Du är skyldig till att offer mår dåligt

Jag har sedan innan talat mig varm om att män som misshandlar kvinnor inte ska kriga i mitt krig.

Genom åren har jag blivit van vid att vänner och människor runtomkring mig inte kan hantera att deras manliga vänner misshandlat eller våldtagit andra vänner. Det är något som tystas ned med anklagelser om förtal och något som det inte ska talas om.

Detta görs på bekostnad av offret och anses som något nödvändigt.
För det är lättare att bortförklara det än att tvingas analysera sin vänkrets och sin egen roll i det hela.

Jag har som sagt blivit van vid detta och jag har på ett sätt accepterat att människor hellre skuldbelägger offer än att vara modiga.

Jag hanterar det numera dels genom att blogga om det, dels genom att stötta andra offer som råkar ut för detta genom att finnas där och på ett personligt plan så ber jag vänner som tar mitt ex sida att dra åt helvete.

Jag hanterar det för att jag är van.

Men det borde inte vara så.

Varför blir det en vana att jag ska vänja mig vid att andra människor är för fega för att hantera verkligheten och hellre skuldbelägger och bortförklarar än att förbättra och hantera?

Det är inte rimligt att jag och andra som blivit misshandlade, våldtagna och utsatta ska behöva vänja oss vid att samhället och våra vänner skuldbelägger oss och hellre försvarar våra förövare än att visa en smula ryggrad och se till att arbeta för att lyfta upp våld i nära relationer, våldtäkt och sexuella övergrepp.

Det tragiska är att det inte är våra förövare som tvingar oss att vänja oss vid att vara starka, att stå ensamma, att tvingas hantera smutskastning och tusen rykten. Att alltid tvinga försvara och förklara det vi varit med om.

Det är du som står bredvid.

Du som står bredvid och ser på utan att säga ett ljud.

Du som vet men inte varnar.

Du som intalar dig själv att du stöttar men som blundar när allt sker.
Du som säger att det är jobbigt med trasiga människor.

Du som säger att detta med våldtäkt är en tolkningsfråga.

Du som blir arg när din vän ringer med gråten i halsen och ber dig att klippa kontakten med den som våldtagit henne, du som säger att ingen ska få bestämma vem du umgås med.

Du som säger till dig själv att du aldrig skulle stötta en förövare men sedan hellre bryr dig om att vara populär än att leva upp till dina ord.

Det är du som tvingar mig och de andra att vänja oss vid känslan av att det var vårt fel.

Du.

Det här beteendet är så vanligt att jag ett tag var osäker på om de som gör det ens inser vad de gör.
Men numera är jag övertygad om att många som gör så är här fullt medvetna om dels vad de gör och dels hur detta beteendet bidrar till att tysta mig och andra som blivit utsatta.

För detta med att intala någon att en aldrig kommer få någon hjälp eller aldrig bli trodd, det är en taktik för isolera och tvinga oss att backa.

Jag har vant mig men jag kommer aldrig acceptera detta.

Jag kommer kämpa för en förändring och jag vill inte hålla tyst.

Jag ska inte påstå att det inte kostar för det gör det, dubbelt upp i form av ensamhet och isolering.

Men jag vill att de som kommer efter mig ska slippa känna min maktlöshet och ensamhet.

Jag vill att de ska ha en bättre värld, bättre vänner och framför allt veta att det aldrig var deras fel.

Mer läsning på temat:

• Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Hur vi tystnar och varför du måste ta ställning

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen. Det är inte första gången den dyker upp och jag tycker alltid att den är lika bra och som ett slag i bröstkorgen.

Bild av Jim Hines

Och som alltid när jag ser den här bilden så väcks en fråga i mig:

Varför?

Vi börjar med att prata om våra förövare
Sedan börjar vi anonymisera
Till sist tystnar vi helt.

Den frågan och svaret på den fick mig att skriva det jag inte kunnat med att skriva på så många år.

Men vi börjar från början med första delen, nämligen tystnaden.

Och det uppenbara svaret som den här seriestrippen pekar på är att de som tystar inte är rättsystemet eller polisen.
Utan det är de vi har omkring oss i fort av välmenande vänner och bekanta.

De som inte vill ha någon störning i vänskapskretsen och de som inte vill kännas vid att en av deras vänner/bekanta kan vara en förövare.
Just det här, att offer som vågar berätta och tala ut med sina vänner om vad de varit med om och vem det är som våldtagit eller misshandlat blir bemötta med misstro. Och inte bara misstro utan ett ifrågasättande som blir värre ju mer offret försöker anonymisera för att dels göra sina vänner till lags och dels av rädsla för att bli ännu mer utstött.
Så tillslut blir det tystnad, trauma och en människa som kommer kräva fem gånger så lång tid att läka än vad det kanske hade gjort med stöd och bra respons.

Så vad kan du göra för att hjälpa ett offer som berättar? Enligt mig kan du personligen göra följande:

1. Lyssna.
2. Bekräfta och säg att du tror personen.
3. Var tydlig med att säga det som hände inte var offrets fel.
4. Var inte dömande och skuldbelägg aldrig.
5. Spela inte djävulens advokat.
6. Skämta inte bort händelsen och säg framförallt inte "det var väl inte så farligt" eller "det finns andra som har det värre". Gör aldrig det.

I korthet: Lyssna på offer när de berättar och lyssna på namnen de säger.

Och kom ihåg att det förmodligen ligger veckor eller månader, kanske till och med år, av nätter då de haft ångest över om de ska våga berätta.
Så säg inte till de att anonymisera och kom inte med råd a la djävulens advokat.

Kom inte heller och börja predika om förtalslagen, den har jag och andra hört till leda.
Det här handlar inte om att hänga ut folk på nätet. Det handlar om att offer måste kunna få tala om vem/vilka det är som har utsatt de för saker utan att följande argument dyker upp:

"MEN VAD TASKIG DU ÄR SOM SÄGER SÅ! Du förstör faktiskt X liv genom att säga så!"

Oh ja, någons liv är redan förstört. Och den personen står och försöker berätta för dig.

Och nu kommer vi över till det jag inte vågat skriva på så många år, 

Nämligen att du måste ta ställning.

Jag har länge varit den som sagt att det inte behövs ta ställning men nu tänker jag säga det rakt ut att Jo, du måste ta ställning.

Det finns tre sätt du kan hantera en situation där en vän blivit utsatt för en våldtäkt eller misshandel och där du även känner förövaren:

1. Du väljer att ta offrets sida och tro på hen. Detta innebär att du stöttar offret och ser till att vara hens vän.
2. Du väljer att ta förövarens sida och tro på hen. I detta fall innebär det att du inte gör något för att se till att förövaren kommer tilrätta med en dåligt beteende eftersom du tror på förövarens berättelsen att hen inte gjort något fel.
3. Du tror på offret men väljer att ta på dig den svåra rollen att se till att förövaren faktiskt inser vad hen har gjort. Du pratar med förövaren om det som hänt och ser till att hen kanske får hjälp med att inse sin problematik.

Det finns en sätt till som är absolut oacceptabelt enligt mig (och det är nu jag skriver det som jag dragit mig för i flera år)

Du kan inte vara neutral och vara vän med både en vän och förövare utan att göra något aktivt för att stötta den ena eller den andra eller båda.

Försöker du vara en neutral vän och intalar dig att du kan vara vän med både ett offer och en förövare genom att låtsas som att inget har hänt - Då blir det automatiskt så att du tar förövarens sida enligt alternativ 2 ovan.

Om vi tar ett klassiskt exempel med mobbing på skolgården.
Ett barn blir mobbad och slagen på skolgården av ett annat barn. Några barn väljer att gå in och stoppa det hela. Några tar hand om den som blivit slagen och plåstrar om hen, några väljer att prata med den som slog och förklara varför det är fel att slåss. Någon säger att det är det slagna barnets fel, någon säger att det är mobbarens fel.
De är alla aktiva biroller i konflikten som på sina sätt försöker se till att det bli bra utifrån sin egen etik och vad de sett, tror på och vilken relation de har till de två inblandade.
Sedan har vi de passiva.
Det är de barnen som står i en ring runt omkring mobbaren och det barn som blir slaget. De säger ingenting, de gör ingenting men de stoppar det heller inte. Genom att de står tysta och ser på så bidrar de till att situationen varken tar slut eller löser sig. Och genom att de står tysta och ser på så får det barn som blir mobbat och slaget inget stöd utan snarare en känsla av ensamhet och av att ingen finns för att hjälpa. Mobbaren känner att ingen griper in vilket bekräftar att hen gör rätt i sitt handlande.

Detta är ett rätt uttjatat exempel men det är hyfsat pedagogiskt för vad jag försöker förklara, nämligen att du inte kan vara neutral i en sådan här konflikt.

Så slutligen, våga ta ställning. Du hjälper både förövare och offer så mycket genom att aktivt visa att du finns där och att du vågar hjälpa till.


Mer läsning på temat:

• Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Jag har genom åren skrivit väldigt mycket om våld i nära relationer. Från början skrev jag bara för mig själv, det var det ett sätt för mig att hantera mina egna upplevelser och på något sätt arbeta mig til en punkt där jag kunde acceptera vad som hänt.
 Sedan började det komma in mail, PM på twitter och facebookmeddelanden från andra tjejer som upplevt våld i nära relationer och som gått igenom samma kurva som jag. Det kom även in mail från tjejer som blivit våldtagna men som kände igen sig i det jag skrev.

Som hade upplevt samma victimblaming, som känt sig lika svikna, som tvingats hantera tusen stadier av ångest, rädsla och ork att ens komma ur sängen varje dag.
Någonstans här insåg jag att mitt skrivande hjälpte andra. Inte bara i att de hittade någon som de kände igen sig i utan att de tyckte att det var bra att jag sade ifrån.
Så jag fortsatte skriva om min syn på förövare, om offer och hur vi hanterar detta, främst inom lajvsverige men även i den verkliga världen. Fortfarande mycket för min egen skull men även för de som skrev och skriver till mig.

Någonstans så vill jag på ett sätt sluta skriva om detta och jag hoppas att jag ska kunna slippa skriva om ämnet under 2017 och framåt. Inte för att det slutat vara viktigt, tvärtom, det är mer viktigt än någonsin.
Men för att jag känner att jag snart har sagt allt. Och jag har så mycket annat för mig, någonstans känner jag att jag bara vill äga en del av mitt liv nu åt mig själv, Svart, fnatten och att se världen.
Så jag gör så att jag lägger allt jag skrivit genom åren på ämnet här i ett samlingsinlägg. Det blir praktiskt och enkelt att hitta, både för alla som söker sig till min blogg men också för mig själv.
Det är inlägg som rör våld i nära relationer men även våldtäkter och sexuella övergrepp. Merparten är skrivna av mig men det finns ett gästinlägg och även några sammaställningar av bra twitterranter.
Från det senast skrivna hela vägen tillbaka till 2012.

• Till dig och till er jag inte ser
• Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon
• Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare
• Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega
• Tänk inte som en våldtäktsman
• Kvinnofridsmyten - Får vi be om största möjliga tystnad (bokrecension)
• Oskyldig tills motsatsen bevisas?(Gästinlägg)
• Aquariussyndromet och psykisk ohälsa
• Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning - En svår balansgång
• Feministisk solidaritet
• The chain of skuldbeläggning
• Försvar av förövare och kvinnovåld
• Konsten att inte vara en domstol i lajvsammanhang
• Kvinnoregistret och ett krossat förtroende
• Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp
• Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare
• Alla känner ett offer och ingen känner en förövare
• Män som misshandlar kvinnor ska inte kriga i mitt krig
• Alla män, även du, ansvarar för våldtäkterna
• Ingen relationsform skyddar mot våld i nära relationer
• Livserfarenhet del 2:Att skydda en kvinnomisshandlare och snacka skit om offret
• Livserfarenhet del 1: Hycklande människor i mitt liv
• Ett fult sätt att trampa på folk
• Psykisk misshandel

Det har blivit en del skrivande om ämnet och allt runtomkring senaste åren. Det som började som min historia blev även andras, det blev större och viktigare.
Känner jag världen rätt kommer jag säkert få skriva om detta igen, mycket eftersom människor tycker det är en bra sak att skuldbelägga offer och inte kunna hantera förövare i vänkretsen.
Men jag hoppas att det dröjer några månader i alla fall.
Till sist, ni som skriver och hör av er, fortsätt med det om ni vill. Jag kommer alltid att stötta er och finnas här.

Jag önskar ingen att drabbas av det som hände mig.
Men jag har blivit en starkare människa av det jag lärt mig.

Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen och den väckte en flod av tankar hos mig.

Jag har alltid varit väldigt noga med att säga till vänner att de inte behöver ta sida mellan mig och mitt ex. Mitt enda krav är att de ska ge fan i att 1) snacka skit om mig 2) försöka övertyga mig om att mitt ex är en bra snubbe.

Det har funkat hyfsat men det är med ojämna mellanrum någon som tror att jag tänker tvinga de att välja.

Det tänker jag inte, varken då eller nu.
Jag vet att det kan vara extremt svårt när man har en vän som är en förövare och hur extremt svårt det kan vara att stötta ett offer.

Men jag vill ändå lyfta upp detta lite extra, just det vridna i att ställa sig neutral i konflikter när det gäller misshandel och sexuella övergrepp.

Jag har extremt många vänner som har kvar förövare som vänner.

Ett fåtal av dessa vänner jobbar med dessa förövare på ett bra och konstruktivt sätt. De gör det genom att lyfta upp det problematiska som förövarna har gjort, genom att prata med de och få de att söka hjälp.
Jag vet att de hjälper förövaren att bli bättre.

Ett större antal av dessa vänner får totalpanik varje gång det ens nämns något om att deras vän skulle vara en förövare och skuldbelägger konsekvent den som blivit drabbad.
De är dessa som tar förövarens sida, om det är medvetet eller ej.
Jag har inte kvar några av de vännerna längre.

Den största delen av dessa vänner är de neutrala vännerna. De som vägrar att ta sida men samtidigt vägrar att vara stöttande åt något håll. De är grymt obekväma när debatten om förövare i vänkretsen kommer upp. De lyssnar inte på mig när jag berättar. De lyssnar inte på när flera andra berättat om sina förövare. De vägar också att tala med förövare de har som vänner om deras problematiska beteendet.

Dessa passiva vänner är i min bok de mest problematiska och efter många år har jag tillslut tröttnat.

Det är det här beteendet som gör att förövare både får fortsatt legitimitet samt kan fortsätta hitta fler offer och dels så gör de att de som blivit utsatta tvingas kämpa med en skuld och en skamkänsla av att inte bli trodd.

De passiva vännerna säger att de har kvar förövarna för att kunna ha koll om han(det är väldigt ofta en man) skulle göra något mer. Men de gör samtidigt inget för att se till att förövaren blir bättre och de tar inte heller upp med folk runtomkring att det 1) borde pratas med personen och 2) varnar folk som i slutänden råkar ut för förövaren igen.

Dock är de kvicka på att skrika om att förövare inte borde få gå lösa … så länge det inte är en vän eller något de känner vagt. Då blir det jobbigt och då råder tystnad.

Jag har tröttnat på de som står bredvid och inte gör något eftersom detta är ren och skär feghet ihop med en stor dos… lathet? Undanflyende beteende? Ja, välj vilket ord som passar bäst.

Min poäng med hela detta inlägget är jag vill slippa se passiva vänner som inte gör något när det gäller förövare. Ni som står runtomkring med fingrarna i öronen och blundar och låtsas att problemen inte finns. Ni som kallar er bra feminister men som samtidigt är för rädda om er sociala status och för att ställa till med bråk för att våga göra något vettigt.

Skärp er.

Det är åt helvete fel att säga till ett offer att hen har skapat en jobbig situation genom att prata om en våldtäkt/misshandel.

Men det går utmärkt att vara vän med en förövare och hjälpa honom att bli en bättre människa genom att prata om det problematiska beteendet. Det går i samma veva också att vara vän med offret om du faktiskt kommunicerar till hen att du tror på hens berättelse och att du stöttar hen med.

Det är inte okej att hävda att du står upp emot övergrepp om du står tyst och inte gör något.

Och argumentet om att du har förövare som vänner på te x facebook för att hålla koll på dessa? Det går att göra ändå. Och det bästa sätt du kan hålla koll på en förövare och se till att personen dels inte begår fler övergrepp och dels inser sitt problematiska beteende är att prata med personen.

Jag vet att det låter extremt hårt men detta är minimikrav. Har du förövare bland dina vänner så kan du inte luta dig mot en neutral ton och låtsas som att det regnar.

Sanningen är att om du har förövare som dina vänner och inte pratar med de om vad som skett, det är då som du legitimerar vad de har gjort. Och du bidrar till att gynna en våldtäktskultur som skuldbelägger offer.

Mer läsning på temat:

Alla känner ett offer och ingen känner en förövare

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare

Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp

Försvarare av förövare och kvinnovåld

Vithetsnormen och att sticka ut

Jag tänkte att vi skulle prata lite om vithetsnormen. Inte bara för att det är en viktig fråga för mig utan för att det är fascinerande hur lite det talas om en så viktig sak som ändå inverkar på strukturerna i vårt samhälle, både i Sverige och i världen i stort.

Vad är då vithetsnormen och vad innebär den?

Kort sagt så innebär vithetsnormen att det vita är normen i ett samhälles kultur.

Att det som anses normalt och som standard är vit hud och ett typiskt vitt utseende. Vithetsnormen i Sverige sker på rasifierade människors bekostnad på så sätt att rasifierade har svårt att synas, höras eller på något sätt lyftas fram i ett samhälle där vithetsnormen finns.

Det blir väldigt tydligt när man tittar på tv-serier, filmer eller bara hur representationen bland modeller ser ut. Det är vita människor som lyfts fram, vita människor som står i fokus och det är det utseendet som anses åtråvärt och eftersträvansvärt.
Att vara vit är bra, att vara rasifierad är det inte.

Vithetsnorm är när Beyoncé retuscheras till ljusare hy i en sminkkampanj. 

När det gäller rasismen har vithetsnormen en stort påverkan och det tror jag ingen blir överraskad av att höra. Det som anses annorlunda blir skrämmande och i det här fallet handlar det om att allt som inte är vit hud anses som främmande.
Det är okej att tycka illa om rasifierade för de är inte som alla andra och det är något man baserar enbart på att de inte följer vithetsnormen.

Vilket på sikt gör att rasifierade blir måltavlor för både fysisk och verbal rasism och genom att inte lyfta problematiken med vithetsnormen så tillåts detta fortsätta.

För mig personligen som rasifierad så innebär vithetsnormen först och främst att jag sticker ut. Det märktes då jag växte upp eftersom det bara var jag och min bror som var rasifierade i hela området. Jag tänkte inte mycket över det när jag var liten men det är klart att jag påverkades.
När jag fick frågan om vem av mina killkompisar jag ville gifta mig med, min blonda dagiskamrat eller min rasifierade kompis, så svarade jag den blonda trots att jag gillade min rasifierade kompis mer. Men jag ville inte att mina barn skulle vara mörka, jag ville att de skulle vara blonda som alla andra barn.

Jag var sex år gammal.

I tonåren och i vuxen ålder så blev det mer vanligt att jag bemöttes annorlunda, antingen nedvärderande eller som någon slags exotisk varelse som man var tvungen att tala engelska med (utan att ta hänsyn till att jag talar svenska).,

Jag tror att sättet jag hanterade det på var rätt vanligt för en tonåring.

Jag lade mig an på att tala extra tydligt. Jag försökte att vara så svensk det bara gick i form av kläder och uttryck. Jag var extra artig och väluppfostrad när jag var ute och hade att göra med människor.
Kort sagt, jag försökte smälta in och jag gjorde allt för att inte bli sedd som en representant för alla asiater. Jag slutade med det efter ett tag eftersom jag insåg att jag inte kunde göra något åt hur jag såg ut men det tog några år och ibland kommer det tillbaka.

En annan sak vithetsnormen innebär för mig är ensamhet i viktiga frågor.
det verkligen blivit påtagligt vad vithetsnormen innebär för mig, förutom att sticka ut.
Att umgås i en bekantskapskrets där typ 99% är vita gör att mina problem med rasism och utanförskap blir både väldigt ovana och tyvärr också ibland obekväma frågor att ta upp.
Mina vänner är bra människor med hög medvetenhet och många av dem är riktigt bra när det gäller att vara antirasister och att backa upp mig när det gäller detta med att ifrågasätta vithetsnormen. Men många är tyvärr också väldigt dåliga på det och jag märker att det ofta blir en slags kränkt ton när jag vill lyfta detta med vithetsnormen och hur det i diskussioner går att handla om rasifierades situation till att handla om vita och deras situation samt hur jobbigt det är att jämt höra om orättvisor.

Det gör mig otroligt trött.

För det är inte så svårt att se att vårt samhälle styrs av en vithetsnorm. Det handlar om vardagsproblemen som att jag aldrig kunde hitta foundation i min hudton till att rasifierade personer som tar plats i media och i politiken fortfarande är en sällsynthet.
Det handlar om att synen på att det som vita gör är bättre än det som rasifierade gör och att det anordnar mångfaldsevent för att diskutera det problematiska i vithetsnormen utan att en enda rasifierad är inbjuden.

Det handlar om att vita “återupptäcker” rasismen så fort det händer något i media och helt glömmer att vissa av oss lever med rasismen varje dag.
Det handlar om att vita är så snabba i att fördöma rasism när det handlar om kängor och knogjärn men mindre pigga på att ändra sitt eget nedsättande språk när det gäller att tala om andra kulturer, om de andra, om de som inte är vita.

Det handlar om att vita mer än gärna approprierar delar ur rasifierade kulturer utan att ta någon hänsyn till huruvida det är 1) sårande eller kränkande 2) en nidbild som sprids 3) eller om det bidrar till att ytterligare förstärka fördomar som redan finns om gruppen som approprieras.
Det handlar om att vita som gör detta betraktas som coola och hippa medans rasifierade som har samma hårstil blir sedda som…. ja ni gissade rätt. Udda, skumma och inte en del av vithetsnormen.

Detta är vithetsnorm i ett nötskal och att blunda för att denna struktur existerar (för det gör den i allra högsta grad) är att verkligen ta på sig ögonbindel och leva i en trygghetsbubbla.
För det är klart att jag förstår att man inte alltid vill låtsas om eller hantera saker som är jobbiga, särskilt inte när det innebär att man som vit måste analysera sig själv och sin egen situation i samhället.
Men vi måste kunna prata om obekväma ämnen och vi måste kunna ge minoriteter en röst.
Jag vill att vi pratar mer om vithetsnorm och det jag främst vill är att se fler vita om arbetar för att det ska bli bättre.

Inte genom att tala OM problemet utan att våga tala MED oss som är rasifierade och framför allt att kunna lyssna utan att det vrids till att handla om vitas situation hela tiden.
För det handlar inte om att vi som är rasifierade ska känns oss tvingade att ändra oss för att passa in. Det handlar om att ifrågasätta och bryta ned en norm som är skadlig och som bara skapar murar.

Rasismens normalisering

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten Det var så sent som i september som jag skrev om varför rasismen idag gör mig asrädd. Det gör den fortfarande men jag tänkte gå lite djupare in på detta med normalisering av rasismen så som jag upplever den.

Ett av de största problemen jag ser idag är rädslan att använda ordet rasist. Allt ska lindas in och skrivas om i massa andra ord: asylkritisk, invandrarkritisk, islamkritisk, tiggarkritisk…. Det är så många uttryck som bara cirkulerar runt den brännande punkten: Att hur man än vrider på detta så handlar det om rasism. Det handlar om ett tänkande där personer i en privilegierad ställning tar sig rätten att trycka ned andra människor för ursprung, religion eller utseende.

Det är rasism. Men normaliseringen av rasism har gjort att vi inte vill kalla det för dess rätta namn. Det har fött en syn att så länge vi kan linda in det i fina ord så är det inte rasism.
För en bra människa är inte rasist, det är ju så enkelt. Och väldigt många människor i Sverige vill ha en syn på sig själva som bra människor. 

Riktiga rasister är ju de som heilar på stan i bombarjacka och stålkängor och som dödar folk. Det är lätt att ha den bilden av en riktig rasist i huvudet och lätt kunna säga att: så gör ju inte bra människor.

Men det är inte så enkelt, det är inte så svart eller vitt. Rasismen är inte längre så enkel utan den har krupit in och blivit rumsren.

De som spottar på tiggaren vid affären, de som sitter i fikarummet och säger att det alltid har hetat negerboll och de som skyller alla världens problem på invandrare utan att reflektera. De som följer efter rasifierade i klädbutiker, de som ber att få kolla just min väska i mataffären men inte bryr sig om att kolla de vita personerna innan och efter. 
Då har jag inte ens börjat tala om de som hatar på nätet, de som sitter och hejar på i kommentarsfältet när flyktingboenden brinner, de som postar hatkommentarer till rasifierade på nätet, de som tycker att alla rasifierade ska dö.

Jag ser allt mer och mer att det blir okej att skriva sådant öppet. Inte under dolda användare på forum utan på facebook där de får medhåll och påhejning. 

Det här är också rasism. Linda in det i fina ord hur mycket du vill men de här personerna sysslar alla med ett rasistiskt beteende och de bidrar till att rasismen normaliseras.

I sken av detta så är det kanske inte så konstigt att det blivit mer radikalt att kalla någon rasist än att säga att alla rasifierade bör skjutas. Det blir lättare så.

Istället för att rannsaka sig själv och tänka över att det kanske inte är helt okej att vråla neger till någon på stan eller att posta hatkommentarer mot rasifierade på nätet så är det bättre för samvetet om man säger att detta med att bli kallad rasist för sina åsikter, det är ett påhopp och ett brott mot yttrandefriheten.

För en bra människa är inte rasist, det är ju så enkelt. Och väldigt många människor i Sverige vill ha en syn på sig själva som bra människor. 

“Va, ska vi inte få kritisera andra människor och kulturer?!!”

Jodå, det kan man. Men det är en stor skillnad mot att du sitter och pratar om att kastsystemet i Indien är gravt förtryckande och orättvis eller att hederskultur är fel till att du säger att alla romer är tjuvar eller att alla rasifierade är ohederliga.

Skilj på problematisering och rasistiska fördomar tack.

När vita vänner säger att de inte förstår varför den här normaliseringen sker så vill jag skrika:

Det sker för att det blivit okej att dra rasistiska skämt på jobbet/på fester/ överallt.

Det sker för att frågeställningen gått från “Hur minskar vi och förebygger rasism i samhället?" till “Varför får inte jag säga och tycka vad jag vill/det är inget fel i att vara rasist” Detta sker för att det har blivit okej att hata.

Och för att de som började hata vet att de kommer undan med det. För att det är värre att kalla någon rasist än att sätta stopp för rasismen.

Så det är lättare att blunda än att göra något. Blundar man och vet inget så är man fortfarande en bra människa.
För en bra människa stöttar inte rasism, det är ju så enkelt. Och väldigt många människor i Sverige vill ha en syn på sig själva som bra människor.

Så varför är det så många som hatar? 

Så många som beter sig rasistiskt, från att hata på nätet till att fälla kommentarer i lunchrummet till att slå ned rasifierade på stan med den enda anledningen att de ser annorlunda ut. Jag har inget klockrent svar på det.

Men jag tänker inte säga att detta beror på att folk inte har koll eller att de inte är oupplysta. Jag tänker säga att detta handlar om ett aktivt val.

För informationen finns där, den är inte svår att hitta, läsa eller analysera. Men när man inte litar på BRÅ eller Statistiska central byrån och tror att all media är ute efter att mörka vad invandrare gör. 

Då har man gjort ett val att inte vilja veta.

Man har gjort ett val att hata.

Vi har låtit normaliseringsprocessen pågå väldigt länge nu och frågan är när det exploderar.

Oskyldig till motsatsen bevisas?

Triggervarning för beskrivning av ett sexuellt övergrepp.

Detta är ett gästinlägg skrivet av en av de modigaste människorna jag vet. Hennes berättelse om övergreppet hon var med om på lajv är hemsk men jag vill att alla ska läsa den. För att förstå att detta faktiskt kan hända.

För mig var Krigshjärta 3 ett av de bästa lajven jag varit på men jag fick efter lajvslut reda på vad som hänt gästbloggaren. Vi talade om det direkt på lajvet.

Jag skriver inte detta för att framhäva mig själv utan för att ni ska veta att hennes berättelse är sann. Jag är dock inte personen som uppmuntrade henne att skriva ned sin berättelse i slutänden men jag är otroligt tacksam över att kunna ha hennes inlägg här på bloggen.

---------

KH 3. It was gonna be EPIC. Larp event of the year.

I read every scrap of fiction, every ounce of information, every link. Even the stuff that wasn't remotely attached to my character. It was going to be REAL. Complete 360.

Krighjärta was the next level in the Swedish larp-scene. A step up.

I still get chills and a silly smile on my face as I watch the report from KH 5. I feel as if I'd be ready to step onto the field, RIGHT NOW.

But I don't go to Krighjärta anymore.

I'd like to say it's because my gear is worn out and I don't know the fiction anymore, but that's just an excuse. It took me a while to realise it myself. The world is no less epic, I just don't wanna be there.

Because of Him.

A very good friend, who helped me through most of it, asked me to write it all down. This is part of that text.

Jag trodde säcken skulle vara större, eftersom han hade sagt att det rymdes två i den och kände irritation blandad med klaustrofobi. Men värme, artighet, envishet och rädsla att protestera drev mig vidare. Jag ville inte vända alla de andra emot mig genom att börja gnälla. Typisk tjejer.

Jag försökte koppla bort världen och tänka på annat, som jag alltid gör när jag ska sova, men hans hand som, liksom löst klösande, började röra sig ner mellan mina ben, tvingar min fokus tillbaka. Men viss möda lyckas jag få ner min hand till stället, tar tag i hans handled med klorna och flyttar upp den till min mage igen, jag håller i med klorna i två sekunder för att min varning ska nå fram. Han stretar inte emot och jag antar att han fattat vinken. Efter ett par minuter av vaksamhet försöker jag låta sinnet glida undan igen.

Tillfällena då han rör vid mig kommer och går, jag flyttar undan hans hand gång på gång. Jag håller mig vaksam, ger upp hoppet om att få sova. Han smyger upp handen mot mina bröst två gånger, liksom på kanten, jag tar bort hans hand båda gångerna. Han går efter benen och rumpan, smeker. Vänder på mig ibland, han flyttar på mitt ben vid ett tillfälle, tar i tillräckligt för att jag ska se det som hans val mer än mitt.

Han smeker mig över ryggen. Helt okej tänkte jag, då håller han sig borta från brösten. Men icke, han knäpper upp min bh innan jag hinner inse vad han är ute efter, än mindre försöka stoppa honom.

Vid någon punkt under natten vaknar jag ur en kort dröm, jag vet inte om det var för att han gjorde något eller om jag bara vaknade. Det här är en av de delar som skrämmer mig mest av allt. Vad hände när jag sov? Om jag vet vad som hänt kan jag hantera det, men att inte veta är bland det värsta.

Det värker i mina vader. Jag försöker byta position för att få bort det men hur jag än vrider går det inte. Jag säger att jag måste sträcka på benen och han hjälper mig upp. När jag sitter i öppningen på säcken, med bara fötterna innanför så dyker tanken upp; jag skulle kunna fly nu, kunna gå ut i riset innan han hinner hindra mig, och slippa hans beröring. Han säger åt mig att komma ner igen, jag har bara varit uppe några sekunder. Riset är genomblött och kylan biter i huden på mig, jag kan inte gå ut dit. Dessutom är det i min natur att inte säga emot. Jag dröjer några sekunder, upprepar den flyktiga planen i huvudet en gång till, jag skulle kunna, och kämpar mig sedan ner i säcken.

Jag hade lekt med samma tanke tidigare – jag skulle kunna hitta på en ursäkt och fly. Om jag så tvingas ligga under en gran i det blöta riset. Men det skulle bli för kallt, det finns ingenstans att fly.

Dom andra då? Skulle de bli arga om jag väckte dem? Och hur skulle jag få ur mig orden? Jag kan inte ha dem emot mig också. Så jag stannar.

Mot slutet av natten blir han mer på, jag flyttar undan hans hand och han försöker igen en liten stund senare, eller på ett annat ställe. När han sticker handen innanför trosan och jag åter tar bort den säger han, liksom för att övertyga mig: ”jag vill bara pilla lite.” Jag vrider bort kroppen och morrar åt honom.

Han gör ett kort liknande försök en stund senare men när jag åter tar bort hans hand gör han det inte igen. Istället ger han sig på mina bröst, som han nu kommer åt, min rumpa och insidan av mina lår. Det börjar glida åt panikhållet på allvar och min gamla plan att fly ut i riset får nytt fäste.

Han kysser mig på halsen vid två tillfällen, jag vänder mig bort första gången, finns inte så mycket mer att göra med så lite rörelsefrihet.

And then the next morning when I was waiting to tell one of the organizers about what happend. 

Jag sätter mig vid samlingsplatsen och väntar. Arrangören dyker upp, småpratar med de andra,

Min osäkerhet hugger till igen. Han ska iväg och jag undrar om han ska vara borta länge. Bara till avträdet men man vet aldrig. Jag kan vänta. Jag går ner och står på vägen. Ett hetsat, starkt tvivel, blandat med vanmakt, väller upp. Vad håller jag  på med? Mår jag verkligen så dåligt? Hände nåt egentligen? Till stor del var ju det här mitt fel. En röst i bakhuvudet ger upp ett kort, galet skratt. Tankar på saker jag kunde gjort mot Han jag legat brevid dyker upp, de är fruktansvärt våldsamma och blodiga. 

I had a relapse about two weeks later, when I went larping again. When night fell it all just came crashing down. Too many things were like they had been that night and I panicked. The only thing that kept me from running was a few good friends who didn't ask questions. They were just there.

For the next three days I was barely present, unable to shut down the emotional backlash I kept to the shadows and went off-grid when I couldn't keep it together.

The thought of having to tell someone why I was feeling like this made me cover and hide. That's shame.

Society cling to the phrase "innocent until proven guilty" and "slander". People fend off the scary stuff with anything they can get their hands on.

This is why I don't talk about what happened. And that's why I withdrew my police report.

If the people I look to for support will hound me for bringing bad stuff into the light, why bother?

There is no such thing as "neutral ground" or "I don't want to get involved". The fact is – if you let things happen, if you don't speak up, then you're silently giving the okay. You're telling the person who did this – "go on, I won't stop you. I won't even say it's bad."

"The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing." - Edmund Burke

It is truly difficult, this part. Many find it impossible. To accept that something like this is actually happening. That someone you know is doing this to others. But mostly, that you have a responsibility to make it stop.

That last part is not entirely true. 

It is not your responsibility to make it stop. It is your responsibility to bring it out into the light. 

To say "this is not okay" and to stand by that. There will be a shitstorm, because people are scared. Scared that they have to succed in making it stop, or be viewed as the "bad guys" if they don't. 

Of course they want to make it go away. Of course you do. I get that.

“Courage is not the absence of fear, but rather the assessment that something else is more important than fear.” - Franklin D. Roosevelt

It's been a long time. This went down back in 2009 but it is still difficult to handle. I try not to read my own story, try not to go back and I'm still scared of this guy. Some days I forgive him and others I just want him to go to hell and burn for the rest of time.

Now, you can say what you want about deception and confusion and "but you didn't say no properly" but in the end YOU ARE RESPONSIBLE FOR YOUR OWN ACTIONS. 

Nobody else.

If there is the SLIGHTEST HINT of wheter this person is on board with this or not – ASK.

I'm not asking you to "fix it", or make it go away, because that's impossible. 

What I am asking, is that you listen to me, acknowledge that it happened and tell me you won't stand by and let somebody hurt me again while you're around. 

If you can't do that, then I don't want to see you near me.

Varför rasismen idag gör mig asrädd

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten

Jag upplever att rasismen idag ser annorlunda ut än vad den gjorde när jag var liten. Då var den lätt att urskilja, lät att fly ifrån och lätt att ta itu med, både för mig personligen och för min omgivning. När någon kallade mig för neger var det lätt att peka på rasistiskt beteende. Det var lätt för mina föräldrar och för mig att reagera och det viktigaste, vi fick fullt stöd för det ansågs inte okej att vara rasist. Idag är rasismen enligt mig mer normaliserad, mer accepterad och därmed blir den mer hotfull. Vad som räknas till rasism smalnas hela tiden ned, både enligt andra människor men även av samhället. Bara debatten om huruvida man ska få säga negerboll pekar tydligt på det. Fokus har flyttats och det handlar inte längre om att rasism är oacceptabelt och ett tecken på bristande respekt för andra människor utan det handlar istället om en förvräng syn på yttrandefriheten och en attityd om att man måste få säga vad man vill. Man måste få hata vad man vill. Man måste få vara rasist. Den här normaliseringen och den ökade rasismen skrämmer mig något enormt. Den rasism jag har varit utsatt för har stannat vid skällsord, strukturell rasism och diskriminering. Det är jag tillräckligt stark för att hantera. Inte för att jag vill hantera det men för att jag måste.  Jag har tvingats lära mig mig.  Det som gör att jag orkar vidare är att jag har en bra familj och bra vänner som kan backa upp mig när rasismen händer. Alla har inte samma tur som jag. Jag tänker på de som inte har samma stöd som jag, på de som inte orkar längre. Jag tänker på de som dör eller misshandlas för att de har fel hudfärg eller kommer från fel land. De som bara inte ser svenska ut. Jag tänker ofta på hur det ska gå för mina barn. Hur gärna jag än vill så kommer mina barn inte födas med kritvit hud och guldblonda lockar. Mina barn kommer att likna mig i hudfärgen, det kan jag inte göra något åt även om jag önskar det.

Jag kan kämpa mot rasism för mig själv och för andra men hur ska jag lära mina barn att kämpa mot rasismens dömande för något de inte kan rå för och hur lär jag de samtidigt att bli stolta över vilka de är? När jag i mitt värsta scenario ser hur utvecklingen av rasism bara fortsättet i samma takt som den gör nu så blir jag riktigt rädd. Mycket för att jag känner att för varje kamp jag för, för varje steg jag tar framåt så ser jag samtidigt hur det halkas bakåt minst fyra när det kommer till hur det ses på rasism. Det tar aldrig slut.

“Men var inte så rädd! Då vinner de” säger en del till mig.

Min respons på det är att jag vill skalla dem. Det är ingen lek eller ett spel där det handlar om att spela smartast. På lång sikt handlar det för mig om en kamp för min rätt att få existera på samma villkor som alla andra. Hur jag än vrider och vänder på det så är de stora förlorarna i detta jag och de som rasifieras. Om vi är tysta så växer rasismen, om vi säger ifrån så är vi PK--maffian. Det har aldrig handlat om att välja att vara emot rasism för oss. Vi kan inte sluta kämpa för vi måste kunna få leva. Men vi måste samtidigt bära ansvaret för att göra kampen rätt så vi inte upprör någon, hantera människors oförståelse och samtidigt fungera som levande uppslagsverk för vita vänner. Yey. Säg inte åt mig att sluta vara rädd när ni lämnar mig ensam att slåss och nedvärderar min rädsla och min oro. Ni som har ert på det torra, det är inte ni som förlorar när rasismen växer. Det är jag och de andra som rasifieras.

Arhan skrev en gång något på sin facebookstatus som jag vill lyfta fram och jag vill be alla tänka en vända, både över rasism men också över hur vi bemöter de som pratar om det. Och hur vi hjälper. “Du som pratar om antirasism och istället går över gatan eller ser dig om en extra gång och ökar takten när du ser ett gäng invandrare. Du, du som skyller på ismer och ideologier, du som hellre står och pekar finger. Har du tänkt på att prata med personen som gråter ögonen ur sig på gatan för att bara fråga vad som är fel? Har du tänkt på att fråga om personen med kartan i handen behöver hjälp? Har du tänkt på att du kan rädda världen, en person i taget? Har du tänkt på att du kan vara den vardagshjälte som någon behöver där och då?”

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det här inlägget har legat och tiggt om att bli skrivet länge men jag har aldrig riktigt fått ändan ur. Men tack vare @Nieszkas och Wonderkarin som båda nyligen skrivit väldigt bra ranter och texter  så tog jag tillslut tag i mig och skrev om det svåra i att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning.
Kom ihåg att detta är min iakttagelse och mina tankar och alltså inte någon universell sanning.

Låt oss ta en titt på en situation som uppstår alltför ofta:

Alla känner ett offer men ingen känner en förövare. Men känner du ett offer så känner du minst en förövare. Här vet du vet vem förövaren är och vill stötta offret.
Offret mår dåligt och är också en vän till dig och har inte krävt att du ska ta ställning. Trots det vill du på alla sätt visa att du tror på personen och finnas där för hen.
Men det ställer till det för dig när förövaren är en vän till dig.

Vad gör du nu?

Det allra lättaste sättet för att ta ställning är att klippa kontakten med förövaren. Bara detta säga att man inte vill ha med personen att göra på obestämd tid räcker.
Samtidigt så måste förövare få ha vänner, det är jätteviktigt.

Jag anser dock i att om man är vän med en förövare samtidigt vill ta ställning för ett offer så kan man inte vara en passiv vän.
Med passiv vän innebär att man är vän med en förövare men aldrig tar upp att personen våldtagit/misshandlat en annan människa. Man talar aldrig om det med personer och frågar inte heller denne hur det kom sig att det gick som det gick.
Detta är ett rätt fegt handlingssätt och hjälper inte någon. Det sätter snarare fler i riskzonen eftersom förövaren inte får höra att det hen gjort är fel och kan begå övergrepp igen. Handlingar som inte får en konsekvens lär människor att det är lätt att komma undan och jag vägrar uppmuntra det något mer.

Jag anser att det enda sätt du kan vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning på är detta:

Att du ifrågasätter och har en löpande dialog med förövaren. Säg att du är medveten om vad hen har gjort och att detta inte är okej. Inte bara en gång utan upprepade gånger.  Poängtera att du inte tänker släppa ämnet och att orsaken till detta är att du bryr dig om din vän. Du inte låter hen komma undan med det för att hens beteende skadar andra människor. Var säker på att personen förstår vad hen gjort och börjar jobba med sitt problematiska beteende, till exempel genom terapi.

Men är det inte bra att låta vänskapen vara oförändrad och inte vara så kritiskt? HEN ÄR JU EN BRA MÄNNISKA!!

Jag förstår att man tänker så och gärna vill linda in sig i den tanken för att slippa ta tag i saker.
Men det hjälper inte, tro mig. Jag har själv varit en passiv vän och var väl medveten om att en person jag räknade som vän hade begått ett sexuellt övergrepp. Jag ställde aldrig de där viktiga frågorna:
Varför gjorde du det?
Fattade du att det du gjorde var fel?
Förstår du VAD det var du gjorde som var fel?
Flera år senare fick jag redan på att personen efter den händelsen jag visste om begått upprepade övergrepp mot andra människor.
Efter att jag och andra då försökte prata med personen och det hela tiden dök upp nya historier så valde jag att klippa kontakten.
Ibland så kommer man till den punkten med, den då man inser att personen har ett problematiskt beteende som inte vänner kan rå på och då behöver personen professionell hjälp i form av terapi.

Där lärde jag mig att det inte går att vara en passiv vän. Det hjälper ingen och det är inte på det sättet man är en bra vän eller ens en vän.

Vill du vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning för ett offer: Prata med förövaren.
Lura inte dig själv att feghet och tystnad är vägen att gå. Det sätter bara fler i riskzonen och hjälper ingen.

Jag vet att människor kan mer, vågar mer. än att bara stå tysta och se på. Jag kräver det av världen.
Foto: Iduna Pertoft