Manga nummer 7: One Piece

På plats nummer sju hittar vi One Piece av Eiichiro Oda. Den började ges ut 1997 och pågår fortfarande.

Jag blev lite chockad när jag började skriva det här inlägget och insåg hur länge mangan har pågått och hur starkt den ändå kör på. Det är en smula imponerande.

One Piece var en av de första mangorna jag började läsa på svenska och nästan tio år senare så har den fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

Eiichiro Odas långkörare om Monkey D Luffy som vill bli kungen av pirater och hans resa genom, över och under världshaven ihop med sin galna besättning är en riktigt bra historia. Den må visserligen innehålla en del upprepningar men jag kan lätt se genom fingrarna på det för behållningen ligger i karaktärerna och de växer och utvecklas konstant genom hela serien.

För att säga att One Piece handlar om Monkey D Luffy stämmer bara delvis. Han må vara huvudkaraktären och hans resa är det som driver berättelsen framåt men hans besättningsmän i form av Sanji, Nami, Zoro, Usopp, Chopper, Robin, Franky och Brook tar minst lika stor plats i berättelsen med sina drömmar och sina historier.
Överlag lägger Eiichiro Oda rejält med tid på sina karaktärer. De är bra uppbyggda, får mycket plats och små karaktärer som man räknat ut gör ofta en oväntat återkomst i serien vilket för mig skapar en bra kontinuitet. Plus att man bli glad av att återse karaktärer man känner igen, det är lite som att få en extra födelsedagspresent.

En annan av styrkorna med berättelsen är alla känslorna (ofta på en och samma gång). Det är sällan en manga får mig att bryta ihop av skratt, både åt berättelsen i sig och åt hur teckningarna perfekt lyckas fånga personerna. Lika sällan har en manga fått mig att gråta några sidor senare. Jag vet inte hur det går till men balansen mellan känslokasten i serien är ofta perfekt tajmade.

Det är en manga som verkligen engagerar mig och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag läst om den. Och jag väntar fortfarande på varje kapitel och på slutet på serien.

One Piece för mig är en berättelse om drömmar, resor men framförallt om vänskap.

*Värt att notera att One Picee hade kommit mycket högre upp på listan över mangor jag älskar om det inte varit för att serien mer och mer börjar sexualisera sönder de kvinnliga karaktärerna i form av mest bröst, smalast midja och minst kläder. Det börjar märkas rejält efter kapitel 600 (ja, det är en lång manga) då både Nami och Robins kläder blir väldigt minimala och urringningarna blir extremt mycket större. Jag vet inte vad som hände här men jag blev besviken.

Det kändes bara som ett objektifierande och inte något karaktärerna behövde alls!

Manga nummer 8: Attack on Titan

På plats nummer åtta hittar vi Attack on Titan av Hajime Isayama. Den började ges ut 2009 och pågår fortfarande.

Jag började inte läsa Attack on Titan för att jag tyckte den verkade bra. Tvärtom var jag lite anti mot att läsa mangan för att _alla_ läste den. Själva hypen runt den fick mig att inte vilja läsa den.
Men sen var jag på Confusion och såg en massa cosplayare som såg ascoola ut i likadana kläder och det visade sig att de alla var karaktärer från Attack on Titan.

Efter det letade jag upp serien och började läsa. Och jädrar vad besviken jag blev. Den var så ful. Alltså extremtfult tecknad utan finess eller djup i bilderna.
Men jag fortsatte läsa och anledningen till det är att berättelsen är en av de jobbigaste jag läst.

Det är något väldigt intressant med en berättelse där människorna är tillbakaträngda till ett litet område och under ständigt hot från människoätande titaner. Ett hot som är så överlägset och hemskt att det knappt går att göra något åt och det i kombination med hur människor reagerar i en sådan här situation gör serien för mig sjukt intressant(hur är det, för att fälla en titan så stryker det med typ tio människor….tänk på det ett slag.)

Jag mådde på allvar fysiskt dåligt av att läsa serien första gången för att den gav mig en så enormt stark känsla av maktlöshet och av att ingen gick säker från att dö. Men trots det så läste jag om det igen och igen. 

Kalla mig masochist eller något.

Hjälten Eren är en typisk pojke-med-jobbig-bakgrundshistoria-och-massa-anger-issues och han är ärligt talat inte så intressant. Det som gör att det funkar bra för mig är sidokaraktärerna. Först och främst har vi Mikasa som är en av de mest kickass karaktärerna jag sett och vi har Armin som jag gillar bäst för hans mjuka sätt och analytiska hjärna.

De andra sidokaraktärerna som till exempel Levi, Krista, Sasha, Ymir och Zöe, bygger också en väldigt intressant och stabil bas att stå på som gör att mangan får både liv och djup.
Historien i sig är också bra uppbyggd med en stor spänningsfaktor där jag hela tiden slängs mellan "JAAAA, nu går det bra!!" till "NEEEJ, Jävla titaner, sluta äta upp folk jag gillar!"
Kort sagt, den är också väldigt oförutsägbar på ett sätt som jag älskar och jag ser verkligen fram emot att se vart detta ska sluta!

I Attack on Titan har Hajime Isayama lyckas med att skapa en bra och mångfacetterad berättelse ur flera perspektiv med många olika gråzoner hos sina mänskliga karaktärer som gör att jag inte kan släppa den.

Manga nummer 9: Sword Princess Amaltea

På plats nummer nio hittar vi mangan Sword Princess Amaltea av Natalia Batista. Den började ges ut 2013 och består av tre härliga serialbum.

Detta är den enda mangan på min lista som är gjord av en svensk tecknare och den är helt awesome!

Jag snubblade över den här mangan på Confusion 2013 om jag inte minns fel och det var verkligen en helt ny upplevelse för mig. Den var inte bara sjukt snygg och hade en kickass kvinna som huvudkaraktär. När jag började läsa den så kunde jag verkligen mysa ner mig i en nyskapande manga som inte är rädd för att ta nya grepp och som gav en saftig känga till det samhälle vi lever i idag.
Sword Princess Amaltea utspelar sig i en fantasyvärld där kvinnorna har makten. Det är de som gör allt arbete och fattar beslut medans männen är reducerade till kuttersmycken vars viktigaste uppgift är att vara vacker och hitta en bra kvinna att gifta sig med. 
Här möter vi prinsessan Amaltea. Hon måste rädda en prins från en drake och hitta sin plats i världen, slå sig fri från sin äldre syster, och dessutom bevisa sig för sin mamma att hon har vad som krävs för att vara vuxen.
Detta är en helt fantastisk berättelse och storyn är bra och välskriven med många små överraskningar.

Aldrig har jag varit med om en manga som vänder så här bra på könsrollerna (jag är väldigt osäker på om det ens finns någon annan) och det är verkligen en upplevelse att läsa om hur det hade varit om allt varit ett matriarkat. Det ger en mycket att tänka på och för mig så satte den här mangan ord och bilder på många småsaker jag tänkt på i vardagen.
Sedan så älskar jag att den har så bra etnisk representation! Innan denna kan jag på allvar räkna de gångerna jag läst en manga med färgade karaktärer på ena handen. Det är mindre bra. Så det är så sjukt kul att se att det här finns färgade karaktärer som är med i berättelsen på ett naturligt och otvunget sätt utan att vara stereotyper. Jag slukade Sword Princess Amaltea med hull och hår och nu när sista boken äntligen är ute så är jag mer än nöjd! Det är en mangaserie jag verkligen kan rekommendera till alla!

Manga nummer 10: Black Butler

På plats nummer tio hittar vi mangan Black Butler av Toboso Yana. Den började ges ut 2006 och rullar i skrivande stund stadigt på.

Det är någonting med det viktorianska London som bara gör mig helt såld. Lägg därtill lite

alternativhistoria, demoner och massa mystik och allt jag har att säga är "Ta mig, jag är våren!"  

Berättelsen om Sebastian och hans mycket unge herre Ciel Phanthomhive är spännande och en som börjar småskaligt för att sedan bli ett storslaget drama men som ändå lyckas ha fokus på Ciel och Sebastian.


Deras relation är i övrigt en av de mer skruvade med starka hierarkiska ramar och en spänning som nästan går att ta på (vilket det väldigt lätt blir när den enda vill ha den andres själv och enbart är tillbaka hållen av ett kontrakt) Lägg därtill undertoner av yaoi ihop med en stor dos humor och brittiska maner och du har en riktigt bra duo som inte gör en enda sida tråkig. De är helt klart seriens stora styrka och att se de två jobba ihop genom alla utmaningar blir aldrig tråkig. 

Toboso Yana har dessutom kombinerat sin duo med bra sidokaraktärer som ger historien en bra bakgrund och ett bra flyt framåt,  oavsett om kapitlen rör dödsdockor eller tebjudningar.
Att serien sedan är sjukt snyggt tecknat gör den väl värdig plats tio på min lista!

Mina topp-tio mangaserier!

Ett nytt år och dags för lite topplistor!

Först ut är mina topp tio mangaserier! Hurra hurra!

Manga och jag har en rätt lång relation och om jag inte minns fel så började den med One Piece när den dök upp på svenska (kan också vara Ranma som fanns tidigt på biblioteken)

Nuförtiden när all manga ligger uppe på nätet så läser jag ohemult mycket manga, minst fyra-fem gånger i veckan och jag försöker hitta en ny serie varje vecka.
Jag har numera mangor jag följer slaviskt och där jag spänt väntar på ett nytt kapitel. Jag har mangor jag börjat läsa och tappat intresset för, mangor jag läser om hur många gånger som helst och mangor som jag älskar men som aldrig avslutats.
Och när jag bläddrar igenom mina favoritmangor så är de olika men ändå lika på ett sätt.Det som fångar mig i en manga är en bra story, bra karaktärer, vettiga könsroller och framför allt ska den ge mig något.
Den behöver inte kunna lösa världskrisen men den ska antingen ge mig mer kunskap eller väcka tankar i mig, vare sig det är om könsroller, vänskapsband, historiska miljöer eller hur man överlever en zombieapocalypse.
Viktigast av allt är dock att den ska beröra mig på ett känslomässigt plan.

En bra manga ska kunna väcka känslor i mig, vare sig jag blir arg, ledsen, glad eller deppig. Så tio torsdagar framöver så blir det nedräkning mot min absoluta toppmanga, häng med!

Yuri Lowell från tv-spelet Tales of Vesperia. Ingen manga ursprungligen men sjukt bra spel!

Förebilder i mitt liv: Sailor Moon

Det är svårt att med bara ord beskriva vad tv-serien Sailor Moon och dess karaktärer har betytt för mig och för att förstå allt måste man nog börja från början

Jag snubblade över serien när den gick på TV 4:s barnprogram "Junior" på söndagsmorgnar.  Jag såg en episod och sedan var jag fast. Inte sedan Thundercats har jag vakat så vid tv-apparaten. För det stod nämligen väldigt dåligt i tidningen om Sailor Moon skulle gå just den här söndagen, med ojämna mellanrum sände nämligen Junior någon slags långfilm på söndagsmorgnarna. Så jag hade inget annat val än att vaka vid tv:n varje söndagsmorgon för att inte missa något avsnitt. Jag minns att jag sov framför tv:n några gånger för jag var så orolig att försova mig.
För Sailor Moon var något helt unikt för mig.
Om vi tar storyn till att börja med.... Den var något jag aldrig sett förut. Den här småskaliga monsterdödandet som utvecklades till en episk (Ja episk är faktiskt det korrekta ordet här) historia som sträckte sig över årtusendena med livsöden, magiska artefakter och en kärlekshistoria som gav mig tårar i ögonen varje gång.

Och så karaktärerna.

Annie/Usagi

Först och främst Sailor Moon själv,älskade Annie/Usagi! Det var en hjältinna
som visserligen hade superkrafter men som var klumpig, kass i skolan och en lipsill. Och det var något jag inte hade sett förut och det slog an något i mig. Jag identifierade mig med Annie något enormt och lika mycket med blyga, smarta Ami, eldfängda, spirituella Rai, starka, husliga Makoto och kickass, kärlekskranka Arianne/Minako.
De blev förebilder för mig och det var inte bara att jag beundrade dem, jag ville vara precis som dem.
Jag ville vara lika stark, lika svag, ha lika bra vänskapsband som de hade och jag ville rädda världen.
Och det bästa av allt, detta vad tjejer! Det var de som räddade världen och som hade superkrafter. Inte ett gäng med manliga hjältar.
Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med, som jag kunde beundra och det bästa av allt var att de  var i samma ålder och hade vanliga liv vd sidan av att vara hjältinnor. De var inte perfekta på något sätt utan var sig själva.
För att inte glömma att alla huvudkaraktärerna utvecklades under seriens gång på et sätt som gjorde de än mer intressanta. Lägg därtill en rad mångfacetterade fiender ( vilket visade mig att fiender inte behöver vara onda och vilja förstöra världen utan kan drivas av djupare motiv och känslor)  och bra sidokaraktärer med!


Det finns 200 episoder av Sailor Moon (och nu räknar jag den gamla animen, inte Sailor Moon Crystal som kom ut rätt nyligen) men den svenska dubbningen av Sailor Moon slutade efter episod 88 och trots en rad arga brev från min och min bror så blev det aldrig något mer.
Men jag hade tack och lov hemsidan Sailor Moon på Svenska som gav mig all information jag behövde plus ett forum/maillista för svenska Sailor Moon-fans. Minns att detta var långt innan facebook och twitter och det forumet var guld för mig under de åren. För jag kan garantera att förutom min äldsta lillebror var jag den enda i skolan som älskade Sailor Moon och anime överlag. Det var sådär kul.
Men maillistan och forumet var fantastiskt. Vi kunde diskutera olika karaktärer och avsnitt i timmar och skickade varandra VHS-kassetter med avsnitt som saknades hemma.

Det dröjde tills jag var över 20 innan jag hittade den japanska originalspråken och kunde se klart den.
Ja jädrar. Då hittade jag Haruka, Michiru och Hotaru med. Och fick se mer av Setsuna som jag verkligen fallit stenhårt för i svenska dubben, trots att hon varit med så lite. Jag gillade hennes ensamhet och sorgsna ögon i kombination med otrolig kraftfullhet och elegans på något vis. ( Kanske var det därför som jag i vuxen ålder lade till hennes namn.)

Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med. De var i samma ålder som jag själv, de hade samma problem, de hade underbara personligheter och framför allt var de kickass kvinnor!

Och idag nästan tjugo år efter det att jag hittade serien så är sailorhjältinnorna fortfarande några av mina starkaste förebilder.

Deras härliga personligheter, deras styrkor och deras självständighet lärde mig att det är okej att vara en helt vanlig tjej på vilket sätt man än vill vara och att svagheter och problem inte är något hinder alls när det gäller att vara awesome och rädda världen.

Highschool of the Dead

Jag har en rätt grav zombieskräck. Det spelar ingen roll om det är natt eller dag, vår eller vinter. Zombies får mig att springa fort som fan åt andra hållet och ger mig mardrömmar. Men jag kan trots det inte låta bli att sluka böcker och serier om zombies.

Nu senast så hittade jag mangan Highschool of the dead vilken beskrevs som en helt okej manga. Jag menar, ett gäng skolungdomar som plötsligt befinner sig mitt i den världskatastrof som stavas zombieapocalyps och som dels ska försöka överleva,  dels ta rätt på sina familjer men också ta reda på varför folk förvandlas till zombies… Hur illa kan det bli?

Svar: Seriöst jävla överdåligt.

Jag har läst igenom alla kapitlen som kommit ut och detta var i särklass den sämsta mangan jag läst. Ever.

Storyn är inte helt fel, jag gillar misären och ångesten som zombies skapar och även fast mangan kopierar hej vilt från de flesta serier och tvspel om zombies som kommit ut senaste åren (våra hjältar slår sig bland annat genom ett köpcenter där de letar igenom alla butiker för vapen, låter det bekant? Ja jag tittar på dig, du traumaskapande spel som stavas Dead Rising) så hade det varit charmigt välbekant.

Men all mjukporr gör att jag vill skrika och slänga böckerna på elden. Det är inte kul eller roligt med konstanta upp-skirts på alla kvinnliga karaktärererna, att de hela tiden måste åma sig så att ryggraden går av och att en karaktär enbart verkar finns med för någon sorts comic relift som tar sig uttryck i…hennes stora bröst. 

Och det hjälper ju inte heller att alla karaktärerna, utan undantag, är helt hopplöst träiga och ointressanta. Jag har sett allihopa förut: Den tjocka glasögonnörden, den mörkhåriga tjejen som svingar en katana, sjuksköterskan med gigantobröst, den lilla föräldralösa flickan och hennes hund  och inte att förglömma, den tonårige hjälten som tvingas växa upp, leda gruppen och som slits mellan sin ungdomskärlek med stora bröst och den mystiska katanatjejen.

Snark.

Det är en hopplöst tråkig grupp och jag sitter seriöst och vill att zombierna ska äta upp dem för trots att gruppen är cool och bra med alla vapen de hittar så väger det inte upp det faktum att det pågår noll och nada karaktärsutveckling.

Det mest intressanta är allt vapennörderi som pågår men inte ens det är roligt i mer än två sekunder och sedan vill jag bara klösa ögonen ur mig i ren frustration.

Highschool of the Dead är bröst, våta t-shirts, en skittråkig antagonist och det som kunde varit intressant (nämligen storyn, deras resa för att hitta sina familjer  och mysteriet med varför alla är zombies) verkar helt ha bortprioriteras till förmån för en slags tävling i hur många trosor per kapitel tecknaren kan klämma in. Samt att de måste bada nakna. Jämt. Och slåss i kort kjol och stayups.

Bara håll er borta från detta elände och läs bra zombielitteratur istället. Jag ska leta vidare efter en vettig zombiemanga och hoppas att mina ögon läker ihop. För det här var seriöst det sämsta i mangaväg jag varit med om.

(Publicerades ursprungligen på megazine.)

Fuyumi Soryo- Mars

Ibland så kan man se på två människor och säga direkt att “de där två kommer att bli ett par”. Varför är oklart men ofta är det för att de är liknande personligheter, har samma intressen eller hänger i samma kretsar.

Kira Asao och Rei Kashino ,som vi möter i mangaserien Mars av Fuyumi Soryo, är inte ett sådant par. De är så olika varandra som två unga människor kan blir.

Kira är en skötsam, tystlåten flicka som bor med sin mamma. Hon gör bra ifrån sig i skolan och är en skicklig konstnär.

Rei är en slarver och en playboy som skiter i skolan och vars största intresse är att köra motorcykel.

Att dessa två har något gemensamt är svårt att se och när Rei och Kira börjar gå ut tillsammans så tror ingen av deras vänner att det kommer hålla.

Men så glömmer de detta med kärlek som gör att två människor bara måste vara tillsammans oavsett hur svårt det verkar från utsidan Rei och Kira hör också till mina favoritpar inom mangavärlden. De är båda starka personer i sig själva, med egna drömmar och mål och de växer som individer genom att vara med tillsammans och genom kärleken till varandra.

Mars är en av de mest finstämda och vackraste kärlekshistorier jag läst. Mycket för att Kira och Rei är såpas starka och intressant huvudpersoner. De tillåts ta plats och deras historia får växa och deras drivkrafter ihop med en väldigt spännande plot gör att jag slukade den här mangan på mycket kort tid.

Det är en historia om att våga lita på varandra, om att släppa in människor i sitt liv, om att förlåta och om att orka gå vidare från det som drar ner än.

Rei och Kira kommer från helt olika bakgrunder men de är båda extremt trasiga människor som genom livet lärt sig att bära sina sorger för sig själva och de har båda hemligheter som de inte velat eller kunnat dela med något innan.

För jag ska inte hyckla, Mars är bortsett från den fina kärlekshistorien en manga som tar upp extremt tunga ämnen som våldtäkt, destruktivitet, övergrepp i familjen och självmord.

En stor del av serien handlar om hur Rei och Kira kämpar med att hantera och bearbeta sina svåra händelser och hur de vill kunna gå vidare och leva sina liv fritt.

Jag tror att det är därför serien hamnar så högt upp på min lista. För att den är mer än bara en kärlekshistoria, det är en berättelse om människor i en verklig vardag, om ömhet och hur man går vidare när allt verkar hopplöst.

Jag kan bara applådera Fuyumi Soryo. Det är en konst att basera en serie på misär i form av ångest och självhat och få det att funka så här bra. Ska man läsa en nutidsmanga så är det den här man ska välja!

Chie Shinohara: Red River

Red River av Chie Shinohara är tydligen en av de mest kända historiska mangorna enligt internet. Så
att jag inte hittade den förrens några månader sedan är ett rent mysterium. Jag och historiska böcker, vare sig det är fakta eller fiktion, har alltid följts åt väldigt tätt genom livet.

Så när jag snubblade över en manga som handlar om tidsresor och det gamla Hattusa på bronsåldern samt en släng av Egypten så var jag såld.

 Tänk dig att du är 15 år, du har gått ut skolan med bra betyg, du har precis har fått din första kyss och livet leker verkligen. Tänk dig sedan att du blir neddragen genom en vattenpöl och hamnar i Hattusa, huvudstaden i det gamla hettiska kungariket på bronsåldern.
Mindre bra.
Tänk dig sedan att du inte kan ta dig tillbaka på egen hand alls och att den som dragit hit dit även vill skära huvudet av dig för att kunna få makten över kungadömet.
Extremt dåligt.

Detta är exakt var som händer Yuri och hon kunde aldrig någonsin önskat sig så hett att detta bara var en ond dröm hon kunde vakna ur. Men tyvärr är detta ingen dröm och hon får finna sig i att 1.) stanna i Hattusa 2.) försöka undvika att bli mördad 3.) finna sig i att ha fått en beskyddare i prins Kail som
den enda som vet hur illa ute hon är- samt den enda som kan hjälpa henne hem till hennes rätta tid.

Red River har allt som tilltalar mig med en historisk manga, bra research på regentlängder, bra koll på städer, viktiga personer och tillräckligt med skärpa för att våga leka med detta och göra det till helt egen saga utan att det känns tungrott eller krystat som en faktabok.

Detta med att kvinnor och män inte hade det helt jämställt i Hattusas gamla samhälle är något författaren Shinohara tagit sig en titt på och sedan slängt åt sidan för att bygga ett Hattusa där kvinnor och män utvecklas, tar plats, blir kära och lever på jämställda villkor. Det är ett enormt plus i kanten och det kanske inte är helt historiskt korrekt men det är en sådan där bra grej som gör berättelsen till Shinoharas egen.

Yuri som hjältinna är fantastisk, hon hör till min topp fem över episkt kickass kvinnor i mangavärlden.

Jag gillar att hon inte ska börja frälsa detta bronsåldersfolk med nya idéer från framtiden och att detta inte blir en solskenshistoria där Yuri får hitta enkla lösningar på allt. (Ja, Jean Auel, jag tittar på dig och Ayla). Red River är en blodig och rätt jobbig historia och får lov att vara det.

Yuri är inte överdrivet briljant på något sätt och hon är inte stark, snarare rätt liten till växten och inte vad som skulle klassas som en skönhet i Hattusa. Men Yuri är bara sig själv och hon gör sitt bästa för att anpassa sig till livet i Hattusa, hon har ett stort hjärta, bra sinne för taktik och hon har förmågan att göra sig omtyckt både för sin vänlighet och för att hon står på de svagas sida.

Berättelsen får bara ett litet minus för att Yuri ibland känns så splittrad i sina förmågor. Ena stunden kan hon övervinna världen, rida barbacka och ta strid för sina vänner, andra stunden har hon glömt hur hon ska slåss och blir ett offer för mäns vilja men räddas i sista stund av Kail. Och jag är allergisk mot att kvinnor ska bli räddade av starka män. Men den biten blir bättre med tack och lov och Yuri rockar i övrigt.

Och så den oundvikliga kärlekshistorien mellan Yuri och Kail, håller den hela vägen eller blir det bara ett ojämlikt förhållande där Kail tar hand om Yuri? Åh jo, den håller allt hela vägen och Kali är en av de personer som utvecklas och växer mest i mina ögon under seriens gång. Han överraskar mig mest, mer än Yuri.

Red River är spännande och håller hela vägen ut. Jag kräver en hel del av mina mangor för att de ska hålla hela vägen eller för att jag inte ska tappa intresset och jag sträckläste alla 16 böckerna på en vecka. Det var även den första mangan som fick mig att gråta på flera år. Och när en manga griper tag så mycket är det guld.

(Publicerades ursprungligen på Megazine)

 

Varför heter jag som jag heter?

Ja, varför namnet Setsuna Ceras?
Det är väl inte en överraskning för någon att jag tycker väldigt mycket om anime.Det har jag gjort ända sedan jag upptäckte Sailor Moon och jag tror att man vid det här laget kan betrakta mitt intresse som permanent.

Meioh Setsuna eller Sailor Pluto

Setsuna kommer från en av mina favoritkaraktärer från just Sailor Moon, nämligen Meioh Setsuna eller Sailor Pluto. Namnet Setsuna betyder ungefär "ett ögonblick" eller "ett tillfälle" och jag fastnade för karaktären Setsuna för hennes lugn,elegans och kraftfullhet. Sedan att hon råkade vara väktare över tiden och att hon kopplades ihop med mörker,tidsresor, rymden och lite död var sådant mitt väldigt unga tonåriga jag tyckte vad sjukt tufft.
Så det fastnade och genom åren använde jag Setsuna som mitt vanligaste internetnick.

Seras Victoria

Namnet Ceras är det lite mer krånglig historia bakom.
En annan av mina favoritmangakaraktärer kommer från serien Hellsing. Hon heter Seras Victoria och är polis/vampyr/allmänt kickass. Hellsing var en av de första animeserierna jag började se och jag fastnade för Seras Victoria för att hon var så annorlunda jämför med kvinnor i västerländska tecknade serier. Hon var stark, smart, urballad, fånig, lojal och bara... ja jag gillade henne!
Men jag gillar den alternativa stavningen av hennes namn bättre så när jag valde namn så blev det Ceras istället för Seras.
I vanliga livet så får ni kalla mig både Setsuna, Anna eller Ceras, allt beroende på vad ni känner för.

Skribent för Deculture- YEY!!!

Jag har ju helt glömt berätta för er om mitt nya jobb!
Mycket slarvigt av mig! Jag är numera skribent på Deculture.
Yey och hurra för mig!
Deculture är ett svenskt projekt som tidigare varit en webbtidning för anime/manga, tvspel och visual novels men som nu ska gå över till att bli en mer renodlad blogg.
Mitt jobb kommer främst att vara att recensera manga och anime, lite tvspel samt skriva krönikor och artiklar. Så har ni tips på bra personer eller saker jag borde uppmärksamma som har med anime/manga att göra så tipsa mig gärna!
Jag är tokigt pepp och vad bättre är, nu har jag faktiskt inget alls som håller tillbaka mitt anime-, och mangakonsumerade eftersom jag kan skylla det på jobbet. Samma sak med tv-spelandet...hur ska det här gå egentligen?

Titta gärna in på vår facebooksida och gilla oss, både för att vi är bra men också för att följa mig när jag gräver mig djupare ner i mitt japanska träsk!

Jag är typ så här glad! (printscreen från Sailor Moon)