Varför påverkas vi så när kända personer dör?

För några dagar sedan dog Carrie Fisher, mest känd för sin roll som prinsessan Leia i Star Wars-filmerna. För mig kom beskedet som en slägga som träffade mig rakt i bröstet och gjorde mig tom av sorg inombords.

Under 2016 har det varit mycket sorg i sociala medier över kändisar som gått bort och detta är inget nytt.

Jag kommer skriva mer sedan om hur Carrie Fisher inverkade på mitt liv men jag tänkte ägna detta inlägget åt att skriva om detta med hur vi påverkas när kända personer dör, helt utifrån mig själv.

Jag tycker ofta världen är en rätt jobbig plats och den har blivit värre senaste åren på många plan. Främst när det gäller en ökning av rasistiska och nazistiska rörelser i världen. Det gör mig så rädd att jag får sendrag under fötterna. Lägg även till hotet från den globala uppvärmningen, att vi konsumerar utan konsekvenstänk, nedskräpning av haven och flera konflikter och krig som skördar enormt många offer.

Ja ni fattar.

Det är klart att det hänt enormt mycket positivt under 2016 också rent globalt men på ett stort plan så det enligt mig varit rätt mycket dåligt.
Det maler rätt mycket i mitt huvud och jag engagerar mig i det på flera plan. Men om jag skulle vara ledsen över det hela tiden skulle jag konstant vara en gråtande hög under ett täcke. Eller så hade jag klagat så mycket över det att ingen hade orkat med mig. Många av de saker vi engagerar oss i och kämpar för gör vi till exempel genom att donera pengar, stå och samla pengar till välgörenhet, arbeta ideellt på helger och sena kvällar.

Eller så lyfter vi problem genom att skriva om dem i bloggar, twitter, stödgrupper eller träffas med vänner och samtalar om hur vi kan förändra världen.

Det är löpande engagemang som pågår hela året och som vi kanske inte alltid skriver om.

När våra idoler dör så skapar det en tomrum hos oss och en saknad efter något som aldrig kommer igen.

För mig är det tiden då vi första gången upplevde hens musik, filmer eller verk.

Det är en uppväxt och ett liv där personen höll mig i handen genom sina verk och en resa vi gjort ihop med personen. De har påverkat oss, de har funnits där och kanske varit vår enda tröst när vi gråtit över brustna hjärtan.

Det finns ett band mellan oss och våra idoler, måhända ensidigt, men ändå ett band som gör att våra idoler har en plats i vårt hjärta som bara är deras.

När de dör så är det klart att vi sörjer de. Vi sörjer för allt de var för oss, för allt de gav oss. För allt som vi inte visste om deras liv och för att vi önskar att de fått finnas längre.
Men vi sörjer också för den plats de hade i våra liv och för att de gav oss hopp.

Och för att de var en länk tillbaka till vår barndom, våra tonår, till ljuva minnen då vi skrattade så vi grät eller grät tills vi inte hade tårar kvar.

Det är en sorg vi kan tillåta oss själv att känna och ge uttryck för till skillnad mot de sorger vi har över verkligheten idag. Den verklighet vi oftast bara biter ihop om och går rakt framåt för att hantera.
Men vi får och kan sörja våra idoler. Vi tillåter oss själva det, både för deras skull men också för oss själva.
För de vi en gång var och för de vi är nu. Jag tycker det är en bra sak att vi kan det. Särskilt med den oskrivna regeln i samhället att man inte får visa känslor eller bryta ihop. Sorgen över idoler blir ett legitimt andningshål.

Men för varje status jag ser som sörjer Prince, Bowie, Rickman , Fisher eller nu senast Reynolds så dyker det alltid upp en status som gnäller på de som gråter ut i sociala medier över att deras hjältar dör.

Jag blir alltid lika trött på detta för en sådan status utgår från att:

1. Vi inte kan engagera oss i mer än en sak samtidigt
2. Att vi går oberörda från våra möten, verkliga eller inte, med andra människor.

Som sagt, vi är fullt kapabla att engagera oss i världen på olika sätt och många gör det också. Men att sörja att en idol har gått bort är enligt mig ett sätt att sörja som visar på att det vi är ledsna över inte bara är att en viktig person har gått bort.
Det är också ett sätt att sörja över andra saker, kanske som att hela världen är åt helvete.

Manliga feminister och vad jag förväntar mig

Jag ber på förhand om ursäkt för att detta blir ett tvåkönsnormativt inlägg.

Jag skriver en del om feminism men det var ett tag sen jag gjorde det sist. Jag brukar luta mig tillbaka på min flik “Varför feminism” uppe i bloggmenyn. Men eftersom jag känt mig mer och mer irriterad på folk som inte kan leva upp till feminismen genom att agera utan bara sitter och klagar så är det visst dags igen.

Vi börjar med en enkel sak, nämligen vad är feminism?

"En ser att det finns orättvisor i samhället baserat på kön och en erkänner att kvinnor har en sämre ställning

En vill aktivt arbeta för att förändra detta och se till att det blir jämställt mellan könen."

Vad jag vill komma med detta? Jo, raka vägen in på mitt huvudspår om hur en som man blir en bättre feminist.
Jag har väldigt många manliga vänner som är feminister. En del är helt underbart bra på det och lever det varje minut, de är respektfulla, bra allierade, tar inte all plats och är väl medvetna om sina privilegier som män.

Jag har tyvärr även andra manliga vänner som inte är lika bra feminister. Många gånger beror det tyvärr på att de inte fattat att detta med feminismen är en dagliga kamp och att det måste arbetas med samhället. 

Det räcker inte med att bara säga att en är feminist, du måste leva det med. Hela tiden.
Andra gånger beror det på att de inte fattat att de inte kan ta allt rampljus i den feministiska kampen. De får inte vara hjälten som stormar in och räddar dagen och då blir det plötsligt inte lika kul längre.

Ibland ser jag män som i facebookstatusar och i på forum säger att feminismen inte tilltalar dem, att det handlar om manshat och att en som man inte kan vara feminist.

Det anser jag inte stämmer.

Som man kan du vara feminist, det går alldeles utmärkt. Feminism handlar om en ideologi och det är ett verktyg för att uppnå jämställdhet. Alla i ett samhälle vinner på jämställdhet och att dra det gamla argumentet om manshat… snälla, bara lägg ned.
De som säger att det handlar om manshat är enligt min erfarenhet män som antingen inte greppat vad feminism handlat om eller som någon gång känt sig illa behandlade av en kvinna.
Jag personligen får ofta höra att jag hatar män. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre om det eftersom det inte är sant.

Det stämmer dock att jag har en hårdare hållning mot män och att jag kräver mer av dem när det gäller feminism eftersom männen är i överläge i dagens samhälle och sitter på mest makt.
Jag har också väldigt lite tålamod med män som envisas med att vara blinda för strukturer och som inte kan se att de har en privilegierad ställning i ett samhälle som belönar män och missgynnar kvinnor.

Är du en manlig feminist så vill jag se att du jobbar stenhårt för att bidra till att den feministiska kampen och jag blir arg och irriterad när jag ser män som säger sig vara feminister men som sedan inte gör något.
Det kallas att plocka gratispoäng och surfa på en kamp som bärs upp av kvinnor. (och det har vi sett så ofta genom historien så låt oss lägga den klyschan på hyllan)

Nu kommer vi till ett problem jag ser dagligen.

Jag upplever tyvärr väldigt ofta att manliga feminister gärna vill vara med och bidra men på sina egna villkor och utan att ta någon hänsyn till vad som gjorts innan eller vad som är viktigt för kvinnorna.
Det gör mig trött och arg när manliga feminister springer före och skriker slagord medans jag och en bunt andra feminister står och försöker släpa iväg den stora sten som kallas för patriarkatet.

Jag tänker säga detta en gång:
Det som behövs är inte att fler män klappar sig själv på axeln för att de är bra feminister i teorin, det som krävs är att ni ställer er bredvid mig och hjälper till att släpa bort stenen i praktiken.
Först då händer det något konkret.

Sedan så ser jag ibland manliga feminister som känner att feminismen inte tar tillräckligt stor hänsyn till dem och därmed lackar ur.

Ja, hur bemöta det här.

Eftersom  feminismen handlar om att män och kvinnor ska ha lika stora rättigheter så är jag väl beredd att säga nej - feminismen ska inte ta hänsyn till män i första hand.
Orsaken till detta stavas att det är sådan obalans mellan män och kvinnor att det är svårt att jobba ikapp.

Männen har genom historien haft den politiska, ekonomiska och sociala makten och även om kvinnornas ställning har blivit bättre (hurra för rösträtt!) så har männen fortfarande denna makt. Det går inte att komma ifrån.

Så jag kan inte ta det på allvar när det vid debatter om feminism dyker upp argument om att vi måste tänka på männen i detta och ge de lika stor plats som kvinnorna.

Jag är ledsen (eller inte) men att ge männen plats har redan gjorts i så många hundra år redan och det gav inte kvinnorna jämlikhet överhuvudtaget.

Idag har männen mer plats än kvinnorna och för att det ska bli jämställt måste kvinnorna får lika mycket plats som männen, detta genom att vi i den feministiska kampen fokuserar på kvinnorna och männen får ta ett steg tillbaka tills det är jämställt.
Jobbar vi lika mycket för männen nu kommer kvinnorna alltid att ligga lika långt efter som de alltid har gjort.
Svårare än så är det inte.

Feminismen ska enligt mig däremot hantera mansrollen och de orättvisa strukturer den för med sig, det är vitalt för att man ska få ett jämställt samhälle.
Men det är stor skillnad på att titta på de strukturer som formar vårt samhälle på ett större plan och att säga att man som manlig feminism inte får tillräckligt med uppmärksamhet.
Detta är de vanligaste beteendena där jag ser att manliga feminister brister och jag tänkte även räkna upp en liten kortfattad lista.

Sex vanliga fel manliga feminister gör:

*Tar allt rampljus och allt talutrymme i debatter och på nätet. Vanligt är att de talar för kvinnor utan att släppa fram kvinnorna själva.
*Säger att de är feminister men stöttar aldrig kvinnor.
*Använder sig av sin feministstämpel för att framstå som bra snubbar och kunna fortsätta med sunkigt beteende.
*Läser aldrig på utan kräver att deras kvinnliga vänner ska undervisa dem i feminism samt kräver bekräftelse av dem.
*Leker djävulens advokat och pekar ut alla fel kvinnliga feminister gör (som att de är för arga och att de borde lugna ner sig) samt hävdar att de skulle göra saken bättre själv.
*Engagerar sig aldrig i något feministiskt (det som kallas att “you talk the talk but you don´t walk the walk”)

Dessa ovanstående beteenden gör ingen nytta alls och är för mig en ständig källa till irritation. Och för feminismen så gör det ingen nytta alls.

Men hur blir en då en bra manlig feminist?  

Jag är ingen expert men tänkte räkna upp vad jag uppskattar mest från mina manliga feministvänner:

*Lev med feminismen 24/7. Var inte bara en bra feminism vid tillfällen då det passar dig utan var det konstant.
*Lyssna på vad kvinnor säger, i diskussioner och på nätet.

*Ta inte upp hela talutrymmet i en diskussion utan backa.
*Mansplaina inte.
*Tro på kvinnors berättelser och nedvärdera inte.
*Säg ifrån mot sexism i alla former, från verbala “höhö” skämt till trakasserier.
*Lyft upp de kvinnor du känner genom att peppa och vara ett bra stöd. Öva på att bekräfta istället för att söka bekräftelse.
*Utmana mansrollen genom att ifrågasätt den och de strukturer som är förknippat med att vara män.

*Sluta säg att kvinnor i din omgivning är arga. Fundera ett varv till på VARFÖR vi är arga och stötta i ilskan.

*Engagera dig feministiskt på alla sätt du kan, genom att gå på demonstrationer, föreläsningar, studiecirklar och liknande.

Kort sagt, det är väldigt få män som aktivt imponerar på mig, som kan se utanför sitt privilegium och som arbetar för jämställdhet. Men de som gör det är värda all creed och är riktigt jävla bra människor.
Jag är tacksam och glad för att jag få ha er i mitt liv och sätter enormt värde på er vänskap!


--------------------------

För mer läsning rekommenderas dessa länkarna från  bloggen Din vänsteruggla i mossen

Feminism för killar del 1
Feminism för killar del 2
Feminism för killar del 3
Feminism för killar del 4

The chain of skuldbeläggning

Jag tänkte vi skulle prata lite om hur vi bemöter de som blivit utsatta för sexuella övergrepp och misshandel. 

Japp, det blir ännu ett inlägg och det beror på att jag fortfarande ser samma typ an sunkiga argumentationskedja som går runt, både bland vänner och på sociala medier.

Det är den typ av argumentationskedja som går ut på att ifrågasätta offret på ett sätt som vare sig är konstruktivt eller stöttande men som är dolt under en fernissa av omtanke.

Jag kan inte svara på om den fernissan beror på att man inte fattar eller på att man faktiskt inte vill stötta ett offer.
Men det retar mig något enormt att se detta tankesätt hos vänner och människor jag vet faktiskt säger sig vilja stötta offer.

När handling och filosofi går emot varandra och människor fortfarande inte greppar hur fel de gör, då krävs en pedagogisk bild för att visa hur fel det kan bli.

Tänk efter rejält.
Om du vill stötta de som blivit utsatta för sexuella övergrepp och misshandel och vill leva upp till vad du säger, följ då inte The chain of skuldbeläggning och misstro.
Det krävs inget åtal eller fällande dom för att kunna lyssna och tro på en person. Att intala sig det är tyvärr enligt mig en rätt feg väg för att slippa tänka själv, avsäga sig ansvar och framför allt låta bli att hantera att en vän farit illa.
Om du vill stötta någon på ett konstruktivt sätt så är det första steget att lyssna och tro på en person.
Det kräver ingen domstol. Det kräver empati och att du tror på din egen förmåga att bedöma människor.

Varför det är så tröttsamt när män vill bli undervisade i feminism

Det dök upp en rolig och mycket träffande länk i mitt facebook-flöde idag.  Jag skrattade rätt uppgivet och igenkännande åt den och kände att den var helt spot on. Den var på temat om att undervisa män i feminism som inte orkar undervisa sig själva.

Jag är en rätt aktiv och engagerad feminist. Både IRL och på nätet. Och jag har tappat räkningen på när män i diskussioner slänger ur sig:
"Men varför kan du inte förklara för mig vad feminism och rapeculture är?"
Eller:
"Istället för att vara så dryg (för ja, jag blir rätt dryg och trött efter 200 + inlägg), varför kan du inte bara FÖRKLARA för mig?"
Eller den gamla godingen:
"Alltså, jag vill se statistik på att våldtäkt drabbar fler kvinnor än man!"

När den här typen av frågor dyker upp i diskussionerna, ofta efter att mannen (för det är alltid män) har varit extremt dryg och otrevlig eller bara nedvärderande så vet jag att 1) mannen i fråga är inte intresserad av att lyssna 2) mannen i fråga vill deraila diskussionen 3) mannen i fråga är okapabel till att använda google.

Detta är inte löst grundade slutsatser och för en... säg tre år sedan då jag var lite mindre bitter och snällare hade jag nog snällt förklarat och visat.
Men jag är inte en snäll människa och jag har lite tappat orken när det gäller att visa män länkar och undervisa när det tar mig cirka två minuter att googla upp relevant fakta från trovärdiga källor och ytterligare tre minuter för att göra en källkritisk koll att faktan stämmer.
Det tar cirka en minut att googla på "Vad är feminism" och hitta bra hemsidor, ordförklaringar och länksamlingar. För att inte tala om litteraturtips och föreläsningar som ligger online på youtube.

Det finns ännu ett skäl till varför det är så extremt tröttande för mig och kvinnliga vänner att ständigt behöva få de här frågorna från män och ännu mer jobbigt att faktiskt vara ärlig säga :
"Nej jag tänker inte förklara, om du vill lära dig mer så googla ."
För så fort jag säger att jag inte tänker vara den undervisande, snälla feministen så brukar responsen ofta bli:
"Fan, ni feminister är så jävla hatiska, jag VILL ju lära mig"
Eller:
"Men vad fan, hur jobbigt är det egentligen för dig att undervisa EN man?"

Ja du.... Om nu man vill lära sig om feminism, då är det faktiskt bara att googla. Om man inte ens orkar göra det, är det då konstigt att jag tvivlar på din vilja att faktiskt lära dig?

För det är aldrig bara en gång man får förklara. Aldrig.
Den enskilda mannen som vill ha svar glömmer en viktig sak.
Vi som får de här kraven om att vi ska undervisa och vara pedagogiska feminister, vi har förmodligen fått den frågan tio gånger, tjugo gånger bara den veckan. På ett år blir det hundratals gånger och detta tar upp tid.
Det finns en klar gräns på hur mycket tid jag vill lägga på att undervisa män och i nio av tio fall bli förolämpad till på köpet.
Det är inte värt det.

Jag har flera vänner som mailat mig och frågat om de kan fråga mig till råds i frågor om feminism. Där har jag inget alls emot att ge dem lite hjälp på traven just för att de är mina vänner och ofta nära sådana.

Men de andra som i diskussioner kräver undervisning, ta er en titt på följande länk. Den som fick mig att skratta uppgivet idag. Och kom ihåg, all information finns på internet, vill du verkligen lära dig, gör det själv.

Alla känner ett offer och ingen känner en förövare.

Jag har länge funderat på en sak som stör mig lite. Och det är med hur vi talar om offer och förövare i våra vänkretsar. Det är en klar skillnad med hur vi tar tag i det och via det också hur vi framhåller oss själva som människor.

För faktum är att när vi talar om sexuella övergrepp och misshandel så är det så att: alla känner ett offer men ingen känner förövaren.

I börjar reflekterade jag inte över detta men efter ett tag började jag tänka lite. Många av de fall jag hörde om verkade höra hemma i kretsar jag rörde mig i eller kände folk i. Det slog mig att jag rimligen borde känna den drabbade men ännu viktigare var detta att jag förmodligen kände förövaren utan att ha koll på det.
När jag ibland har ställt frågor om vem förövaren är så har jag ofta fått undvikande blickar och mumlanden till svar.
Då drar jag i nio av tio fall slutsatsen att de vet vem förövaren är, umgås med personen men inte vill säga det. När jag frågat om den drabbade får jag mycket mer ofta svar.  Det är mycket lättare att berätta om ett offer och säga vem det är , med eller mot personens godkännande, än att säga att man i sin bekantskapskrets har en förövare och att man inte tagit tag i det än.

Och gudars vad det stör mig. Alltså på riktigt.

Tolka mig rätt nu. Jag kräver inte att man ska hänga ut förövare med namn, nummer och bild. Det är inte okej och kallas förtal har jag för mig.
Men jag har ett problem med att förövare ska skyddas när jag potentiellt har dem i min vänskapskrets, jag har ett problem med att vi inte tar tag i den gigantiska elefanten i rummet som detta innebär. För ofta upprepar de här människorna sitt beteende igen och igen och seriöst, det är lite tröttsamt att efter ett tag bli medveten om detta och får höra :" Alltså, han har våldtagit en tjej men det var längesedan. Men ja, han brukar vara på nya tjejer och har svårt med nej..."

Tack, jag vill gärna ha reda på sådant tidigt. Det är enormt viktigt för mig att vi börjar prata om förövarna och hur lätt vi låter de komma undan och upprepa sina beteenden, så att vi slipper ha nya historier om vänner som råkat illa ut hela tiden.
För när vi inte pratar om förövarna utan bara om offren, då skapar vi igen en situation där alla vet namn, nummer och bilder på offren, men inte har någon koll på vilka förövarna är.

Och jag är inte heller ute efter att man ska klippa kontakten med de som är förövare, saker är ofta mer invecklade än så. Men jag tänker kräva en smula reflektion och en smula medvetenhet och respekt från de som är medveten om att de umgås med förövare. En medvetenhet om vad personen har gjort, en reflektion om att det inte är en bra människa man har hos sig och framför allt en medvetenhet om att det kan hända igen.
Med respekt menar jag detta att man tänker ett eller flera varv om detta med att man gärna berättar vem den drabbade är men skyddar förövaren.

Jag har valt att vara väldigt verbal, både här, på facebook och i verkliga livet om att jag polisanmälde mitt ex för misshandel. Jag är okej att folk säger att jag varit med om det.
Men alla som varit med om övergrepp vill inte berätta om det eller ens bli utpekade som offer. Och det måste man tänka på rejält. Särskilt som detta med att säga att en tjej (det är i en majoritet av fallen tjejer) har blivit våldtagen av en i kretsen. Risken för att den tjejen får ta emot en värld av skitsnack och hat är väldigt stor.

Jag har själv fått ta enormt mycket verbala slängar, mail, sms från "vänner" som påpekar om att jag är obekväm som pratar och att mitt ex egentligen är en snäll kille™ som bara ville mitt bästa.

Jag har insett att idioter alltid kommer vara idioter och att det är mer värt för mig att prata om vad jag varit med om än att hålla tyst. För att jag pratar gör att fler unga tjejer vågar börja prata och mailar mig om stöd och råd. Det är guld värt.

Samtidigt som det gör mig ledsen för jag inser med varje mail och varje internettråd att mängden förövare i kretsen jag rör mig i är mycket större än vad jag trodde. Det är "snälla killar" som bara inte kan kontrollera sig, "snälla killar" som tar sig friheter mot unga tjejer som inte vågar säga nej och "snälla killar" som hotar med våld om de inte får som de vill.

Vi måste seriöst börja reflektera och prata om mängden förövare som finns i vår bekantskapskrets. För de finns där.
Som Lady Dahmer säger, alla känner en kvinna som blivit slagen, sexuellt utnyttjad eller misshandlad men få känner en förövare.
Varför?
För att män som slår och våldtar är något mörkt och obehagligt och framförallt så är de inte några vi har i vår vänkrets. I alla fall inte som vi vill se att vi har. Det är ju trots allt enklare att kunna säga att man känner någon som blivit våldtagen, sexuellt utnyttjad eller misshandlad. Det är lätt att säga vem den personen är och till och med varna lite för att personen kan vara lite känslig. Det är okej.
Men det är tydligen för svårt att säga till andra och sig själv att man känner en förövare och värre att erkänna att man inte har reflekterat över det. Att man låter personen stå oemotsagd.

Så tänk efter, noga. Du känner ett offer. Då känner du en förövare.

Vad gör du?

Jag hör stöveltrampet genom Europa

Igår var det val till EU-parlamentet. Jag förtidsröstade redan för en vecka sedan och efter röstningen stängde klockan 21.00 satt jag och Svart växlande i soffan och vid datorerna för att följa valvakan.

Klockan tickade vidare och natten gick och jag följde valresultaten för Europa vid datorn.
Såg hur högerextrema partier fick mandat. Fick majoritet. Fick gehör för åsikter som vill skada andra på grund av sexuell läggning, hudfärg och etnicitet.

Jag gick och lade mig. Sov dåligt. För i mina drömmar marscherade nazister genom Europa på en våg av folkvalt jubel och jag såg hur vi som står kvar mot dem visserligen är starka men kämpar i en motvind som slår oss i ansiktet.
Och när jag vaknade om och om igen med ångesten bultande i halsen så tog det en halv sekund innan jag insåg att verkligheten är lika jävlig som mina drömmar.

Snabba siffor på hur valresultatet för de högerextrema partierna i Europa blev

I Frankrike: Front National 25 %
I Danmark: Dansk Folkeparti 26 %
I Grekland: Gyllende gryning 9,3 %
I Italien: Lega Nord 6,0 %
I Nederländerna: PVV 12,9 %
I Ungern: Jobbik 14,6 %
I Österike: FPÖ 19,5 %

Källa: TT och DN

Om jag är rädd? Klart som fan jag är rädd för det som händer i Europa nu.
 Jag var en bokmal när jag var liten och är det fortfarande, jag lärde mig om romers utsatta situation och människors hat mot dem när jag var tio (tack Katarina Taikon, du är fortfarande en av mina starkaste förebilder). Jag slukade vittnesmål från överlevare från Förintelsen när jag var tolv och har fortsatt med det sedan dess.
Jag läste om människors oförmåga att stoppa Förintelsen innan kriget, under kriget och hur man hanterade det efteråt. Jag läste om att man i Jönköping tio år efter Kristallnatten gick ut för att jaga tattare.
Det var 1948 och Sverige hade inte lärt sig något av det som hänt i Tyskland bara några år tidigare.

Nu är det 2014. Och människor har glömt eller snarare, väljer att inte minnas. För det kan ju inte gå lika illa som det gick under WWII.
Jag säger att jo, det kan det. Det är på väg dit nu igen med en rasande fart, mycket snabbare än på 30 talet för nu ser jag klart och tydligt hur större delen av Europa blir mer och mer främlingsfientligt.

Människor glömmer så fort men jag trodde inte att detta skulle hända under min livstid. Jag trodde att viljan att låta Förintelsen aldrig upprepas var starkare än högerextremas åsikter om att vissa människor är bättre än andra.

Jag kommer såklart att fortsätta kämpa, in i det sista för jag vill inte ha en återupprepning av historien. Jag vägrar låta det ske. Och jag vägrar låte rasistiska åsikter stå oemotsagda, vägrar låta skämt om utrensning passera.
Detta är ingen lek. Detta är verklighet

 "I remember how "different" became dangerous. I still don't understand it, why they hate us so much. "
//Valerie, V for Vendetta.

Nej, du får inte bete dig hur som helst på lajv.

Det finns saker man inte ska läsa för tidigt på morgonen. Typ innan kaffe. Men eftersom jag vaknar med mobilen i handen varje morgon så är det svårt att låta bli. Idag var det en sällsynt konstig tråd som en bekant till mig var inblandad i. Den tog avstamp i en rätt sunkig bild om hur jämställdhet ska funka (läs att det fortfarande alltid är synd om männen) och sedan så ballade det ur till en tråd om sexism på lajv och IRL där mannen i fråga använde sig av den mest sunkiga, sexistiska och mest priviligierade formen av argumentationsteknik jag sett på flera veckor (För ja, detta är inte ovanligt men jag hinner seriöst inte blogga om allt)
Jag tog printscreens på allt och har det nedsparat men för enkelhetens skull så tar jag bara och lägger upp valda delar av konversationen som bilder.

Så, med det sagt så börjar vi, i kronologisk ordning!

Exempel 1 där min bekant (kallad person X) säger till person Y att han inte betett sig.

Q: Är det okej att bete sig som hur som helst på lajv?
A: Nej det är det självklart inte. Det är en enorm skillnad på att förolämpa någon inlajv på ett vettigt sätt som är okej med alla inblandade och att fälla nedsättande objektifierande kommentarer om någons kropp.
En oskriven regel på många lajv (oskriven för att den är så självklar men uppenbarligen så är det vissa som bevisligen inte greppar detta ändå, som person Y) är att man inte kommenterar någons offutseende. Detta eftersom det ofta blir fel och kränkande.
I fallet ovan blev person X så illa berörd av kommentarerna att hen sprang därifrån.

Springande punkten här: Person X tog illa upp av att bli utstirrad och få sin kropp objektifierad genom kommentarer. Om det är du som sagt detta, be om ursäkt och tänk över hur du beter dig. Skyll inte ditt sexistiska beteende på att det bara är lajv. För lajv funkar inte så.


Exempel 2 där vi möter Person B  (eller Försvarare av objektifierande sexister):

Q: Är det okej att säga vilka saker som hur som helst på lajv?
A: Nej, det är det inte. Förolämpningar svider oavsett om det är lajv eller inte. Objektifiering och sexism svider mer eftersom det är vad många kvinnor är med om dagligen. De flesta vettiga lajvkampanjer, enskilda lajv och arrangörer har idag nolltolerans mot sexism. Det får inte förekomma.
Sexism och objektifiering är på riktigt, även på lajv. Sedan att gå in och försvara dem som fällt de nedsättande kommentarerna är bara fel. Detta eftersom min bekant här redan sagt att hen tog riktigt illa upp och mådde dåligt av att få sin kropp kommenterad.

Springande punkten här: Du får inte säga vad som helst bara för att du befinner dig på ett lajv och du får absolut inte slänga ur dig vilken sexistisk skit som helst.
När någon drabbas av objektifiering och sexism och säger ifrån att hen mår dåligt: Bortförklara det aldrig någonsin och använd ALDRIG argumentet "Ger du dig in i leken får du leken tåla" samt "Lajv är inte på riktigt".
Försvarare av objektifierande sexister: Du har inte tolkningsföreträde här så backa.


Exempel 3 där vi ser en klassisk skuldbeläggning.

Q: Är det inte person X fel om hen visar hud, då får hen väl ta lite komplimanger
A: För det första- NEJ, det är det inte. För det andra, det är inte en komplimang om personen tar illa upp, då är det obehagligt och du ska tänka på hur du har lagt fram det. Don´t be the creeper som stirrar på tjejers kroppar, fäller obehagliga kommentarer och skyller det på lajv- som person Y just gjorde ovan.

Springande punkten här: Ge blanka fan i att använda våldtäktsargument som "Du får skylla dig själv om du inte har bättre kläder". Det ska inte hända på lajv och det ska inte hända i verkliga världen.
Igen, har du betett dig illa så ber du om ursäkt. Sluta objektifiera folk och vara en creeper.

Exempel 4 där det dras fram kassa bortförklaringar

I don´t even... Världens kanske sämsta argument att använda för att försvara att man är en creeper.
Kvinnor våldtar med... *slow clap*. Ja 2 % under 2013 enligt BRÅ.
Det ger dig ingen rätt att bete dig som ett sexistiskt svin, skärpning.


Exempel 5 där Person B eller Försvarare av objektifierande sexister ändå tar sig tolkningsföreträde:

Q: Det är väl person X problem om hen överreagerar?
A: Suck. Nej det är det inte. Här som i de flesta andra fall så är det den som betett sig illa som måste tänka på sitt beteende, inte den som mår dåligt över det.  Var inte den som försvarar en skitstövel och be inte den som tagit illa upp att tänka på sitt beteende.

Springande punkten här: Skittrevligt att Försvarare av objektifierande sexister inte tar åt sig av kommentarer av vikt och utseende. Jättebra för hen.
Poängen är att: Det handlar inte om dig och hur du reagerar, det är totalt irrelevant. Igen, du har inte tolkningsföreträde och du behöver tänka på hur du bemöter folk för just den här typen av argumentation får dig att framstå som en okänslig rövhatt som bara har fokus på sig själv. Mindre trevligt så tänkt ett extra varv. Som en väldigt vis Wonderkarin ofta säger: If it´s not about you, then it´s not about you.


Exempel 6 där det än en gång är synd om mannen.

Q: Så jädra längesedan som detta var har väl person X inte rätt att bli arg nu?
A: JO! Tänk att det är precis det som hen har rätt att bli. För det är jävligt svårt att sätta ner foten, oavsett ålder, det tar ett tag innan man är stark nog. Särskilt som hela vårt patriarkala samhälle skriker att man ska bortförklara killars beteende med att "det ligger i deras natur". Blä.
Springande punkten här: Det är inte smutskastning när någon säger till dig att du betedde dig illa. Du beter dig illa som skyller ifrån dig och vill få medömkan för att du blir uthängd. Tja, mitt råd, bete dig inte som en rövhatt och var inte en creeper.


Allmän slutsats:


Nej, man får inte bete sig hur som helst på lajv. Du får inte hålla på med sexistiskt beteende, du får inte vara objektifierande, du får inte vara en slemmig creeper och du får inte vara en rövhatt. 
Och ingen har rätt att kommentera och objektifiera någon annans kropp bara för att det är lajv. Kroppen och vårt utseende är en av de få sakerna som är med under ett lajv, den kan vi inte separera oss från.
Och som jag sa tidigare, de flesta vettiga lajv, lajvkampanjer och arrangörer har en nolltolerans mot sexism och diskriminering som denna.
Argumentet "Det är ok för det är bara på lajv" är riktigt läskigt och det ska till en grav brist på verklighetsförankring för att på allvar tro att det som händer på lajv inte påverkar oss på riktigt.
Skyll inte ditt sunkiga beteende på andra och försök inte vara den som det är synd om när du betett dig fel.

Tv 4 och lokalnyheterna

Jag har länge velat skriva det här blogginlägget men inte orkat. Inte för att jag är fysiskt eller mentalt trött utan för att jag är ledsen och står som ett stort frågetecken och undrar: Varför?

Det jag talar om är det faktum att TV4 lägger ner alla sina lokalredaktioner. Det rör sig om 21 redaktioner och totalt 125 tjänster som förmodligen bara försvinner. Här kommer det som verkligen vrider om mitt huvud: TV4 gjorde under 2013 en vinst på 648 miljoner kronor enligt Journalisten. Trots detta så väljer de att lägga ner alla sina lokalredaktioner.
När jag fick nyheten i min twitterfeed så satt jag bara och gapade. Jag trodde det var ett dåligt skämt, en falsk nyhet eller vad som helst.

När jag bestämde mig för att bli journalist och började min utbildning fick jag höra en del "höhö, hoppas du inte blir en sådan "journalist" som hamnar på en sketen lokaltidning och få mögla".
Jag skrattade och höll med för de lokaltidningsnyheterna jag läste var så.. små, så futtiga och helt utan betydelse enligt mig. Vem fasen ville sitta och skriva reportage om att hembygdsföreningen fyllde 100 år?
Och klart att min dröm var SVT, SR, Uppdrag Granskning och you name it. För jag fattade inte bättre och såg inte helheten. Nu vet jag hur viktig lokaljournalistiken är, hur mycket den gör som rikstäckande media inte hinner med eller saknar resurser för.

Det finns medier jag vill jobba på, medier jag inte vill jobba för annat än i nödfall och medier jag önskar helst inte skulle finnas. Det är min åsikt och oavsett den så är jag medveten om att det ett land behöver är flera olika tidningar, kanaler, radiostationer. Journalistiken behöver det för att kunna spegla alla aspekter, alla vinklar och faktiskt kunna fånga upp människoöden och smånyheter.

Att TV4 lägger ner sina lokalredaktioner är en spark i ansiktet på svensk journalistik och på den bredd som ett land bör ha i sin rapportering. Vi får inte glömma bort de små händelserna, de små nyheterna och människorna som skapar dessa. Utan de så har de stora nyhetsmedierna i storstäderna inte mycket att arbeta med förutom blåljusnyheter och utrikes. Vi kan inte tala om inrikesnyheter under nyhetssändningarna om det hela tiden ska skäras ner. Inrikes är mer än storstäderna vilket vem som helst borde fatta.

Nu är det bara SVT kvar som sänder riksnyheter på lokalnivå och den dagen de lägger ner sina lokalnyheter, då kan vi skippa detta med inrikes nyheter helt och istället fokusera på att bli mer korkade.

Fackeltåg mot rasism

Nu ikväll gick jag med i en manifestation mot rasism. Det var stort. Regnet som vräkt ner hela dagen tog uppehåll, jag hann från jobbet i tid och hann ner till Götaplatsen och vi fick fyr på facklorna.
Enligt polisen var det minst 3000 personer som gick med mig och mina vänner i tåg från Götaplatsen till Järntorget med facklor.
Det var en partipolitiskt, organisatoriskt och religiös obunden manifestation och all jädra creed till de privatpersoner som tagit på sig att ordna den.
Enorm eloge även till polisen som var på plats hela tiden vid sidan av tåget och gjorde att det kändes tryggt och säkert samt var duktiga på både dialog och att hålla uppsikt.
Vid Järntorget blev det tal av duktiga arrangörer Karin Obermüller och Julia Forsberg samt av Christer Mattson. Loke Nyberg framförde även sin sång "Aldrig mera rädd" och en för mig ny sångerska Ingrid Hedin Wahlberg som sjöng jättefint. Vandrade hem med en lite lättare känsla i hjärtat.
Det är så enormt mycket kvar att göra, så mycket kompromisslöshet jag har kvar mot rasism.
Ibland är det skönt att både se och känna att den här kampen mot rasism, den gör man inte ensam.

Vi börjar röra oss från Götaplatsen, många stopp pga spårvagnarna

Ner genom Haga, här började vi höra de episka trummorna som välkomnade oss på Järntorget

Varför heter jag som jag heter?

Ja, varför namnet Setsuna Ceras?
Det är väl inte en överraskning för någon att jag tycker väldigt mycket om anime.Det har jag gjort ända sedan jag upptäckte Sailor Moon och jag tror att man vid det här laget kan betrakta mitt intresse som permanent.

Meioh Setsuna eller Sailor Pluto

Setsuna kommer från en av mina favoritkaraktärer från just Sailor Moon, nämligen Meioh Setsuna eller Sailor Pluto. Namnet Setsuna betyder ungefär "ett ögonblick" eller "ett tillfälle" och jag fastnade för karaktären Setsuna för hennes lugn,elegans och kraftfullhet. Sedan att hon råkade vara väktare över tiden och att hon kopplades ihop med mörker,tidsresor, rymden och lite död var sådant mitt väldigt unga tonåriga jag tyckte vad sjukt tufft.
Så det fastnade och genom åren använde jag Setsuna som mitt vanligaste internetnick.

Seras Victoria

Namnet Ceras är det lite mer krånglig historia bakom.
En annan av mina favoritmangakaraktärer kommer från serien Hellsing. Hon heter Seras Victoria och är polis/vampyr/allmänt kickass. Hellsing var en av de första animeserierna jag började se och jag fastnade för Seras Victoria för att hon var så annorlunda jämför med kvinnor i västerländska tecknade serier. Hon var stark, smart, urballad, fånig, lojal och bara... ja jag gillade henne!
Men jag gillar den alternativa stavningen av hennes namn bättre så när jag valde namn så blev det Ceras istället för Seras.
I vanliga livet så får ni kalla mig både Setsuna, Anna eller Ceras, allt beroende på vad ni känner för.

Sluta kalla er jämställdister!

Jämställdist.

Hört ordet innan?
Det är någon som tror på jämställdhet för att alla människor men som inte är feminist. För att de inte gillar vad feminismen står för eller för att de har svårt för manshatande, orakade feminister. *host* Per Ström* host*

Men varför?
Ja, ibland kallar man sig jämställdist för att man upplever att ordet feminist fått en negativ klang. Man vill fortfarande att alla ska ha lika rättigheter men vill inte bli förknippade med manshatande, orakade feminister.
Suck och dubbelsuck.
Bara ta och sluta kalla er jämställdister och  ta och inse att feminism är något jävligt bra och att ni inte framstår som tuffa genom att sticka ner huvudet i sanden och gömma er.
Att kalla sig jämställdist är en feg mellanväg som inte hjälper något.

Jag kallade mig själv jämställdist gång i tiden och det berodde helt på att jag var för dålig för att orka kolla upp vad feminist egentligen var. Tack och lov så växte jag upp och blev lite smartare och feminist
Till er som velar och fortfarande inte kan få i i ert huvud att feminism är något jävligt bra och ett måste så skrev Svart så här på facebook igår. Han är bäst. Nuff said.

Capice? Om inte, klipp er och skaffa en världsuppfattning!

Inför Prolog 2013: Etnicitet och Lajv

Vad är Prolog? Jo det är Sveriges enda konvent för lajvare. Hundratals lajvare från hela Sverige möts under dagarna tre för att diskutera, gå på workshops, föreläsningar , minilajv och utvecklingsforum.
Det här blir första året jag åker dit och det blir också första gången jag kommer hålla i en föreläsning.
Jag och fantastiskt skarpa och smarta Zinwei kommer på fredagen hålla i en föreläsning som heter Etnicitet och lajv.
Som ni kanske hör på namnet på föreläsningen så kommer vi ta upp och lyfta problematiken kring att se utomeuropeisk ut och vara lajvare idag. Vi kommer att ge tips på hur man kan undvika fällor och öka sin medvetenhet kring ämnet och vi kommer båda att ge exempel baserat på vår egen lajvtid.
Det är första gången jag håller en föreläsning inför folk utanför skolan och det är lite pirrigt. Särskilt när det är ett ämne som ligger mig så varmt om hjärtat. Jag hopas att det ska bli bra men eftersom Zinwei och jag är lite bättre än allt så kommer det nog att gå bra.
Jag kommer att lägga upp mer från Prolog och vår föreläsning alteftersom det dra sig närmare men tills dess får det räcka med det här

Men om du ska på Prolog, se då till att gå på vår föreläsning!

Olika typer av polypar

Jag har nu varit poly i ett antal år men det är först nu jag känner att jag har en bra och fungerande polyrelation.
Kodordet är respekt och kärlek.
Svart som är min pojkvän sedan tre år tillbaka är den bästa partner och vän man kan ha, vi kan prata om allt, vi respekterar varandra enormt mycket och vi lyssnar på varandra. Och vad som är en av de viktigaste sakerna i en polyrelation; Vi kör inte över den andre med vårt polyande.
Vad jag menar med det är att vi faktiskt tar hänsyn till varandra och inte bara kör vårt eget race i vår relation.
Svart är en av de viktigaste människorna i mitt liv och jag vill ha honom kvar i mitt liv ett bra tag till. Därför så tar jag hänsyn till honom och lyssnar, om han uttrycker önskemål om att jag inte ska ligga eller hångla med en människa så gör jag oftast inte det. Inget random ragg eller ligg är värt att såra honom för. Nu har jag bara Svart i mitt liv vilket är rätt skönt men jag hade resonerat precis likadant om jag hade haft en annan pojkvän eller flickvän. Kommunikation och respekt är så enormt viktigt och har blivit ännu mer viktigt för mig.

Detta för att jag fram tills förra året var i en extremt dålig polyrelation där min partner enbart tänkte på sig själv och sina egna behov och inte hade respekt för mig.
Lite längre fram ska jag berätta mer om hur dåligt det var men det är en helt egen blogg post.

Men med bakgrund av detta blir jag både ledsen och irriterad när jag ser hur en del polypar beter sig. Eller snarare låter bli att bete sig.
Det finns framför allt två typer av polypar som jag bara vill skrika Varning varning för.

1) De som inte pratar. Det är tyvärr vanligare än man tror, ett par som är poly och där en eller båda parterna låter bli att kommunicera om vem eller vilka man träffar eller i värsta fall ljuger och bryter mot det man har bestämt. Ofta slutar detta i gråt, skilda vägar och sårade känslor.
Snälla, prata med varandra och kom ihåg, det är INTE hett med hemlighetsmakeri!

2) De som vägrar betrakta sig som delaktiga i en relation trots att de har flera partners.
Det jag syftar på här är polyfolk som kallar sig relationsanarkister och sedan ljuger om sina andra relationer för nya eller andra relationer. Inte bra alls och det blir ofta riktigt illa.
Det är inget fel på att vara relationsanarkist och man behöver inte definiera sina relationer men se för gudarnas skull till att tala sanning och inte ljuga för nya eller gamla partners om vilka du är med. Tydlighet är A och O!


Jag har skrivit så mycket om poly så det känns som att jag snart inte har mer att säga men det dyker hela tiden upp nya saker jag vill dela med mig av, både bra och dåliga saker.
Och det är helt underbart, en resa jag aldrig vill ska ta slut!

Chess på svenska

Min underbara vän Fröken Poppins ringde förra veckan och berättade att hon hade fått tag i två biljetter till Chess på svenska och undrade om jag ville gå med.
OM jag ville!
Jag är ett så sjukt stort musikalfan och älskar Göteborgsoperan mer än livet så jag studsade runt och sjöng ja i telefonluren.
Så på torsdagskvällen klädde vi på oss finkläderna och begav oss till operan. Och oj vilken kväll. Jag var inte beredd på att vi skulle få så bra platser, första balkong på andra raden, och inte heller på att Chess skulle vara så bra.
Till att börja med så har jag på senare år varit väldigt skeptisk mot hur Göteborgsoperan hanterat uppsättningar av baletter, operor och musikaler. Jag och mamma hade abonnemang på Göteborgsoperan från det att jag var fem tills det att jag fyllde nitton. Orsaken till att vi avslutade det var inte för att vi slutade tycka om musik utan för att vi var trötta på att bli besvikna på hur Göteborgsoperan hela tiden misslyckades med att göra egna versioner av olika verk och istället gjorde om fantastiska verk till obegripliga och fula med uphottningar, kass scenografi och dåliga översättningar.
Så med det i bagaget så hade jag hjärtat i halsgropen när jag och Fröken Poppins bänkade oss, skulle Chess  ha förvandlats från underbar till kass?
Tacka gudarna för att mina farhågor kom på skam!
För er som inte är insatta i vad Chess handlar om så kommer här en snabb beskrivning (all den kursiva texten är hämtad från Göteborgsoperans hemsida):

"Med dagens mediebevakade samhälle som dramatisk metafor för kalla kriget zoomar vi in på fyra livskrisande huvudpersoner under ett tv-sänt schackmästerskap.

På ena sidan står Freddie, en provokativ superstjärna. Han representerar det ”väst” som frivilligt väljer att synas genom sociala medier och frossa i offentlighetens ljus. På andra sidan står Anatolij, en produkt av ”öst” och en bricka i spelet om herraväldet i en värld där övervakning är ett hotfullt verktyg i kampen om makten. Hans Svetlana är kvinnan som tar hand om allt men som förlorar sin make när Anatolij drabbas av Freddies flickvän Florence, den fria kvinnan som äger allt men har förlorat sitt jag.

Under några turbulenta dagar vänds liv upp och ner och när mästerskapet är över är ingen av personerna densamma som innan det första draget gjordes"

Jag vet ju självklart vad Chess handlar om och har hört låtarna både på svenska och på engelska men det här var allra första gången jag såg den och Göteborgsoperan har förvaltat den riktigt väl.
Bra nyskrivningar av de svenska låtarna, enormt bra scenografi med Simcity-liknande backdrops, tvådimensionell rekvisita och fantastiska kostymer. (vem kom på den briljanta iden att låta journalisterna se ut som en skock lysande insekter, helt underbart!)
Rent storymässigt så tycker jag fortfarande att kalla kriget-konflikten mellan USA och Sovjetunionen håller fortfarande. Detta för att kalla kriget var en väldigt spänd period och att se Chess påminner om hur allt, till och med ett litet schackmästerskap kom att handla om politik. Precis som det var då.
Det är enorm scennärvaro, både från solisterna och kören och det märks att de både är rutinerade och vana vid sin föreställning men utan att tappa gnistan och gå på rutin.
Kärleksdramat eller snarare fyrkantsdramat mellan Anatolij, Svetlana, Freddie och Florence är vackert, starkt och övertygande.
Det som griper mig starkast är dock inte den olyckliga kärleken utan huvudpersonerna i sig och deras bakgrund och öden.
När jag ser Anatolij, Svetlana, Freddie och Florence så ser jag fyra mycket trasiga och djupt olyckliga människor som står ensamma i en värld där det enda som räknas är den roll de spelar. De försöker vara starka, de försöker överleva men alla äkta känslor de äger har för längesedan trubbats av eller gömts undan.
Och det märks i varje sång, i varje andetag. Detta är musikal i sitt esse, när känslorna sträcks ut mot publiken i varje ton och man inte kan ta ögonen från scenen.

Chess är i stort sett utsåld men här kan man se på ett underbart klipp från Göteborgsoperan, enjoy!

Näthat och kvinnoförakt.

Briljanta och vältaliga Teresa Axner som alltid har vettiga saker att säga skrev tidigare idag på sin facebook detta.
Och efter kvällens Uppdrag Granskning och min sjunkande tro på mänskligheten så är det här det mest vettiga och bästa som sagts om hur uppfuckat det är med detta kvinnohat på nätet:

"Jag brukar vara väldigt ickekonfrontativ med jämställdheten och inte anklaga folk för att vara dumma i huvudet och så. 
Men om din reaktion på att höra att kvinnor överallt i din omgivning konsekvent hotas med sexuellt våld och avrättning så fort de görs sin röst hörd på internet är "vaddå, det är väl samma för män?"
Då är du dum i huvudet. 
Läs på för helvete. Det här är inte löst tyckeri, det är motherfucking fakta. Kvinnohatet och rasismen härjar hejvilt på svenskspråkiga (och övriga) internet och att förneka det betyder inte att du är en skön sanningssägare"

Åh YOHIO!

Låt mig först få svära mig fri.
Jag har inte sett på melodifestivalen sedan 2007, jag har inte röstat i melodifestivalen sedan 1994. Så vad fick mig att frivilligt sätta mig framför denna horribla folkfest efter så lång tid.
Svaret stavas YOHIO.

Som ni kanske minns så har jag redan sedan tidigare tagit 17-årige YOHIO till mitt hjärta.
Hans musik, hans röst, hans ut-strålning och enorma musikaliska talang i kombination med att han sjunger på japanska och inom genren visual key som jag älskat sedan jag upptäckte Gackt gör att jag är tokigt fast på honom.

Och han var med i melodifestivalen igår, en av fyra deltävlingar inför den stora finalen. Det finns kanske inget mer ohippt än melodifestivalen men igår spelade det ingenroll. Jag satt klistrad framför tvn, höll tummarna för YOHIO tills jag fick ont i händerna, röstade och föll ihop i en snyftande hög när det blev klart att han går vidare till finalen.
Vad ska jag säga, han får mig att bli 14 år igen och jag älskar det.

YOHIO är en fantastisk artist som kommer gå enormt långt och jag kommer fortsätta peppa honom och tro på honom.

Ganbatte-yo YOHIO-kun!

Foto:Olle Kirchmeier/SVT

Den fastspända flickan

"Massor med ärr och...där har vi en ängel."  (Nora)

Jag snubblade via twitter in på en radiodokumentär i P1 i två delar. Första delen släpptes idag och nästa del den 20:e januari.
Den heter "Den fastspända flickan" och är gjord av Daniel Velasco och handlar om flickan Nora som blivit så sviken av samhället att det inte är sant.

Från SR:s hemsida:

"Nora har varit tvångsomhändertagen för sitt självskadebeteende. 17 år gammal prostituerar hon sig, när hon är intagen på ett behandlingshem utan att personalen ingriper. En dag blir hon fastspänd och grovt våldtagen av en av sexköparna; polischefen Göran Lindberg.

Efter våldtäkten hamnar Nora på sjukhus och avslöjar allt om prostitutionshärvan, våldtäktsmannen, kopplare och en rad sexköpare. Polisen inleder förundersökningar, men de läggs snabbt ner.

  – När vi började inspelningarna var våldtäktsmannen fortfarande på fri fot. Det blev en chock för oss när han plötsligt greps och vi fick reda på att det var den tidigare polischefen och så kallade feministen Göran Lindberg.

Den här historien, om vad som hände innan Lindberg greps, har inte kunnat berättas förrän nu, säger programmakaren Daniel Velasco.

I dokumentärseriens första del avslöjas vilka förödande konsekvenser ett vårdhem som inte fungerar får för en flicka med självskadebeteende och hur polis och åklagare lättvindigt lägger ner förundersökningar om sexbrott mot en ung flicka, trots att det finns bevis.

Nora heter egentligen något annat."

Jag vill bara uppmana alla, verkligen alla, att lyssna på den.
Noras historia är hemskt och fasansfull och det skär i hjärtat att en ung flicka sviks så av samhället och inte blivit lyssnad på. Vare sig under sin barndom, sin ungdom eller senare då hon var inlagd för självskadebeteende och självmordsförsök.
På ett sätt är följer Noras historia klassiska mönster för unga människor som mår dåligt och söker sig till vården. Först mådde hon inte tillräckligt dåligt för att få vård. Sedan mådde hon för dåligt för att få kunna vara på ett vårdhem. Och till detta kommer alla felbedömningar och felaktiga beslut av vården.
Det händer varje dag i Sverige och jag blir lika arg och ledsen över det.
Men det som är unikt med Nora är att hon hela tiden under tiden då hon mådde dåligt dokumenterade sig själv i film och ljud. Så man får följa henne under hela tiden och höra hur hon reflekterar över sitt mående och hur lite hjälp hon får. Hur hjälplös hon är och hur hon skuldbelägger sig själv över våldtäkterna (ja, det är flera) och inte längre vill leva.
Jag ska inte berätta mer för jag kan inte göra det rättvisa. Jag vill bara uppmana er att lyssna
För Noras skull.
Och för alla unga människor därute som lider och som blir så felbehandlade av vården.

Lyssna.

Breaking dawn-part 2 (eller hur mycket jag hatar Twilightserien)

Och så var det över. Äntligen över. Och jag ber till gudarna att nästa gång något så här monumentalt dåligt går upp på biograferna eller upp i bokbutikerna så kommer det ske ett ingripande från Buffy the Vampireslayer.


Jag talar naturligtvis om Twilight Saga  
Denna jädra serie som är ett hån mot allt vad vampyrmytologin är.Samt även de sämst skrivna böckerna i världshistorien.Nej, seriöst. Jag säger inte det här bara för att jag är ett fan av Anne Rices vampyrer, lajvat World of Darkness samt tycker att vampyrer gör sig bäst i monsterfom och inte som emopojkar med mentalstatus ananas och glitterspray över hela kroppen.Jag säger det för att Twilightböckerna är de enda böcker som jag läst där jag velat slita ut ögonen i ren förtvivlan. Så mycket klyschor, så mycket bristande språkkänsla och så intetsägande och platta karaktärer att jag var tvungen att ta en paus i mitt läsande varje kvart för att inte få huvudverk.
Trots mitt genuina missnöje och hat mot böckerna så har jag faktiskt sett filmerna, alla fem. De två första gick jag och såg på bio men av inte för att jag trodde att de skulle vara bra.Nej, jag gick dit med två vänner för att skratta åt alla fans och se om filmerna var så dåliga vi trodde. Fortfarande två av mina roligaste biobesök någonsin. Jag och mina två vänner skrattade så vi grät,allt till arga blickar från tonårsflickorna i salongen som tyckte Jakob och Edward var snyggast i världen och som faktiskt tyckte att det var en bra film.
Och nu så har jag då gått och sett den sista filmen, Breaking dawn-part 2. Den sög.Inte bara för att skådespeleriet inte utvecklats ett dugg på fem filmer utan fortfarande går ut på att stirra emo och trånande in i 1) kameran 2) sin älskades ögon, inte bara för att manuset och dialogen är så dåligt skrivet så att det får Veckorevyn att verka smart.Utan för att hela filmen känns som ett avsnitt av Sunset Beach.Ni vet den där tvserien som gick på 90-talet? Den sjukt kassa med noll budget.
Ja, Breaking Dawn-part 2 var precis som den serien. Massa drama, massa känslor, kass dialog och karaktärer som dör av till höger och vänster och just när man tror att det här kan bli bra... Så visar det sig attdet som hade kunnat rädda filmen och gjort den lite underhållande bara var en drömJa, jag pekade på bioduken och skrattade.Så kort sagt, den sista filmen befäste Twilightserien som den värsta filmserien någonsin. Till på köpet baserade på en kass bokserie som inte ens duger som brännvirke.
Nästa gång jag pratar om Twilight ska jag gå in på varför författaren Stephenie Meyer borde få sig en lektion i nutidsvett och sluta vara ett sådant trångsynt as som förstör en hel generations syn på relationer.Jag ska helt enkelt fortsätta sparka in öppna dörrar men det är för kul för att sluta med det i Twilights fall!

Vi leker leken, vem kan se mest emo ut?