongen och filmen gick igång så visste jag redan efter en kvart att detta skulle bli bra och när filmen var slut visste både jag och Svart att vi sett ett stycke ren filmhistoria.

I Black Panther får vi återse T'Challa, kung av Wakanda och även känd som superhjälten Black Panther. Vi får ta del av Wakandas historia och se hur landet genom sin rika tillgång på vibranium  kunnat utveckla en överlägsen teknologi som gjort att invånarna kunnat leva i fred och välstånd. Samtidigt med detta har Wakanda dolt sina tillgångar genom århundraden och de har därmed lyckats att hålla sig utanför den katastrof som drabbade Afrika genom slavhandel och kolonisation och senare även krig och fattigdom.
Men tiderna är nya och T'Challa ställs inför valet att bevara Wakanda och folket som lever där genom att fortsätta hemlighålla landets rikedom eller att göra den känd för resten av världen.

Och jag känner redan när jag skriver detta att tårarna börjar komma igen. För det är svårt att hantera alla känslor som filmen framkallar genom att bara beskriva handlingen.

För Black Panther är så mycket mer än en superhjältefilm och jag ska återkomma till varför senare i texten.
Men först måste jag prata om personerna vi får möta i filmen!
För det första är nästan hela rollbesättningen mörkhyad med afrikanskt ursprung och det är så härligt att se. Vi har... ehum... tre vita personer med (varav en är Stan Lee och där två har varit med i tidigare Marvelfilmer) men de har alla biroller och ingen av de tar över filmen och räddar dagen.
Hurra för att vi slipper det (för oj vad jag är trött på konceptet "vita-människor-räddar-främmande-kulturer-och-är-bättre-än-alla" )

Först och främst får bi lära känna T'Challa, spelad av Chadwick Boseman, mer och här blir han en riktigt och mångfacetterad person. Chadwick Boseman gör verkligen en strålande rollprestation och jag är så nöjd med att han får utveckla den roll han lade en stabil grund för i Captain America: Civil War. Som kung, superhjälte och människa som ska leda sitt rike och samtidigt hantera omvärlden så växer han och jag känner verkligen med ansvaret han får axla.
Stabilt och bra!

Chadwick Bodeman som T'Challa.

Vi blir också introducerade till en rad KICKASS kvinnor från Wakanda.
Vi har Nakia, spelad av Lupita Nyong'o, en ung kvinna från en av Wakandas fem stammar. Med en bakgrund som spion som varit ute och sett världen så brinner hon för att utplåna orättvisor. Hon ärm är både smart, kapabel och duktig på att slåss. Samt duktig på att slänga käft.
Sedan har vi Okoye, spelad av Danai Gurira, general för den kvinnliga (!!! JA NI LÄSTE RÄTT!!!) elitstyrkan Dora Milaje som tjänar som T'Challas livvakt. Hon är tystlåten, extremt stolt av sig och en jäkel på att slåss med nästan allt.
Jag kan inte nog understryka vikten av dessa två kvinnor och hur mycket de gör för filmen.
Men tätt efter dessa kommer det tekniska geniet Shuri, spelad av Letitia Wrigth, som är T-Challas kaxiga lillasyster. Inget är för svårt för henne, vare sig det gäller kirurgi eller att utveckla ny teknologi och det känns heller inte som att hon är rädd för något. Nämnde jag att rollen är 16 år? BAM!
Sist men inte minst har vi Ramonda, spelad av Angela Basset, drottningmodern för Wakanda som med stadig blick och goda råd följer landet och dess invånare i utvecklingen.


Nakia/Lupita Nyong'o, Shuri/Letitia Wrigth och Okoye/Danai Gurira.

Så vi har en film där nästan alla är mörkhyade och där vi dessutom har en stor del kvinnor i framträdande roller.
Det är fantastiskt.
Så ja, filmen klarar mer än väl Bechdel-testet (som innebär att en film måste ha två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra och samtalet ska handla om något annat än män.)
Det klarar även sexiga lamp-testet (som bedömer hur relevant en kvinnlig karaktär är för en film, kort sagt, om du kan ta en av de kvinnliga karaktärerna och byta ut henne mot en lampa så är det kört).
Och det behöver knappast nämnas att filmen klarar Chavez Perez-testet som innebär att två icke-vita karaktärer ska prata med varandra i en film om något annat än brott.

Och därmed går vi in på en annan aspekt av filmen nämligen porträttering av en kultur bestående av mörkhyade.

Jag älskar verkligen Wakanda och hur landet porträtteras. Jag älskar hur vi får se en kultur bestående av mörkhyade och där den kulturen är både fredlig och mer teknologiskt avancerad är någon annan i världen samtidigt som det är en kultur som har behållit sina rötter. Det är inte en klassiskt vit kultur där filmskaparna slängt ned mörkhyade människor utan det är en kultur som helt och hållet är afrikansk och stolt ut i fingerspetsarna. Det är kultur som i sin stolthet, sin elegans, jämställdhet och i sin skönhet får mitt hjärta att dra ihop sig av glädje.

Musiken i filmen spelar väl på alla mina känslor med där rapmusik vävs ihop med trummor och sång. Det skapar en bild av något nytt, något gammalt och något som är så unikt och fyllt med stolthet.

Sen kan vi analysera det faktum att vi har en kultur bestående av mörkhyade som är den mest teknologiskt avancerade på jorden,där det råder full jämställdhet mellan könen och som kan utveckla avancerade supervapen - men väljer att fokusera på fred och välstånd.

Hur som helst, Wakandas välmående kultur ställs mot realiteterna som afrikaner över hela världen lever i och det resulterar i en briljant djupdykning i hur viktigt det är med både kultur och rätter men även hur en hel världs syn på ett folk resulterar i en rasism som inte ger något annat än hat och avsky.

Filmen gör en klar och brutal poäng av att lyfta fram den verklighet som många mörkhyade och här främst afrikaner lever under idag i en västvärld präglad av rasism och på många håll fattigdom. Lägg därtill den stämpel på sig av ett vitt samhälle som dömt ut de som hopplösa och okunniga vilket leder till att den enda framtiden verkar vara brottets bana.
Att våga lyfta denna bild och poängtera hur fel den är och de faktorer som lett till detta, det ser jag nästan aldrig i en stor film.
Och genom viljan att göra detta så undviker filmen effektivt att falla i stereotypa porträtteringar av mörkhyade. Det blir inte en sur eftersmak i munnen när det görs en poäng av en karaktär som planerar brott och smugglar vapen eftersom vi får hela bilden och detta bottnar ur en desperation mot ett samhälle som redan på förhand dömt ut en.
Bara för hudfärgens skull.

Det är den här balansen och viljan att skapa nyanser och samtidigt visa en brutal verklighet som filmen blir mer än vara en superhjältefilm.
Det är här filmen berör mig som mest för de teman som Black Panter berör är otroligt gripande och det är den verkliga historien för mig.

Det är en historia om ett folk som är splittrat över hela världen och där stolthet över kultur och arv blandas med traumatisering och en rasism som inte går att komma ifrån. Det är en historia om vägval, om familjeband och om att känna att våld är det enda som världen ger till ett folk för det ges ingen annan väg ut.


T'Challa och Killmonger/Michael B Jordan.


Här måste jag lyfta upp Killmonger, spelad av Michael B Jordan, som är filmens antagonist. Herregud, vilken mångbottnad och komplicerad karaktär och som är en skapelse av den värld där rasism är standard. Jag grät så mycket och jag vill gråta nu med för hans skull. För allt trauma, för allt hat och för all ilska som han bär på.
Jag känner så väl igen den för hur ofta har inte jag själv känt den ilskan? Den där jag vill slå näven i väggen och vråla efter att återigen fått känna på hur det är bli spottad på och få rasistiska tillmälen efter mig. Den där ilskan som bottnar i desperation, sorg och ensamhet.
Jag känner igen den för jag vet hur det är och just därför rör hans historia mig mest.
Den balanseras upp så väl mot T'Challa och jag känner igen mig i hans resonemang med. Jag har själv rabblat just det mantrat: Att när de spottar på oss måste vi vara bättre.
Killmonger och T'Challa är två sidor av samma mynt där båda är resultatet av de världar de levt i, en i främsta landet på jorden där alla behandlats lika och en i en värld där han fått kämpa för varje andetag och där hans hudfärg varit markören för hur långt han kunnat nå.
Jag älskar varje scen de har ihop

När jag skriver det här så kan jag fortfarande inte förstå hur en film lyckats få in så mycket nyanser och väcka så mycket på bara 134 minuter.

Då har jag inte hunnit gå in på den sista punkten och det är representation.

Jag tjatar om detta så ofta, just om vikten med representation, särskilt när det gäller rasifierade och mörkhyade.
Men jag tjatar om det för att det är en av de viktigaste sakerna som finns för att vi ska kunna förändra världen.
Att jag får se mig själv på vita duken och se min hudfärg i andra roller än offer eller reducerad till en stereotyp - det får mig att växa, det får mig att känna att jag kan göra vad som helst och det ger mig styrka de dagarna då jag är som mest tunnhudad och inte orkar med rasism.
Black Panther sparkade med sin representation och sin respektfulla skildring av en kultur in väggar av fördomar och hat som stått i århundraden. Det står fortfarande väggar kvar men denna filmen gör enormt mycket för mig.

Jag tror att den gör mycket för andra mörkhyade med. I den fullsatta biosalongen så var vi en majoritet mörkhyade i alla åldrar, det varierade från medelålders par till grabbgänget som åt popcorn en bit ned till de tre tjejerna i hijabi till en familj med flera barn.
Vi var i majoritet och alla satt som klistrade under filmen. Tysta och fokuserade och helt inne i en film som betydde så mycket.

Representation. spelar. roll.

Mitt slutbetyg blir följande: Ett filmhistoriskt mästerverk. Black Panther är helt enkelt så bra. Jag kan inte kalla den för något annat än ett mästerverk. Den tar plats i mitt hjärta tätt intill Rogue One
Den är så mycket mer än bara en film om en superhjälte utan det handlar om politik, livsval och om kulturellt arv. Den handlar om stolthet och om vår dåtid och vår nutid. Den pekar ut riktningen för vår framtid och det är en framtid som visar att vi kan och vill mer än det samhälle som byggs nu där rasism frodas och segregering bygger ute människor.
Det är en film där jag får se mina mörkhyade hjältar ta plats och det i en kultur som är överlägsen alla andras utan att det blir till en spegling av ett vitt samhälle.
Det är en film som lämnade mig med så mycket känslor och samtidigt en tomhet över hur hur betydelsefull filmen är.
Och en känsla av att undra varför det inte gjorts förut.


Mer läsning på temat:



måndag 10 juli 2017

Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm


Det är väl inte direkt någon överraskning att jag för en rätt hård kamp mot rasism och för mer inkludering. jag gör det i vardagen, på jobbet och i mina hobbyn( som t ex lajv och spelvärlden i stort)
För mig är detta en självklarhet att göra men jag inser att det kanske inte är så solklart för alla.

Så varför tycker jag att det är så viktigt att hela tiden prata om rasism, strukturer och vithetsnormer?

Låt mig göra klart att detta är något som blivit en stor fråga för mig de senaste 8 åren. Innan dess var jag inte så engagerad och levde mest i någon slags vaccum bestående av att jag 1) trodde att alla människor var snälla och trevliga och 2) tyckte att det var en sådan självklar sak att det inte ens behövdes kämpas för.

Att jag börjar engagera mig mer och mer mot rasism och för inkludering beror främst på en sak:

Jag ser en rätt stor ökning av rasism och främlingsfientlighet, både i Sverige men också i övriga världen.

Hur jag än vrider och vänder på det så är det klart att det är mer rasism nu än när jag var barn och i tonåren.
Jag känner mig mer osäker nu ute på stan än vad jag gjorde för bara 10 år sedan och det är klart att det spelar in. Jag vill kunna känna mig säker.

Tro mig, ingen hade varit gladare än mig om jag hade kunnat sluta skriva om att folk ska sluta vara rasistiska spån eller om det var självklart att vi tänkte på inkludering och representation dagligen.

Men det går inte eftersom det känns som att så fort jag slutar prata om det så lämnar jag över befälet till en värld där rasism och nazism är på frammarsch och där det är okej att skjuta folk beroende på att de har fel hudfärg, skrika rasistiska skällsord åt barn och där kort sagt rasifierade bedöms som mindre värda.

Det handlar inte bara om att jag ska kunna känna mig säker nu utan det handlar om den framtid jag vill se.



Men ibland känns det rent ut sagt som att drämma huvudet i en vägg detta med att konstant försöka få folk att förstå vikten av representation och inkludering och i samma veva försöka få de att förstår hur fel det är med rasism och hur skadliga vithetsnormer är.
Det hjälper inte heller att min vänskapskrets till större delen är vit och även fast de på många sätt är fantastiska så tenderar de att missa hur illa situationen och utvecklingen med ökad rasism slår mot rasifierade.

Det gör mig såklart asledsen men just denna ignorans får mig också att fortsätta skriva. För om inte ens mina vänner och bekanta som är vettiga människor greppar hur allvarligt det är, det är ett tecken på hur rasismen normaliseras i en takt som gör det till något som inte är värt att kämpa emot.

Jag ser också hur många feminister i stort helt missar detta med att kämpa för rasifierades rättigheter (och ja, det ingår i feminismen om du tänker intersektionellt) och istället bemöter detta med exakt samma argument som antifeminister.
Ironin i detta är fantastisk och det handlar såklart om att de har ett vithetsprivilegium som tyvärr gör de inte tänker på detta konstant och även gör att de behandlar frågan om rasifierades rättigheter som en mindre viktig fråga.




Vilket gör att det väldigt ofta känns väldigt ensamt att driva en kamp mot rasism eftersom det handlar om att upprepa samma sak gång på gång på gång.

Jag behöver väl inte ens påpeka att det går att driva en kamp på flera fronter men min trötthet när jag för femtioelfte gången hör att jag överreagerar när jag påpekar att det där var ett rasistiskt uttryck är enorm.



För känslan landar hela tiden i  att jag inte ORKAR ta upp detta igen och igen och igen men jag måste för att jag vet att det är nödvändigt.

För jag vill också att framtiden ska bli bättre än så här. Det är därför jag fortsätter prata om det.
Jag vill inte att vi ska ha mer rasism och en värld där det går tillbaka till en ordning när rasifierade bedöms som mindre värda. Och enligt mig är vi på väg dit med en rätt hög fart vilket gör mig livrädd.

Mer läsning på temat:


torsdag 15 juni 2017

Att sluta vara den duktiga flickan

Jag ber på förhand om ursäkt för att detta blir ett tvåkönsnormativt inlägg.

Jag kan nog framstå som en rätt otrevlig och brysk person ibland, särskilt för folk som bara ser mig på nätet eller som inte känner mig.
Om sanningen ska fram är jag rätt trevlig men jag är mer okej med att folk tycker jag är dryg och otrevlig.

Men en annan orsak till att jag slutat framstå som så trevlig är att jag i flera år försökt sluta vara "den duktiga flickan". För som så många andra kvinnor så föll jag tidigt in i duktig flicka syndromet, något som blev ett stort problem för mig, både i arbetslivet och även privat.

Duktig flicka-syndromet innebär att kvinnan sätter sig själv i en roll som är skapad av samhället för att underlätta och lyfta män i hennes närhet.
I korthet innebär det att kvinnor och flickor tvingas in i ett kvinnoideal där de ska vara perfekta.
De ska klara av allt och aldrig ställa krav på alla men alltid ställa krav på sig själv.
Krav om att alltid vara bättre än bäst och att alltid lyckas på alla plan i livet.

Men stopp ett tag, är det inte bra att flickor och kvinnor är högpresterande och klarar allt?

Jo absolut.
Men duktig flicka-syndromet främjar inte kvinnor i arbetslivet eller privatlivet.

Duktig flicka-syndromet lär oss att flickor och kvinnor förväntas göra tusen personer arbete men utan att få ett tack tillbaka.

Duktig flicka-syndromet gör att kvinnor sliter ut sig och det utan att någon ens uppskattar det.

Duktig flicka-syndromet gör att flickor och kvinnor från tidig ålder lär sig att ta hänsyn till andras känslor men också lär sig att trycka ned sina egna.

Duktig flicka-syndromet gör att vi aldrig kräver bekräftelse eller uppskattning utan smälter in i en roll där alla tar oss för givet. (eftersom duktiga flickor inte ställer krav)

Duktig flicka-syndromet driver kvinnor in i väggen.

Så när jag säger fuck off till att vara duktig flicka så handlar det inte om att kvinnor inte ska satsa på sina drömmar eller bli chefer.
Det handlar om att vi inte ska tvingas in i en roll där vi gör allting och inte får någon bekräftelse på att det vi gör är bra.
Det handlar om att kvinnor ska få det erkännande vi förtjänar och inte bara betraktas som en fiffig problemlösare som inte behöver högre lön eller en chefspost.

Kvinnor ska ta plats, ska vara högpresterande men inte på bekostnad av vår hälsa och vårt mående. 
Det ska inte vara så att vi ska tvingas vara perfekta för att accepteras av samhället och det ska inte vara så att vi gör allt utan att få vare sig erkännande eller uppmärksamhet för det.

Det tog ett tag innan jag själv lyckades syna duktig flicka-syndromet och jag var länge ett så perfekt exempel på det.
Hemma var jag den som medlade i konflikter, den som ordnade och fixade. Den som skötte sig och den som alltid såg till att allt flöt på bra mellan syskonen när föräldrarna inte hade tid.
Jag hade nog inget emot det på ett sätt.
Jag visste ju att jag var den som mina föräldrar kunde lita på, jag var den som fick ordna och organisera fester och liknande hemma när de behövde någon som styrde upp.
Jag kände mig stolt att de litade på mig så mycket och inte på mina bröder.
Men jag var alltid trött och jag log alltid även när jag var arg.

På jobbet var jag kollegan jobbade över för att saker behövde lösas, som skrev manualer för att hjälpa nya på arbetsplatsen.
Jag var den som alltid hade ett leende till övers, den som hade mest koll och den som alltid kunde jobba med tio uppgifter samtidigt.
Jag var den som accepterade en kass lön och aldrig sa ifrån när mina kollegor hade högre lön. För jag ville inte vara till besvär.
Och jag var den som alltid var trött och den som alltid blev förbisedd.

För jag var den duktiga flickan som alla visste skulle hjälpa till och som alltid gjorde det med ett leende. Alla tog mig för given och jag krävde ingen uppskattning för jag ville ju aldrig vara till besvär.
Framförallt var det aldrig någon som tog mig på allvar.
För vem tar en liten "Fröken-fixar-allt" på allvar?

Sedan en dag för inte allt för länge sedan så insåg jag vilken rävsax jag satt mig i och det var då jag bestämde mig för att sätta mig själv först.
Det skedde med insikten om att duktiga flickor sällan blir chefer och att blygsamhet aldrig kommer ta mig framåt i livet.
Jag bestämde mig för att prioa mig själv och inte vara den som löser allt hela tiden.



Jag var och är fortfarande den som kan hålla tio bollar i luften samtidigt och få det att bli bra. Men idag kräver jag följande:

  • Jag kräver ett erkännande av det jag gör på arbetsplatsen, helst i form av högre lön eller en bra anställning.
  • Jag kräver mitt namn på saker jag gör och skriver, för att jag vill inte längre vara den namnlösa.
  • Jag kräver att folk bekräftar och erkänner att jag gör bra saker.
  • Jag kräver att folk inte tar min hjälp för given.

Istället för att trycka in flickor och kvinnor i en högpresterande roll där de aldrig får bekräftelse och erkännande och tvingas trycka ned sina känslor - låt oss istället peppa flickor och kvinnor som gör bra saker och låt oss inte ta de för givna.
Kolla inte bara på den högljudda mannen som tar all plats hela tiden utan hylla de kvinnliga superhjältar som får allt att fungera hela tiden, inte bara när rampljuset är på.

Mer läsning på temat:

tisdag 27 september 2016

Bokmässan del 2 eller Hur du inte ska arrangera ett panelsamtal

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten

Det hände inte bara bra och peppiga saker på bokmässan. Det är väl få som har missat hur det har stormat om rasister och nazister innan mässan och tyvärr även under.

En av de saker som det stormat mest om var ett panelsamtal på bokmässan som arrangerades av Svenska Författarförbundet och Författarcentrum
Panelsamtalet hade titeln "Får man lov att använda n-ordet?"
(Observera att n-ordet här syftar på ordet neger)

Det är ett samtal som, trots en jättekonstig rubrik som baserar sig på en oförståelse för rasistiska strukturer och uttryck, kunde hanterats bra och blivit intressant. Istället blev den respektlös och osmaklig. Mycket för att alla personerna utom en i panelen var vita och den personen som rasifierades inte var mörkhyad.
Jag hade turen att missa panelen (tack och lov för annars hade jag nog spräckt ett blodkärl i ilskan) så jag tänker inte kommentera vad som sades.
Men låt oss tänka ett varv runt felet och respektlösheten i att arrangera en sådan här panel. Först och främst, att alla paneldeltagarna utom en är vita gör att förutsättningarna för att diskutera ett kränkande och rasistisk ord inte fungerar.


Jag anser att vita människor kan engagera sig anti-rasistiskt och vara väldigt bra på det, 

Men de kan inte veta hur det känns att få n-ordet slängt i ansiktet och inte heller sätta sig in på ett personligt plan vad ordet betyder och hur det upplevs av mörkhyade rasifierade.
Att ha en panel där alla utom en är vita gör att samtalet kommer att handla om vita människors syn på rasism och rasistiska strukturer. Detta anser jag leder till ett abstrakt och världsfrånvänt samtal.


Detta är något jag trycker på i väldigt många ämnen: Att man inte ska prata OM den drabbade gruppen utan med denna. Lyfta in i samtalet och lämna plats för de rasifierade med mörk hy som har erfarenhet och upplevelse av hur n-ordet används.
Att en panel med en majoritet vita får prata om ett sådan här ämne befäster även en annan bild. 

Den av att frågor om rasism är något som vita människor älskar att prata om och problematisera men där de inte är intresserade av att lyssna på de som utsätts. Jag känner verkligen med den rasifierade person som satt i panelen och som hamnade i en skitstorm som hen inte förtjänade alls.
Min invändning mot en sådan här panel med ett sådant ämne är just att resten av personerna var vita. 

För att inte tala om att när något sådan här görs på bokmässan så förstärker det bara bilden av en vit kulturelit som ser frågor som anti-rasism som ett charmigt och uppiggande ämne som det går att fnissa åt.

Jag är så trött på att vita människor ska normalisera och bortförklara rasistiska uttryck. Trött på att det som borde vara en icke-fråga måste lyftas,stötas,blötas samt nedvärderas av vita människor som inte ser det känslomässiga utan enbart ser till hur akademiskt det kan bli.

Jag använder nuförtiden n-ordet enbart i texter om rasism och för att citera saker folk sagt till mig. 
Två människor på jorden har min tillåtelse att säga n-ordet till mig men inga andra. I övrigt så är det ett rasistiskt ord för mig och det sårar och skär i mig varje gång jag får det slängt i ansiktet.
Jag är inte okej med att vita människor bestämmer över i vilken omfattning det ska få användas och det kommer jag aldrig att vara.


En panel där en majoritet vita människor sitter och diskuterar "Får man lov att använda n-ordet?" blir  extra ironiskt. Mycket eftersom det detta år förekom en stor närvaro av nazister som tog sig in på mässan och som bland annat demonstrerade utanför. I skenet av det så blir det helt bisarrt att det ens hålls ett panelsamtal bestående av en majoritet vita människor som sitter och bestämmer om man får uttrycka sig rasistiskt.


Foto med tillstånd av Eliasabeth Ohlson Wallin och även hennes text till: "Årets tema var ju yttrandefrihet på bokmässan, det vet vi alla.
Vi vet också att på litteraturscenen arrangerade Författarcentrum och Sveriges Författarförbund ett samtal där frågeställningen är om vi kan använda N-ordet. Problemet med det samtalet var att ingen Afrosvensk var med utan endast en vit kulturelit.
Nedanför scenen gick Samuel och tömde deras papperskorgar.

p.s jag hade ett samtal med Samuel om varför jag tog bilden och fick mitt medgivande. Bara så ni vet om någon undrar."

Det har varit mycket snack inför årets bokmässa om hur rasismen normaliseras så slutligen, hur märkte jag av det personligen?

Jag såg till att hålla mig fokuserad på jobbet och höll mig till mina montrar men visst uppmärksammade jag att det var en hel del poliser på mässan, just för att hålla koll.
På lördagen på väg ned mot mässan så fick jag reda på via twitter att Nordiska motståndsrörelsen delade ut flyers och stod med flagga utanför bokmässan.
Jag och flera rasifierade stod vid spårvagnsdörrarna och tittade ut mot hållplatsen när vagnen svängde in mot korsvägen.
I mitt huvud rörde sig tusen tankar på säkerhet (det är dagtid, det är en plats med massor med folk, det borde finnas poliser på plats, om jag hänger mitt bokmässepass runt halsen kanske det blir en säkerhet, vilket tur att jag har gympaskor på mig om jag måste springa...) och när vagnen stannade pluggade jag in mina hörlurar hårdare, drog på högsta volym på musiken och gick rakt fram mot bokmässan utan att möta någons blick.
Det gamla tricket: Visa inte att du är rädd, det känner de och det är då som de blir farliga.
Mitt ansvar för att hålla mig själv trygg och tröttheten och energidragningen det tar.
Rädslan som ändå finns och som ger mig sendrag under fötterna och som får det att sticka i munnen av torrhet och smärta.