Fairweather Manor 5 del 1: Att sy allt på en vecka

Förra året åkte jag till Polen med Gråskäggsdotter och hade en underbar tid på det Downton Abbey-inspirerade lajvet Fairweather manor.
Det var så kul att direkt när vi kom hem så köpte vi biljetter till nästa års uppsättning.  Och eftersom lajvet sålde slut snabbare än jag kunde säga flaskhals så var det tur att vi gjorde det.
Vi fick våra roller och därmed var det bara att vänta i månader på att åter sätta oss på planet till Polen.
Och med så mycket tid borde jag sluppit min systress eller hur?

Totalt fel.

Jag köpte visserligen en del tyger när jag var nere på Sri Lanka tidigare under året men sedan har de bara blivit liggande. Jag har rest för mycket och varit hemma för korta perioder för att hinna sy (stor nackdel när jag arbetar i en stad under större delen av månaden och är hemma i mitt riktiga hem kanske två-tre dagar under en månad.

Och sedan allt jobb under sommaren och förberedelser inför Närcon och Blodsband gjorde att jag inte hann börja alls.
En månad innan lajvet tog jag och handlade de sista tygerna jag behövde på Göteborgs Textil och jag satte igång att sy exakt en vecka innan lajvet.

Jag kan lugnt säga att min stressnivå var bisarr.

Min ursprungsplan var att sy två kjolar, en blus, en ny aftonklänning samt en morgonrock, ett nattlinne och nya mamelucker.
Jag hade sådan tur att min korsett från förra året satt ännu bättre än sist (heja chips och mackor i ett år) så den kunde jag använda vilket var tur!

Men jag fick skära rätt rejält i min ursprungsplan. Två kjolar blev en där Svart fick klippa ut allt för att jag panikade så mycket och sedan sy ihop. Och i sista stund insåg både han och jag att tyget var på tok för stelt för en kjol.
Trist men jag kunde ta min gamla och den är fantastiskt fin.
Nattlinnet skrotade jag rätt tidigt ihop med nya mamelucker och tog mitt gamla set.
Morgonrocken klippte Svart ut och jag sydde ihop sista kvällen.

Det jag lade fokus på var en ny blus och en ny aftonklänning.  Jag ville ha det för att få till min look som skir och väldigt ung.

Blusen skulle vara i två lager, ett underlager och sedan skirt tyg över och det var ett härke att sy och få till rätt. Jag har fortfarande ingen aning om hur jag lyckades få till en blus som blev så bra men det är på allvar det jag är mest stolt över. Den ser så fin ut! Och knapparna och spetsen från Knappkarlsson blev verkligen pricken över I:t!

Manschetttyget är även det tyg som finns i det understa lagret av blusen. 

Så var det aftonklänningen då. Jag hade hittat det perfekta tyget på Sri Lanka och visste ungefär hur jag ville ha den. Sen hittade jag underbar spets på Göteborgs Textil och sen var det bara att dra igång. Byggde mönstret utifrån en känsla (som alltid eftersom jag inte kan mäta eller något i den stilen) och fick verkligen trixa och fixa för att få det helt perfekt. Men den blev verkligen bra och sitter helt perfekt!

Halvvägs igenom när saker börjar falla på plats.
Det blev mycket fållande och sicksackande.

Så när det var dags att åka på lajvet så hade jag lyckats få ihop alla grejer jag minimalt behövde. Dels genom att sy, dels genom att återanvända gammalt och dels genom att köpa hatt, cape och smycken samt ny tiara. Det är inget lajv i Polen utan tiara.

I nästa del så blir det mer om själva lajvet, min roll och hur det var att uppleva en saga.

Mer läsning på temat:

• Fairweather Manor 4 del 1: Det totala kaoset och att ta på sig för mycket 
• Fairweather Manor 4 del 2: Att delta på ett internationellt lajv och alla känslorna

Fairweather Manor 4 del 2: Att delta på ett internationellt lajv och alla känslorna.

Please note: Blogpost is in swedish but the video is in english. Enjoy!

Så efter att paniksytt och fått klart all min utrustning, fått handlat det jag behövde samt misslyckats med att stylea en peruk och bestämt mig för att färga mitt eget hår svart så grydde äntligen dagen för avfärd mot Polen och lajvet Fairweather Manor.

Eller grydde och grydde. Det var fortfarande kolsvart ute när Svart skjutsade mig och Gråskäggsdotter till flygplatsen vid drygt 05.00 på morgonen.Vi hade efter råd från Darkxxfaerie bestämt oss för att ta ett flyg som gjorde att vi hade gott om tid på oss i Köpenhamn innan nästa flyg lyfte mot Wroclaw.
Så halvt döda av trötthet landade vi i Köpenhamn och tryckte i oss frukost. Sedan började vi prata och spekulera om lajvet.
Det var mitt första internationella lajv och det var Gråskäggsdotters allra första lajv någonsin så vi hade båda en del att vara nervösa över. Kanske var hon en smula mer nervös än vad jag var men å andra sidan hade hon helt fantastiska kläder till lajvet.

Men vi kom fram till Wroclaw i ett stycke, våra väskor kom med och vi mötte upp massa andra lajvare och tillsammans satte vi oss på bussen mot Moszna castle där lajvet skulle hållas.

Ja, lajvet var på ett slott och det visste vi men varken jag eller Gråskäggsdotter var helt beredda på att slotten skulle vara 1) ett riktigt slott från 1600-talet och 2) vara så imponerande som det var.
Vi squeeade så högt när vi efter en timmas färd äntligen såg det!

KOLLA SLOTTET! Och det fanns tre vita katter som bodde där med :D

Och detta fantastiska ställe skulle vi under en helg alltså lajva på! 

Fairweather Manor utspelade sig som sagt i England 1917 under WWI (då kallat det stora kriget) på adelsfamiljen Fairweathers stora hus/slott. Trots kriget och svårigheterna så samlades familjen, deras många släktingar samt inbjudna gäster under en helg för att fira bröllop, en ljuspunkt i en värld som blev allt mörkare.

Och till varje adelsfamilj så hörde det många tjänare som var fullt upptagna under dagarnar, både med skvaller men även med insikten om att världen som var på väg kanske innebär något bättre för deras samhällsklass.

Rollerna till lajvet var färdigskrivna och castades efter önskemål, vilken roll en fick bestämdes alltså av arrangörerna efter att en fått lämna in önskemål på sina topp tre roller efter att ha kollat på en lista.

Jag och Gråskäggsdotter visste att vi ville spela i någon del av familjens släktingar och helst i samma familj. Vi hade tur och hamnade båda i den ryska delen av familjen som var vår favorit och vi fick  våra första, respektive andrahandsval när det gällde rollerna.
Gråskäggsdotter spelade den yngsta dottern i familjen Petrova och jag var hennes ingifta moster som var änka. Resten av vår ryska familj på lajvet bestod av Gråskäggsdotters två inlajvbröder, en syster samt deras mamma. Jag hade alltså en hel bunt med brorsbarn och en svägerska på plats vilket kändes sjukt bra.
Alla vi fyra kvinnor i familjen delade på ett stort rum med sovloft, enorma fönster med utsikt mot parken och mörkröda gardiner och heltäckningsmattor. Mycket pampigt!
Vi fyra klickade väldigt bra från första stund och det gjorde även de manliga medlemmarna av familjen. Tillsammans var vi en väldigt dysfunktionell men sammansvetsad familj och offlajv kändes det så stabilt!

Men tillbaka till det praktiska.

Under torsdagen så ägnades hela eftermiddagen åt välkomnade, workshops och briefing mellan våra familjegrupper vilket kändes enormt stabilt. Jag har nog aldrig varit på ett lajv där det känts som formatet varit så väl genomtänkt och där hög standard på ett lajv kunde kombineras så enkelt med bra nybörjartolerans. 

En viktig sak som gjorde enormt mycket för mig var att arrangörerna innan lajvet gjorde det solklart att rasism mot hudfärg och liknande inte fick förekomma samt att det fanns små knappar att fästa på kläderna med ens föredragna pronomen. 

Så små saker men de gör en värld av skillnad för mig!

Alla frågor och funderingar jag hade besvarades av sig själv under workshops och under övningsmiddagen vi hade (där tjänarna fick öva sig i att servera tre rätters och vi andra fick äta och öva oss i att konversera våra middagsgrannar). Dansworkshopen sent på kvällen var guld för mig som är född med två vänsterfötter.

Dansworkshop och jag hade sådan tur att jag fick dansa med ett riktigt proffs, både här och även inlajv.
Foto: Dagmara 

Torsdagens workshops avslutades nära midnatt med ett öppningstal som ekade vackert i själen när jag gick och lade mig.

Och dagen efter så vaknade jag inlajv i det stora rummet av att höra mina brorsdöttrar viska och fnittra i sina sängar på sovloftet. Sedan knackade det på dörren och tjänarna dök upp för väckning och påklädning...Lajvet hade börjat och sedan var inget sig likt.

Under den helgen så levde jag helt som Willhelmina "Mina" Petrova och fick känna med henne och resten av familjen.

• Jag fick uppleva bröllop, familjegräl, dricka vin när jag blir insnörd i korsett, ha en falk på min arm och skjuta prick med gevär. 
• Jag fick ha djupa diskussioner om livet och om klasskillnader, recitera Shakespeare och skälla ut alla mina brorsbarn. 
• Jag uppmuntrade kvinnor att skilja sig, jag uppmuntrade kvinnor att göra karriär och jag uppmuntrade kvinnor att gifta sig för familjens skull. 
• Jag fick förklara hur man hade sex och vad som hände på en bröllopsnatt för ovetande unga kvinnor. 
• Jag klädde mig i päls och siden och dansade i en balsal tills min sko trollade av och en man knäböjde för att sätta den på plats. 
• Jag fick känna hur en era gick i graven med fyverkerier och glam och den nya världen stormade in. Bitterljuvt som champagne och citron men ack så vackert.

Ja, alla som har sett Downton Abbey (eller läst mangan Emma av Kaori Mori) vet vilken stämning det var. Mycket yta, mycket familjens heder och ära framförallt och mycket skvaller och känslor i korridorer och bakom stängda dörrar.

Det som var så fantastiskt under hela lajvet var hur lätt det gick att lajva mot alla och hur givande alla var med sitt spel. Det var lätt att prata med alla och få reda på deras problem, det var lätt att skvallra och veta att det spreds vidare och det var underbart att se hur alla bjöd på sig själva. Det är något jag har saknat i flera svenska lajv (hej Vampire, jag tittar på DIG!) där det är mer regel än undantag att lajvare inte vill sprida vidare sina plotter eller dödar av spel helt genom att spela sitt eget spel utan att involvera andra.
Så var inte fallet här och jag är så tacksam för det.

När lajvet slutade nära midnatt på lördagen var jag så trött men samtidigt så lycklig. Fantastiska lajvare och underbart spel gör så mycket! Och sedan var det efterfest med mat, vin (och utan vin om en ville det) och prata prata prata med alla underbara människor. Ett överraskande stort antal var nybörjarlajvare vilket gjorde mig så sjukt glad och som bekräftade mig upplevelse av att detta ett lajv som verkligen hade tänkt till.

Jag hade varit orolig att det skulle vara för svårt att åka på ett internationellt lajv, att det skulle vara för höga krav, att det skulle vara en krock mellan olika lajvkulturer men istället hittade jag en värld med öppen lajvkultur, hög nybörjartolerans och med underbar speldesign.

Kära Fairweather Manor, jag saknar dig fortfarande och jag kommer tillbaka till dig!

Familjelunch under första dagen. Allt är frid och fröjd i den ryska familjen...
Foto: Dagmara 

Lördagens middag härjades av en flygräd så vi fick släcka ned allt. Min karaktär höll ihop men allt kokade på insidan.
Foto: Dagmara 

Ginny var en trevlig bekantskap som ville följa sina drömmar och inte familjens krav. Vi pratade mycket.
Foto: Dagmara 

Vad avslutar ett bröllop bättre än fyrverkerier?
Foto: Dagmara 

Och lajvet avslutades med en stämningstext om var som komma skall. Revolution och mer krig. Men dessa dagar på Fairweather Manor ska vi alltid minnas.
Foto: Dagmara 

 My lovely Willhelmina "Mina" Petrova. She had a heart of stone but oh was she ever so elegant.
Foto: Benjamin Tarp 

Gråskäggsdotters role Anastasia Petrova. So young and with her whole life in front of her.
Also, look at her clothes! So amazing!
Foto: Dagmara 

Please check out my V-log from after the larp. It is in english and I talk more about why Fairweather Manor is such a good larp!

Är du nyfiken på lajvet, kolla in länken här!

Mer läsning på temat:

• Fairweather manor del 1: Det totala kaoset och att ta på sig för mycket

Fairweather Manor 4 del 1: Det totala kaoset och att ta på sig för mycket.

Det finns en första gång för allt och för två helger sedan så tog jag steget och åkte på mitt första internationella lajv.
Det var minst sagt ett stort steg för mig. Jag har lajvat sedan 2003 men enbart i Sverige och medans många av mina lajvvänner på senare år har utforskat den internationella lajvscenen i Europa så har det för mig aldrig funnits vare sig tiden eller lusten.
Det har känts för meckigt med att hinna med, för stressigt och för överhypeat. Lägg där till att jag inte känt mig helt säker på att jag skulle kunna lajva på engelska på ett bra sätt. Eller om det skulle vara kul. Eller om jag skulle ha någon att lajva med. Eller....

Ja ni hör. Jag hade tusen argument till varför detta med att åka på ett internationellt lajv skulle vara en dålig idé.

Men det var ett lajv som fångade mitt intresse rätt tidigt och det var Fairweather Manor. Ett lajv som var baserat på tv-serien Downton Abbey, som sattes upp av Dziobak Larp Studios som hade väldigt bra rykte om sig att göra fantastiska lajv och som kändes.... ja lockande.
Jag hade inte sett Downton Abbey alls men jag hade läst Kaori Moris underbara mangaserie Emma som utspelar sig vid 1900-talets början och älskat varje bildruta av den.

Tyvärr var det så att varje gång Fairweather Manor sattes upp så fick jag höra om det såpass sent att det var omöjligt att 1) ha råd och 2) ha tiden att åka. Jag visste att min fina vän Gråskäggsdotter också var sugen men vi fick verkligen aldrig till det.

Men så... plötsligt stod stjärnorna rätt. Biljetterna till Fairweather Manor 4 skulle släppas och jag insåg att jag kunde åka! Och Gråskäggsdotter kunde åka och fortare än någon hann säga flaska så hade vi bokat och betalt våra biljetter!

Och eftersom vi köpte biljetterna i januari och lajvet var först i november så hade vi ju gott om tid att fixa kläder och ordna allt.
Planeringen var på topp.

Men eftersom jag officiellt är sämst och dessutom skulle 1) jobba i Halmstad hela sommaren och 2) åka på lajvet Blodsband Reloaded i augusti samt 3) suger på att läsa mönster och kunna sy enligt instruktioner på papper så... Ja ni kan ju gissa hur det gick med min planering.

Den dog. En smärtsam död som resulterade i sönderstuckna fingrar och på tok för många sömnlösa nätter.

För Fairweather Manor var inget vanligt lajv där jag kunde rota fram något ut min vanliga lajvgarderob.
Det är ett lajv som utspelar sig 1917 i England, mitt under WWI och med strikta uppdelningar mellan adel och tjänstefolk. Jag och Gråskäggsdotter valde såklart att spela adel eftersom det gav möjlighet att sy snyggare kläder men det innebar också sjukt höga krav på mig själv att se snygg ut.

Och eftersom det var ett internationellt lajv så skulle det vara på engelska med deltagare från hela världen. Samt på ett slott i Polen.

Japp. Min stressnivå var på topp när jag äntligen satte mig ned i SEPTEMBER! (alltså, någon måste på allvar tvinga mig att börja sy tidigare) och började pyssla ihop mina kläder.

Syrummet hemma förvandlades snabbt till ett kaos utan dess like fyllt med tyg, spets, band samt nålar över hela golvet. Fnatten var missnöjd.

Det är svårt att klippa ut sin kjol när Fnattriarkatet vill annat.

Trots all stress så blev det ändå bra!Totalt så sydde jag följande till lajvet:

• En korsett
• En undersärk
• En enklare underkjol
• En underkjol med pärlbård (dummaste idén ever)
• En dagkjol
• Två aftonklänningar
• Två löstagbara ärmar
• En pälsstola i fuskpäls

Min egensydda korsett! Den drar in en del och viktigare är att den gör världens bästa bas för kläderna. Allt ser snyggare ut med bra underkläder. Notera att jag inte hade det bandet i slutänden. 

Min fina underkjol med pärlbård. Tog en evighet att sy på och gav mig nackvärk.

Jag köpte även en hatt och ändrade om den så att den såg bättre ut.

Varje dam behöver en hatt! Jag hade behövt en större.

Gråskäggsdotter var till enorm hjälp genom hela processen. Hon är inte bara en underbar vän som villigt lät mig släpa med henne på hennes första lajv utan hon är också skräddare som kunde förklara för mig hur jag skulle göra med allt. Hon är i sanning bäst.
Jag vet inte hur stor hjälp jag var för henne med min lajvhype och pepp samt mina förklaringar av vad lajv är och hur hon skulle lajva på bästa sätt (" Släng alla kärleksbreven omkring dig!") men jag intalar mig att vi hade ett bra utbyte!
Även Darkxxfaerie var till enorm hjälp för oss båda. Hon hade varit på två tidigare uppsättningar av Fariweather Manor och kunde låna ut mönster och smycken, lyssna på vår stress och ge god råd.

I slutänden kunde jag packa ned alla mina kläder i min resväska och känna min hyfsat nöjd inför lajvet!

I nästa bloggpost får ni veta mer om vad jag tyckte om själva lajvet, om internationella lajv är något att åka på samt om ett slott i Polen är så imponerande ändå. 

The Princess Weiyoung

Jag älskar ju som bekant kinesiska kostymdramas och det senaste i raden som jag fallit helt handlöst för är The Princess Weiyoung.

De fem huvudkaraktärerna i serien:
Li Changlee, Tuoba Yu, Li Weiyoung, Tuoba Jun och Li Changru

Jag hittade serien på min favoritsite Newasiantv med jättebra engelska undertexter och perfekt kvalitet, började titta på ett avsnitt och sedan var jag fast. Jag plöjde igenom alla 54 avsnitt i en rasande fart.
Serien var så bra att jag övertygade Svart om att vi skulle börja se den ihop. Nu är vi klara med den och efter att då ha tittat igenom serien två gånger är jag äntligen redo att skriva om den.

Serien utspelar sig i mitten av 400-talet i Kina då landet var uppdelat i mindre riken. I Norra Liang lever prinsessan Xin´er som får hela sin tillvaro förstörd då hennes familj dödas av en general tillhörande Kungadömet Wei som håller på att ena/kuva alla småriken till ett stort. Xin´er tvingas fly och för att överleva antar hon en ny identitet, nämligen som Li Weiyoung, utomäktenskaplig dotter till minister Li.
Weiyoung svär att hämnas både sin familj och den orättvisa som begåtts mot hela hennes folk och detta blir början på både en hämndvendetta men också ett drama där hon träffar på Tuoba Jun och Tuoba Yu, sonson respektive son till kejsaren av Wei, det rike som krossat hennes eget...

Serien är som sagt 54 avsnitt lång och under den tiden hinner vi lära känna WeiYoung och det underbara persongalleriet riktigt väl men vi hinner också dyka ned rejält i både politiska plotter och familjeintriger.
Det är egentligen fel att kalla The Princess Weiyoung för ett drama, det är snarare en mix av drama, tragedi, komedi och action (komplett med luftstrider a la Crouching Tiger, Hidden Dragon.

 Är den här serien baserad på historiska händelser?

Nja... Ja... Njae... Jag läste på lite och mitt svar blir kanske?
Jag skulle säga att serien är ett hopkok av fantasi och fakta. Weiyoung har aldrig funnits (hennes historia hade varit för fantastisk för verkligheten) men många av figurerna runt henne har faktiskt funnits, främst alla medlemmar av klanen Tuoba. I korthet skulle jag säga att de stora politiska plotterna i viss mån speglar vad som skedde i verkligheten men såklart lie omgjort och även omkastat.

Men funkar gör det utan tvekan och nu ska vi gå in på lite mer varför det här har seglat upp som en av mina favoritserier


Först och främst mina favoritkaraktärer!

Huvudkaraktären Weiyoung spelas av Tiffany Tang

Huvudrollen Weiyoung spelas av Tiffany Tang och hon är en väldigt bra och trovärdig karaktär. Hon är såklart lätt att tycka om eftersom hon är glad, vacker och rolig men hon är också ruskigt
smart,
både när det gäller politik men även att läsa av personer och alltid ligga ett steg före sina fiender. Något som behövs när en ska överleva i ett vilt främmande hushåll, hämnas sin familj, rädda sitt folk och samtidigt hantera sin egen sorg.
Här hade det lätt kunnat bli en roll som antingen var helt känslostyrd eller helt känslokall men Weiyiung är inget utan en underbar mix där hon styrs av sin egen etik och sitt hjärta.
Hon är som sagt ruskigt smart och helt kapabel att klara sig själv i nio fall av tio samt att hon har tålamod och insikt att veta när hon ska göra ett drag och när hon ska vänta tills ett bättre tillfälle.
Jag brukar ofta bli trött på hjältinnor som alltid ska vara antingen genomsnälla eller totalt ovetande om hur de ska klara sig ur en dödlig situation men Weiyoung klarar sig ur den fällan. Hon är inte genomsnäll och hon kan spela spelet utan problem.

Luo Jin spelar Tuoba Jun. Bäst hjälte med största hjärtat!

Sedan har vi Tuoba Jun, spelad av Luo Jin. Han är på många sätt hjälten i skinande rustning men han är också ruskigt mänsklig och drivs av båda sina känslor och av sin vilja att göra rätt. Som kejsarens favoritsonson så har han mycket att leva upp till men han vill mest leva ett stillsamt liv, något som han knappast får här i en tid av politik och intriger. Tur att han är bra på att slåss!
Jag älskar honom för att han är en unik mansroll på många sätt eftersom han får vara känslosam. Och när jag säger känslosam menar jag inte på det sätt som män alltid är i serier (nämligen arga) utan jag menar att han får vara kärleksfull, glad, barnslig men framförallt får han vara ledsen.

Vanness Wu gör sin debut på vita duken som Tuoba Yu,
sjukt imponerad!

Tuoba Yu, spelad av Vanness Wu, är seriens stora skurk med en agenda och långsiktigt planerande som sätter Littlefinger på avbrytarbänken.
Fruktansvärt manipulativ och känslokall person som lyckats ta sig fram genom livet, från en position som en son av låg rang till att bli en av kejsarens främsta söner.
Hans personlighetsutveckling genom serien är otroligt fascinerande att följa, både för att han är så intressant som karaktär men också för att en aldrig kan veta vart en har honom.

Mao Xiantong är riktigt bra i rollen som Li Changru.
Ack vad ambition kan göra med en människa!

Vi har även Li Changru, spelad av Mao Xiantong som nog tar priset som mest manipulerande karaktär eftersom man inte väntar sig att hon ska vara något annat än smart och snäll. Hon är en uppfriskande fläkt när det gäller både ambition och även egen agenda.
Det är otroligt kul att se henne in action när hon väl är igång.


Sist men inte minst seriens grand dame när det gäller onda planer, nämligen Chiyun Rou som spelas av Lily Tien. 
Ahhh, så många känslor och uttryck som hon lyckas förmedla med ett ögonkast. Hon är fucking briljant!! Hennes dotter i serien, Li Changlee är en av seriens fem huvudkaraktärer men hon är så otroligt jobbig så jag orkar inte skriva om henne, på allvar.

Lily Tien vill jag bara se mer av! 

För det andra: Kärlekshistorien! (eller ska jag säga kärlekshistorierna)

Weiyoung och Tuoba Jun blir såklart kära men det tar lång tid innan de erkänner det för varandra och deras kärlekshistoria är en av seriens stora behållningar.
Det känns som en trovärdig historia, de är båda urstarka personer som ger varandra utrymme och de stöttar varandra till 100%. På många sätt ett perfekt förhållande enligt feministiska mått mätt och väldigt modern, något otippat i ett historiska drama!
Manusförfattarna tyckte inte det räckte utan de gjorde ett triangeldrama med Tuoba Yu som också han blir intresserad av Weiyoung enbart för att hon är så smart och intelligent.
Jag ska inte förneka att jag gillar det och det gör inte saker sämre att Tuoba Yu är en sådan bra och mångfacetterad skurk.
Men hur mycket jag än håller på badboys så håller jag ändå stenhårt på Weiyoung och Tuoba Jun. De har en kemi som det sprakar om!

Jag håller med dig Tuoba Jun, jag är också skeptiskt till detta triangeldramat...

Överlag är det mycket kärlekshistorier i det här dramat och det skulle ta för lång tid samt spoila för mycket om jag räknade upp alla.
Men låt mig säga att alla känns trovärdiga och bra och den som nog griper mig mest är en liten historia som knappt ens är uttalad!

Det tredje som gör serien så sevärd är estetiken.

Jag älskar ju mina historiska draman av en anledning och den främsta av de stavas kläderna och estetiken i miljöer.
Och The Princess Weiyoung har verkligen lyckats med att leverera en uppsjö av vackra kläder med underbara broderier och tryck. Dessutom kläder som är olika och unika beroende på rang och status vilket bidrar till seriens stämning på ett väldigt snyggt sätt.
Och jag älskar kvinnornas huvudprydnader!

Broderierna!

Färgmatchningen! Hennes huvudprydnad!!

Den stålgrå färgen på hans dräkt mot bakgrunden!! DÖR!!

Två systrar men med olika kläder vilket är en markering över vem som är äldst
(det är Changru till vänster) och därmed har mer status)

Sist men inte minst: Mansrollen.

Jag nämnde innan att jag tycker det är viktigt att Tuoba Jun får vara ledsen. Orsaken till det är att det är så sällan jag får se män vara riktigt ledsna i serier.
Jag får se män knyta näven och bita ihop väldigt ofta men jag får sällan se män fulgråta med tårar, hulkningar och rinnande näsa.
Det får jag se här och jag är så tacksam över det! Jag är också tacksam över att speciellt Tuoba Jun är så känslosam av sig och verkligen går 100% in för sina känslor, något som brukar vara karakteristiskt för kvinnliga roller.
Det finns flera exempel på bra mansroller i t ex kejsaren av Wei som får vara trött och gammal och erkänna sina fel och brister (inget är så hett som män som kan se sina misstag) men även i Tuoba Juns sidekick Chang De som utvecklas från komisk sidekick till kompetent medhjälpare och med hela sin kärlek till sin älskade i ögonen hela tiden.
Men i korthet: Jag älskar när män får fulgråta i serier och på film, jag älskar att de män vara känslosamma och emotionella och jag älskar att se andra känslor hos män än bara ilska eller totalt nollställdhet.

Så kort sagt, jag rekommenderar verkligen att ni ser The Princess Weiyoung. Det är en av de bästa tv-serierna jag sett och den har allt.
Jag skrattade, grät, satt på nålar och ville tjuta av frustration samtidigt som jag hejde vilt på mina favoriter.
Är den på sina ställen jättecheesy och innehåller omöjliga actionscener och ninjor?
Oh ja.
Men det kan ni nog leva med. Pluspoäng för världshistoriens bästa diss (skrattar fortfarande så jag gråter år den!)

Om ni är nyfikna på serien så rekommenderar jag att se den via NewasianTV

Mer läsning på temat:

• The Empress of China del 1: Så mycket potential, så lite resultat
• The Empress of China del 2: Ljuspunkterna som gör det värt allt
• The Empress of China del 3: Censur och farliga bröst!
• The virtuos queen of Han
• The legend of Zhen Huan eller hur jag fastnade på en riktigt bra serie

The Empress of China del 3: Censur och farliga bröst

Så där! Sista delen i min serie om The Empress of China! Jag har tidigare skrivit varför serien inte var något vidare, om de få ljuspunkter som fanns men nu ska jag gå in på något som serien inte rår för.

Nämligen CENSUREN!

När jag insåg att The Empress of China var hetaste och snyggaste serien att se på när det gällde kinesiska kostymdraman så vile jag såklart få tag i den via någon streamingsajt.
Men det stötte snabbt på problem när jag insåg att serien blivit gravt censurerad när den släpptes i Kina.

Orsaken stavas bröst.

Ja ni hörde rätt. När serien släptes i Kina så tog det bara en vecka innan serien tvingades göra ett uppehåll på grund av tekniska problem. När den väl började sändas igen (från början) så var det uppenbart att tekniska problem var ett kodord för "OMG, det är för mycket exponering av bröst i dramat!!"
Så för att lösa det så tog kinesisk tv helt enkelt och klippte om serien, ungefär så här:

Bild hämtad härifrån

Ja, ni ser ju själva att detta ser för jävligt ut och censureringen togs inte alls väl emot av kinesiska tv-tittare som inte alls var nöjda med hur det hanterades. För seriöst, det är inte nakna bröst vi talar om, det är lite urringning och pushup. Inget mer än så.

Inte ens i närheten av farlig urringning. Plus helt historiskt korrekt tydligen.

Sist jag kollade var bröst inte farliga och jag vill inte ens poängtera att censureringen gör att man ser mindre av de underbara kostymerna. Någonstans efter censureringen satt det en massa kostymörer och grät ögonen ur sig.
Just Tangdynastin var också känd för att kvinnornas kläder i eliten var urringade och överlag visade mer hur än tidigare. Så helt historiskt ok alltså. Sedan så är all form av kyssar och tillgivenhet bortklippt med i den ursprungliga kinesiska versionen så fysisk romantik kan jag ju se i stjärnorna efter. Just att fysisk romantik är bortklippt förstår jag inte heller eftersom det visas kyssar och annat i flera andra kinesiska kostymdraman.
Passade det inte in i serien?
Bröt det för mycket mot historien med kyssar?
Jag är förvirrad och framförallt över bristen på logik.

Men efter att ha insett att jag inte skulle hitta en version med kyssar så ville jag såklart hitta det näst bästa - alltså en version där brösten inte var censurerade. Jag ville se den oklippta versionen med vackra kläder!
Det visade sig vara lite svårt. Lägg därtill att jag behövde en version med engelsk textning och det blev nästan omöjligt.
Men efter ett tag hittade jag det näst bästa: Serien släpptes nämligen i Hong Kong och där gjorde man en medelväg. Istället för att censurera allt till fåniga närbilder så lade man massa pengar på att lägga en CGI-remsa med tyg över urringningen. Det är fånigt men bättre att missa alla snygga kläder. Och det ser helt okej ut.

Bäst att täcka över de farliga brösten. Bild hämtad härifrån

Hong Kong-versionen tog även och kortade ned serien genom att klippa bort ungefär tio avsnitt. Jag har läst lite synopsis och utvärderingar från folk som sett båda versionerna och det verkar som att det som blev bortklippt var plotter som inte förde handlingen framåt alls. Och med tanke på hur splittrad handlingen är som det är kanske det var bra att jag såg den nedkortade versionen. Den är rätt kasst klippt när det gäller övergångar men jag slipper se en serie där de enda kroppsdelar som visas på kvinnor är deras huvuden.
Jag är ändå så nöjd som jag kan vara men en del av mig vill se den ocensurerade versionen så långt det är möjligt.
Mitt hopp står till Taiwan som har visat den helt ocensurerade versionen av serien, komplett med bröst och fulla avsnitt (men förmodligen ingen romantik)  Den har jag inte lyckats hitta alls med engelsk textning men någon gång bör den väl dyka upp.
Av det jag har sett (otextat) på youtube och liknande så är den ocensurerade versionen mycket bättre när det gäller både övergångar, klippning och även bakgrundsmusik,
Så hittar ni en länk med den ocensurerade taiwanesiska versionen med engelska undertexter... släng den hitåt :)

Och där har ni det! Min totala genomgång av The Empress of China.
Trots att jag inte är så förtjust i den själv så skulle jag säga att den kan vara värd att se, mycket för de visuella. Men om ni ser den, kom ihåg att den brister på många punkter och att det finns bättre kinesiska kostymdraman!

Om ni är nyfikna på serien så rekommenderar jag att se den via NewasianTV, där hittas Hong Kong-versionen på 76 avsnitt.

Tidigare delar om vad jag tycker om serien hittas här:

The Empress of China del 1: Så mycket potential, så lite resultat
The Empress of China del 2: Ljuspunkterna som gör det värt allt

Här har jag även skrivit om fler kinesiska kostymdraman

The legend of Zhen Huan
The virtuous queen of Han

The Empress of China del 2: Ljuspunkterna som gör det värt allt

Efter den förra totalsågningen av The Empress of China så är ju då frågan, varför stannade jag kvar och såg klart serien?

Ja du... En alldeles speciell form av masochism?

Nej faktiskt inte för oavsett hur kass vissa delar av serien är så har den enorma ljuspunkter som gjorde mig både enormt investerad i serien och även i karaktärerna. De ljuspunkterna gjorde det värt att se vidare.

Varning för massiva spoilers!


Först och främst: Fan Bingbing.
Hon spelar huvudroller Wu Zetian och även om jag är mindre nöjd med hur Wu Zetian porträtteras så går det inte att förneka att Fan Bingbing gör ett grymt arbete med det hon har att jobba med. Jag känner verkligen hennes smärta, glädje, upprymdhet, mod och kärlek genom varje bildruta hon är med i.

Jag har inte tänkt på innan hur otroligt uttrycksfulla ögon hon har och det ihop med ett underbart kroppsspråk så lyckas hon verkligen gestalta Wu Zetian genom hennes liv på ett bra och trovärdigt sätt, från det att rollen är 14 år gammal tills väl över 80.
Jag ler åt henne som en sprallig 14-åring som blir kär, jag gråter med hennes sorg över missfall och bortgångna vänner och jag hejar på henne som medelålders kejsarinna.
Det är särskilt i de sista 27 episoderna som Fan Bingbing verkligen får lysa då hon dels har lite karaktärsutveckling och dels får vara den som driver på serien med en egen agenda och väldigt mycket styrka. Just då är det mäktigt att pausa serien och gå tillbaka till episod 1 för att verkligen kunna ta in hur stor skillnad det är mellan den storögda, oskyldiga flickan vi träffade första gången och den skickliga politikern som vi ser nu. (synd att det tog så lång tid bara....)
Fan Bingbing spelar verkligen ut hela sitt register när hennes roll väl får lite karaktärsutveckling, hennes röst, kroppsspråk och leende är helt annorlunda och det känns trovärdigt.
Genom alla avsnitt så lyckas Fan Bingbing ge karaktären liv men också få mig att älska hennes rollprestation, vilket säger en hel del om hur duktig hon är. Det är mer imponerande att få mig att älska en skådespelare som jobbar med en karaktär som gjort mig besviken än någon som har en karaktär jag redan älskar.


Orsak nummer 2 är såklart de andra starka skådespelarinsatserna. För trots många omotiverade roller och en hel del roller som jag inte fattar vad de gör där alls så är det generellt väldigt bra skådespelarinsatser. De jobbar verkligen hårt med vad de har att arbeta med.

Zhang Ting som Noble Consort Wei gör en fantastisk roll som antagonist genom första halvan av serien. Hon är allt jag vill ha av beräkning, elegans, ädelhet och falskhet. Hennes plotter gör serien levande på ett väldigt bra sätt och visar tydligt på komplexiteten i haremet. Ett felsteg och du är ute. Serien blir sig inte riktigt lik när hon försvinner.

Zhang Ting som Noble Consort Wei 

Som motpol (eller?) till henne finns Kathy Chow som Pure Consort Yang i en mycket bra roll och skådespelarinsats. Det är underbart att se vilket spel hon spelar och hur skickligt hon gjort det under flera år och lyckats överleva. Enklar favorit för mig för alla känslorna hon väcker i mig och hur starkt jag känner för henne på slutet. Så mycket desperation och ett liv som aldrig blev levt till fullo.

Kathy Chow som Pure Consort Yang

Slutligen är det också en liten roll som fastnat hårt i mitt hjärta och det är Gao Yuans roll som eunucken Rui An. Han är på flera sätt hjärtat genom stora delar av serien med sin öppenhet, sin orubbliga tro och lojalitet till Wu Zetian och han är också del i en av plotterna som faktiskt har ett syfte att driva storyn framåt. Jag gillar varje scen han är med i och älskar hur han utvecklas genom seriens gång. Heja!

Gao Yuan som Rui An

Tredje orsaken är såklart kostymerna! Här märks det vilken enorm budget serien hade! Enligt wikipedia så hade serien 260 kostymer enbart för Fan Bingbing och mer än 3000 kostymer för resten av skådespelarna. Och det är inte billigt krimskrams inte! Jag sitter och jublar över hantverket och alla tusen detaljerna, för att inte tala om SIDENET!! Sedan älskar jag håruppsättningarna med. Jädrar vilket jobb!

Låt mig bildbomba er lite....

Färgmatchningen! Och hennes hårprydnader!

Snyggaste kapporna!

Så mycket guld och bling! <3

Viann Zhang som Consort Xiao är tyvärr med rätt lite
men oj vad snygga kläder hon har de stunder hon är med!

Påfågelskappa!

Dyraste plagget i serien, drakkappan som lär ha kostat över 70 000 dollar. 

Jag kan sitta i timmar och bara njuta av vilken visuell fest den här serien är. Det är synd att de inte lade lite av budgeten på att tvätta upp manuset lite så det hade blivit vettigt.


Fjärde orsaken till varför jag hänger kvar vid serien är jag lite tveksam till att ta upp men den stavas kärlekshistorien. Och vilken av de undrar ni då? Ja det där är knivigt. Wu Zetian var konkubin åt två kejsare, först kejsar Taizong och sedan åt hans son kejsar Gaozong.

Kejsar Taizong, Wu Wetian och kejsar Gaozong.

I seriens trailers så är kärleksdramat som höjs till skyarna det mellan Wu Zetian och kejsar Gaozong. Det förankras tidigt i serien vilken crush han har på henne och hur hon genom hela livet är hans stora kärlek. Det är rätt fint och hålls från hans sida på en helt oskyldig nivå så länge hon är hans fars konkubin medans hon då ser honom som en vän alternativt lillebror. Det blir inte alls så läskigt som det låter eftersom de två är rätt lika i ålder, max tre- fyra års skillnad, vilket jag har för mig att det var i verkligheten med (Eftersom det inte längre finns några uppgifter om när Wu Zetian är född så tänker jag killgissa på det).
Det är en otrolig kärleksstory som det bäddas upp för här och jag önskar jag kunde engagerat mig mer i det när de tillslut får varandra. Men tyvärr blir det rätt lamt eftersom största krutet i serien läggs på en annan kärlekshistoria.
Nämligen den mellan Wu Zetian och kejsar Taizong, något som det inte finns några belägg för att det fanns i verkligheten. Den får 60 avsnitt (!!!!) på sig att blomma ut. Och här har vi en åldersskillnad på 27 år ungefär.
Denna är alltså den som bär seriens första och största del och den som jag blir mest investerad i. Inte så överraskande eftersom den 1) får mest tv-tid och spelrum och 2) Fan Bingbing och Zhang Fengyi som spelar kejsar Taizong har en otroligt kemi mellan sig. Mycket mer än vad Fan Bingbing och Aarif Rahman som spelar kejsar Gaozong har.

Jag blir lite förvirrad igen hur manusskaparna tänkt. Om de vill bädda upp för tidernas kärleksdrama där kejsaren tillslut får kvinnan han drömt och om och de regerar tillsammans (vilket det känns som de vill göra om man tittar på trailers och annat) så känns det totalt ologiskt att lägga 60 avsnitt på en annan kärlekshistoria som det 1) inte fanns belägg för och 2) som let´s face it, var en ungdomskärlek där han ofta behandlade henne kasst.

Jag blir kränkt.
Men eftersom detta var delen där jag hyllar serien så låt mig säga att jag gillar kärlekshistorierna som finns. Även om det kanske hade räckt med en.

Femte och sista orsaken till varför jag hängde kvar vid serien så länge är musiken! Både de instrumentala slingorna som spelas genom hela serien men även för intro och outro-låtarna. De är otroligt genomarbetade och sätter verkligen tonen för serien (som den inte lever upp till men men....)
Det är olika intron och outron beroende på om man ser den kinesiska versionen av serien eller Hong Kong-versionen. Jag älskar alla lika mycket!

Kinesiska introt:

Och outrot:

Introt i Hong Kong-versionen:

Och outrot:

Så där! Det var orsakerna till varför jag hängde kvar vid serien!

I nästa del ska jag berätta varför jag valde att se på Hong Kong-versionen och varför bröst är så skadligt att se på!

Läs även Empress of China del 1: Så mycket potential, så lite resultat

Ps: Vilken av låtarna tyckt ni var bäst?

The Empress of China del 1: Så mycket potential, så lite resultat

Jag har äntligen lyckats se klart på The Empress of China! Och det var inte det lättaste ska jag säga. Bara det att hitta en vettig streaminglänk med hyfsat bra undertexter, hitta en version som inte var censurerad och till sist...orka mig igenom en serie som lovade så bra men som föll på så många punkter...

Jag försökte från början skriva detta som ett enda inlägg men sedan insåg jag att det skulle bli för långt. Så detta är första delen i en serie på tre!

Och såklart, varning för spoilers!

The Empress of China är en kinesisk tv-serie från 2014 och till dags datum den absolut dyraste tv-serie som gjorts i Kina - någonsin. Ungefär 49 miljoner dollar dyr. Manus sägs ha tagit flera år att skriva.
Serien är lång, 82 avsnitt om man ser den kinesiska versionen (där de har censurerat bort brösten) och 74 episoder om man ser Hong Kongs version där brösten är kvar(typ) men de har klippt bort lösa plotttrådar som inte ledde någon vart. Jag såg Hong Kongs version och varför jag valde den kommer i ett senare inlägg!

Ung Wu Zetian. Och noll karaktärsutveckling i 60 episoder.

Serien handlar om Kinas enda kvinnliga kejsare, Wu Zetian . Hon spelas i serien av Fan Bingbing och vi möter den unga Wu Zetian i det ögonblick då hon som 14-åring stiger in det kejserliga palatset som en av kejsar Taizongs nya konkubiner. Här skaffar hon sig fiender och vänner, påverkar politiken, träffar den framtida kejsar Gaozong (hennes framtida make) och lär sig att det sista som världen tar hänsyn till är kärlek, tillit och vänskap.
Vi får sedan följa henne genom livet och genom två äktenskap med två kejsare. Från mindre rankad konkubin till nunna, till återkomsten till palatset som en av de främsta konkubinerna i palatset, hur hon blir kejsarinna och hustru och slutligen kejsare.

Detta låter så otroligt bra och jag hoppade lite ur skinnet när jag hörde talas om serien första gången. Både på grund av att Fan Bingbing är fantastisk och jag ville verkligen se henne äga som Wu Zetian och sedan såklart eftersom det är rätt coolt att det görs en såpass påkostad produktion om en kvinnlig kejsare.
Lägg också till att jag älskar kinesiska kostymdraman och ni kan gissa hur pepp jag var!
Mina förhoppningar på serien var minst sagt höga men ack så de föll platt till marken.

IGEN, VARNING FÖR SPOILERS!!

Mitt första problem med serien är att den inte håller ihop rent plottmässigt. Det är många svaga karaktärer som dyker upp och försvinner utan att jag som tittare blir engagerad, plotter som drar ut på tiden och nya element introduceras utan bra förankring. Sedan så känns det som att serien inte kan bestämma sig för om den vill vara ett haremsdrama, alltså fokusera på livet i palatset och kvinnorna där, eller om den vill vara ett storslaget intrigdrama med krigsfokus. Som det är nu så vill den lite av varje och det hade nog gått att få ihop alldeles utmärkt men det hade krävt en smula mer smidighet och framförallt en tydligare röd tråd.


Mitt andra problem med serien är att den inte vet vad den vill. Det känns som att ursprungsmålet har varit att göra ett historiskt drama men att lusten att göra ett kärleksdrama och kasta in massa plotter som inte fanns i verkligheten blev för stor.  Det gör det rätt förvirrande, särskilt när bitar av verklig historia trycks in mitt i det hela.

Haremsdrama, politikdrama, historiskt epos?
Vem vet?

Jag kan helt förstå argumentet att inte vilja hålla sig helt till historien och göra en fristående historia men när det varken blir något av det utan någon slags konstig mix så håller det inte för mig.
Detta visar sig främst i ett av de stora plottholen i serien.
Wu Zetian visar sig en bra bit in i serien vara gravid. Detta sker efter det att kejsar Taizong har gått bort men inte avskäckande långt efteråt. Men i serien så läggs det fram som att fadern till hennes barn skulle vara den nye kejsar Gaozong. Jag var tvungen att titta om tre avsnitt för jag hittade ingen, asbolut ingen ledtråd till när de två skulle ha haft sex eller något. Och min förvirring fortsatte genom den plottlinen då hon under hela sin graviditet inte sa något till kejsar Gaozong som var bredvid henne 90% av tiden och då han i sin tur reagerade på hennes graviditet som att det var hans fars barn hela tiden.  Inte en enda gång slog det honom att det kunde varit hans barn vilket det borde ha gjort.
Saker gick inte ihop, varken när det gällde klippning, skådespeleri eller något alls.
Inte förrens jag googlade lite på detta och fick höra en teori på ett forum så blev det klart varför det var så rörigt. Teorin var att när det filmades så var tanken att barnet skulle vara kejsar Taizongs men detta ändrades sedan då de inte ville ta sig för stora historiska friheter med serien (Wu Zetian fick aldrig barn med kejsar Taizong). Eftersom allt redan var filmat så valde de att lägga på en voice-over i en scen där Wu Zetian tänker att det är kejsar Gaozangs barn.
Suck.
Först, jag är helt beredd att köpa den teorin med hull och hår eftersom den förklarar en krystad plott (pun intenden) och allt konstigt skådespeleri runt om.
Men för det andra så sammanfattar detta så mycket av mitt problem med serien. En graviditet var för stort brott mot historien men inte typ tusen andra fånigheter och karaktärer?


Mitt tredje problem är hur Wu Zetian porträtteras. Jag har läst på en del om henne, både innan serien och såklart nu under och hon var en härskare av sin tid. Precis lika hänsynslös och med ett starkt grepp om landets roder som de manliga kejsarna.

Så kickass... men detta får vi se så lite av!!

I en tid i Kina (Tang-dynastin beskrivs som en av de mest framstående på sin tid när det gäller kvinnors rättigheter, adelskvinnors vill säga! ) då kvinnor inom eliten hade stora rättigheter, red ut på jakt med män, talade till de som jämlikar om politik och mycket väl kunde inneha maktpositioner så var hon ett utmärkt produkt av sin tid. Hon var intelligent, manipulativ, taktisk, viljestark, välutbildad och framförallt ambitiös. Hon tog sig till makten genom ambition och behöll den sedan.

Men i serien så porträtteras hon konstant som en snäll och vänlig person som tror gott om alla och som är så blåögd att hon borde ha strukit med i seriens tredje avsnitt. Hon visas visserligen upp som modig, självuppoffrande och intelligent men hon har noll karaktärsutveckling i större delen av serien och noll egen agenda. Det är frustrerande eftersom det känns som en nedvärderande porträttering av en av de mest fascinerande kvinnorna i historien.

Det är som att manusförfattarna inte vill visa upp "dåliga" sidor av henne (läs ambitiös, manipulativ och smart med ett bra grepp om verkligheten) utan hon måste porträtteras som en oskyldig kvinna med noll insikt i sin egen situation och som sedan bara råkar hamna i maktposition. Så trött på detta eftersom det rimmar så väl ihop med hur vi vill se på kvinnor med makt, de ska inte vara starka och självständiga, de ska vara söta och snälla så vi kan tycka om dem.
Snark.

Inte förrens efter episod 47(!!!!!!!!!!!!!!) börjar Wu Zetian visa lite drivkraft och eget initiativ och det är en fröjd att se. Det är enormt att se hur kompetent hon styr, hur smart hon är och hur hon växer som karaktär. Det är skönt att se henne spela spelet och ha total kontroll och koll på allt som händer.
Men det får hon bara vara i typ 20 episoder vilket leder mig in på....

Mitt fjärde problem! 
Serien säger sig vilja berätta historien om Wu Zetian , Kinas första och enda kvinnliga kejsare. Då hade det varit kul OM VI FÅTT SE LITE AV HENNES TID SOM KEJSARE!!
Jag är så kränkt över bristen på detta att jag höll på att vräka datorn i golvet när jag insåg hur det låg till.

Så här cool får vi se Wu Zetian i
 typ... sex minuter. 

Av 74 episoder så ägnas 47 av dem åt en helt påhittad kärlekshistoria mellan Wu Zetian och kejsat  Taizong (det finns inga bevis över att de någonsin stod varandra så nära som det porträtteras i serien, snarare verkar hon haft en extremt låg ställning i hans harem och de verkar ha interagerat väldigt lite med varandra förutom sex några gånger ).

Resterande 26 episoder ägnas åt hur Wu Zetian dels blir nunna (det stämmer att hon blev det), hur hon tas ur klostret på grund av att hon väntar barn (det stämmer inte),blir konkubin åt kejsar Gaozong (det stämmer däremot), utmanövrerar hans nuvarande kejsarinna (det stämmer även fast det porträtteras mycket snällare i serien), blir kejsarinna och styr tillsammans med sin man (det stämmer) men genom hela livet ändå sörjer sin första kärlek, kejsar Taizong (det stämmer inte).

Först i de sista 20 minuterna i den sista episoden så får vi se henne styra helt själv, först som änkekejsarinna (det stämmer) och slutligen som kejsare i egen kraft (det stämmer) innan hon blir avsatt (det stämmer).
Sju års tid som regerande änkekejsarinna hopträngt på minuter,
15 års regeringstid som sammanfattas i en flashig kröning och en palatskupp på drygt tio minuter.
Det är allt vi får.
Inget om hur hon regerade eller vad hon utförde.

Jag måste seriöst djupandas för det gör mig så upprörd.
Varför blev det så här? Spökar det här månne en rädsla för starka kvinnor?
Nja, jag är inte helt övertygad. Serien levererar i sin senare del starka feministiska budskap och Wu Zetian får själv säga mycket utav det:

Så mycket potential i en serie som bara slängs bort. Så mycket som vi aldrig får se.

Men jag hängde mig ju ändå kvar vid den här serien så länge. Och varför, det får ni reda på i nästa del!