En shoggoth på taket

Sommarlivet är slut och jag har återvänt från Halmstad till Svart, vår lägenhet samt den ständigt kränkta Fnatten.
Jag kommer all sakna halmstadslivet och alla fina vännerna därnere. En liten tröst är att de flesta av dem också återvänt till samma stad som jag så vi kommer fortfarande kunna ses.
Och det är rätt skönt att vara hemma för sanningen att säga så har jag saknar Svart helt sjukt mycket.

Efter att ha panikkastats in på mitt ordinarie jobb och gått igenom de vanliga stadierna av förvirring innan jag hunnit få grepp om vad som skett under min frånvaro, (Vad katten sysslar jag med? Var det så här mycket siffor att hålla koll på innan jag stack? Fuck this, ledighet borde avskaffas! Varför just JAG??) så kunde jag i slutet av förra veckan ändå känna att det började flyta på lite grann.

Så på torsdags kväll kunde jag med gott samvete tuffa ner på stan med ett gäng fina vänner, däribland MsMemberger, och avnjuta mat och sedan lite musikal, komplett med tentakler!

Ja, vi såg "En shoggoth på taket". Jag hade redan sett den på GothCon tidigare i år men då var ljudet så helvetiskt dåligt att man knappt hörde vad som sades eller vad som sjöngs.
Andra gången gillt var det bättre men ljudet var inte helt hundra än, trots att Stenhammarsalen var en helt klart bättre lokal. Musiken hade behövt vara lite lägre och mikrofonerna som skådespelarna hade behövt vara lite högre. Men det var helt klart bättre än sist.
Jag gillar storyn med den fina blandningen av vardagsliv och tentakelmonster. Jag tycker att alla skådespelarna gör en väldigt fint jobb och det är därför ljudbristerna gör mig mer irriterad, det gör att vissa sånger och dialoger försvinner.
Det är kanske knas att säga att jag har favoriter men Cecilia Eriksson i rollen som Asenath är helt klockren. An annan favoritkaraktär är den lilla men fullständigt underbara rollen som Willbur Whateleys mormor, Lavinia Whateley, som spelas av Cecilia Olofsson. Bästa rösten under hela kvällen.
Jag skrattade, pekade på tok för uppenbart åt alla tentakler på scenen och träffade mycket trevligt folk förutom de jag var där med.
Musikal lite spontant mitt i veckan är ett trevligt koncept, det borde hända oftare!

Jag är fan i mig bäst på selfies. Eller vad det nu än heter när man trycker in massa vänner i samma bild. Kul är det!

Chess på svenska

Min underbara vän Fröken Poppins ringde förra veckan och berättade att hon hade fått tag i två biljetter till Chess på svenska och undrade om jag ville gå med.
OM jag ville!
Jag är ett så sjukt stort musikalfan och älskar Göteborgsoperan mer än livet så jag studsade runt och sjöng ja i telefonluren.
Så på torsdagskvällen klädde vi på oss finkläderna och begav oss till operan. Och oj vilken kväll. Jag var inte beredd på att vi skulle få så bra platser, första balkong på andra raden, och inte heller på att Chess skulle vara så bra.
Till att börja med så har jag på senare år varit väldigt skeptisk mot hur Göteborgsoperan hanterat uppsättningar av baletter, operor och musikaler. Jag och mamma hade abonnemang på Göteborgsoperan från det att jag var fem tills det att jag fyllde nitton. Orsaken till att vi avslutade det var inte för att vi slutade tycka om musik utan för att vi var trötta på att bli besvikna på hur Göteborgsoperan hela tiden misslyckades med att göra egna versioner av olika verk och istället gjorde om fantastiska verk till obegripliga och fula med uphottningar, kass scenografi och dåliga översättningar.
Så med det i bagaget så hade jag hjärtat i halsgropen när jag och Fröken Poppins bänkade oss, skulle Chess  ha förvandlats från underbar till kass?
Tacka gudarna för att mina farhågor kom på skam!
För er som inte är insatta i vad Chess handlar om så kommer här en snabb beskrivning (all den kursiva texten är hämtad från Göteborgsoperans hemsida):

"Med dagens mediebevakade samhälle som dramatisk metafor för kalla kriget zoomar vi in på fyra livskrisande huvudpersoner under ett tv-sänt schackmästerskap.

På ena sidan står Freddie, en provokativ superstjärna. Han representerar det ”väst” som frivilligt väljer att synas genom sociala medier och frossa i offentlighetens ljus. På andra sidan står Anatolij, en produkt av ”öst” och en bricka i spelet om herraväldet i en värld där övervakning är ett hotfullt verktyg i kampen om makten. Hans Svetlana är kvinnan som tar hand om allt men som förlorar sin make när Anatolij drabbas av Freddies flickvän Florence, den fria kvinnan som äger allt men har förlorat sitt jag.

Under några turbulenta dagar vänds liv upp och ner och när mästerskapet är över är ingen av personerna densamma som innan det första draget gjordes"

Jag vet ju självklart vad Chess handlar om och har hört låtarna både på svenska och på engelska men det här var allra första gången jag såg den och Göteborgsoperan har förvaltat den riktigt väl.
Bra nyskrivningar av de svenska låtarna, enormt bra scenografi med Simcity-liknande backdrops, tvådimensionell rekvisita och fantastiska kostymer. (vem kom på den briljanta iden att låta journalisterna se ut som en skock lysande insekter, helt underbart!)
Rent storymässigt så tycker jag fortfarande att kalla kriget-konflikten mellan USA och Sovjetunionen håller fortfarande. Detta för att kalla kriget var en väldigt spänd period och att se Chess påminner om hur allt, till och med ett litet schackmästerskap kom att handla om politik. Precis som det var då.
Det är enorm scennärvaro, både från solisterna och kören och det märks att de både är rutinerade och vana vid sin föreställning men utan att tappa gnistan och gå på rutin.
Kärleksdramat eller snarare fyrkantsdramat mellan Anatolij, Svetlana, Freddie och Florence är vackert, starkt och övertygande.
Det som griper mig starkast är dock inte den olyckliga kärleken utan huvudpersonerna i sig och deras bakgrund och öden.
När jag ser Anatolij, Svetlana, Freddie och Florence så ser jag fyra mycket trasiga och djupt olyckliga människor som står ensamma i en värld där det enda som räknas är den roll de spelar. De försöker vara starka, de försöker överleva men alla äkta känslor de äger har för längesedan trubbats av eller gömts undan.
Och det märks i varje sång, i varje andetag. Detta är musikal i sitt esse, när känslorna sträcks ut mot publiken i varje ton och man inte kan ta ögonen från scenen.

Chess är i stort sett utsåld men här kan man se på ett underbart klipp från Göteborgsoperan, enjoy!