Du är skyldig till att offer mår dåligt

Jag har sedan innan talat mig varm om att män som misshandlar kvinnor inte ska kriga i mitt krig.

Genom åren har jag blivit van vid att vänner och människor runtomkring mig inte kan hantera att deras manliga vänner misshandlat eller våldtagit andra vänner. Det är något som tystas ned med anklagelser om förtal och något som det inte ska talas om.

Detta görs på bekostnad av offret och anses som något nödvändigt.
För det är lättare att bortförklara det än att tvingas analysera sin vänkrets och sin egen roll i det hela.

Jag har som sagt blivit van vid detta och jag har på ett sätt accepterat att människor hellre skuldbelägger offer än att vara modiga.

Jag hanterar det numera dels genom att blogga om det, dels genom att stötta andra offer som råkar ut för detta genom att finnas där och på ett personligt plan så ber jag vänner som tar mitt ex sida att dra åt helvete.

Jag hanterar det för att jag är van.

Men det borde inte vara så.

Varför blir det en vana att jag ska vänja mig vid att andra människor är för fega för att hantera verkligheten och hellre skuldbelägger och bortförklarar än att förbättra och hantera?

Det är inte rimligt att jag och andra som blivit misshandlade, våldtagna och utsatta ska behöva vänja oss vid att samhället och våra vänner skuldbelägger oss och hellre försvarar våra förövare än att visa en smula ryggrad och se till att arbeta för att lyfta upp våld i nära relationer, våldtäkt och sexuella övergrepp.

Det tragiska är att det inte är våra förövare som tvingar oss att vänja oss vid att vara starka, att stå ensamma, att tvingas hantera smutskastning och tusen rykten. Att alltid tvinga försvara och förklara det vi varit med om.

Det är du som står bredvid.

Du som står bredvid och ser på utan att säga ett ljud.

Du som vet men inte varnar.

Du som intalar dig själv att du stöttar men som blundar när allt sker.
Du som säger att det är jobbigt med trasiga människor.

Du som säger att detta med våldtäkt är en tolkningsfråga.

Du som blir arg när din vän ringer med gråten i halsen och ber dig att klippa kontakten med den som våldtagit henne, du som säger att ingen ska få bestämma vem du umgås med.

Du som säger till dig själv att du aldrig skulle stötta en förövare men sedan hellre bryr dig om att vara populär än att leva upp till dina ord.

Det är du som tvingar mig och de andra att vänja oss vid känslan av att det var vårt fel.

Du.

Det här beteendet är så vanligt att jag ett tag var osäker på om de som gör det ens inser vad de gör.
Men numera är jag övertygad om att många som gör så är här fullt medvetna om dels vad de gör och dels hur detta beteendet bidrar till att tysta mig och andra som blivit utsatta.

För detta med att intala någon att en aldrig kommer få någon hjälp eller aldrig bli trodd, det är en taktik för isolera och tvinga oss att backa.

Jag har vant mig men jag kommer aldrig acceptera detta.

Jag kommer kämpa för en förändring och jag vill inte hålla tyst.

Jag ska inte påstå att det inte kostar för det gör det, dubbelt upp i form av ensamhet och isolering.

Men jag vill att de som kommer efter mig ska slippa känna min maktlöshet och ensamhet.

Jag vill att de ska ha en bättre värld, bättre vänner och framför allt veta att det aldrig var deras fel.

Mer läsning på temat:

• Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Jag har genom åren skrivit väldigt mycket om våld i nära relationer. Från början skrev jag bara för mig själv, det var det ett sätt för mig att hantera mina egna upplevelser och på något sätt arbeta mig til en punkt där jag kunde acceptera vad som hänt.
 Sedan började det komma in mail, PM på twitter och facebookmeddelanden från andra tjejer som upplevt våld i nära relationer och som gått igenom samma kurva som jag. Det kom även in mail från tjejer som blivit våldtagna men som kände igen sig i det jag skrev.

Som hade upplevt samma victimblaming, som känt sig lika svikna, som tvingats hantera tusen stadier av ångest, rädsla och ork att ens komma ur sängen varje dag.
Någonstans här insåg jag att mitt skrivande hjälpte andra. Inte bara i att de hittade någon som de kände igen sig i utan att de tyckte att det var bra att jag sade ifrån.
Så jag fortsatte skriva om min syn på förövare, om offer och hur vi hanterar detta, främst inom lajvsverige men även i den verkliga världen. Fortfarande mycket för min egen skull men även för de som skrev och skriver till mig.

Någonstans så vill jag på ett sätt sluta skriva om detta och jag hoppas att jag ska kunna slippa skriva om ämnet under 2017 och framåt. Inte för att det slutat vara viktigt, tvärtom, det är mer viktigt än någonsin.
Men för att jag känner att jag snart har sagt allt. Och jag har så mycket annat för mig, någonstans känner jag att jag bara vill äga en del av mitt liv nu åt mig själv, Svart, fnatten och att se världen.
Så jag gör så att jag lägger allt jag skrivit genom åren på ämnet här i ett samlingsinlägg. Det blir praktiskt och enkelt att hitta, både för alla som söker sig till min blogg men också för mig själv.
Det är inlägg som rör våld i nära relationer men även våldtäkter och sexuella övergrepp. Merparten är skrivna av mig men det finns ett gästinlägg och även några sammaställningar av bra twitterranter.
Från det senast skrivna hela vägen tillbaka till 2012.

• Till dig och till er jag inte ser
• Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon
• Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare
• Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega
• Tänk inte som en våldtäktsman
• Kvinnofridsmyten - Får vi be om största möjliga tystnad (bokrecension)
• Oskyldig tills motsatsen bevisas?(Gästinlägg)
• Aquariussyndromet och psykisk ohälsa
• Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning - En svår balansgång
• Feministisk solidaritet
• The chain of skuldbeläggning
• Försvar av förövare och kvinnovåld
• Konsten att inte vara en domstol i lajvsammanhang
• Kvinnoregistret och ett krossat förtroende
• Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp
• Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare
• Alla känner ett offer och ingen känner en förövare
• Män som misshandlar kvinnor ska inte kriga i mitt krig
• Alla män, även du, ansvarar för våldtäkterna
• Ingen relationsform skyddar mot våld i nära relationer
• Livserfarenhet del 2:Att skydda en kvinnomisshandlare och snacka skit om offret
• Livserfarenhet del 1: Hycklande människor i mitt liv
• Ett fult sätt att trampa på folk
• Psykisk misshandel

Det har blivit en del skrivande om ämnet och allt runtomkring senaste åren. Det som började som min historia blev även andras, det blev större och viktigare.
Känner jag världen rätt kommer jag säkert få skriva om detta igen, mycket eftersom människor tycker det är en bra sak att skuldbelägga offer och inte kunna hantera förövare i vänkretsen.
Men jag hoppas att det dröjer några månader i alla fall.
Till sist, ni som skriver och hör av er, fortsätt med det om ni vill. Jag kommer alltid att stötta er och finnas här.

Jag önskar ingen att drabbas av det som hände mig.
Men jag har blivit en starkare människa av det jag lärt mig.

Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon

Genom åren så har jag varit väldigt öppen med min historia. Det var inte tänkt att bli så alls. I början ville jag bara berätta vad som hänt så att mina vänner hade koll. Men ju mer jag insåg att jag dels blev misstrodd och dels hur vanligt det var med victimblaming (inte bara mot mig utan även mot andra som varit med om misshandel och våld i nära relationer) så blev jag ännu mer öppen med det. Det var så jag började blogga om vad som hänt så att vem som helst kunde läsa, det var då jag började skriva mer allmänt om hur jag tyckte att vänner och andra skulle hantera när det skett en misshandel eller våldtäkt i kamratkretsen.
Jag tar min egen kamp och andras med och det har jag gjort i ett par år nu.

Konstigt nog så har detta att jag talar högt och vitt om vad jag varit med om fått fler vänner att misstro mig. Mycket för att jag faktiskt fungerar fortfarande. Jag är ett offer men jag fungerar och tystas inte. Jag är arg och för min egen talan, både här och i andra sammanhang.
Och mängden misstro jag får just därför...

"Du verkar så stark, det kan inte stämma att du varit i en våldsam relation"
"Om det nu var så jobbigt, hur kan du prata om det utan att vara ledsen?"
"Det känns som att du mer vill hämnas när du är så arg, hade du varit ledsen hade jag nog trott dig."
"Det har gått så lång tid, kan du inte bra vara glad istället?
"Måste du prata så mycket om detta, det blir så jobbigt för andra."

Varför är det så att offer blir misstrodda om de tar sin egen kamp? Varför får vi inte vara arga, besvikna eller ens prata om det vi varit med om utan att vi ska nedvärderas.

Enligt mig hör detta ihop med hur vi anser att ett offer ska vara och även bete sig. Trist men så känns det ofta som att det är.Det finns några stereotypbilder av ett offer och hur denne ska vara.
Ett offer ska antingen vara antingen 1) ledsen eller 2) förkrossad. Samt efter typ en månad gå vidare och glömt sina hemska upplevelser.
Detta för att samhället ska finna ett offer trovärdigt, stabilt och även tillräckligt hanterbar för vänner och bekanta.

• Det ledsna offret ska: Sörja i tysthet, vara förkrossad och ta emot tröst, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.
• Det förkrossade offret ska: Vara totalt jädra genomtrasig, i princip inte klara av att gå ut utan hjälp, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.

När det gäller mig själv betraktas jag av många som för stark för att tillåtas vara svag. Mycket eftersom jag pratar öppet om vad som hände mig men även för att jag är mer arg än ledsen. Jag vill inte ha sympati, jag vill se ändring.
Jag passar inte in i många av mina bekantas syn på hur ett offer ska vara. Detta eftersom jag är arg, ställer till väsen, talar högt om min upplevelse och numera ställer krav. Samt även om jag har ett underbart liv idag och har gått vidare så fortsätter jag lyfte upp frågan om misshandel, sexuellt våld och hur vi hanterar detta i vår närmaste vänkrets.
Kort sagt, jag är ett sjukt obekvämt offer för många av mina bekanta.

Och det tänker jag fortsätta vara.

Men som sagt, det har gjort att jag faller utanför ramarna och därför händer följande:

• Om jag tar min egna kamp blir jag ifrågasatt, om varför jag inte anmälde direkt, om varför jag inte gråter mer,och om jag u kan berätta om det utan att börja gråta, då kan det inte vara så farligt.
• Om jag tar en paus för att jag inte orkar och låter min partner Svart föra min talan, då blir jag betraktad som mindre trovärdig. För om det nu är så viktigt, varför kan jag inte träda fram och berätta själv?

Vad ska man säga... I´m damned if I do and damned if I don´t.

Jag upplever att det inte finns plats alls för ett offer att vara arg, att ställa krav, att föra sin egen talan eller ens att vara ledsen och traumatiserad en längre tid. Det finns ingen plats att falla utanför ramarna för hur ett offer ska vara i omvärldens ögon. Då är man inte trovärdig längre.

Jag vill att vi tänker efter en smula på varför vi reagerar så här och varför vi kräver att ett offer ska bete sig på ett visst sätt för att det ska passa oss.
För visst är det för vår egen skull vi kräver ett visst beteende av ett offer. Vi vill känna oss duktiga, vi vill göra rätt men samtidigt undvika obekväma situationer.
Och om ett offer visar ilska, pratar högljutt om sin upplevelse, mår dåligt i flera år (för hey, det är vad trauma gör med en person, det går inte över på en natt) så är det lättare för oss att skylla det på offret än att erkänna att det blir jobbigt för oss själva.

Och sedan, låt oss göra en sak klar: De roller vi förväntar oss av ett offer (oavsett om det är män, kvinnor eller ickebinära), alltså det ledsna respektive förkrossade offret,  stämmer överens med hur den klassiska kvinnorollen varit och även porträtterats - Alltså som någon som är svag och som måste tas om hand. Någon som vädjar till beskyddarinstinkterna men som inte ställer krav.
En slump?
Jag tror inte det utan synar detta som en patriarkal struktur som används för att trycka ned och tysta offer, vänligt förklätt under falsk omtanke.

Så vad kan göras åt detta?

Sluta förvänta er att ett offer ska vara på ett visst sätt.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer vågar berättar.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer inte vågar berätta själv.

Det är inte svårare än så. Vi måste på allvar sluta förvänta oss att ett offer ska vara på ett visst sätt för att vara trovärdigt. Det är en så sunkig idé som hör hemma på 1600-talet.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän, feminist eller modern människa så sluta skapa en mall för offer som de ska följa.

Låt oss bara krossa den sunkiga idén och faktiskt lyssna på de som berättar, oavsett om de är ledsna, arga, traumatiserade, lugna eller förkrossade.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän och feminist som vill arbeta för ett jämställt samhälle utan våldtäktskultur så är det ditt ansvar.

Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare

"Du, jag ville bara att du ska veta att jag fortfarande umgås med din förövare. Hoppas du inte har något emot det?"

Det här är en fråga som dyker upp lite då och då under årens lopp och det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt att jag inte vill lägga mig i vem mina vänner umgås med. Eller det faktum att jag inte vill bli påmind om mitt ex. Frågan dyker upp ändå och den gör mig alltid lika ställd.

För vad katten ska jag svara på det och hur ska jag reagera?

Jag har med åren lärt mig att det bara finns ett sätt jag kan svara på det och det är följande:

Jag ler och säger absolut inte! Sedan skrattar jag ihop med personen som frågat och vi går och äter glass ihop och båda ler åt känslan av att livet är så enkelt...

Eller nej, så är det inte. Jag svarar aldrig så. I alla fall inte numera. Jag har lärt mig att sätta mig själv först men det var en process som tog många år.

Men tidigare när detta hände så blev jag som sagt väldigt ställd och framförallt ledsen. När jag sedan tyckte att personen betedde sig kasst mot mig (eftersom jag inte vill bli påmind eller behöva hantera mitt ex i någon form) så fick jag höra att personen bara ville vara respektfull mot mig.
Men jag såg det inte så och det gör jag fortfarande inte.
När jag får den här frågan så blir jag  påtvingad att 1)göra ett val åt en person och 2) som offer legitimera deras umgänge av min förövare.
Det blir helt enkelt en sjukt jobbig situation för mig och under flera år så visste jag inte hur jag skulle hantera detta. Jag kände kravet på mig att bete mig som en bra vän, som en som inte ställde till besvär och framförallt en balanserad människa.
Och en balanserad människa, en bra vän, ett bra offer, ställer inte krav på sina vänner utan säger det som de vill höra.

Senare så började jag bara med att titta på personen och svarade inte. Det är fortfarande det enklaste för mig.

Men det finns en smula sanning när jag säger att det bara finns ett sätt jag kan svara på. I alla fall i omvärldens ögon. Det är just att jag säger att jag inte har något emot det och att allt är okej med mig.

Om jag hade sagt att det inte var okej hade jag blivit betraktad som något som kräver att folk ska ta sida och det hade lett till att jag fått väldigt många som blivit arga på mig. (eftersom inget är värre än att få folk att känna att de måste ta sida eller göra ett eget aktivt val)
Men som sagt, jag har valt att oftast inte svara alls utan bara ignorera.
Detta gör att vänner blir lätt obekväma runt mig när de frågar eftersom jag inte ger de svaret de vill ha.

När folk frågar den här frågan till mig: Om det är okej att de umgås med min förövare - Då vill de ha ett ja och höra att det är helt okej med mig. Inget annat.
För mig är inte detta en fråga som bottnar i omtanke om mig eller ens respekt. Det är bara ett sätt för de att undvika ett jobbigt val och sätta mig i en utsatt situation.

Jag har under åren haft med svårigheter med denna fråga än med något annat. Men jag har inte velat ta upp den.
Av den enda orsaken att jag vill vara en bra vän. Men alla människor har en gräns och min gick för ett tag sedan.

Jag vill bara göra en sak klar:

Det är inte rimligt att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare eller inte
Det är inte ett krav ni kan lägga över på mig och det är inte ett krav jag anser att ni ska lägga på någon människa.

Det är klart jag förstår att det blir jobbigt för en del vänner att känna att de umgås med en förövare. Men det är en sak att känna att det är jobbigt och en sak att lägga över valet på offret. Det är feghet på en helt ny nivå.
Alla fungerar olika men jag personligen vill inte vara med om den typen av frågor. Jag vill inte tvingas att göra den typen av val för er. Det är för mig att göra våld på min egen integritet och seriöst, om valet står mellan mig och era känslor så kommer jag välja mig själv.
Det tog mig lång tid att komma till den punkten men idag kommer jag hellre att skratta er rakt i ansiktet när ni frågar så dumt än att vara den "bekväma kompisen".

Och en sak till:

Om det nu känns så konstigt att umgås med min förövare att ni måste be om min tillåtelse för att det ska kännas bra - Då vet ni ju redan att ni gör något fel?

Ha lite självrannsakan eller för den delen: En ryggrad.

Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen och den väckte en flod av tankar hos mig.

Jag har alltid varit väldigt noga med att säga till vänner att de inte behöver ta sida mellan mig och mitt ex. Mitt enda krav är att de ska ge fan i att 1) snacka skit om mig 2) försöka övertyga mig om att mitt ex är en bra snubbe.

Det har funkat hyfsat men det är med ojämna mellanrum någon som tror att jag tänker tvinga de att välja.

Det tänker jag inte, varken då eller nu.
Jag vet att det kan vara extremt svårt när man har en vän som är en förövare och hur extremt svårt det kan vara att stötta ett offer.

Men jag vill ändå lyfta upp detta lite extra, just det vridna i att ställa sig neutral i konflikter när det gäller misshandel och sexuella övergrepp.

Jag har extremt många vänner som har kvar förövare som vänner.

Ett fåtal av dessa vänner jobbar med dessa förövare på ett bra och konstruktivt sätt. De gör det genom att lyfta upp det problematiska som förövarna har gjort, genom att prata med de och få de att söka hjälp.
Jag vet att de hjälper förövaren att bli bättre.

Ett större antal av dessa vänner får totalpanik varje gång det ens nämns något om att deras vän skulle vara en förövare och skuldbelägger konsekvent den som blivit drabbad.
De är dessa som tar förövarens sida, om det är medvetet eller ej.
Jag har inte kvar några av de vännerna längre.

Den största delen av dessa vänner är de neutrala vännerna. De som vägrar att ta sida men samtidigt vägrar att vara stöttande åt något håll. De är grymt obekväma när debatten om förövare i vänkretsen kommer upp. De lyssnar inte på mig när jag berättar. De lyssnar inte på när flera andra berättat om sina förövare. De vägar också att tala med förövare de har som vänner om deras problematiska beteendet.

Dessa passiva vänner är i min bok de mest problematiska och efter många år har jag tillslut tröttnat.

Det är det här beteendet som gör att förövare både får fortsatt legitimitet samt kan fortsätta hitta fler offer och dels så gör de att de som blivit utsatta tvingas kämpa med en skuld och en skamkänsla av att inte bli trodd.

De passiva vännerna säger att de har kvar förövarna för att kunna ha koll om han(det är väldigt ofta en man) skulle göra något mer. Men de gör samtidigt inget för att se till att förövaren blir bättre och de tar inte heller upp med folk runtomkring att det 1) borde pratas med personen och 2) varnar folk som i slutänden råkar ut för förövaren igen.

Dock är de kvicka på att skrika om att förövare inte borde få gå lösa … så länge det inte är en vän eller något de känner vagt. Då blir det jobbigt och då råder tystnad.

Jag har tröttnat på de som står bredvid och inte gör något eftersom detta är ren och skär feghet ihop med en stor dos… lathet? Undanflyende beteende? Ja, välj vilket ord som passar bäst.

Min poäng med hela detta inlägget är jag vill slippa se passiva vänner som inte gör något när det gäller förövare. Ni som står runtomkring med fingrarna i öronen och blundar och låtsas att problemen inte finns. Ni som kallar er bra feminister men som samtidigt är för rädda om er sociala status och för att ställa till med bråk för att våga göra något vettigt.

Skärp er.

Det är åt helvete fel att säga till ett offer att hen har skapat en jobbig situation genom att prata om en våldtäkt/misshandel.

Men det går utmärkt att vara vän med en förövare och hjälpa honom att bli en bättre människa genom att prata om det problematiska beteendet. Det går i samma veva också att vara vän med offret om du faktiskt kommunicerar till hen att du tror på hens berättelse och att du stöttar hen med.

Det är inte okej att hävda att du står upp emot övergrepp om du står tyst och inte gör något.

Och argumentet om att du har förövare som vänner på te x facebook för att hålla koll på dessa? Det går att göra ändå. Och det bästa sätt du kan hålla koll på en förövare och se till att personen dels inte begår fler övergrepp och dels inser sitt problematiska beteende är att prata med personen.

Jag vet att det låter extremt hårt men detta är minimikrav. Har du förövare bland dina vänner så kan du inte luta dig mot en neutral ton och låtsas som att det regnar.

Sanningen är att om du har förövare som dina vänner och inte pratar med de om vad som skett, det är då som du legitimerar vad de har gjort. Och du bidrar till att gynna en våldtäktskultur som skuldbelägger offer.

Mer läsning på temat:

Alla känner ett offer och ingen känner en förövare

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare

Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp

Försvarare av förövare och kvinnovåld

Oskyldig till motsatsen bevisas?

Triggervarning för beskrivning av ett sexuellt övergrepp.

Detta är ett gästinlägg skrivet av en av de modigaste människorna jag vet. Hennes berättelse om övergreppet hon var med om på lajv är hemsk men jag vill att alla ska läsa den. För att förstå att detta faktiskt kan hända.

För mig var Krigshjärta 3 ett av de bästa lajven jag varit på men jag fick efter lajvslut reda på vad som hänt gästbloggaren. Vi talade om det direkt på lajvet.

Jag skriver inte detta för att framhäva mig själv utan för att ni ska veta att hennes berättelse är sann. Jag är dock inte personen som uppmuntrade henne att skriva ned sin berättelse i slutänden men jag är otroligt tacksam över att kunna ha hennes inlägg här på bloggen.

---------

KH 3. It was gonna be EPIC. Larp event of the year.

I read every scrap of fiction, every ounce of information, every link. Even the stuff that wasn't remotely attached to my character. It was going to be REAL. Complete 360.

Krighjärta was the next level in the Swedish larp-scene. A step up.

I still get chills and a silly smile on my face as I watch the report from KH 5. I feel as if I'd be ready to step onto the field, RIGHT NOW.

But I don't go to Krighjärta anymore.

I'd like to say it's because my gear is worn out and I don't know the fiction anymore, but that's just an excuse. It took me a while to realise it myself. The world is no less epic, I just don't wanna be there.

Because of Him.

A very good friend, who helped me through most of it, asked me to write it all down. This is part of that text.

Jag trodde säcken skulle vara större, eftersom han hade sagt att det rymdes två i den och kände irritation blandad med klaustrofobi. Men värme, artighet, envishet och rädsla att protestera drev mig vidare. Jag ville inte vända alla de andra emot mig genom att börja gnälla. Typisk tjejer.

Jag försökte koppla bort världen och tänka på annat, som jag alltid gör när jag ska sova, men hans hand som, liksom löst klösande, började röra sig ner mellan mina ben, tvingar min fokus tillbaka. Men viss möda lyckas jag få ner min hand till stället, tar tag i hans handled med klorna och flyttar upp den till min mage igen, jag håller i med klorna i två sekunder för att min varning ska nå fram. Han stretar inte emot och jag antar att han fattat vinken. Efter ett par minuter av vaksamhet försöker jag låta sinnet glida undan igen.

Tillfällena då han rör vid mig kommer och går, jag flyttar undan hans hand gång på gång. Jag håller mig vaksam, ger upp hoppet om att få sova. Han smyger upp handen mot mina bröst två gånger, liksom på kanten, jag tar bort hans hand båda gångerna. Han går efter benen och rumpan, smeker. Vänder på mig ibland, han flyttar på mitt ben vid ett tillfälle, tar i tillräckligt för att jag ska se det som hans val mer än mitt.

Han smeker mig över ryggen. Helt okej tänkte jag, då håller han sig borta från brösten. Men icke, han knäpper upp min bh innan jag hinner inse vad han är ute efter, än mindre försöka stoppa honom.

Vid någon punkt under natten vaknar jag ur en kort dröm, jag vet inte om det var för att han gjorde något eller om jag bara vaknade. Det här är en av de delar som skrämmer mig mest av allt. Vad hände när jag sov? Om jag vet vad som hänt kan jag hantera det, men att inte veta är bland det värsta.

Det värker i mina vader. Jag försöker byta position för att få bort det men hur jag än vrider går det inte. Jag säger att jag måste sträcka på benen och han hjälper mig upp. När jag sitter i öppningen på säcken, med bara fötterna innanför så dyker tanken upp; jag skulle kunna fly nu, kunna gå ut i riset innan han hinner hindra mig, och slippa hans beröring. Han säger åt mig att komma ner igen, jag har bara varit uppe några sekunder. Riset är genomblött och kylan biter i huden på mig, jag kan inte gå ut dit. Dessutom är det i min natur att inte säga emot. Jag dröjer några sekunder, upprepar den flyktiga planen i huvudet en gång till, jag skulle kunna, och kämpar mig sedan ner i säcken.

Jag hade lekt med samma tanke tidigare – jag skulle kunna hitta på en ursäkt och fly. Om jag så tvingas ligga under en gran i det blöta riset. Men det skulle bli för kallt, det finns ingenstans att fly.

Dom andra då? Skulle de bli arga om jag väckte dem? Och hur skulle jag få ur mig orden? Jag kan inte ha dem emot mig också. Så jag stannar.

Mot slutet av natten blir han mer på, jag flyttar undan hans hand och han försöker igen en liten stund senare, eller på ett annat ställe. När han sticker handen innanför trosan och jag åter tar bort den säger han, liksom för att övertyga mig: ”jag vill bara pilla lite.” Jag vrider bort kroppen och morrar åt honom.

Han gör ett kort liknande försök en stund senare men när jag åter tar bort hans hand gör han det inte igen. Istället ger han sig på mina bröst, som han nu kommer åt, min rumpa och insidan av mina lår. Det börjar glida åt panikhållet på allvar och min gamla plan att fly ut i riset får nytt fäste.

Han kysser mig på halsen vid två tillfällen, jag vänder mig bort första gången, finns inte så mycket mer att göra med så lite rörelsefrihet.

And then the next morning when I was waiting to tell one of the organizers about what happend. 

Jag sätter mig vid samlingsplatsen och väntar. Arrangören dyker upp, småpratar med de andra,

Min osäkerhet hugger till igen. Han ska iväg och jag undrar om han ska vara borta länge. Bara till avträdet men man vet aldrig. Jag kan vänta. Jag går ner och står på vägen. Ett hetsat, starkt tvivel, blandat med vanmakt, väller upp. Vad håller jag  på med? Mår jag verkligen så dåligt? Hände nåt egentligen? Till stor del var ju det här mitt fel. En röst i bakhuvudet ger upp ett kort, galet skratt. Tankar på saker jag kunde gjort mot Han jag legat brevid dyker upp, de är fruktansvärt våldsamma och blodiga. 

I had a relapse about two weeks later, when I went larping again. When night fell it all just came crashing down. Too many things were like they had been that night and I panicked. The only thing that kept me from running was a few good friends who didn't ask questions. They were just there.

For the next three days I was barely present, unable to shut down the emotional backlash I kept to the shadows and went off-grid when I couldn't keep it together.

The thought of having to tell someone why I was feeling like this made me cover and hide. That's shame.

Society cling to the phrase "innocent until proven guilty" and "slander". People fend off the scary stuff with anything they can get their hands on.

This is why I don't talk about what happened. And that's why I withdrew my police report.

If the people I look to for support will hound me for bringing bad stuff into the light, why bother?

There is no such thing as "neutral ground" or "I don't want to get involved". The fact is – if you let things happen, if you don't speak up, then you're silently giving the okay. You're telling the person who did this – "go on, I won't stop you. I won't even say it's bad."

"The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing." - Edmund Burke

It is truly difficult, this part. Many find it impossible. To accept that something like this is actually happening. That someone you know is doing this to others. But mostly, that you have a responsibility to make it stop.

That last part is not entirely true. 

It is not your responsibility to make it stop. It is your responsibility to bring it out into the light. 

To say "this is not okay" and to stand by that. There will be a shitstorm, because people are scared. Scared that they have to succed in making it stop, or be viewed as the "bad guys" if they don't. 

Of course they want to make it go away. Of course you do. I get that.

“Courage is not the absence of fear, but rather the assessment that something else is more important than fear.” - Franklin D. Roosevelt

It's been a long time. This went down back in 2009 but it is still difficult to handle. I try not to read my own story, try not to go back and I'm still scared of this guy. Some days I forgive him and others I just want him to go to hell and burn for the rest of time.

Now, you can say what you want about deception and confusion and "but you didn't say no properly" but in the end YOU ARE RESPONSIBLE FOR YOUR OWN ACTIONS. 

Nobody else.

If there is the SLIGHTEST HINT of wheter this person is on board with this or not – ASK.

I'm not asking you to "fix it", or make it go away, because that's impossible. 

What I am asking, is that you listen to me, acknowledge that it happened and tell me you won't stand by and let somebody hurt me again while you're around. 

If you can't do that, then I don't want to see you near me.

Feministisk solidaritet

Något som stör mig enormt mycket (som ni kanske märkt) är hycklandet när det gäller förövare och övergrepp.  Det blir liksom aldrig gammalt att älta över för det dyker jämt upp människor som fortsätter bete sig illa men ändå påstår att de vill göra rätt

@Nieszkas som är en helt briljant person skrev häromdagen en väldigt bra rant på temat som jag tycker alla bör läsa:

De som utger sig för att vara systrar i feministiska kampen men försvarar våldtäktsmän & misshandlare.

— Agnieszka (@Nieszkas) 3 augusti 2015

Det är självklart aldrig ok, men jag förväntar mig det beteendet av alla andra.

— Agnieszka (@Nieszkas) 3 augusti 2015

Att prata om solidaritet & om att backa varandra i ena stunden men i andra ifrågasätta det tjejer säger.

— Agnieszka (@Nieszkas) 3 augusti 2015

Så himla lätt att prata om systerskap men uppenbarligen väldigt svårt att agera som att man faktiskt menar det.

— Agnieszka (@Nieszkas) 3 augusti 2015

"Nä men just min killkompis har jag ju aldrig märkt att han beter sig så" & så kastar de hellre ut tjejen även om det också är en vän.

— Agnieszka (@Nieszkas) 3 augusti 2015

Ifrågasättande kan självklart uttryckas mer diskret "ifall du upplevde det så"

— Agnieszka (@Nieszkas) 3 augusti 2015

Jag förstår inte den prioriteringen.

— Agnieszka (@Nieszkas) 3 augusti 2015

Är det jobbigt att få veta att nån en såg som en vän är ett as som misshandlar/begår övergrepp mm? Ja det är klart. >

— Agnieszka (@Nieszkas) 3 augusti 2015

Men det är fortfarande ens ansvar att handskas med det (& inte älta det med den som blivit utsatt) & stötta offret.

— Agnieszka (@Nieszkas) 3 augusti 2015

Ser det alldeles för ofta & samma sak hände nyligen för en som berättade om grova övergrepp i bekantskapskretsen vi umgicks med länge sen.

— Agnieszka (@Nieszkas) 3 augusti 2015

Många kommer säkert nu fråga sig hur man göra för att agera rätt. Jag kan inte understryka detta nog. Vill du vara en medsyster, en vän och en bra feminist så får du inte bete dig så här.  Du kan vara vän med en förövare men du får inte skuldbelägga och nedvärdera offer för att må bättre själv. Aldrig någonsin.
Tänk en vända på hur du själv gör. Känner du dig träffad av det Agnieszka skriver så är något förmodligen inte helt rätt.

The chain of skuldbeläggning

Jag tänkte vi skulle prata lite om hur vi bemöter de som blivit utsatta för sexuella övergrepp och misshandel. 

Japp, det blir ännu ett inlägg och det beror på att jag fortfarande ser samma typ an sunkiga argumentationskedja som går runt, både bland vänner och på sociala medier.

Det är den typ av argumentationskedja som går ut på att ifrågasätta offret på ett sätt som vare sig är konstruktivt eller stöttande men som är dolt under en fernissa av omtanke.

Jag kan inte svara på om den fernissan beror på att man inte fattar eller på att man faktiskt inte vill stötta ett offer.
Men det retar mig något enormt att se detta tankesätt hos vänner och människor jag vet faktiskt säger sig vilja stötta offer.

När handling och filosofi går emot varandra och människor fortfarande inte greppar hur fel de gör, då krävs en pedagogisk bild för att visa hur fel det kan bli.

Tänk efter rejält.
Om du vill stötta de som blivit utsatta för sexuella övergrepp och misshandel och vill leva upp till vad du säger, följ då inte The chain of skuldbeläggning och misstro.
Det krävs inget åtal eller fällande dom för att kunna lyssna och tro på en person. Att intala sig det är tyvärr enligt mig en rätt feg väg för att slippa tänka själv, avsäga sig ansvar och framför allt låta bli att hantera att en vän farit illa.
Om du vill stötta någon på ett konstruktivt sätt så är det första steget att lyssna och tro på en person.
Det kräver ingen domstol. Det kräver empati och att du tror på din egen förmåga att bedöma människor.

Försvar av förövare och kvinnovåld

En väninna till mig postade igår följande länk på facebook. Den handlar om 25-åriga Anna som bröt med en man som i flera år gjort hennes liv otryggt. Hon hade inte fått något hjälp från polisen och när hon tillslut bröt med honom så dödade han henne. Det är tyvärr ett alltför vanligt exempel på mäns våld mot kvinnor och när polisen inte tagit det på allvar.

Min väninna skrev: "När folk säger att jag är larvig som är rädd för mitt ex som flera gånger sagt att han ska döda mig. Folk sa säkert samma till Anna. "

Min väninnas situation ligger på en helt egen nivå av vidrighet och jag blir så arg när jag tänker på hur folk bemöter henne.
Vad hon skrev fick mig att fundera över detta med försvaret av förövare. Jag ser det rätt ofta. Inte bara i tidningsartiklar och nyheter, i sociala medier och i domar utan även hos människor jag umgås med.

Låt mig göra en sak klar, det finns få människor jag föraktar så mycket som de som försvarar förövare, särskilt när det görs på det här sättet. Men jag ser det som sagt tyvärr på tok för ofta och det skär i hjärtat när jag ser det bland vänner och bekanta.
Det som förvånar mig är attityden som finns runt detta och jag finner det väldigt märkligt. Detta att man kan med att avfärda en person som uttrycker oro över ett dödshot med ett "Sluta larva dig" och inte inse hur nedvärderande detta är mot personen.
Min teori är att personerna inte ens är medvetna om vad de gör samt att de hamnar i en försvarsställning.

Jag tror att många tror att försvar av förövare är detsamma som att vara vän med en förövare.
Det är inte samma sak. Klart att förövare måste få ha vänner. Att vara ensam är ett dåligt sätt för att någonsin få insikt i vad man har gjort och att därmed kunna bättra sig.
Men i och med att många blandat i hop dessa två, att vara vän med en förövare och att försvara en förövare, så blir de arga och känner sig påhoppade när en person lyfter upp att man känner sig otrygg eller fått dödshot från sitt ex. För det är väldigt många som är vänner med förövare. Jag ska gå mer in på detta senare under året.

Enligt mig försvarar du försvarar en förövare när du gör något av följande:

*Bortförklarar förövarens handlingar genom att säga de klassiska argumenten "Hen är en bra person!" eller "Hen har aldrig gjort något mot mig!"
*Nedvärderar ett offers upplevelse genom att prata ned den och förminska den
*Säga till ett offer att hen är larvig och inte borde ta hot på allvar
*Uppmana ett offer att inte polisanmäla en förövare man känner genom att säga att offret måste ta hänsyn till förövarens liv.

Detta är när du försvarar en förövare på ett sätt som gynnar dig och som bara är för tystnad för din egen bekvämlighets skull. Detta är direkt skadligt för ett offer. I värsta fall så underlättar du med dina handlingar för en förövare har lättare att få tag på offret och det leder som i Annas fall till mord.


Så tänk efter innan du säger till din kompis att inte vara rädd för sitt våldsamma ex, sätt dig på händerna nästa gång du blir kränkt över att någon talar ut om sin förövare och du vill skrika att "hen är en BRA SNUBBE!".
Det är helt normal att du vill försvara en vän men du hjälper ingen genom att nedvärdera ett offer.
För kom ihåg, när du försvarar en förövare så sker det ofta på offrets bekostnad. 

Kvinnlig ilska och patriarkatets skuldbeläggande

I detta blogginlägget använder jag uttrycken manlig och kvinnlig ilska. Det är mitt sätt att uttrycka hur jag upplever att män och kvinnor uttrycker ilska inom de könsroller som är uppsatta av patriarkatet, inte på hur jag tycker att män och kvinnor bör uttrycka ilska.
Samt, jag ber om ursäkt för att detta blev ett tvåkönsnormativt inlägg.

Jag har ett tag funderat över detta med ilska.
Eller ja, rättare sagt, min tankekedja började för att jag blev rejält arg på ett personligt plan. (Vad jag är arg över beskrivs lite lätt här) Sedan fick jag höra att ilska är en skadlig känsla som jag borde sluta med och att allt skulle vara lättare om jag inte var så arg. Det var lite jobbigt när jag var arg.
Jag tänkte en slag på detta. För det var inte att jag inte hade rätt att vara ledsen över saker, det var att jag var arg som var jobbigt.


Och hör och häpna, det var män som sade till mig att detta med ilska var dåligt.
Här någonstans började jag fundera över hur vi ser på detta med manlig och kvinnlig ilska.

För det är inte första gången jag fått höra att jag borde sluta vara så arg men jag vet allvarligt talat inte riktigt varför det gör folk så upprörda när jag är arg.
Kanske har det att göra med det faktum att jag är en rätt liten tjej och jag har mer på sista tiden börjat visa när jag blir arg.
Det tar sig uttryck i att jag skriver det på facebook och att jag säger till människor som gör mig arg att de inte beter sig.
Och jag är så trött på att män ser min ilska som något hotande och något skadligt och lindar in det i välvilliga råd om att "det inte är bra för mig att vara arg" eller "tänk på att ilska kan ta över."
Ja det kanske den gör men det känns ruskigt bra.
När jag blir arg. men ilskan renar också något otroligt och seriöst, hade inte jag tillåtit mig själv att vara arg hade jag gått under.

Jag upplever att den här typen av kvinnlig ilska, den som syns och den som hörs, betraktas som hysterisk och farlig, som en mani.
Kvinnor får vara arga men då får de inte visa det, det ska hållas på insidan och helst bara beskrivas i dagböcker och kanske möjligen på en tjejkväll.
De får inte skriva om det, de får inte skälla ut någon och de får framförallt inte gå runt och ruva på agg.
Ilska som syns är något som förvandlar en kvinna från den klassiska mjuka och omhändertagande till något otyglat och farligt.


Jag har tidigare skrivit om detta med förlåtelse och kvinnorollen men jag kan dra det kort, en kvinna bör förlåta oförrätter, inte för att hon känner för det utan för att en kvinna ska vara mjuk och god. Om en kvinna bär agg så är hon en farlig och instabil person som tappat kontroll över sig själv

Båda dessa saker,  hur vi ser på kvinnors ilska och samt kravet på att en kvinna måste förlåta, är enormt skadliga.

För ni ser väl vad detta gör för att tvinga in kvinnor i en roll som liten, tyst och söt?

Skuldbeläggningen som händer en kvinna om hon visar sin ilska blir också stor. Ord som rabiat, bitch och som sagt, den gamla godingen hysterisk är det vanligaste.
Ett vanligt skuldbeläggande argument är: "Alltså, jag förstår att du är arg men tänk på din partner! Din ilska gör att vänner tar avstånd från hen också."
Detta är så lågt och uselt att jag inte ens vet vad jag ska säga om det. Det bidrar också att kväva kvinnors ilska genom att peka på att de måste ta hänsyn till sin partner. I mitt fall vet jag att Svart står och hejar på mig med pompoms när jag är arg. För att han vet att det är bra att jag får ut min ilska.
Genom att stötta på det här viset så agerar han som en bra man som stöttar kvinnor i deras frigörelse, en winsituation.
Som feminist och kvinna får man också höra det allra vanligaste argumentet : "Om du bara varit mindre arg skulle jag lyssnat på dig, men jag lyssnar inte på arga kvinnor."

Phu, give me a break. Det krävs lite mer än det argumentet för att jag ska sluta visa min ilska. För att citera min goda vän Wonderkarin: "Om du vill stoppa mig, då får du ta och STOPPA mig", alltså, man kan inte få mig att sluta vara arg genom att skuldbelägga mig, det krävs mer.

Jag kan inte låta bli att resonera lite här om hur olik mäns ilska framställs.
Som varandes kvinna så är det svårt för mig att säga något om hur manlig ilska verkligen är, det är något jag inte kan sätta mig in. Men jag vet hur det framställs på film och hur jag upplever det när jag ser det på facebook och liknande.
När män är arga i filmer blir betraktats ilskan så är det något ädelt, en extra drivkraft och något som gör de till hjältar. I fallen med manlig ilska på film är det väldigt vanligt att hämnd läggs in som en extra krydda för att ge en manlig hjälte lite djup.
Det är väldigt vanligt att de manliga hjältarna ska hämnats ett brott som begått mot en kvinna de älskar.
Ja mäns ilska och deras hämndbegär har det byggts många filmer om och ofta får ilskan vara något ädelt som får fritt spelrum och den få ske utan moralkakor.
Det är mycket svårare att hitta filmer som fokuserar på kvinnlig ilska och kvinnlig hämnd, tydligaste exemplet som Wonderkarin påminde mig om är Kill Bill där en kvinna ska hämnas för sin egen skull.

Detta, både hur manlig och kvinnlig ilska är IRL men även hur det framställs på film anser jag vara djupt problematiskt.

Jag säger inte att män inte ska få vara arga (Hey, manliga ilska är väl en av de få känsloyttringarna patriarkatet säger att det är okej att män visar) , men det är ett faktum att mäns ilska leder i större grad leder till våldsbrott och mord i det verkliga livet,(något som det finns statistik på).

Jag tycker det är något väldigt fel när kvinnlig ilska betraktas som hysteri och manlig ilska betraktas som något ädelt.
Det gynnar inte männen och det gynnar inte kvinnorna och det förstärker bara sunkiga könsroller. Det låser fast kvinnor i en roll där vi tvingas vara mjuka och milda och männen i en roll där det enda känsloutlopp de får lov att ha är att drämma näven i bordet och vråla.
Jag har ingen klockren lösning på hur vi ska komma ifrån detta men jag vet att ett första steg är att sluta racka ned på kvinnor som visar ilska.
För att kunna vara arg som kvinna handlar om att ta plats och kräva sig en plats. Det handlar om att ta makten över sin egna känslor och att hitta sin röst.

Slutligen vill jag bara säga detta.

Jag tänker vara arg när någon gör mig arg, jag tänker skälla å folk när de inte beter sig. Jag tänker peppa andra tjejer till att våga vara arga när oförrätter begåtts mot dem. Jag tänker inte skuldbelägga dem till att gömma undan den känslan.
Jag tänker riva världen igen och igen för att detta ska hända för jag vägrar se mer skuldbeläggning av tjejer som är arga.