Du är skyldig till att offer mår dåligt

Jag har sedan innan talat mig varm om att män som misshandlar kvinnor inte ska kriga i mitt krig.

Genom åren har jag blivit van vid att vänner och människor runtomkring mig inte kan hantera att deras manliga vänner misshandlat eller våldtagit andra vänner. Det är något som tystas ned med anklagelser om förtal och något som det inte ska talas om.

Detta görs på bekostnad av offret och anses som något nödvändigt.
För det är lättare att bortförklara det än att tvingas analysera sin vänkrets och sin egen roll i det hela.

Jag har som sagt blivit van vid detta och jag har på ett sätt accepterat att människor hellre skuldbelägger offer än att vara modiga.

Jag hanterar det numera dels genom att blogga om det, dels genom att stötta andra offer som råkar ut för detta genom att finnas där och på ett personligt plan så ber jag vänner som tar mitt ex sida att dra åt helvete.

Jag hanterar det för att jag är van.

Men det borde inte vara så.

Varför blir det en vana att jag ska vänja mig vid att andra människor är för fega för att hantera verkligheten och hellre skuldbelägger och bortförklarar än att förbättra och hantera?

Det är inte rimligt att jag och andra som blivit misshandlade, våldtagna och utsatta ska behöva vänja oss vid att samhället och våra vänner skuldbelägger oss och hellre försvarar våra förövare än att visa en smula ryggrad och se till att arbeta för att lyfta upp våld i nära relationer, våldtäkt och sexuella övergrepp.

Det tragiska är att det inte är våra förövare som tvingar oss att vänja oss vid att vara starka, att stå ensamma, att tvingas hantera smutskastning och tusen rykten. Att alltid tvinga försvara och förklara det vi varit med om.

Det är du som står bredvid.

Du som står bredvid och ser på utan att säga ett ljud.

Du som vet men inte varnar.

Du som intalar dig själv att du stöttar men som blundar när allt sker.
Du som säger att det är jobbigt med trasiga människor.

Du som säger att detta med våldtäkt är en tolkningsfråga.

Du som blir arg när din vän ringer med gråten i halsen och ber dig att klippa kontakten med den som våldtagit henne, du som säger att ingen ska få bestämma vem du umgås med.

Du som säger till dig själv att du aldrig skulle stötta en förövare men sedan hellre bryr dig om att vara populär än att leva upp till dina ord.

Det är du som tvingar mig och de andra att vänja oss vid känslan av att det var vårt fel.

Du.

Det här beteendet är så vanligt att jag ett tag var osäker på om de som gör det ens inser vad de gör.
Men numera är jag övertygad om att många som gör så är här fullt medvetna om dels vad de gör och dels hur detta beteendet bidrar till att tysta mig och andra som blivit utsatta.

För detta med att intala någon att en aldrig kommer få någon hjälp eller aldrig bli trodd, det är en taktik för isolera och tvinga oss att backa.

Jag har vant mig men jag kommer aldrig acceptera detta.

Jag kommer kämpa för en förändring och jag vill inte hålla tyst.

Jag ska inte påstå att det inte kostar för det gör det, dubbelt upp i form av ensamhet och isolering.

Men jag vill att de som kommer efter mig ska slippa känna min maktlöshet och ensamhet.

Jag vill att de ska ha en bättre värld, bättre vänner och framför allt veta att det aldrig var deras fel.

Mer läsning på temat:

• Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Hur vi tystnar och varför du måste ta ställning

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen. Det är inte första gången den dyker upp och jag tycker alltid att den är lika bra och som ett slag i bröstkorgen.

Bild av Jim Hines

Och som alltid när jag ser den här bilden så väcks en fråga i mig:

Varför?

Vi börjar med att prata om våra förövare
Sedan börjar vi anonymisera
Till sist tystnar vi helt.

Den frågan och svaret på den fick mig att skriva det jag inte kunnat med att skriva på så många år.

Men vi börjar från början med första delen, nämligen tystnaden.

Och det uppenbara svaret som den här seriestrippen pekar på är att de som tystar inte är rättsystemet eller polisen.
Utan det är de vi har omkring oss i fort av välmenande vänner och bekanta.

De som inte vill ha någon störning i vänskapskretsen och de som inte vill kännas vid att en av deras vänner/bekanta kan vara en förövare.
Just det här, att offer som vågar berätta och tala ut med sina vänner om vad de varit med om och vem det är som våldtagit eller misshandlat blir bemötta med misstro. Och inte bara misstro utan ett ifrågasättande som blir värre ju mer offret försöker anonymisera för att dels göra sina vänner till lags och dels av rädsla för att bli ännu mer utstött.
Så tillslut blir det tystnad, trauma och en människa som kommer kräva fem gånger så lång tid att läka än vad det kanske hade gjort med stöd och bra respons.

Så vad kan du göra för att hjälpa ett offer som berättar? Enligt mig kan du personligen göra följande:

1. Lyssna.
2. Bekräfta och säg att du tror personen.
3. Var tydlig med att säga det som hände inte var offrets fel.
4. Var inte dömande och skuldbelägg aldrig.
5. Spela inte djävulens advokat.
6. Skämta inte bort händelsen och säg framförallt inte "det var väl inte så farligt" eller "det finns andra som har det värre". Gör aldrig det.

I korthet: Lyssna på offer när de berättar och lyssna på namnen de säger.

Och kom ihåg att det förmodligen ligger veckor eller månader, kanske till och med år, av nätter då de haft ångest över om de ska våga berätta.
Så säg inte till de att anonymisera och kom inte med råd a la djävulens advokat.

Kom inte heller och börja predika om förtalslagen, den har jag och andra hört till leda.
Det här handlar inte om att hänga ut folk på nätet. Det handlar om att offer måste kunna få tala om vem/vilka det är som har utsatt de för saker utan att följande argument dyker upp:

"MEN VAD TASKIG DU ÄR SOM SÄGER SÅ! Du förstör faktiskt X liv genom att säga så!"

Oh ja, någons liv är redan förstört. Och den personen står och försöker berätta för dig.

Och nu kommer vi över till det jag inte vågat skriva på så många år, 

Nämligen att du måste ta ställning.

Jag har länge varit den som sagt att det inte behövs ta ställning men nu tänker jag säga det rakt ut att Jo, du måste ta ställning.

Det finns tre sätt du kan hantera en situation där en vän blivit utsatt för en våldtäkt eller misshandel och där du även känner förövaren:

1. Du väljer att ta offrets sida och tro på hen. Detta innebär att du stöttar offret och ser till att vara hens vän.
2. Du väljer att ta förövarens sida och tro på hen. I detta fall innebär det att du inte gör något för att se till att förövaren kommer tilrätta med en dåligt beteende eftersom du tror på förövarens berättelsen att hen inte gjort något fel.
3. Du tror på offret men väljer att ta på dig den svåra rollen att se till att förövaren faktiskt inser vad hen har gjort. Du pratar med förövaren om det som hänt och ser till att hen kanske får hjälp med att inse sin problematik.

Det finns en sätt till som är absolut oacceptabelt enligt mig (och det är nu jag skriver det som jag dragit mig för i flera år)

Du kan inte vara neutral och vara vän med både en vän och förövare utan att göra något aktivt för att stötta den ena eller den andra eller båda.

Försöker du vara en neutral vän och intalar dig att du kan vara vän med både ett offer och en förövare genom att låtsas som att inget har hänt - Då blir det automatiskt så att du tar förövarens sida enligt alternativ 2 ovan.

Om vi tar ett klassiskt exempel med mobbing på skolgården.
Ett barn blir mobbad och slagen på skolgården av ett annat barn. Några barn väljer att gå in och stoppa det hela. Några tar hand om den som blivit slagen och plåstrar om hen, några väljer att prata med den som slog och förklara varför det är fel att slåss. Någon säger att det är det slagna barnets fel, någon säger att det är mobbarens fel.
De är alla aktiva biroller i konflikten som på sina sätt försöker se till att det bli bra utifrån sin egen etik och vad de sett, tror på och vilken relation de har till de två inblandade.
Sedan har vi de passiva.
Det är de barnen som står i en ring runt omkring mobbaren och det barn som blir slaget. De säger ingenting, de gör ingenting men de stoppar det heller inte. Genom att de står tysta och ser på så bidrar de till att situationen varken tar slut eller löser sig. Och genom att de står tysta och ser på så får det barn som blir mobbat och slaget inget stöd utan snarare en känsla av ensamhet och av att ingen finns för att hjälpa. Mobbaren känner att ingen griper in vilket bekräftar att hen gör rätt i sitt handlande.

Detta är ett rätt uttjatat exempel men det är hyfsat pedagogiskt för vad jag försöker förklara, nämligen att du inte kan vara neutral i en sådan här konflikt.

Så slutligen, våga ta ställning. Du hjälper både förövare och offer så mycket genom att aktivt visa att du finns där och att du vågar hjälpa till.


Mer läsning på temat:

• Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Allt jag skrivit om misshandel, förövare och våldtäktskultur

Jag har genom åren skrivit väldigt mycket om våld i nära relationer. Från början skrev jag bara för mig själv, det var det ett sätt för mig att hantera mina egna upplevelser och på något sätt arbeta mig til en punkt där jag kunde acceptera vad som hänt.
 Sedan började det komma in mail, PM på twitter och facebookmeddelanden från andra tjejer som upplevt våld i nära relationer och som gått igenom samma kurva som jag. Det kom även in mail från tjejer som blivit våldtagna men som kände igen sig i det jag skrev.

Som hade upplevt samma victimblaming, som känt sig lika svikna, som tvingats hantera tusen stadier av ångest, rädsla och ork att ens komma ur sängen varje dag.
Någonstans här insåg jag att mitt skrivande hjälpte andra. Inte bara i att de hittade någon som de kände igen sig i utan att de tyckte att det var bra att jag sade ifrån.
Så jag fortsatte skriva om min syn på förövare, om offer och hur vi hanterar detta, främst inom lajvsverige men även i den verkliga världen. Fortfarande mycket för min egen skull men även för de som skrev och skriver till mig.

Någonstans så vill jag på ett sätt sluta skriva om detta och jag hoppas att jag ska kunna slippa skriva om ämnet under 2017 och framåt. Inte för att det slutat vara viktigt, tvärtom, det är mer viktigt än någonsin.
Men för att jag känner att jag snart har sagt allt. Och jag har så mycket annat för mig, någonstans känner jag att jag bara vill äga en del av mitt liv nu åt mig själv, Svart, fnatten och att se världen.
Så jag gör så att jag lägger allt jag skrivit genom åren på ämnet här i ett samlingsinlägg. Det blir praktiskt och enkelt att hitta, både för alla som söker sig till min blogg men också för mig själv.
Det är inlägg som rör våld i nära relationer men även våldtäkter och sexuella övergrepp. Merparten är skrivna av mig men det finns ett gästinlägg och även några sammaställningar av bra twitterranter.
Från det senast skrivna hela vägen tillbaka till 2012.

• Till dig och till er jag inte ser
• Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon
• Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare
• Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega
• Tänk inte som en våldtäktsman
• Kvinnofridsmyten - Får vi be om största möjliga tystnad (bokrecension)
• Oskyldig tills motsatsen bevisas?(Gästinlägg)
• Aquariussyndromet och psykisk ohälsa
• Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning - En svår balansgång
• Feministisk solidaritet
• The chain of skuldbeläggning
• Försvar av förövare och kvinnovåld
• Konsten att inte vara en domstol i lajvsammanhang
• Kvinnoregistret och ett krossat förtroende
• Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp
• Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare
• Alla känner ett offer och ingen känner en förövare
• Män som misshandlar kvinnor ska inte kriga i mitt krig
• Alla män, även du, ansvarar för våldtäkterna
• Ingen relationsform skyddar mot våld i nära relationer
• Livserfarenhet del 2:Att skydda en kvinnomisshandlare och snacka skit om offret
• Livserfarenhet del 1: Hycklande människor i mitt liv
• Ett fult sätt att trampa på folk
• Psykisk misshandel

Det har blivit en del skrivande om ämnet och allt runtomkring senaste åren. Det som började som min historia blev även andras, det blev större och viktigare.
Känner jag världen rätt kommer jag säkert få skriva om detta igen, mycket eftersom människor tycker det är en bra sak att skuldbelägga offer och inte kunna hantera förövare i vänkretsen.
Men jag hoppas att det dröjer några månader i alla fall.
Till sist, ni som skriver och hör av er, fortsätt med det om ni vill. Jag kommer alltid att stötta er och finnas här.

Jag önskar ingen att drabbas av det som hände mig.
Men jag har blivit en starkare människa av det jag lärt mig.

Till dig och till er jag inte ser

Det finns frågor som flugit runt i mitt huvud i så många år. Frågor som började när jag bröt ihop och inte orkade mer, frågor som fortsatte att vara en del av min vardag så länge.

Hur hanterar man våld i nära relationer?
Hur hanterar man misshandel, fysisk och psykisk?

Och när man är ute ur det, när det är över, hur hanterar man sig själv och sin vardag?

Jag har själv brottats med de här frågorna tills jag gråtit av ren frustration och ångest. Jag har hållit om andra kvinnor som frågat sig samma sak, suttit med mail och sms med samma frågor.

Jag har fått frågor på fester, i tysta samtal, över twitter om hur de ska göra.

Om de ska orka berätta.
Berättar man ens? Och om man berättar, är det ens värt det?

Så...till dig som bär ditt trauma från de där slagen i din relation, till dig som drömmer mardrömmar om din våldtäkt (för det passar in här med), till dig som ler på utsidan men går sönder på insidan gång på gång.

Jag önskar jag kunde säga att när du berättar och vågar anmäla så blir allt bra.
Men så är det inte. Det är första steget på en lång resa

Men om du bestämmer dig för att berätta (vilket enligt mig är det bästa för då slipper du bära det själv) eller till och med polisanmäla så är detta mina råd:

• Alla kommer inte acceptera din berättelse. Du kommer i möta misstro och bli ifrågasatt. Det kommer göra ont men kom ihåg, det är inte dig det är fel på.
• Se till att ha ett bra stöd runtomkring dig, ha vänner, familj, en ny partner. Ha hellre få vänner som du vet stöttar dig till 100% än många vänner som inte tror dig.
• Våga söka hjälp, våga gå till en psykolog för att hantera det du varit med om.
• Det är inget skamligt att behöva ta anti-depressiva för att klara av att hantera vardagen. 
• Skriv ned vad som hänt dig för att kunna klara av att reflektera över det. Det kanske inte hjälper alla men för mig var det och är ett jättebra sätt att hantera. 
• Be om hjälp med saker, som ekonomin, handla och liknande. Första tiden efter du har lämnat kan allt kännas övermäktigt.
• Ha en vän eller en ny partner som orkar ta dina strider, som kan förklara för alla att det tar tid för dig att må bra när du inte orkar.
• Om du polisanmäler, ha med dig något till stationen för stöd, både innan och efter. Ha gärna med någon som har lite koll på hur det fungerar med anmälningar och juridik. 
• Kom ihåg, det kommer bli bättre, det kanske tar 1 år, 5 år eller tio men det blir bättre.

Och viktigast av allt. Ge dig själv tid.

Det tar tid att inse vad som hänt.
Det tar tid att orka förlåta sig själv för att en stannade (det gjorde det för mig).
Det tar tid och terapi att kunna säga orden "Det var inte mitt fel, det var hans."
Det tar tid att våga polisanmäla och gå igenom en process som tar månader och ibland år.
Det tar tid att orka öppna papperna med sin polisanmälan och orka hantera att den blev nedlagt.
Det tar tid att förlåta sig själv för att en inte dokumenterade eller ens polismälde direkt.
Det tar tid.
Och det måste få lov att ta tid.

Till dig som sminkar över blåmärken varje dag, till dig som kommer till akuten och ljuger om dina skador för att du är kär och rädd.
Till dig som kämpar, till er som gråter er till sömns varje kväll och försöker vara perfekta för att hålla ihop en relation där du far illa.
Till dig som lämnat och till dig som vacklar och inte vet om du orkar eller vågar gå.

Vi känner inte varandra alls men jag vill bara säga att jag kommer finnas här och hålla din hand om du vill det.

Hur ett offer ska vara i omvärldens ögon

Genom åren så har jag varit väldigt öppen med min historia. Det var inte tänkt att bli så alls. I början ville jag bara berätta vad som hänt så att mina vänner hade koll. Men ju mer jag insåg att jag dels blev misstrodd och dels hur vanligt det var med victimblaming (inte bara mot mig utan även mot andra som varit med om misshandel och våld i nära relationer) så blev jag ännu mer öppen med det. Det var så jag började blogga om vad som hänt så att vem som helst kunde läsa, det var då jag började skriva mer allmänt om hur jag tyckte att vänner och andra skulle hantera när det skett en misshandel eller våldtäkt i kamratkretsen.
Jag tar min egen kamp och andras med och det har jag gjort i ett par år nu.

Konstigt nog så har detta att jag talar högt och vitt om vad jag varit med om fått fler vänner att misstro mig. Mycket för att jag faktiskt fungerar fortfarande. Jag är ett offer men jag fungerar och tystas inte. Jag är arg och för min egen talan, både här och i andra sammanhang.
Och mängden misstro jag får just därför...

"Du verkar så stark, det kan inte stämma att du varit i en våldsam relation"
"Om det nu var så jobbigt, hur kan du prata om det utan att vara ledsen?"
"Det känns som att du mer vill hämnas när du är så arg, hade du varit ledsen hade jag nog trott dig."
"Det har gått så lång tid, kan du inte bra vara glad istället?
"Måste du prata så mycket om detta, det blir så jobbigt för andra."

Varför är det så att offer blir misstrodda om de tar sin egen kamp? Varför får vi inte vara arga, besvikna eller ens prata om det vi varit med om utan att vi ska nedvärderas.

Enligt mig hör detta ihop med hur vi anser att ett offer ska vara och även bete sig. Trist men så känns det ofta som att det är.Det finns några stereotypbilder av ett offer och hur denne ska vara.
Ett offer ska antingen vara antingen 1) ledsen eller 2) förkrossad. Samt efter typ en månad gå vidare och glömt sina hemska upplevelser.
Detta för att samhället ska finna ett offer trovärdigt, stabilt och även tillräckligt hanterbar för vänner och bekanta.

• Det ledsna offret ska: Sörja i tysthet, vara förkrossad och ta emot tröst, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.
• Det förkrossade offret ska: Vara totalt jädra genomtrasig, i princip inte klara av att gå ut utan hjälp, vara förlåtande mot sin förövare, inte tala högt om det.

När det gäller mig själv betraktas jag av många som för stark för att tillåtas vara svag. Mycket eftersom jag pratar öppet om vad som hände mig men även för att jag är mer arg än ledsen. Jag vill inte ha sympati, jag vill se ändring.
Jag passar inte in i många av mina bekantas syn på hur ett offer ska vara. Detta eftersom jag är arg, ställer till väsen, talar högt om min upplevelse och numera ställer krav. Samt även om jag har ett underbart liv idag och har gått vidare så fortsätter jag lyfte upp frågan om misshandel, sexuellt våld och hur vi hanterar detta i vår närmaste vänkrets.
Kort sagt, jag är ett sjukt obekvämt offer för många av mina bekanta.

Och det tänker jag fortsätta vara.

Men som sagt, det har gjort att jag faller utanför ramarna och därför händer följande:

• Om jag tar min egna kamp blir jag ifrågasatt, om varför jag inte anmälde direkt, om varför jag inte gråter mer,och om jag u kan berätta om det utan att börja gråta, då kan det inte vara så farligt.
• Om jag tar en paus för att jag inte orkar och låter min partner Svart föra min talan, då blir jag betraktad som mindre trovärdig. För om det nu är så viktigt, varför kan jag inte träda fram och berätta själv?

Vad ska man säga... I´m damned if I do and damned if I don´t.

Jag upplever att det inte finns plats alls för ett offer att vara arg, att ställa krav, att föra sin egen talan eller ens att vara ledsen och traumatiserad en längre tid. Det finns ingen plats att falla utanför ramarna för hur ett offer ska vara i omvärldens ögon. Då är man inte trovärdig längre.

Jag vill att vi tänker efter en smula på varför vi reagerar så här och varför vi kräver att ett offer ska bete sig på ett visst sätt för att det ska passa oss.
För visst är det för vår egen skull vi kräver ett visst beteende av ett offer. Vi vill känna oss duktiga, vi vill göra rätt men samtidigt undvika obekväma situationer.
Och om ett offer visar ilska, pratar högljutt om sin upplevelse, mår dåligt i flera år (för hey, det är vad trauma gör med en person, det går inte över på en natt) så är det lättare för oss att skylla det på offret än att erkänna att det blir jobbigt för oss själva.

Och sedan, låt oss göra en sak klar: De roller vi förväntar oss av ett offer (oavsett om det är män, kvinnor eller ickebinära), alltså det ledsna respektive förkrossade offret,  stämmer överens med hur den klassiska kvinnorollen varit och även porträtterats - Alltså som någon som är svag och som måste tas om hand. Någon som vädjar till beskyddarinstinkterna men som inte ställer krav.
En slump?
Jag tror inte det utan synar detta som en patriarkal struktur som används för att trycka ned och tysta offer, vänligt förklätt under falsk omtanke.

Så vad kan göras åt detta?

Sluta förvänta er att ett offer ska vara på ett visst sätt.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer vågar berättar.
Sluta ställa krav och ifrågasätta om ett offer inte vågar berätta själv.

Det är inte svårare än så. Vi måste på allvar sluta förvänta oss att ett offer ska vara på ett visst sätt för att vara trovärdigt. Det är en så sunkig idé som hör hemma på 1600-talet.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän, feminist eller modern människa så sluta skapa en mall för offer som de ska följa.

Låt oss bara krossa den sunkiga idén och faktiskt lyssna på de som berättar, oavsett om de är ledsna, arga, traumatiserade, lugna eller förkrossade.
Om du överhuvudtaget vill vara en bra människa, vän och feminist som vill arbeta för ett jämställt samhälle utan våldtäktskultur så är det ditt ansvar.

Orimligheten i att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare

"Du, jag ville bara att du ska veta att jag fortfarande umgås med din förövare. Hoppas du inte har något emot det?"

Det här är en fråga som dyker upp lite då och då under årens lopp och det spelar ingen roll hur många gånger jag sagt att jag inte vill lägga mig i vem mina vänner umgås med. Eller det faktum att jag inte vill bli påmind om mitt ex. Frågan dyker upp ändå och den gör mig alltid lika ställd.

För vad katten ska jag svara på det och hur ska jag reagera?

Jag har med åren lärt mig att det bara finns ett sätt jag kan svara på det och det är följande:

Jag ler och säger absolut inte! Sedan skrattar jag ihop med personen som frågat och vi går och äter glass ihop och båda ler åt känslan av att livet är så enkelt...

Eller nej, så är det inte. Jag svarar aldrig så. I alla fall inte numera. Jag har lärt mig att sätta mig själv först men det var en process som tog många år.

Men tidigare när detta hände så blev jag som sagt väldigt ställd och framförallt ledsen. När jag sedan tyckte att personen betedde sig kasst mot mig (eftersom jag inte vill bli påmind eller behöva hantera mitt ex i någon form) så fick jag höra att personen bara ville vara respektfull mot mig.
Men jag såg det inte så och det gör jag fortfarande inte.
När jag får den här frågan så blir jag  påtvingad att 1)göra ett val åt en person och 2) som offer legitimera deras umgänge av min förövare.
Det blir helt enkelt en sjukt jobbig situation för mig och under flera år så visste jag inte hur jag skulle hantera detta. Jag kände kravet på mig att bete mig som en bra vän, som en som inte ställde till besvär och framförallt en balanserad människa.
Och en balanserad människa, en bra vän, ett bra offer, ställer inte krav på sina vänner utan säger det som de vill höra.

Senare så började jag bara med att titta på personen och svarade inte. Det är fortfarande det enklaste för mig.

Men det finns en smula sanning när jag säger att det bara finns ett sätt jag kan svara på. I alla fall i omvärldens ögon. Det är just att jag säger att jag inte har något emot det och att allt är okej med mig.

Om jag hade sagt att det inte var okej hade jag blivit betraktad som något som kräver att folk ska ta sida och det hade lett till att jag fått väldigt många som blivit arga på mig. (eftersom inget är värre än att få folk att känna att de måste ta sida eller göra ett eget aktivt val)
Men som sagt, jag har valt att oftast inte svara alls utan bara ignorera.
Detta gör att vänner blir lätt obekväma runt mig när de frågar eftersom jag inte ger de svaret de vill ha.

När folk frågar den här frågan till mig: Om det är okej att de umgås med min förövare - Då vill de ha ett ja och höra att det är helt okej med mig. Inget annat.
För mig är inte detta en fråga som bottnar i omtanke om mig eller ens respekt. Det är bara ett sätt för de att undvika ett jobbigt val och sätta mig i en utsatt situation.

Jag har under åren haft med svårigheter med denna fråga än med något annat. Men jag har inte velat ta upp den.
Av den enda orsaken att jag vill vara en bra vän. Men alla människor har en gräns och min gick för ett tag sedan.

Jag vill bara göra en sak klar:

Det är inte rimligt att jag ska godkänna att folk umgås med min förövare eller inte
Det är inte ett krav ni kan lägga över på mig och det är inte ett krav jag anser att ni ska lägga på någon människa.

Det är klart jag förstår att det blir jobbigt för en del vänner att känna att de umgås med en förövare. Men det är en sak att känna att det är jobbigt och en sak att lägga över valet på offret. Det är feghet på en helt ny nivå.
Alla fungerar olika men jag personligen vill inte vara med om den typen av frågor. Jag vill inte tvingas att göra den typen av val för er. Det är för mig att göra våld på min egen integritet och seriöst, om valet står mellan mig och era känslor så kommer jag välja mig själv.
Det tog mig lång tid att komma till den punkten men idag kommer jag hellre att skratta er rakt i ansiktet när ni frågar så dumt än att vara den "bekväma kompisen".

Och en sak till:

Om det nu känns så konstigt att umgås med min förövare att ni måste be om min tillåtelse för att det ska kännas bra - Då vet ni ju redan att ni gör något fel?

Ha lite självrannsakan eller för den delen: En ryggrad.

Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen och den väckte en flod av tankar hos mig.

Jag har alltid varit väldigt noga med att säga till vänner att de inte behöver ta sida mellan mig och mitt ex. Mitt enda krav är att de ska ge fan i att 1) snacka skit om mig 2) försöka övertyga mig om att mitt ex är en bra snubbe.

Det har funkat hyfsat men det är med ojämna mellanrum någon som tror att jag tänker tvinga de att välja.

Det tänker jag inte, varken då eller nu.
Jag vet att det kan vara extremt svårt när man har en vän som är en förövare och hur extremt svårt det kan vara att stötta ett offer.

Men jag vill ändå lyfta upp detta lite extra, just det vridna i att ställa sig neutral i konflikter när det gäller misshandel och sexuella övergrepp.

Jag har extremt många vänner som har kvar förövare som vänner.

Ett fåtal av dessa vänner jobbar med dessa förövare på ett bra och konstruktivt sätt. De gör det genom att lyfta upp det problematiska som förövarna har gjort, genom att prata med de och få de att söka hjälp.
Jag vet att de hjälper förövaren att bli bättre.

Ett större antal av dessa vänner får totalpanik varje gång det ens nämns något om att deras vän skulle vara en förövare och skuldbelägger konsekvent den som blivit drabbad.
De är dessa som tar förövarens sida, om det är medvetet eller ej.
Jag har inte kvar några av de vännerna längre.

Den största delen av dessa vänner är de neutrala vännerna. De som vägrar att ta sida men samtidigt vägrar att vara stöttande åt något håll. De är grymt obekväma när debatten om förövare i vänkretsen kommer upp. De lyssnar inte på mig när jag berättar. De lyssnar inte på när flera andra berättat om sina förövare. De vägar också att tala med förövare de har som vänner om deras problematiska beteendet.

Dessa passiva vänner är i min bok de mest problematiska och efter många år har jag tillslut tröttnat.

Det är det här beteendet som gör att förövare både får fortsatt legitimitet samt kan fortsätta hitta fler offer och dels så gör de att de som blivit utsatta tvingas kämpa med en skuld och en skamkänsla av att inte bli trodd.

De passiva vännerna säger att de har kvar förövarna för att kunna ha koll om han(det är väldigt ofta en man) skulle göra något mer. Men de gör samtidigt inget för att se till att förövaren blir bättre och de tar inte heller upp med folk runtomkring att det 1) borde pratas med personen och 2) varnar folk som i slutänden råkar ut för förövaren igen.

Dock är de kvicka på att skrika om att förövare inte borde få gå lösa … så länge det inte är en vän eller något de känner vagt. Då blir det jobbigt och då råder tystnad.

Jag har tröttnat på de som står bredvid och inte gör något eftersom detta är ren och skär feghet ihop med en stor dos… lathet? Undanflyende beteende? Ja, välj vilket ord som passar bäst.

Min poäng med hela detta inlägget är jag vill slippa se passiva vänner som inte gör något när det gäller förövare. Ni som står runtomkring med fingrarna i öronen och blundar och låtsas att problemen inte finns. Ni som kallar er bra feminister men som samtidigt är för rädda om er sociala status och för att ställa till med bråk för att våga göra något vettigt.

Skärp er.

Det är åt helvete fel att säga till ett offer att hen har skapat en jobbig situation genom att prata om en våldtäkt/misshandel.

Men det går utmärkt att vara vän med en förövare och hjälpa honom att bli en bättre människa genom att prata om det problematiska beteendet. Det går i samma veva också att vara vän med offret om du faktiskt kommunicerar till hen att du tror på hens berättelse och att du stöttar hen med.

Det är inte okej att hävda att du står upp emot övergrepp om du står tyst och inte gör något.

Och argumentet om att du har förövare som vänner på te x facebook för att hålla koll på dessa? Det går att göra ändå. Och det bästa sätt du kan hålla koll på en förövare och se till att personen dels inte begår fler övergrepp och dels inser sitt problematiska beteende är att prata med personen.

Jag vet att det låter extremt hårt men detta är minimikrav. Har du förövare bland dina vänner så kan du inte luta dig mot en neutral ton och låtsas som att det regnar.

Sanningen är att om du har förövare som dina vänner och inte pratar med de om vad som skett, det är då som du legitimerar vad de har gjort. Och du bidrar till att gynna en våldtäktskultur som skuldbelägger offer.

Mer läsning på temat:

Alla känner ett offer och ingen känner en förövare

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare

Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp

Försvarare av förövare och kvinnovåld

Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad

"Det är en oerhört ensam väg att vandra som misshandlad kvinna i ett samhälle som säger sig veta hur utsatta kvinnor och barn har det utan att handla. Kan man veta utan att förstå?"

Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad, sid 203

Egentligen ska man väl vänta till slutet med att säga vad man tycker om en bok men jag tänkte inleda med att säga att Kristina Lovebys bok "Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad" är en av de starkaste och mest gripande böcker i ämnet jag läst. 

Inte för att Kristinas berättelse om övergrepp och våld i nära relationer är unik eller att hon är ensam i sitt slag utan för att boken inte slutar med hennes berättelse. Den andra delen av boken är en slags välbehövlig handbok i hur man kan hjälpa och stötta de kvinnor som blir utsatta för våld.

Efter att ha läst igenom första delen av boken är det väldigt tydligt att en sådan handbok behövs.

Kristina skriver rakt på sak utan inlindande ord om hur hon i sex år levde i en våldsam relation med psykisk och fysisk misshandel, otrohet och en skavande känsla av att det när som helst kan smälla.
Hennes berättelse om hur hon träffade och föll för charmige Marcus som lovade henne världen men sedan gav henne ett rent helvete är som att dyka ned i en isvak med kallt vatten. Hon berättar om sin situation på ett rakt och brutalt sätt som gör att det inte går att sluta läsa 

Det skär i hjärtat av att läsa hur ensam hon var i sin utsatthet när till och med hennes egen familj tog Marcus parti och köpte hans ursäkter rakt av.

Botten för mig på den punkten är när Kristina ligger på sjukhus efter en operation och har bett om att inte få träffa Marcus för att hon är rädd, så fruktansvärt rädd för vad han ska göra mot henne och deras nyfödda dotter. Men Marcus lyckas ändå med sitt flörtiga sätt få en sjuksköterska att släppa in honom eftersom hon tycker att "En så trevlig man kan väl inte vara farlig." 

En sak som griper mig mycket är öppenheten i Kristinas berättelse. Hon skonar inte sig själv när hon berättar om hur hon gång på gång hoppas att nu, denna gången, så ska Marcus hålla vad han lovar, nu ska det äntligen blir bättre. Hon skriver tydligt om sitt hopp, sin besvikelse och om sin inre konflikt då hon älskar Marcus och vill ha ett liv med honom och samtidigt vet att detta är en situation som kommer döda henne.

Så hur funkar då upplägget med att boken är indelad i två delar?

Svaret är att det fungerar överraskande bra.
Del två av boken riktar sig till dig som privatperson och ger bra information om vad du kan göra om du misstänker att en vän till dig är utsatt eller om du själv är i en våldsam relation
Jag kan inte nog understryka att detta är den del av boken som verkligen kan göra skillnad för den som vill hjälpa till.
Här finns information om sjukhus och kvinnojourer och vad som är viktiga att tänka på från det att det uppdagas fram till vad som är bra att tänka på i en domstolsprocess.
Det som gör den här biten så viktig är att den information som står här ges av någon som varit med. Det är inga skönmålningar om ett samhälle som alltid stöttar utan här ges en bild av hur en kvinna blir bemött och det är ovärderlig information att ha med sig när man tänker igenom detta med kvinnor och våld i nära relationer.

Och det är just skönmålningarna av hur en våldsam relation som jag tror att den här boken kan hjälpa till att krossa.
För en misshandlad kvinna beter sig inte på ett visst standardsätt, det går inte att säga vem som är en kvinnomisshandlare (en bra ledtråd är att det är inte måste vara ett monster utan det kan lika gärna vara den charmige killen som alla älskar eller den blyge killen som verkar lite nördig.)
och varje våldsam relation ser inte alltid ut på ett visst sätt.

Det här var i övrigt en extremt jobbig bok för mig att läsa på ett rent personligt plan men bara det tyder på att den har lyckats, både i att beskriva Kristinas situation och att fungera som handbok.

Jag inser att jag har väldigt lite negativt att säga om den här boken och kanske skulle det vara att det känns som det saknas en annan röst i boken. Någon som inte är Kristina.
Den här boken är baserad på erfarenheter och skriven ur ett jag-perspektiv vilket gör att den har styrkan att vara personlig och nära. Samtidigt så hade jag gärna fått in en annan röst som kunde berätta om hur det såg ut, kanske från någon av de vänner som Kristina berättar om i boken.
Det är väl det enda negativa men kort sagt:
Som en överlevare till en annan så välkomnar jag starkt den här boken och jag vill verkligen rekommendera alla att läsa den.

För att återkoppla till inledningscitatet: Kan vi veta utan att förstå? Svaret är nej, det går aldrig att förstå utan att ha levt det men ett bra första steg för att skapa mer förståelse är att läsa Kristina Lovebys bok.

*Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad av Kristina Loveby ges ut av Idus förlag.

Konsten i att inte vara en domstol i lajvsammanhang

Det har stormat rätt mycket i mitt liv på sistone. Det har gjort mig rätt trött för att säg det på ett enkelt sätt. Men också arg och ledsen.
På ett personligt plan handlar det om mitt ex ( i vanlig ordning) om lajv jag inte kunde åka på i slutänden och om arrangörer och om delar av en styrelse för en lajvkampanj som tyckte att detta med att ta en förövares sida var en bra grej. Jag är kort sagt besviken.
Men mitt personliga plan får stå tillbaka ett tag. För på ett större plan handlar det jag är arg över
hur man återigen bemöter offer. Jag tycker att jag har skrivit om detta så många gånger nu att det borde räcka. Men är det något jag lärt mig så är det att inget är kortare än människors minne när det gäller hur man bör hantera känsliga situationer med förövare och offer samt att människor i grunden är rätt fega.

Med det i åtanke så kommer jag att behöva skriva om förövare och offer fler gånger i framtiden och idag tänkte jag skriva lite om de argument som jag fått ta emot senaste veckorna och hur jag ser på dessa med utgångspunkt i lajvvärlden och dess bemötande.

Först kommer en kort lista med tips på hur man ska bemöta ett offer som kommer till er med en berättelse och en önskan om hjälpa att hantera sin förövare som ska på samma lajv.

• Ge ett snabbt svar. Det behöver inte vara ett perfekt svar, men kom ihåg att väntan är det jobbigaste.
• Skuldbelägg inte offret. (Kom ihåg, det handlar inte om dig)
• Prata med offret, inte om offret. Se till att ha kontakt med offret under processen.
• Värna om offrets sekretess. Säg aldrig att ni måste outa offret för att kunna ha en bra process. Ever.
• Se till att få ärendehantering rätt så att det ni har är offrets korrekta berättelse och inte något ni tror.
• Vill ni ha transparens i processen vilket är att föredra, se till att allt material är med. Ljug inte.
• Slutligen, låt inte offret sitta och rätta ert protokoll för att ni inte haft ork att kolla så att det står rätt ärendehantering, tidsschema eller ens att det som står är sant.

Nu tänkte jag ge er lite argument från en facebooktråd som handlade om mitt fall. Det var en studie i hur fel det kan gå.


Men hade han uppsåt? Det vet vi inte så då är det okej att utgå från att allt var bra.
Finns det en dom? Om inte kan vi inte göra något.
Det är alltid lika trevligt när folk vill leka jurister och domstolar på nätet. Så fint och det tyder på att man verkligen vill att allt ska gå rätt till...eller inte.
Låt mig repetera detta en gång till: Lajvsverige är inte en domstol och det ska den inte heller vara. Vi har inte kompetensen för det och de som har kompetensen för det ska inte sitta på sin fritid och hobbyjurista.
Låt oss se det så här. Ska vi börja ha domstolsbeslut på allt så låser vi hela lajvsverige till ett system som bevisligen inte är till kvinnors fördel alls. Vi applicerar ett rättssystem där en kvinna fortfarande kan få frågor om antalet sexpartners vid en rättegång om våldtäkt och där en kvinna ifrågasätts för att hon inte lämnade en våldsam partner, utan hänsyn till dödsrädsla och sjukhusvistelser, detta utan at vi har kunskapen eller kompetensen som behövs.
Ska lajvsverige börja med riktlinjen att ha domstolsbeslut på allt så tar vi ett gigantiskt steg bakåt.  Det är inte den hobbyn som jag upplevt senaste året strävat mot en tryggare miljö.
Jag vägrar på fullaste allvar att finna mig i att på lajvforum få ta samma frågor som på ett polisförhör och jag vägrar låta andra sitta och komma med tomma frågor om uppsåt och domar.
Aldrig i helvete.

Men han ångrar sig nog, varför ska han straffas mer?
Åh gud. Jag kan skriva en bok...nej flera böcker på temat "Män som säger att de ångrar sig utan att visa bättring och världen som direkt förlåter dem."
Jag har något väldigt starkt emot viljan att förlåta förövare utan att dessa visar tecken på att vilja ändra skadliga beteenden eller en vilja att gottgöra. Detta hänger ihop med att för mig så måste du leverera för att bevisa dig. Det räcker inte med ord, det måste höra ihop md handliga också. Särskilt i fall som misshandel och sexuella övergrepp. Jag har sett så många fall där en förövare  enbart sagt att han ångrar sig utan att visa tecken på att bättra sig. Och alla sväljer detta och förlåter honom och ett halvår eller ett år sedan så upprepas historien igen. Det är ett för välbekant mönster för mig för att jag ska tycka att någons ånger ska vara ett argument för att någon är en vettig människa.
Jag har även märkt att detta med att jag vägrar förlåta en person även hänger ihop med hur jag som kvinna förväntas bete mig i sådana här situationer, jag har bloggat mer om det här.


Jag har inte helt koll på vad som hänt mellan personerna men jag vill inte lyssna på offrets berättelse.
Detta är en knivig situation. Jag har ihop med Madelene tidigare nämnt i det här blogginlägget att man inte bör tvinga ett offer att upprepa sin historia om och om igen eftersom det visar på bristande respekt mot offret. Men det som är värre är att vägra lyssna på ett offer som vill berätta sin historia och istället dra egna slutsatser och ta detta som sanning. Ännu värre är sedan att sprida sina egna slutsatser utan att ha koll på om dessa är sanna eller ej.
Detta visar på en respektlös ignorans mot offret men fint maskerad under en fernissa av att man faktiskt bryr sig om offret. Inget kunde här vara mer fel.
Om du har ett offer som vill berätta sin historia så kan du på allvar inte göra något värre än att skita i att lyssna och samtidigt låtsas vara en bra vän genom att sprida egna tolkningar om vad som var hänt.
Jag har full förståelse för att alla inte orka lyssna på en berättelse om misshandel men var i så all ärlig med det. Säg att "Detta är väldigt jobbigt för mig att lyssna på, jag är inte säker på att jag klarar det".
Det är okej.
Men gör aldrig någonsin misstaget att visa falsk omsorg genom att vägra lyssna på ett offer som vill berätta och sedan säga att du inte vill pressa offret på en berättelse. Det du gör med det handlandet är att underminera ett offer som vill berätta samtidigt som du är en falsk vän.


Men ja, han har uppenbarligen misshandlat henne, Men det är ju inte hans fel att hon mår dåligt nu?
Skojar du med mig? Det är rätt känt att en person som utsätts för traumatiska händelser ofta får men av detta och att dessa men tar tid att bli fri ifrån. Att en person mår dåligt av att vara i närheten av sin förövare (rädsla, ångest, panik) är rätt logiskt och att säga att detta är känslor som inte har något med den traumatiska händelsen att göra är så insiktslös att jag saknar ord. Skämmes.


*******************

Ja, där har vi det. De vanligaste argumenten i diskussionen som uppstod. Jag var inte en aktiv del i diskussionen på facebookgruppen men gick in och sa ifrån då och då.
Jag ska inte förneka till att det var tungt. Det är jobbigt att få sitt liv stött och blött
Och då är jag ändå är van att prata om min berättelse för att det var några år sedan. Jag är van att folk nedvärderar mig och att jag får försvara min berättelse. Det är jobbigt men jag klarar det.

Det som slog mig denna gång var att de som rasade och ville ha domar och talade om uppsåt och ville bortförklara det dels var vänner som lätt hade kunnat fråga mig om min berättelse och dels att de som var som mest emot mig  och försvarade mitt ex var män.
Män som försvarar mäns beteende.  Män som kräver bevis och som tycker att om det inte finns en dom så är det inte viktigt. Män som säger sig vara feminister. Sug på den en stund.

Mitt förtroende för den arrangörsgruppen och delar av styrelsen för kampanjen som bemött mig illa är i dagsläget lika med noll, både på ett personligt och på ett större plan.
Jag vill se konkret bättring från dem och jag vill som sagt aldrig någonsin att de behandlar en annan lajvare som de behandlade mig.

Med det sagt så finns det ljus i mörkret och jag är på tok för kär i lajv för att riktigt kunna hålla mig borta, ens från den kampanjen som tack och lov har arrangemang på gång som arras av riktigt bra människor.
Jag har fortfarande högt förtroende på att detta med att hantera förövare på lajv är något som lajvsverige kan klara av att sköta på ett bra vis. Visst kommer det att ta tid men jag ser nya arrangörer stiga fram och  jag ser flera lajvkampanjer som verkligen anstränger sig för att lära sig mer, vara ödmjuka och som satsar på att skapa trygga arrangemang.
Det är små steg men jag tror att lajvsverige är på rätt väg och jag har ändå hopp om framtiden för jag vet att vi kan ändra saker.
Men jag vägrar att låta detta hända andra personer än mig och därför tänker jag fortsätta prata om det. Det är helt oacceptabelt att bemöta ett offer så här och jag inte vill se arrangörer hantera situationer så här kasst igen.


Ps. Jag använder ordet offer eftersom det är ett ord som funkar för mig. Det innebär inte att det funkar för alla.