“The force is with me and I am one with the force”
Jag har fortfarande så svårt att hantera senaste Star Wars-filmen Rogue One.
Det är massor med känslor blandat med en enormt tomhet. Vild glädje ihop med bittersvart sorg.
Jag har gråtit minst två gång idag bara av att tänka på filmen.
Men jag ska försöka reda lite i mina tankar och skriva om filmen här. Och ja, jag ska försöka hålla det spoilerfritt!
Rogue One är alltså en prequel till episode 4 i Star Wars sagan, alltså den som heter A new Hope. Den berättar historien om hur rebellerna kom över ritningarna till Imperiets Dödsstjärna och hur de vann sin första seger. På ett sätt skulle man kunna säga att vi i Rogue One får se allt det vi tidigare bara under läsa i introtexten till A new hope. Men samtidigt är det så mycket mer.
Huvudpersonen i filmen är Jyn Erso, en ung kvinna som tagit sig fram genom livet genom att slåss, ljuga om vem hon är och hålla sig ur vägen för Imperiet. Vi blir snabbt introducerade till henne och hennes bakgrundshistoria för att snabbt senare träffa på rebellerna och få reda på deras mål: Att ta reda på mer om vapnet som Imperiet sägs hålla på att bygga, nämligen Dödsstjärnan.
Och här någonstans inser jag att jag inte kan skriva så mycket mer utan att börja spoila.
Låt mig säga att det var den bästa Star Wars-filmen jag sett. Utan konkurrens.
Ja, ni hörde rätt. Den var bättre än 4,5 och 6. Bättre än The force awakens. Och ingen av de filmerna är dåliga, snarare tvärtom.
Men denna hade något extra. Den var för det första mycket mörkare än någon Star Wars film varit innan, den var enligt mig otroligt välskriven och framförallt så gav den mig en pusselbit i sagan som jag inte visste att jag saknade. Nämligen den om hur rebellerna kämpat i extrem motvind sedan Imperiet tog över och hur de inte är några hjältar som gör allt rätt. De är personer som gör val, personer som gör saker de ångrar, personer som kämpar med själ och hjärta för något de tror på och som de går över lik för att uppnå.
Vi får se hur kampen mot Imperiet splittrar och förenar och hur man föds med en kamp.
Jag älskar varje minut av historien som vi får se berättad, den är episk, smutsig, sorglig, omtumlande och glädjefylld.
Det är en fantastisk, känslosam och mångbottnad resa vi får göra här. Och jag älskar alla karaktärerna så mycket.
Jyn är helt underbart porträtterad av Felicity Jones, hon lyckas med att ge Jyn ett djup av sorger, smärta och ensamhet balanserat med en stenhård överlevnadsvilja och en stor dos envishet.
Jag föll även stenhårt för Cassian Andor som spelades av Diego Luna, det var en karaktär som på ett sätt påminde mig om Mal i Firefly men samtidigt var sin helt egen.
Sedan så var det roboten K som påminde mig väldigt mycket om min egen obstinata fnatt... det var en oväntad parallell.
Men det som fick mig att grina som en tok på bion och sitta efteråt och känna att jag nog hade mått bra att av att gå in på toaletten och stå och gråta i en timma till... Det som fick mig att gråta på jobbet idag flera gånger var det faktum att det var så många rasifierade med. Inte som sidokaraktärer utan som huvudroller genom hela filmen. Jag tror inte ni kan ana vad det betyder för mig som rasifierad.
När filmaffischen först kom upp så blev jag toklycklig över att se vilka som porträtterades ihop med Jyn. Jag satt bara och log och kunde inte sluta. Sedan började flera på nätet kommentera att det var för lite kvinnor med och att det inte är tillräckligt mycket mångfald. Det kommenterades när affischen kom och det fortsätter kommenteras på nu efter filmen
Och ja, förutom kickass Jyn och rebellledaren Mon Mothma så det är få kvinnor med på ett sätt men samtidigt inte (jag kan inte säga utan att spoila). Det hade jag velat se en förbättring av.
Men samtidigt så är jag så glad över mängden rasifierade så jag kan leva med det. På allvar.
Jag är så trött på att konstant se vita karaktärer jämt på film och vara tvungen att nöja mig med en rasifierad sidekick som dör astidigt eller försvinner efter fem minuter.
Att få se fem rasifierade karaktärer på filmaffischen ta plats, att ha de som huvudroller och inte i skurkroller... Att se de vara episka på bioduken... Att se det i en Sci-Fi-film...
Förstår ni vad detta betyder?
Detta är representation och det är lyftandet av att rasifierade får mer plats i filmvärlden, det är brytandet av normen att rasifierade konsekvent får spela skurkar, det är ett krossande av normen av "enbart en rasifierad karaktär per film" och det är ett sådant starkt tecken till alla rasifierade. Det här är också skådespelare där alla inte är stora namn och de har ändå fått en plats i filmen som huvudroller! Även det är ett brytande av trenden med att regissörer inte vill casta okända rasifierade skådespelare och därför plockar vita skådespelare istället.
Men här, i Rogue One... här får rasifierade ta plats, vi får vara hjältar, vi får finnas i film.
Mitt åtta-åriga jag hade älskat de här hjältarna. Hon hade sett karaktärer som var som hon och som hon kunde identifiera sig med. Hon hade älskat de.
Jag älskar de här hjältarna, alltihopa. Jag älskar de för att jag ser mig själv i de, jag ser mina färger, mina ögon... Mig.
Och ja, det är klart att jag hade velat se ett par rasifierade kvinnor med men jag är så lycklig så det är okej. Det är mer än okej.
Jag älskar Rogue One för att den fortsätter riktningen som The Force Awakens slog in på med en kvinnlig huvudroll och en rasifierad huvudroll. Jag älskar att den vågar gå längre och verkligen visar att det är en ny tid, både för Sci-Fi och för film i övrigt.
När jag ser på affischen så ser jag en kickass kvinna flankerad av en gäng rasifierade män. Två grupper som länge blivit nedvärderade i filmvärlden får här ta plats.
När jag ser på affischen så ser jag en kickass kvinna flankerad av en gäng rasifierade män. Två grupper som länge blivit nedvärderade i filmvärlden får här ta plats.
Etnisk representation och mångfald- ditt namn 2016 är Rogue One.
