Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm

Det är väl inte direkt någon överraskning att jag för en rätt hård kamp mot rasism och för mer inkludering. jag gör det i vardagen, på jobbet och i mina hobbyn( som t ex lajv och spelvärlden i stort)
För mig är detta en självklarhet att göra men jag inser att det kanske inte är så solklart för alla.

Så varför tycker jag att det är så viktigt att hela tiden prata om rasism, strukturer och vithetsnormer?

Låt mig göra klart att detta är något som blivit en stor fråga för mig de senaste 8 åren. Innan dess var jag inte så engagerad och levde mest i någon slags vaccum bestående av att jag 1) trodde att alla människor var snälla och trevliga och 2) tyckte att det var en sådan självklar sak att det inte ens behövdes kämpas för.

Att jag börjar engagera mig mer och mer mot rasism och för inkludering beror främst på en sak:

Jag ser en rätt stor ökning av rasism och främlingsfientlighet, både i Sverige men också i övriga världen.

Hur jag än vrider och vänder på det så är det klart att det är mer rasism nu än när jag var barn och i tonåren.
Jag känner mig mer osäker nu ute på stan än vad jag gjorde för bara 10 år sedan och det är klart att det spelar in. Jag vill kunna känna mig säker.

Tro mig, ingen hade varit gladare än mig om jag hade kunnat sluta skriva om att folk ska sluta vara rasistiska spån eller om det var självklart att vi tänkte på inkludering och representation dagligen.

Men det går inte eftersom det känns som att så fort jag slutar prata om det så lämnar jag över befälet till en värld där rasism och nazism är på frammarsch och där det är okej att skjuta folk beroende på att de har fel hudfärg, skrika rasistiska skällsord åt barn och där kort sagt rasifierade bedöms som mindre värda.

Det handlar inte bara om att jag ska kunna känna mig säker nu utan det handlar om den framtid jag vill se.

Men ibland känns det rent ut sagt som att drämma huvudet i en vägg detta med att konstant försöka få folk att förstå vikten av representation och inkludering och i samma veva försöka få de att förstår hur fel det är med rasism och hur skadliga vithetsnormer är.
Det hjälper inte heller att min vänskapskrets till större delen är vit och även fast de på många sätt är fantastiska så tenderar de att missa hur illa situationen och utvecklingen med ökad rasism slår mot rasifierade.

Det gör mig såklart asledsen men just denna ignorans får mig också att fortsätta skriva. För om inte ens mina vänner och bekanta som är vettiga människor greppar hur allvarligt det är, det är ett tecken på hur rasismen normaliseras i en takt som gör det till något som inte är värt att kämpa emot.

Jag ser också hur många feminister i stort helt missar detta med att kämpa för rasifierades rättigheter (och ja, det ingår i feminismen om du tänker intersektionellt) och istället bemöter detta med exakt samma argument som antifeminister.
Ironin i detta är fantastisk och det handlar såklart om att de har ett vithetsprivilegium som tyvärr gör de inte tänker på detta konstant och även gör att de behandlar frågan om rasifierades rättigheter som en mindre viktig fråga.

Vilket gör att det väldigt ofta känns väldigt ensamt att driva en kamp mot rasism eftersom det handlar om att upprepa samma sak gång på gång på gång.

Jag behöver väl inte ens påpeka att det går att driva en kamp på flera fronter men min trötthet när jag för femtioelfte gången hör att jag överreagerar när jag påpekar att det där var ett rasistiskt uttryck är enorm.

För känslan landar hela tiden i  att jag inte ORKAR ta upp detta igen och igen och igen men jag måste för att jag vet att det är nödvändigt.

För jag vill också att framtiden ska bli bättre än så här. Det är därför jag fortsätter prata om det.
Jag vill inte att vi ska ha mer rasism och en värld där det går tillbaka till en ordning när rasifierade bedöms som mindre värda. Och enligt mig är vi på väg dit med en rätt hög fart vilket gör mig livrädd.

Mer läsning på temat:

• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism

White feminism och varför det stör mig.

Så, då ska vi alltså prata lite om detta med White feminism och därmed flätar jag ihop två av mina favoritämnen, nämligen rasism och feminism. 

Vilken matchning!

Först, White feminism innebär inte att du är vit och feminist. White feminism är en feminist som utövar White feminism vilket kort sagt innebär att en i sin feminism ignorerar detta med ett intersektionellt tänk.

Jag är feminist och har turen att ha väldigt många vettiga feminister i mitt umgänge. Men jag är också hyfsat ensam i min nära vänkrets i att vara rasifierad feminist och det märks.

Jag driver mina frågor om antirasism och visst får jag stöd för dem men det som jag upplever saknas från många av mina vita vänner är insikten att 1) rasismen tar inte slut utan det måste ständigt kämpas mot och 2) att rasistiska strukturer finns överallt i vardagslivet och att dessa är något en måste sätta ned foten emot.

Kort sagt, jag upplever att det saknas udd bakom det som människor säger och att när det väl gäller så står jag där själv och hör mina feministvänner säga att detta med rasism visserligen är allvarligt men så farligt är det väl inte, jag kan väl bara ignorera eller gå därifrån? 

Samt argumentet att lite rasism är väl inte farligt och det är inte det som feminismen fokuserar på! 

Det sliter på allvar sönder mitt hjärta när jag hör detta för det pekar på att en av de viktigaste frågorna jag driver inom feminismen är något som vita feminister ser som en oviktighet och något som inte räknas in på allvar i den feministiska kampen. 

Visst, feminismen kokas ned till:

"En ser att det finns orättvisor i samhället baserat på kön och man erkänner att kvinnor har en sämre ställning. En vill aktivt arbeta för att förändra detta och se till att det blir jämställt mellan könen."

Men för mig så räcker det inte och det är en självklarhet för mig att krydda min feminism med en stor dos intersektionalitet. 

Där ingår även en starkt antirasistisk hållning, både i vardagslivet och i mina hobbys. 

Ska vi börja titta på strukturer och kvinnor så är det sjukt viktigt att vi inser att vita kvinnliga feminister har en klar maktposition över de kvinnor som rasifieras. Det är inte svårare än så. 

Så för mig som kvinna och rasifierad så kan jag inte driva min feministiska kamp utan att den i samma veva också kommer att handla om antirasism.

Något annat alternativ finns inte för mig. 

Visst förstår jag att en inte kan engagera sig i alla delar av feminismen. Att vara feminist sliter rejält på en och många väljer därför att ha ett eller två huvudfokus för sin feminism. Det är helt okej att inte orka ta vissa kamper och jag förstår det. 

Men jag har verkligen svårt för när feminister, särskilt vita, säger att intersektionalitet är svårt och sedan börjar nedvärdera och bortförklara den rasism jag upplever som mindre viktig. 

Det är åt helvete inte okej.

Jag vill inte stå och förklara gång på gång hur rasismen dels ser ut i samhället och dels hur den drabbar mig och gång på gång bemötas med något av följande argument från mina vita feministvänner: 

"Men jag upplever att rasismen inte finns i samhället" 

"Jag ser att det blir bättre, du inbillar dig nog bara" 

"Alltså, vi pratar ju om det, räcker inte det?" 

"Räcker det inte om du bara säger ifrån?"

Eller min favoritkonversation:

Feministvän:"Jag upplever att det pratas massor om antirasism"

Jag:"Ja, men jag får ju fortfarande stå och debattera själv?" 

Feministvän: Ja men jag tror verkligen att det börjar bli bättre!" 

Jag: "Nja, jag får fortfarande stå och försvara mig själv utan stöttning så nej, det är inte bättre."
Feministvän: "Tråkigt att du ser det så men jag tycker du har fel."

Låt mig slippa de här argumenten. 

Som sagt, det är helt okej om man inte orkar kämpa på alla feminismens fronter hela tiden. Men en kan som vit feminist läsa på och börja engagera sig och ta in ett annat perspektiv och inte hela tiden utgår från en vithetsnorm. 
Låt mig slippa få mina erfarenheter nedvärderade. Det är det minsta jag kan begära.

I den bästa av världar vill jag se mer aktivt stöd, jag vill se fler som vågar säga ifrån, jag vill se mer engagemang för intersektionell feminism och jag vill slippa se en ensidig White feminism.

För kom ihåg, som vit feminist så har du ett val. Du kan välja att inkludera ett intersektionellt tänk i din feminism och aktivt kämpa för att inte vara en del av White feminism. Eller så kan du välja att låta bli och gå enbart på en vithetsnorm.

Sist vill jag avsluta med den här episka videon som i princip sammanfattar väldigt bra var White feminism handlar om på ett större plan är bara mitt personliga.

Orkar du inte se videon så är detta det viktigaste i den

*White feminism ignorerar detta med intersektionalitet. 

*White feminism exkluderar erfarenheter från alla som inte är vita, cis och straighta. 

*White feminism missar att ta upp hur hat och fördomar ser ut för andra kvinnor än vita. 

*White feminism ignorerar den vithetsnorm som finns och hur den påverkar samhället."

Why We Need To Talk About White Feminism
Why we need to talk about White Feminism: "Because, sometimes, as white ladies, we just need to shut the f*** up."(via NowThis)
Posted by The Huffington Post on Monday, August 10, 2015