Du är skyldig till att offer mår dåligt

Jag har sedan innan talat mig varm om att män som misshandlar kvinnor inte ska kriga i mitt krig.

Genom åren har jag blivit van vid att vänner och människor runtomkring mig inte kan hantera att deras manliga vänner misshandlat eller våldtagit andra vänner. Det är något som tystas ned med anklagelser om förtal och något som det inte ska talas om.

Detta görs på bekostnad av offret och anses som något nödvändigt.
För det är lättare att bortförklara det än att tvingas analysera sin vänkrets och sin egen roll i det hela.

Jag har som sagt blivit van vid detta och jag har på ett sätt accepterat att människor hellre skuldbelägger offer än att vara modiga.

Jag hanterar det numera dels genom att blogga om det, dels genom att stötta andra offer som råkar ut för detta genom att finnas där och på ett personligt plan så ber jag vänner som tar mitt ex sida att dra åt helvete.

Jag hanterar det för att jag är van.

Men det borde inte vara så.

Varför blir det en vana att jag ska vänja mig vid att andra människor är för fega för att hantera verkligheten och hellre skuldbelägger och bortförklarar än att förbättra och hantera?

Det är inte rimligt att jag och andra som blivit misshandlade, våldtagna och utsatta ska behöva vänja oss vid att samhället och våra vänner skuldbelägger oss och hellre försvarar våra förövare än att visa en smula ryggrad och se till att arbeta för att lyfta upp våld i nära relationer, våldtäkt och sexuella övergrepp.

Det tragiska är att det inte är våra förövare som tvingar oss att vänja oss vid att vara starka, att stå ensamma, att tvingas hantera smutskastning och tusen rykten. Att alltid tvinga försvara och förklara det vi varit med om.

Det är du som står bredvid.

Du som står bredvid och ser på utan att säga ett ljud.

Du som vet men inte varnar.

Du som intalar dig själv att du stöttar men som blundar när allt sker.
Du som säger att det är jobbigt med trasiga människor.

Du som säger att detta med våldtäkt är en tolkningsfråga.

Du som blir arg när din vän ringer med gråten i halsen och ber dig att klippa kontakten med den som våldtagit henne, du som säger att ingen ska få bestämma vem du umgås med.

Du som säger till dig själv att du aldrig skulle stötta en förövare men sedan hellre bryr dig om att vara populär än att leva upp till dina ord.

Det är du som tvingar mig och de andra att vänja oss vid känslan av att det var vårt fel.

Du.

Det här beteendet är så vanligt att jag ett tag var osäker på om de som gör det ens inser vad de gör.
Men numera är jag övertygad om att många som gör så är här fullt medvetna om dels vad de gör och dels hur detta beteendet bidrar till att tysta mig och andra som blivit utsatta.

För detta med att intala någon att en aldrig kommer få någon hjälp eller aldrig bli trodd, det är en taktik för isolera och tvinga oss att backa.

Jag har vant mig men jag kommer aldrig acceptera detta.

Jag kommer kämpa för en förändring och jag vill inte hålla tyst.

Jag ska inte påstå att det inte kostar för det gör det, dubbelt upp i form av ensamhet och isolering.

Men jag vill att de som kommer efter mig ska slippa känna min maktlöshet och ensamhet.

Jag vill att de ska ha en bättre värld, bättre vänner och framför allt veta att det aldrig var deras fel.

Mer läsning på temat:

• Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Hur vi tystnar och varför du måste ta ställning

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen. Det är inte första gången den dyker upp och jag tycker alltid att den är lika bra och som ett slag i bröstkorgen.

Bild av Jim Hines

Och som alltid när jag ser den här bilden så väcks en fråga i mig:

Varför?

Vi börjar med att prata om våra förövare
Sedan börjar vi anonymisera
Till sist tystnar vi helt.

Den frågan och svaret på den fick mig att skriva det jag inte kunnat med att skriva på så många år.

Men vi börjar från början med första delen, nämligen tystnaden.

Och det uppenbara svaret som den här seriestrippen pekar på är att de som tystar inte är rättsystemet eller polisen.
Utan det är de vi har omkring oss i fort av välmenande vänner och bekanta.

De som inte vill ha någon störning i vänskapskretsen och de som inte vill kännas vid att en av deras vänner/bekanta kan vara en förövare.
Just det här, att offer som vågar berätta och tala ut med sina vänner om vad de varit med om och vem det är som våldtagit eller misshandlat blir bemötta med misstro. Och inte bara misstro utan ett ifrågasättande som blir värre ju mer offret försöker anonymisera för att dels göra sina vänner till lags och dels av rädsla för att bli ännu mer utstött.
Så tillslut blir det tystnad, trauma och en människa som kommer kräva fem gånger så lång tid att läka än vad det kanske hade gjort med stöd och bra respons.

Så vad kan du göra för att hjälpa ett offer som berättar? Enligt mig kan du personligen göra följande:

1. Lyssna.
2. Bekräfta och säg att du tror personen.
3. Var tydlig med att säga det som hände inte var offrets fel.
4. Var inte dömande och skuldbelägg aldrig.
5. Spela inte djävulens advokat.
6. Skämta inte bort händelsen och säg framförallt inte "det var väl inte så farligt" eller "det finns andra som har det värre". Gör aldrig det.

I korthet: Lyssna på offer när de berättar och lyssna på namnen de säger.

Och kom ihåg att det förmodligen ligger veckor eller månader, kanske till och med år, av nätter då de haft ångest över om de ska våga berätta.
Så säg inte till de att anonymisera och kom inte med råd a la djävulens advokat.

Kom inte heller och börja predika om förtalslagen, den har jag och andra hört till leda.
Det här handlar inte om att hänga ut folk på nätet. Det handlar om att offer måste kunna få tala om vem/vilka det är som har utsatt de för saker utan att följande argument dyker upp:

"MEN VAD TASKIG DU ÄR SOM SÄGER SÅ! Du förstör faktiskt X liv genom att säga så!"

Oh ja, någons liv är redan förstört. Och den personen står och försöker berätta för dig.

Och nu kommer vi över till det jag inte vågat skriva på så många år, 

Nämligen att du måste ta ställning.

Jag har länge varit den som sagt att det inte behövs ta ställning men nu tänker jag säga det rakt ut att Jo, du måste ta ställning.

Det finns tre sätt du kan hantera en situation där en vän blivit utsatt för en våldtäkt eller misshandel och där du även känner förövaren:

1. Du väljer att ta offrets sida och tro på hen. Detta innebär att du stöttar offret och ser till att vara hens vän.
2. Du väljer att ta förövarens sida och tro på hen. I detta fall innebär det att du inte gör något för att se till att förövaren kommer tilrätta med en dåligt beteende eftersom du tror på förövarens berättelsen att hen inte gjort något fel.
3. Du tror på offret men väljer att ta på dig den svåra rollen att se till att förövaren faktiskt inser vad hen har gjort. Du pratar med förövaren om det som hänt och ser till att hen kanske får hjälp med att inse sin problematik.

Det finns en sätt till som är absolut oacceptabelt enligt mig (och det är nu jag skriver det som jag dragit mig för i flera år)

Du kan inte vara neutral och vara vän med både en vän och förövare utan att göra något aktivt för att stötta den ena eller den andra eller båda.

Försöker du vara en neutral vän och intalar dig att du kan vara vän med både ett offer och en förövare genom att låtsas som att inget har hänt - Då blir det automatiskt så att du tar förövarens sida enligt alternativ 2 ovan.

Om vi tar ett klassiskt exempel med mobbing på skolgården.
Ett barn blir mobbad och slagen på skolgården av ett annat barn. Några barn väljer att gå in och stoppa det hela. Några tar hand om den som blivit slagen och plåstrar om hen, några väljer att prata med den som slog och förklara varför det är fel att slåss. Någon säger att det är det slagna barnets fel, någon säger att det är mobbarens fel.
De är alla aktiva biroller i konflikten som på sina sätt försöker se till att det bli bra utifrån sin egen etik och vad de sett, tror på och vilken relation de har till de två inblandade.
Sedan har vi de passiva.
Det är de barnen som står i en ring runt omkring mobbaren och det barn som blir slaget. De säger ingenting, de gör ingenting men de stoppar det heller inte. Genom att de står tysta och ser på så bidrar de till att situationen varken tar slut eller löser sig. Och genom att de står tysta och ser på så får det barn som blir mobbat och slaget inget stöd utan snarare en känsla av ensamhet och av att ingen finns för att hjälpa. Mobbaren känner att ingen griper in vilket bekräftar att hen gör rätt i sitt handlande.

Detta är ett rätt uttjatat exempel men det är hyfsat pedagogiskt för vad jag försöker förklara, nämligen att du inte kan vara neutral i en sådan här konflikt.

Så slutligen, våga ta ställning. Du hjälper både förövare och offer så mycket genom att aktivt visa att du finns där och att du vågar hjälpa till.


Mer läsning på temat:

• Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Jag har genom åren skrivit väldigt mycket om våld i nära relationer. Från början skrev jag bara för mig själv, det var det ett sätt för mig att hantera mina egna upplevelser och på något sätt arbeta mig til en punkt där jag kunde acceptera vad som hänt.
 Sedan började det komma in mail, PM på twitter och facebookmeddelanden från andra tjejer som upplevt våld i nära relationer och som gått igenom samma kurva som jag. Det kom även in mail från tjejer som blivit våldtagna men som kände igen sig i det jag skrev.

Som hade upplevt samma victimblaming, som känt sig lika svikna, som tvingats hantera tusen stadier av ångest, rädsla och ork att ens komma ur sängen varje dag.
Någonstans här insåg jag att mitt skrivande hjälpte andra. Inte bara i att de hittade någon som de kände igen sig i utan att de tyckte att det var bra att jag sade ifrån.
Så jag fortsatte skriva om min syn på förövare, om offer och hur vi hanterar detta, främst inom lajvsverige men även i den verkliga världen. Fortfarande mycket för min egen skull men även för de som skrev och skriver till mig.

Någonstans så vill jag på ett sätt sluta skriva om detta och jag hoppas att jag ska kunna slippa skriva om ämnet under 2017 och framåt. Inte för att det slutat vara viktigt, tvärtom, det är mer viktigt än någonsin.
Men för att jag känner att jag snart har sagt allt. Och jag har så mycket annat för mig, någonstans känner jag att jag bara vill äga en del av mitt liv nu åt mig själv, Svart, fnatten och att se världen.
Så jag gör så att jag lägger allt jag skrivit genom åren på ämnet här i ett samlingsinlägg. Det blir praktiskt och enkelt att hitta, både för alla som söker sig till min blogg men också för mig själv.
Det är inlägg som rör våld i nära relationer men även våldtäkter och sexuella övergrepp. Merparten är skrivna av mig men det finns ett gästinlägg och även några sammaställningar av bra twitterranter.
Från det senast skrivna hela vägen tillbaka till 2012.

• Till dig och till er jag inte ser
• Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon
• Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare
• Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega
• Tänk inte som en våldtäktsman
• Kvinnofridsmyten - Får vi be om största möjliga tystnad (bokrecension)
• Oskyldig tills motsatsen bevisas?(Gästinlägg)
• Aquariussyndromet och psykisk ohälsa
• Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning - En svår balansgång
• Feministisk solidaritet
• The chain of skuldbeläggning
• Försvar av förövare och kvinnovåld
• Konsten att inte vara en domstol i lajvsammanhang
• Kvinnoregistret och ett krossat förtroende
• Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp
• Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare
• Alla känner ett offer och ingen känner en förövare
• Män som misshandlar kvinnor ska inte kriga i mitt krig
• Alla män, även du, ansvarar för våldtäkterna
• Ingen relationsform skyddar mot våld i nära relationer
• Livserfarenhet del 2:Att skydda en kvinnomisshandlare och snacka skit om offret
• Livserfarenhet del 1: Hycklande människor i mitt liv
• Ett fult sätt att trampa på folk
• Psykisk misshandel

Det har blivit en del skrivande om ämnet och allt runtomkring senaste åren. Det som började som min historia blev även andras, det blev större och viktigare.
Känner jag världen rätt kommer jag säkert få skriva om detta igen, mycket eftersom människor tycker det är en bra sak att skuldbelägga offer och inte kunna hantera förövare i vänkretsen.
Men jag hoppas att det dröjer några månader i alla fall.
Till sist, ni som skriver och hör av er, fortsätt med det om ni vill. Jag kommer alltid att stötta er och finnas här.

Jag önskar ingen att drabbas av det som hände mig.
Men jag har blivit en starkare människa av det jag lärt mig.

Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen och den väckte en flod av tankar hos mig.

Jag har alltid varit väldigt noga med att säga till vänner att de inte behöver ta sida mellan mig och mitt ex. Mitt enda krav är att de ska ge fan i att 1) snacka skit om mig 2) försöka övertyga mig om att mitt ex är en bra snubbe.

Det har funkat hyfsat men det är med ojämna mellanrum någon som tror att jag tänker tvinga de att välja.

Det tänker jag inte, varken då eller nu.
Jag vet att det kan vara extremt svårt när man har en vän som är en förövare och hur extremt svårt det kan vara att stötta ett offer.

Men jag vill ändå lyfta upp detta lite extra, just det vridna i att ställa sig neutral i konflikter när det gäller misshandel och sexuella övergrepp.

Jag har extremt många vänner som har kvar förövare som vänner.

Ett fåtal av dessa vänner jobbar med dessa förövare på ett bra och konstruktivt sätt. De gör det genom att lyfta upp det problematiska som förövarna har gjort, genom att prata med de och få de att söka hjälp.
Jag vet att de hjälper förövaren att bli bättre.

Ett större antal av dessa vänner får totalpanik varje gång det ens nämns något om att deras vän skulle vara en förövare och skuldbelägger konsekvent den som blivit drabbad.
De är dessa som tar förövarens sida, om det är medvetet eller ej.
Jag har inte kvar några av de vännerna längre.

Den största delen av dessa vänner är de neutrala vännerna. De som vägrar att ta sida men samtidigt vägrar att vara stöttande åt något håll. De är grymt obekväma när debatten om förövare i vänkretsen kommer upp. De lyssnar inte på mig när jag berättar. De lyssnar inte på när flera andra berättat om sina förövare. De vägar också att tala med förövare de har som vänner om deras problematiska beteendet.

Dessa passiva vänner är i min bok de mest problematiska och efter många år har jag tillslut tröttnat.

Det är det här beteendet som gör att förövare både får fortsatt legitimitet samt kan fortsätta hitta fler offer och dels så gör de att de som blivit utsatta tvingas kämpa med en skuld och en skamkänsla av att inte bli trodd.

De passiva vännerna säger att de har kvar förövarna för att kunna ha koll om han(det är väldigt ofta en man) skulle göra något mer. Men de gör samtidigt inget för att se till att förövaren blir bättre och de tar inte heller upp med folk runtomkring att det 1) borde pratas med personen och 2) varnar folk som i slutänden råkar ut för förövaren igen.

Dock är de kvicka på att skrika om att förövare inte borde få gå lösa … så länge det inte är en vän eller något de känner vagt. Då blir det jobbigt och då råder tystnad.

Jag har tröttnat på de som står bredvid och inte gör något eftersom detta är ren och skär feghet ihop med en stor dos… lathet? Undanflyende beteende? Ja, välj vilket ord som passar bäst.

Min poäng med hela detta inlägget är jag vill slippa se passiva vänner som inte gör något när det gäller förövare. Ni som står runtomkring med fingrarna i öronen och blundar och låtsas att problemen inte finns. Ni som kallar er bra feminister men som samtidigt är för rädda om er sociala status och för att ställa till med bråk för att våga göra något vettigt.

Skärp er.

Det är åt helvete fel att säga till ett offer att hen har skapat en jobbig situation genom att prata om en våldtäkt/misshandel.

Men det går utmärkt att vara vän med en förövare och hjälpa honom att bli en bättre människa genom att prata om det problematiska beteendet. Det går i samma veva också att vara vän med offret om du faktiskt kommunicerar till hen att du tror på hens berättelse och att du stöttar hen med.

Det är inte okej att hävda att du står upp emot övergrepp om du står tyst och inte gör något.

Och argumentet om att du har förövare som vänner på te x facebook för att hålla koll på dessa? Det går att göra ändå. Och det bästa sätt du kan hålla koll på en förövare och se till att personen dels inte begår fler övergrepp och dels inser sitt problematiska beteende är att prata med personen.

Jag vet att det låter extremt hårt men detta är minimikrav. Har du förövare bland dina vänner så kan du inte luta dig mot en neutral ton och låtsas som att det regnar.

Sanningen är att om du har förövare som dina vänner och inte pratar med de om vad som skett, det är då som du legitimerar vad de har gjort. Och du bidrar till att gynna en våldtäktskultur som skuldbelägger offer.

Mer läsning på temat:

Alla känner ett offer och ingen känner en förövare

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare

Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp

Försvarare av förövare och kvinnovåld

Kära pappa eller att alla inte ser strukturer.

Via Emanuel Karlsten snubblade jag över det här klippet från Care Norge. Jag började titta på det lite slött och sen så var det som att få ett slag i ansiktet i kombination med en hink iskallt vatten

Kära Pappa (Care Norge)
Jag såg det här klippet igår och drabbades totalt. Jag kan fortfarande inte släppa det. Ta fem minuter idag. Se klippet i helskärm, slå på högsta videokvalitet och tillåt dig drabbas.Jag har en dotter som är två år gammal. Hon kommer växa upp i den här sjuka världen jag varit och är medskapare till. Min enda uppgift är att se till att jag lämnar något bättre för henne. Vad är det för samhälle jag bidragit till? Vad har jag skapat för kultur genom att jag inte sagt ifrån? Jag känner skuld, men framförallt ett enormt behov av att göra något. Så mitt första steg blir att dela den här filmen.Videon kommer från den norska välgörenhetsorganisationen CARE som jobbar för kvinnors rättigheter. Den är regisserad pro bono av den svenske regissören Jakob Ström, som också sett till att det gjorts en version med svensk röst. Eftersom organisationen inte finns i Sverige har jag erbjudits möjligheten att dela videon här. Jag får inte betalt för det och jag vet inte ens om det går att stötta organisationen ekonomiskt i Sverige. För mig handlar det bara om att fler ska få se, känna och drabbas.Om denna delning åtminstone kan så ett frö av självmedvetenhet om varje människas ansvar, varje mans ansvar, är det värt det. För vi behöver vara många som är med och förändrar. Min förhoppning är att fler ska se det om jag delar den här.
Posted by Emanuel Karlsten on Wednesday, December 9, 2015

Jag delade den på min privata facebook och senare på min offentliga med följande text:

"Jag har en pappa som i allt tagit mitt parti. Som hämtat mig på fyllan, som suttit med mig när jag gråtit ögonen ur mig, som när han fick reda på att mitt ex misshandlat mig ville riva hela staden och spärra in honom.
Min pappa har accepterat och älskat mig för de val jag gjort, trots de val jag gjort och som aldrig dömt mig. Han lärde mig att det inte är mitt fel när killar beter sig dåligt och han har alltid stått på min sida, oavsett. Min pappa är bäst i världen med det största hjärtat.

Jag är lyckligt lottad.
Men alla är inte som min pappa och alla män är inte bra förebilder för andra män, snarare tvärtom. För att citera Elaine: Vi skall inte behövs lära flickor att undvika bli utsatta. Vi skall lära pojkarna att de inte skall utsätta flickor och kvinnor för kränkningar. Men vi kan vara göra det genom att vara bra förebilder.
Det skall inte vara en flickas största fara i livet att just vara flicka."

Jag såg att fler och fler delade den med positiva ord men lite kritik mot den som dök upp var detta med att synsättet att män känner empati för kvinnor baserat på deras döttrar och inte för att de är just kvinnor är problematiskt och att det borde gå per automatik.

Jag förstår kritiken och argumentationen och i den bästa av världar så borde detta med respekt och hänsyn mot kvinnor vara en självklarhet och våldtäktskultur borde vara något som inte existerar.

Men vi lever tyvärr inte i den världen ännu och därför behövs videos som den ovan.

Visst är det ett problem när män blir feminister först när de har fått döttrar, jag hade helst sett att de blivit det långt tidigare. Men bättre sent än aldrig och jag ser inga problem att uppmana män att tänka mer feministiskt _på grund_ av att de har döttrar.
Om det funkar och får män, både de som har barn och de som inte har det, att tänka till och börja sätta gränser för andra män i sin omgivning är jag helt för.

Jag har fantastiska manliga vänner som har med sig detta tänket dagligen, som lyfter kvinnor, som sätter gränser, som säger ifrån.
Men de hör till en klar minoritet och de är mina lysande undantag.

För det jag ser och det jag lärt mig under de senaste åren så är det inte är självklart för män att säga ifrån när de ser våldtäktskultur och liknande.
Jag har många många manliga vänner som skiter i att deras vänner har våldtagit och sexuellt trakasserat kvinnor i deras bekantskapskrets , manliga vänner som konsekvent håller manliga förövare om ryggen trots att det är många kvinnliga vänner som sagt att ”det där är ingen bra kille alls”.
En del av dessa män är sådana som kallar sig feminister men som mer än en gång skämtar bort sina manliga vänners dåliga beteenden med ett leende och ett "Ja men du vet hur X är".

Ja jag vet hur X är och det vet du med så varför uppmuntrar du som man hans beteende konstant?
Jag som kvinna försöker hindra det och blir till på köpet stämplad som en jävligt jobbig person som aldrig kan se ett skämt.

Sedan dök det upp lite argument om att filmen stöttade hederskultur på så sätt att den uppmuntrade fäder till att skydda sina döttrars dygd samt att den skammade pappor.

Med det facit i i bagaget som jag nyss räknade upp så säger jag bara en sak:

Jag har inga problem med att skamma män till att tänka en vända extra kring språk och beteende så länge det leder till bra saker (som en bättre kvinnosyn).
Jag har inga problem med att filmen funderar som en ögonöppnare för män och får de att se strukturer som finns runtomkring dem.
Jag tolkar inte filmen som att det handlar om döttrars dygd utan som att den handlar om att värna den respekt som ska visas kvinnor.
Alla kvinnor.
Det är enligt mig inte hederskultur att lyssna på när en dotter säger till sin far att ”hey, se till att hjälpa till att skapa en bättre värld för mig och andra tjejer”.
Att män i en fadersroll säger till andra män i sin omgivning att inte använda sunkigt språk och därmed medverkar till att skapa en bättre kultur för kvinnor är något som är bra, positivt och välbehövligt.
För män beter sig inte bra mot kvinnor idag.

Inte alla män!
Nej, verkligen inte alla män men tillräckligt många som skyddar förövare, tillräckligt många som inte ser och tillräckligt många som strävar bakåt.
Jag vet att män kan bättre än så här och det är därför jag gillar videon. Den slår rejält.

Om det är så att män måste tänka på sina döttrar, existerande och framtida, för att faktiskt skärpa sig är jag helt för. Den skammen får de ta i så fall för uppenbarligen så räcker det inte hela vägen fram att säga till som kvinna idag.

Tro mig, jag vet och det gör många många med mig.

Edit: Regissören Jacob Ström gick den 14 december ut med ett brev riktat till en vän som kommenterat filmen och kallat den offerbejakande feminism. Läs den här för det är riktigt bra! 

Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp.

Det blir ännu ett inlägg med fokus på sexuella övergrepp och förövare. Eller ja, det kan för den delen appliceras på hur man som samhälle och vän bemöter utsatta personer som varit med om andra övergrepp med.
Jag skriver om detta ofta känner jag, men det behövs.
För hur gärna jag än önskar att de som vågar vittna och berätta om sina övergrepp ska bli bemötta med förståelse och respekt samt få stöttning från vänner så är det inte så.
Gång på gång ser jag människor, en majoritet män men även kvinnor, som ifrågasätter, trycker ned och är rejält aggressiva mot de som vågar berätta.
Och egentligen kanske jag inte borde bli överraskad, jag fick ta exakt samma skit när jag berättade om att jag polisanmält mitt ex. Men jag kanske hade vågat tro lite bättre om världen nu än för några år sedan.
Men nej, det är fortfarande skuldbeläggning på den utsatta som gäller och att människor inte fattar vilken skada de gör genom detta gör mig så arg.

Så i ren pedagogisk anda tänkte jag dra igenom de vanligaste argumenten jag ser riktas mot de som vågat berätta.


*Har du tänkt på detta med förtal?

Suck. Ja personen som berättar och som vågar säga sin förövares namn är förmodligen starkt medveten om detta. Personen har garanterat fått höra detta tusen gånger innan hen vågade berätta och kan vid detta laget rabbla förtalslagen utantill.
Släng inte det som första kommentar till en person som vågar berätta. Du kanske tror att du är stöttande men du framstår som en rövhatt, en rätt okänslig sådan.


*Kan du inte låta bli att snacka så mycket om din förövare, det kan ju bli rena häxjakten?

Lyssna på den meningen igen. Här är det för det första skuldbeläggning så att det skriker om det men också en felanvändning av ett mycket allvarligt ord som jag tror att de flesta använder utan att sätta in det i historiskt kontext.
Wonderkarin beskrev det på ett bra sätt en dag då vi hängde: "Att häxjakt är ett ord som har sin grund i 1600-talets jakt på häxor och som resulterade i att man halshögg och brände oskyldiga kvinnor och män. Oskyldiga eftersom häxor inte finns.
Så häxjakt då vad en jakt på något som inte fanns medans i fallet där den utsatta pratar om sin förövare beskriver något väldigt verkligt."

Så dels skuldbeläggning och dels förringande och förnekande av en allvarlig händelse.


*Är du säker på att du inte överdriver?

Nej, en person som berättar om ett sexuellt övergrepp överdriver inte. Påstå aldrig det. Snarare underdriver personen ofta eftersom man lägger skulden på sig själv eller drar sig för att berätta om hur hemskt det egentligen var.
Så säg inte att någon överdriver. Att berätta en historia om ett övergrepp innebär att fläka ut sin själ och riva upp sår som redan gör helvetiskt ont. Det är svårt nog som det är.


*Alltså,din berättelse är ju ashemsk men jag vet inte....du har ju inte varit helt stabil så jag är lite tveksam till om jag ska tro på den.

Detta är en klassiker. Man hänvisar till bristande trohetsgrad eftersom den utsatta kanske inte varit så stabil.
Det här argumentet får mig att vilja riva väggar för det riktar sig uteslutande till tjejer som berättar och målar in dem i ett hörn som "liten instabil flicka" alternativt "hysterisk tjej".
Jag vill uppmana alla att tänka några varv här och använda huvudet.
Kan det kanske vara så att det är just det faktum att man varit utsatt för ett övergrepp som får personen att må dåligt?
Värt att tänka på eller hur? Och inte bara tänka på utan också greppa till fullo.
För sanningen är att en person som varit utsatt för ett sexuella övergrepp mår skitdåligt, det är ångest, det är sömnlösa nätter, det är stressyndrom och fan och hans moster.
Vissa döljer det väldigt bra, vissa är helt öppna med det och andra döljer det dåligt.
När du säger att du inte kan tro på en persons berättelse för att hen är instabil så bidrar du till att få den personen att må ännu mer kasst.

Där har vi det, några vanliga argument som jag sett och hört andra dra mot människor som berättar sin historia om övergrepp.

Madelene gjorde mig uppmärksam på ytterligare en sak som är relaterat till detta:

"Nämligen att den som varit utsatt för ett övergrepp förväntas dela sin upplevelse gång på gång när man väl har berättar. Och det anses vara helt okej att kräva personen på den berättelsen fast man redan har koll.
För eftersom man redan har berättat så anses man kunna prata om det jämt och om man inte orkar det, då tappar man i trovärdighet eftersom man då inte kan stå för det.
Den utsatta förväntas alltså driva ett slags korståg och ställa upp som förstahands källa så fort någon bestämmer sig för att de minsann ska ha koll på saker."

Jag orkar knappt ens gå in på hur självcentrerat och respektlöst detta är av den som kräver ett offer på detta. Men kort sagt, har en person redan berättat om ett övergrepp, kräv inte att personen ska göra det igen och igen.


Så, där har vi de vanligaste argumenten jag springer på, tyvärr alltför ofta.
Många har frågat mig hur man gör för att vara en stöttande vän. Ja, det är inte att använda något av argumenten ovan, det kan jag garantera.
Men om en vän eller nära bekant har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller liknande så brukar jag nämna tre stöttande saker man kan göra:
*Tro på personen
*Var tillgänglig och visa aktivt att du finns där, hör av dig regelbundet
*Våga ta ställning mot förövaren och visa att du gör det.

Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare

Det här inlägget är en uppföljare till ett jag skrev för ett tag sedan, nämligen det om att alla känner ett offer men få känner en förövare. Det här inlägget är även skrivet ihop med Madelene.

Det talas mycket i lajvsverige nu om sexuella övergrepp, saker dras fram i ljuset och de som blivit utsatta vågar prata om det som hänt och om de personer som utsatt de för övergrepp. Det ger en stor förändring, en jag gärna vill se.

Men jag ser också att många har svårt att hantera att detta kommer upp. För det innebär att man får namn och i många fall ansikten på förövarna och inser att detta kanske är en vän, eller en väns vän, någon man lajvat med och haft kul ihop med.
Och många som känner förövarna har svårt att greppa att deras vänner faktiskt begått övergrepp, har våldtagit, har misshandlat.
Och ursäkterna dyker upp lika säkert som regn på midsommar.

"Han är en bra kille, han skulle aldrig"
"Jag har känt honom i åratal och han har inte gjort något mot mig"
"Han har en diagnos, han förstår inte bättre"

Min reaktion på detta?

Jag kan fortsätta räkna upp flera ursäkter men det känns meningslöst. Ni ser min poäng.
Man kan ursäkta hur mycket man vill och det kommer ibland medvetet och ibland omedvetet.
Övergreppen kommer inte försvinna för det. Förövarna kommer inte att försvinna och i flera fall har det dykt upp berättelser där samma person begått flera övergrepp.

Jag förstår att det är svårt när man får reda på att ens vän är en förövare. Det skakar hela ens värld i vissa fall och man mår illa och vill att det inte ska vara sant.
Men i 99 % av fallen är det sant.
Du känner en förövare. Frågan är hur du hanterar detta.
Jag vill börja med att ge ett råd.
Det första att komma ihåg när din värld verkar rasa, när du är i chock över att din vän begått en förkastlig och avskyvärd handling är detta:

Det handlar inte om dig.

Det är skitjobbigt att ta ställning mot en vän som begått sexuella övergrepp eller liknande. Jag har själv varit där och klart att min värld rasade och jag fick omvärdera allt jag trodde på.
Men det viktiga är inte hur man själv känner eller mår. För det sitter en människa framför en eller över nätet vars liv gått i spillror av ett övergrepp.

”Du kan gå upp imorgon till jobbet, du behöver inte kämpa med att komma upp ur sängen. Du kan träffa dina kompisar, för du behöver inte fundera om det tycker att det var ditt fel. Eller om de ens tror dig.
Du behöver inte ligga i din säng och kämpa med ångesten, eller sitta i videoförhör i ett kalt polishus i all din utsatthet med en näve pappersnäsdukar och svara på om du var ”HELT säker på att du inte ville ha sex med honom? Sa du nej tydligt?”.

Din obehagskänsla är ingenting jämfört med min. Det är inte synd om dig. Du är inte utsatt.
Du behöver inte leva med minnena resten av ditt liv.
Och att klaga på att det är jobbigt för dig att få veta är faktiskt bara respektlöst. Jag berättar i förtroende och du svarar med att ge mig skuldkänslor. DET är jobbigt.” (Madelene)

Det kan vara svårt att komma ihåg men du som har en vän som begått övergrepp, släpp offerkoftan för ett tag och tänk lite. Sluta grina och tycka synd om dig själv.
Ja, din vän har begått ett övergrepp. Det är jobbigt som fan. Men inte ens i närheten av hur jobbigt det är för den som berättar och får ursäkter för någons beteende i ansiktet. Eller få ta att någon bryter ihop och tycker att det är jobbigt att höra om och därmed måste bli tröstad. Hjälper nada och ingenting.
Jag blir seriöst så arg att jag ruggar över detta.
Så, det sista råden jag och Madelene ger här:

Stötta den som blivit utsatt.
Lyssna och se till att finnas där.
Var arg och rasa mot förövaren, uttryck medkänsla.

Kan du inte det så fine men kom ihåg, det handlar inte om dig.