Manga nummer 7: One Piece

På plats nummer sju hittar vi One Piece av Eiichiro Oda. Den började ges ut 1997 och pågår fortfarande.

Jag blev lite chockad när jag började skriva det här inlägget och insåg hur länge mangan har pågått och hur starkt den ändå kör på. Det är en smula imponerande.

One Piece var en av de första mangorna jag började läsa på svenska och nästan tio år senare så har den fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

Eiichiro Odas långkörare om Monkey D Luffy som vill bli kungen av pirater och hans resa genom, över och under världshaven ihop med sin galna besättning är en riktigt bra historia. Den må visserligen innehålla en del upprepningar men jag kan lätt se genom fingrarna på det för behållningen ligger i karaktärerna och de växer och utvecklas konstant genom hela serien.

För att säga att One Piece handlar om Monkey D Luffy stämmer bara delvis. Han må vara huvudkaraktären och hans resa är det som driver berättelsen framåt men hans besättningsmän i form av Sanji, Nami, Zoro, Usopp, Chopper, Robin, Franky och Brook tar minst lika stor plats i berättelsen med sina drömmar och sina historier.
Överlag lägger Eiichiro Oda rejält med tid på sina karaktärer. De är bra uppbyggda, får mycket plats och små karaktärer som man räknat ut gör ofta en oväntat återkomst i serien vilket för mig skapar en bra kontinuitet. Plus att man bli glad av att återse karaktärer man känner igen, det är lite som att få en extra födelsedagspresent.

En annan av styrkorna med berättelsen är alla känslorna (ofta på en och samma gång). Det är sällan en manga får mig att bryta ihop av skratt, både åt berättelsen i sig och åt hur teckningarna perfekt lyckas fånga personerna. Lika sällan har en manga fått mig att gråta några sidor senare. Jag vet inte hur det går till men balansen mellan känslokasten i serien är ofta perfekt tajmade.

Det är en manga som verkligen engagerar mig och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag läst om den. Och jag väntar fortfarande på varje kapitel och på slutet på serien.

One Piece för mig är en berättelse om drömmar, resor men framförallt om vänskap.

*Värt att notera att One Picee hade kommit mycket högre upp på listan över mangor jag älskar om det inte varit för att serien mer och mer börjar sexualisera sönder de kvinnliga karaktärerna i form av mest bröst, smalast midja och minst kläder. Det börjar märkas rejält efter kapitel 600 (ja, det är en lång manga) då både Nami och Robins kläder blir väldigt minimala och urringningarna blir extremt mycket större. Jag vet inte vad som hände här men jag blev besviken.

Det kändes bara som ett objektifierande och inte något karaktärerna behövde alls!

Manga nummer 8: Attack on Titan

På plats nummer åtta hittar vi Attack on Titan av Hajime Isayama. Den började ges ut 2009 och pågår fortfarande.

Jag började inte läsa Attack on Titan för att jag tyckte den verkade bra. Tvärtom var jag lite anti mot att läsa mangan för att _alla_ läste den. Själva hypen runt den fick mig att inte vilja läsa den.
Men sen var jag på Confusion och såg en massa cosplayare som såg ascoola ut i likadana kläder och det visade sig att de alla var karaktärer från Attack on Titan.

Efter det letade jag upp serien och började läsa. Och jädrar vad besviken jag blev. Den var så ful. Alltså extremtfult tecknad utan finess eller djup i bilderna.
Men jag fortsatte läsa och anledningen till det är att berättelsen är en av de jobbigaste jag läst.

Det är något väldigt intressant med en berättelse där människorna är tillbakaträngda till ett litet område och under ständigt hot från människoätande titaner. Ett hot som är så överlägset och hemskt att det knappt går att göra något åt och det i kombination med hur människor reagerar i en sådan här situation gör serien för mig sjukt intressant(hur är det, för att fälla en titan så stryker det med typ tio människor….tänk på det ett slag.)

Jag mådde på allvar fysiskt dåligt av att läsa serien första gången för att den gav mig en så enormt stark känsla av maktlöshet och av att ingen gick säker från att dö. Men trots det så läste jag om det igen och igen. 

Kalla mig masochist eller något.

Hjälten Eren är en typisk pojke-med-jobbig-bakgrundshistoria-och-massa-anger-issues och han är ärligt talat inte så intressant. Det som gör att det funkar bra för mig är sidokaraktärerna. Först och främst har vi Mikasa som är en av de mest kickass karaktärerna jag sett och vi har Armin som jag gillar bäst för hans mjuka sätt och analytiska hjärna.

De andra sidokaraktärerna som till exempel Levi, Krista, Sasha, Ymir och Zöe, bygger också en väldigt intressant och stabil bas att stå på som gör att mangan får både liv och djup.
Historien i sig är också bra uppbyggd med en stor spänningsfaktor där jag hela tiden slängs mellan "JAAAA, nu går det bra!!" till "NEEEJ, Jävla titaner, sluta äta upp folk jag gillar!"
Kort sagt, den är också väldigt oförutsägbar på ett sätt som jag älskar och jag ser verkligen fram emot att se vart detta ska sluta!

I Attack on Titan har Hajime Isayama lyckas med att skapa en bra och mångfacetterad berättelse ur flera perspektiv med många olika gråzoner hos sina mänskliga karaktärer som gör att jag inte kan släppa den.

Manga nummer 9: Sword Princess Amaltea

På plats nummer nio hittar vi mangan Sword Princess Amaltea av Natalia Batista. Den började ges ut 2013 och består av tre härliga serialbum.

Detta är den enda mangan på min lista som är gjord av en svensk tecknare och den är helt awesome!

Jag snubblade över den här mangan på Confusion 2013 om jag inte minns fel och det var verkligen en helt ny upplevelse för mig. Den var inte bara sjukt snygg och hade en kickass kvinna som huvudkaraktär. När jag började läsa den så kunde jag verkligen mysa ner mig i en nyskapande manga som inte är rädd för att ta nya grepp och som gav en saftig känga till det samhälle vi lever i idag.
Sword Princess Amaltea utspelar sig i en fantasyvärld där kvinnorna har makten. Det är de som gör allt arbete och fattar beslut medans männen är reducerade till kuttersmycken vars viktigaste uppgift är att vara vacker och hitta en bra kvinna att gifta sig med. 
Här möter vi prinsessan Amaltea. Hon måste rädda en prins från en drake och hitta sin plats i världen, slå sig fri från sin äldre syster, och dessutom bevisa sig för sin mamma att hon har vad som krävs för att vara vuxen.
Detta är en helt fantastisk berättelse och storyn är bra och välskriven med många små överraskningar.

Aldrig har jag varit med om en manga som vänder så här bra på könsrollerna (jag är väldigt osäker på om det ens finns någon annan) och det är verkligen en upplevelse att läsa om hur det hade varit om allt varit ett matriarkat. Det ger en mycket att tänka på och för mig så satte den här mangan ord och bilder på många småsaker jag tänkt på i vardagen.
Sedan så älskar jag att den har så bra etnisk representation! Innan denna kan jag på allvar räkna de gångerna jag läst en manga med färgade karaktärer på ena handen. Det är mindre bra. Så det är så sjukt kul att se att det här finns färgade karaktärer som är med i berättelsen på ett naturligt och otvunget sätt utan att vara stereotyper. Jag slukade Sword Princess Amaltea med hull och hår och nu när sista boken äntligen är ute så är jag mer än nöjd! Det är en mangaserie jag verkligen kan rekommendera till alla!

Manga nummer 10: Black Butler

På plats nummer tio hittar vi mangan Black Butler av Toboso Yana. Den började ges ut 2006 och rullar i skrivande stund stadigt på.

Det är någonting med det viktorianska London som bara gör mig helt såld. Lägg därtill lite

alternativhistoria, demoner och massa mystik och allt jag har att säga är "Ta mig, jag är våren!"  

Berättelsen om Sebastian och hans mycket unge herre Ciel Phanthomhive är spännande och en som börjar småskaligt för att sedan bli ett storslaget drama men som ändå lyckas ha fokus på Ciel och Sebastian.


Deras relation är i övrigt en av de mer skruvade med starka hierarkiska ramar och en spänning som nästan går att ta på (vilket det väldigt lätt blir när den enda vill ha den andres själv och enbart är tillbaka hållen av ett kontrakt) Lägg därtill undertoner av yaoi ihop med en stor dos humor och brittiska maner och du har en riktigt bra duo som inte gör en enda sida tråkig. De är helt klart seriens stora styrka och att se de två jobba ihop genom alla utmaningar blir aldrig tråkig. 

Toboso Yana har dessutom kombinerat sin duo med bra sidokaraktärer som ger historien en bra bakgrund och ett bra flyt framåt,  oavsett om kapitlen rör dödsdockor eller tebjudningar.
Att serien sedan är sjukt snyggt tecknat gör den väl värdig plats tio på min lista!

Mina topp-tio mangaserier!

Ett nytt år och dags för lite topplistor!

Först ut är mina topp tio mangaserier! Hurra hurra!

Manga och jag har en rätt lång relation och om jag inte minns fel så började den med One Piece när den dök upp på svenska (kan också vara Ranma som fanns tidigt på biblioteken)

Nuförtiden när all manga ligger uppe på nätet så läser jag ohemult mycket manga, minst fyra-fem gånger i veckan och jag försöker hitta en ny serie varje vecka.
Jag har numera mangor jag följer slaviskt och där jag spänt väntar på ett nytt kapitel. Jag har mangor jag börjat läsa och tappat intresset för, mangor jag läser om hur många gånger som helst och mangor som jag älskar men som aldrig avslutats.
Och när jag bläddrar igenom mina favoritmangor så är de olika men ändå lika på ett sätt.Det som fångar mig i en manga är en bra story, bra karaktärer, vettiga könsroller och framför allt ska den ge mig något.
Den behöver inte kunna lösa världskrisen men den ska antingen ge mig mer kunskap eller väcka tankar i mig, vare sig det är om könsroller, vänskapsband, historiska miljöer eller hur man överlever en zombieapocalypse.
Viktigast av allt är dock att den ska beröra mig på ett känslomässigt plan.

En bra manga ska kunna väcka känslor i mig, vare sig jag blir arg, ledsen, glad eller deppig. Så tio torsdagar framöver så blir det nedräkning mot min absoluta toppmanga, häng med!

Yuri Lowell från tv-spelet Tales of Vesperia. Ingen manga ursprungligen men sjukt bra spel!