Vita mördare får empati när rasismen normaliseras.

Rädsla
Ilska
Trötthet

Det är så många känslor som snurrat runt i mitt huvud efter skolskjutningen på Risbergska i Örebro tidigare i Februari. Så många gånger jag velat sätta mig ned och skriva men så många gånger jag bara känt en sådan ilska, trötthet och frustration att jag bara låtit bli.

Men nu är huvudet klart. Tomt och trött men klart.

När jag fick reda på att det varit en skolskjutning i Örebro så blev jag iskall av rädsla. 

Huvudet fylldes av tankar som:

"Åh gud, är det möjligt?"
"Vad är det som händer i Sverige, vi har inte så mycket vapen att tillgå??"
"Hoppas ingen skadas eller dör! Herregud."

Ju längre timmarna tickade iväg och siffrorna ramlade in med att det fanns skadade, det fanns döda så växte en annan rädsla i mig.

Den att gärningspersonen kunde vara rasifierad eller icke-nordisk. Vara mörkhyad, vara av annan religion, vara... Ja, det som vissa ser som "inte svensk nog."

Och om gärningsmannen var detta, vad skulle det innebära för alla oss rasifierade i Sverige?

Bästa Tänkvärt satte senare samma dag ord på många av tankarna jag hade.

"När ett sådant fruktansvärt brutalt dåd sker är det inte enbart frustration och sorg som uppstår. När det börjar spekuleras på sociala medier om vem gärningsmannen är och hur han ser ut så uppstår det även stor oro för vissa grupper i landet.

🥀 Oro över hur media kommer att skriva om händelsen när gärningsmannen avslöjas då narrativet ofta skiljer sig beroende på gärningsmannens etnicitet.

🥀 Oro över att hela folkgrupper eller religioner kommer att skuldbeläggas då muslimska eller icke-vita gärningsmän ofta leder till generaliseringar om deras bakgrund.

🥀 Oro över ökade hatbrott och trakasserier då liknande händelser har tidigare lett till våld och hot mot specifika grupper.

🥀 Oro över att narrativet påverkar den politiska debatten då vissa politiska aktörer kan använda händelsen för att stärka rasistiska agendor.

🥀 Oro över att offren och deras anhöriga hamnar i skuggan av en politiserad debatt då fokus kan hamna mer på gärningsmannens bakgrund än på de drabbade.

🥀 Oro över att psykisk ohälsa bara lyfts fram selektivt då vita gärningsmän ofta beskrivs som ensamvargar medan icke-vita demoniseras.

🥀 Oro över att extremistgrupper får ny ammunition då högerextrema kan använda dådet för att sprida rasistisk propaganda.

🥀 Oro över att vi fastnar i en upprepande cykel av rasistiska narrativ då samhället riskerar att återigen befästa skadliga stereotyper."

Jag hade all denna oron samtidigt som jag kände den största sorg över alla de som drabbats, de döda och de skadade, deras familjer och alla de som tvingats gömma sig under timmar på skolan.

För det går att ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Under de oklara timmarna så satt jag desperat och sökte efter all info jag kunde hitta om gärningspersonen. Jag var så rädd för vad följderna kunde blir för alla oss rasifierade om det skulle vara så att gärningsmannen också var rasifierad. 

Det skulle göras politik av det, skulle bli nya förslag om visitationszoner, om vilka som skulle bedömas vara äkta svenskar. Om vilka som skulle kunna utvisas direkt och vilka som hade rätt till medborgarskap.

Jag letade desperat information för att jag ville vara beredd.

Nu visade sig gärningsmannen var en helt vanlig, kritvit svensk man med en supervanligt svenskt namn.

Och det talas om en ensam galning, en missförstådd ensam man som föll mellan stolarna i Sverige och som samhället borde hjälpt. Det talas om hans autism som en förklaring till dådet (rent jädra skitsnack att ens våga försöka sig på den vinkeln) och hur han drevs av desperation över att hämnas på ett samhälle som svikit honom.

Det är vad som lyfts upp. 

Inte mycket om att han kunde gått in på skolan nästgårds och skjutit omkring sig men valde att åka över halva stan för att skjuta på en skola där merparten är rasifierade.
Inte mycket om att han hördes skrika på en video att "Ni ska ut ur Europa!"
Inte mycket om att en majoritet av hans offer är rasifierade.

Det är inte retoriken som drivs här och jag är så arg för det är en spark i ansiktet på alla oss som levt med rasismens normalisering i Sverige under så många år.

Jag började se det på allvar efter valet 2014 och varje val, varje jävla år sedan dess har varit en steg framåt för rasism och polarisering mellan olika grupper.

Hur gruppen etniska vita svenska ställts mot de som inte "ser ut som svenska", alltså de med annan hudton, de med annan religion och alla de som inte passar in i bilden av svenskhet. Vi rasifierade.

Jag kommer kanske få mycket skit för att jag skriver detta. Genom att dra in hudfärg och etnicitet som grund till den värsta masskjutningen och terrordådet i svensk historia så gör jag politik av en tragisk händelse.
Igen, det går att hålla två tankar i huvudet. Det är en ofattbart tragisk och hemskt händelse och de familjer som förlorat något står med en sorg som aldrig kommer att gå över. Det är vidrigt bortom alla gränser. 

Men ilskan kvarstår i sorgen över att retoriken nu handlar om en ensam vit galning som “utan synligt motiv” gick in och sköt människor på en skola i Örebro.

Retoriken hade varit en helt annan om gärningsmannen varit rasifierad.

För vi ser det nu svart på vitt: Vita mördare får empati, rasifierade mördare blir redskap för att piska upp en hatretorik och polarisering mellan olika grupper i samhället.

Rasismen är så normaliserad i Sverige att ingen riktigt skäms över när bisarra i en sådan retorik är mitt framför näsan på den.

Jag tänker inte säga att det är dags att vi skärper oss för den tiden är förbi. Jag ville inte heller låta hatet och rädslan ta över. Men jag tänker repetera något jag skrev i  en gammal bloggpost från 2014:

"Avslutningsvis vill jag fråga er nu, kära vita människor. När kommer ni att stå vid min sida?
Är det när någon skriker n-ordet efter mig?
Är det när när någon spottar mig i ansiktet och vrålar att jag ska ska åka hem till mitt eget land?
Är det när någon slår mig medvetslös för att jag inte passar in i bilden av en blond och blåögd svensk?
När är det tillräckligt allvarligt för att ni ska bry er?"

Nu har vi haft en masskjutning av en vit svensk man som medvetet gick efter rasifierade, oavsett hur vi vrider och vänder på detta. 

Har rasismen och polariseringen gått tillräckligt långt för att ni ska bry er nu?

Ingen är en belastning för Sverige.

Okej, lite mer samlade tankar om ett visst uttalande om att invandring är en belastning för Sverige.

Först och främst, jag har läst hela uttalandet och funderat många vändor över det hela.

Min första reaktion var en blandning av kalldusch och trötthet. Ett kalldusch över att se samma rasistiska retorik jag sett om och om igen nu upprepas av landets näst största parti. Och det på ett helt självklart sätt, som att inget är fel med det.

Sedan en trötthet över hur långt samtalet förskjutits sedan 2014 och att det gått från att handla om att rasism är oacceptabelt till att tumma mer och mer på det och att det nu handlar om att det är helt okej att kläcka ur sig rasistiska uttalanden utan att ha den minsta analys bakom vad detta har att göra med för strukturer eller vad det gör med Sverige.

Helvete vad trött jag blir. Och arg.

Och här är det säkert flera av er som tänker efter en vända och säger…” Hey Anna, du är ju adopterad, det är ju inte DIG som uttalandet gäller.”

Korrekt, jag är adopterad och har bott här hela mitt liv.

Men vem kan säga det när de ser mig på bussen eller ute på en promenad? Hur särskiljer vi vilka som har rätt att vara här och inte?

Svaret är att det kan vi inte. Utan istället så skapar uttalande som detta en uppdelning i vilka som är riktiga svenskar och det ger också rasisterna vatten på sin kvarn i sin tro att “Bara riktiga svenskar har rätt att vara här och få jobb!”

För när det sägs saker som detta, att invandringen är en belastning för Sverige, så gör det återigen något med hur Sverige ser på människor med utomnordisk bakgrund.
Vi alla ses som mindre värda och det blir ett synsätt som ges legitimitet. 

Sedan har vi den andra biten. Det är denna att när ett sådant här uttalande sker så skapar det också en vilja att försvara mig. Jag vill bevisa hur mycket jag har jobbat, hur mycket jag tillför till det svenska samhället för att säga att jag inte är en belastning och att jag är lika mycket svensk som alla andra. Som alla vita.

Men det är en känsla som varar i cirka en minut för sedan inser jag att jag inte ska behöva försvara mig. Jag ska kunna vara sjukskriven, kass på mitt jobb, sno din jädra flickvän och ändå känna att jag inte är mer av en belastning på samhället bara för att jag är utomnordisk.

Min första känsla är en känsla jag inte kan rå för men jag önskar så att den hade kunnat försvinna. Både för att jag inte ska behöva försvara mig men för att detta också lägger debatten helt fel.

För det får inte bli ett samtal som handlar om “Den duktiga invandraren” VS “Den lata invandraren” för då kommer debatten att handla om vem som gör tillräckligt mycket för att inte vara en belastning. Och vi som inte ser tillräckligt svenska ut kommer ALDRIG kunna göra tillräckligt mycket för att inte vara en belastning. För det handlar inte om det utan det handlar om att vi inte är tillräckligt svenska.

Men ett uttalande om att invandring är en belastning delar upp oss som pekas ut i två läger, de som är tillräckligt bra och de som inte är det. 

Vem klarar ribban och vem får vara med?

Det splittrar, skapar osäkerhet och framförallt flyttar det fokus till oss istället för vart det ska vara: Nämligen att detta är ett rasistiskt uttalande och att det inte är okej. Vi har rätt att vara här på samma villkor som alla andra och vi har rätt att göra exakt så mycket eller lite vi kan utan att det ska skrikas om utvisning eller lathet. 

Och att detta återigen skapar en situation där svenskar med utomnordisk bakgrund känner sig fast i en rävsax där vi inte kan göra rätt.

Vi kan inte vara tillräckligt bra för att inte vara en belastning för vi måste alltid var TUSEN gånger bättre än  vita svenskar. 

Men är vi tillräckligt bra så är vi för bra och då ska vi veta vår plats och den är inte i de vita rummen eller jobben. 

Känn tacksamhet mot det land som tagit emot dig. Känn skuld om du inte tillför. Men gör inte för mycket för då snor du rimliga svenskars jobb, flickvänner och levebröd. 

I slutändan känner jag en enorm ilska över att sådan här uttalande kommer från landets näst största parti som valt att haka på en rasistisk retorik till den milda grad att de numera ser detta som ett helt okej sätt att uttrycka sig på.

Jag är inte en belastning för att jag finns här. Ingen ska känna sig som en belastning för att de bor här och ingen ska känna att de ska behöva försvara sin existens gentemot ett måttstock som är byggd på rasism.

Adopterade Sarkawt får inte stanna i Sverige.

För ett tag sedan skrev jag om 18-åriga Sara och 18-åriga Mai. Två flyktingbarn som Migrationsverket hade bestämt skulle utvisas på helt bisarra grunder( ni kan läsa hela blogginlägget här)
När jag hörde om Sara och Mai så var jag så enormt ledsen och arg, hela resonemanget i båda fallen var så bisarrt och verklighetfrånkopplat.

Men nu händer det igen. För ett par dagar sedan så fick jag reda på att 17-årige Sarkawt ska utvisas från Sverige till Irak.
Sarkawt har bott i Sverige i 2,5 år, han flydde hit från Irak då hans biologiska föräldrar är döda och hans äldre bror misshandlade honom.
2012 fick han avslag på sin första ansökan om uppehållstillstånd, Migrationsverket menade att polisen i Irak borde kunna hjälpa honom bättre
Efteråt så blev Sarkawt adopterad av en svensk mamma och har fått en ny familj. Adoptionen har godkänts av Tingsrätten och Socialnämnden.
Men Migrationsverket hävdar att adoptionen enbart gjordes i syfte att kringgå bestämmelser om uppehållstillstånd och nu ska Sarkawt utvisas.
I vanliga fall blir man automatiskt svensk medborgare när man adopteras (så var det för mig) men eftersom Sarkawt redan innan adoptionen fått avslag på sitt uppehållstillstånd så blev han inte det.

Jag vet knappt ens vart jag ska börja i frågan om hur jäkla orättvist och tragiskt detta är.

För det första. Tingsrätt och Socialnämnden har godkänt adoptionen, att Migrationsverket bestämmer sig för att skita i det och hävda att den inte gäller är bara fel.
För det andra så verkar Migrationsverket har glömt det faktum att Sarkawt inte är en vuxen person som ska utvisas utan ett barn utan någon fast punkt i Irak. Men det verkar de inte ha förstått och efter tre avslag på sin fråga om uppehållstillstånd så måste Sarkawt nu söka uppehållstillstånd från sitt hemland, alltså han måste resa tillbaka dit ensam för att kunna söka.
Och det som stör mig här är precis samma resonemang som i Mai och Saras fall, bristen på logik och på verklighetsuppfattning.

Kära Migrationsverket, detta är barn ni utvisar. Barn som efter utvisningen befinner sig i ett nytt land de tappat alla band till, där de inte har något familj eller som i Sarkawts fall, familjemedlemmar som vill dem illa. Barn som inte vet hur de ska göra, som saknar kontakter, och som i Mais fall, helt saknar pengar och identitetshandlingar som är giltiga i deras nya land. Barn som slits från ett land där de gjort sig hemmastadda, där de skapat sig en trygghet och fått en ny familj. Barn som nu helt plötsligt får höra att de måste tillbaka till sitt "riktiga" hemland måste säga hejdå till sina nya familjer eller som i Saras fall säga hejdå till sin pappa sedan 14 år som hon kom till Sverige med, bara för att han inte är hennes riktiga pappa.

Saras utvisning är just nu tillfälligt fryst av Europadomstolen sedan hennes advokat anmält Sverige för brott mot mänskliga rättigheter.

Mai befinner sig just nu ensam i Vietnam. Hon saknar identitetshandlingar och hennes ansökan om att få nya har avslagits av vietnamesiska myndigheter. Vilket gör att hon inte får ha ett bankkonto eller ta ut pengar som satts in till henne. Vill man veta mer finns en facebook-grupp här.

Frågan är nu vad som ska hända med Sarkawt? Jag hoppas Migrationsverket ändrar sig men jag får erkänna att jag inte har stort hopp om det. Vill man följa och hjälpa Sarkawt så gå med i facebookgruppen här.

Kära Migrationsverket, kan ni snälla sluta vara så trångsynta och plocka fram er medmänsklighet. Detta är människors liv och välmående ni leker med.


Sarkawts falla är inte unikt och jag skäms över hur Migrationsverket tänker. Bild:TT och Anders Wiklund(SVT Debatt)

Mai och Sara: Att splittra familjer och bisarra resonemang i utvisningsfrågor

Jag håller sällan med i Migrationsverkets beslut eller följer med i deras argumentation i de utvisningsfall jag läst om.
De slår mig som ofta som orimliga, väldigt byråkratiskt stolpiga och ofta grymma utan hänsyn till de som utvisas eller utan att hänsyn tagits till alla faktorer som huruvida de utvisade ska klara sig i det land de utvisas till.
Jag är ingen jurist och jag har inte hela bilden så ofta låter jag bli att skriva om hur arg och ledsen jag blir över att människor utvisas till ensamhet, lidande och död.

Men igår ploppade två artiklar upp i min facebook-feed.

Den första var om 18-åriga Mai som utvisades från Sverige och sin hemfamilj till sitt födelseland Vietnamn eftersom hon anses ha starkare band dit.
Mai har bott i Sverige sedan hon var 13 år gammal i en hemfamilj. Hon har ingen kontakt med sin biologiska familj eftersom hon är ett hittebarn, den familj som adopterade henne där är död.

Den andra var om 18-åriga Sara. Hon kom till Sverige med sin pappa för sex år sedan men ska nu utvisas. Orsaken är att hennes pappa inte är hennes biologiska pappa utan "bara" har tagit hand om henne sedan hon var 4 år. Sara anses ha starkare band till Etiopien än till Sverige för i Etiopien finns hennes biologiska mamma- som hon inte har kontakt med.
Saras pappa får stanna. Men Sara måste utvisas.

Jag vet inte vad det är som får mig att skriva ett blogginlägg om just Mai och Sara. Det kan vara det är det faktum att jag själv är adopterad och att jag kan identifiera mig med att man kan vara hemma i ett land som inte är ens hemland.
Det kan också bara vara det faktum att detta är bisarra fall som saknar omtanke om flickornas bästa och som skriker byråkratitermer och känslokyla.
I båda flickornas fall så säger Migrationsverket att det inte föreligger någon risk för att flickorna ska fara illa, de är inga flyktingar och bör vara i sina födelseländer.

Det är ett helt efterblivet resonemang

Mai har ingen trygghet eller framtid i Vietnam. Sara har ingen framtid eller trygghet i Etiopien.
Båda vill stanna hos sina familjer de har levt med i många år, båda nekas detta eftersom det inte finns blodsband.
I Mais fall så känns det som att Migrationsverket bara väntat på att hon ska fylla 18 så att hon kan utvisas. Det saknas hänsyn till hennes situation.
I Saras fall så är det som att avsaknaden av blodsband mellan henne och hennes pappa helt plötsligt gör de till främlingar för varandra i Migrationsverkets ögon och då måste Sara ut. Även där saknas hänsyn till situationen.

Igen, jag är inte jurist och jag har inte koll på hela bilden här. Men hur jag än vrider och vänder på detta så splittras två familjer, två flickor hamnar i länder där de inte har några vänner, anhöriga eller någon form av trygghet i form av jobb, bostad, pengar eller utbildningsmöjligheter.

Mais och Saras fall är inte unika, att utvisa nyligen fyllda 18-åringar och splittra familjer är något Migrationsverket gjort flera gånger innan.
Och det gör det fortfarande inte okej. Samt i Saras fall förmodligen ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, den säger att icke-biologiska barn är likställda biologiska.

Migrationsverket måste tänka om när det gällerdetta med familjeband och vart man hör hemma.
En person hör inte hemma där man är född, en person hör hemma där man känner sig trygg och har värme omkring sig
En person hör inte hemma med sina biologiska föräldrar man aldrig träffat för föräldraskap kommer sig inte av blod, det kommer från kärlek och omtanke om barnet.

Vi måste prata om att Migrationsverket inte tänker, att det saknas empati i besluten och att fall som Mais och Saras händer för ofta

Det växer ett bo av rasism i Sverige

Det är inte ofta jag blir orolig eller rädd men nuförtiden så har jag ofta en klump i magen .
Inte så mycket av rädsla som av en klump av "WTF, vad fasen händer i Sverige?"

Jag har alltid sett det som självklart att man är emot rasism, emot nazism och att man faktiskt har nolltolerans mot det. Jag har varit bra, mindre bra och nu är jag enormt bra på att sätta ner foten när jag ser, hör eller upplever det och säga att “Det här är inte okej, det här är rasism.”

Jag är hellre för hård än för mild i det fallet för jag har till sist lärt mig att det handlar om att faktiskt ruska om människor så de vaknar och inser vad de säger och vad de håller på med. Det hjälper inte att mumla i ett hörn.

Med detta i bakgrunden så stör det mig så enormt att se hur rasism och nazism normaliseras i Sverige. Jag är arg på ett antal tidningar och kanaler som jag anser har en för slapp hållning till det, jag är arg på Sverige som land som inte tar tillräckligt allvarligt på detta och jag är arg på vänner som tycker att man ska ta rasism med en klackspark.

Det är allvarligt och det ska inte tas med en klackspark. Rasism och nazism är inget demokratiskt eller något som bör finnas. Det är ett hot mot demokrati och mot mänskliga rättigheter.
Att uttala sig rasistiskt i form av trakasserier, kränkande ordalag eller mordhot på nätet eller IRL är ett brott mot lagen.

Rasism dödar.

Nazism dödar.

Och vi har sett flera gånger, för många gånger, att de som är rasister och nazister inte drar sig för att både trakassera, förfölja och mörda de som de anser inte passar in i deras samhälle.

Det är bara att titta på vad som hände i Kärrtorp igår, det visade att rasister inte bara är beredda att slå ner de som är mot rasism(vilket vi visste sedan innan) utan även beredda att ge sig på barn och gamla.

Gränserna för vad som anses normalt, både inom våld och inom hatbrott flyttas fram och jag vägrar att låta det vara något som bara tyst accepteras.

(Mer läsning om Kärrtorp kan hittas på Politism)

Ni som skriker om att det är ett brott mot demokratin när någon tårtas, ni som säger att yttrandefriheten är det finaste vi har och att rasister och nazister har rätt att uttrycka sig med vilka medel de vill: Ta och skaffa er en verklighetsuppfattning, titta er omkring och se att våld,trakasserier och mordhot är de metoder som rasister och nazister använder sig av. 

Vi kan inte bara blunda och hoppas att det går över för det gör det inte.
Låt inte rasismen bli något som normaliseras.

Nej, jag tänker inte gå Vigilante men jag tänker aldrig, någonsin kompromissa mot rasism. Aldrig.

Bilder från Sveroks riksmöte

Ja, jag åkte ju som ombud på Sveroks riksmöte för första gången någonsin. Det var intressant på många sätt och på andra sätt en stor besvikelse.

Varför det var en besvikelse har jag redan skrivit om här så det ska jag inte ta upp igen.
Så jag tänkte istället bjuda på lite bilder från resan (Ja, jag har dåligt samvete för att jag inte bloggat!)

På väg till mötet, resmat stavas hemlagad pizza och julmust.

Lite ur goodiebagen:block, en Zelda mintis och penna. Samt min ombudslapp jag viftade med vid röstningar

Ena delen av första raden jag satt på. Seriösast!

Mindre seriöst vid middagen, jag vet inte vad detta rörde sig om men slåss skulle de!

KH-crewet hade lätt snyggaste t-shirts! Bild: Frida Karlsson

Robin är kränkt, en av Marias köttbitar var större än alla hans tillsammans...Bild: Frida Karlsson

Varför feminism?

Varför är jag feminist?

När jag väl skärpt mig och blivit lite mer världsorienterad så var detta med feminism rätt självklart för mig.
Det finns så många olika förklaringar av vad feminismen är men det kan kort och gott kokas ner till följande:

"Man ser att det finns orättvisor i samhället baserat på kön och man erkänner att kvinnor har en sämre ställning
Man vill aktivt arbeta för att förändra detta och se till att det blir jämnställt mellan könen."

Feminism för mig handlar om att jag vill att kvinnor ska ha det lika bra i samhället och världen som männen. Jag vill att kvinnor ska kunna klä sig hur de vill, se ut hur de vill och kunna gå ute på kvällarna själva utan rädsla för att bli våldtagna.
Jag vill att samhället ska gå bort från traditionella könsroller och börjar analysera och se hur mycket av vårt beteende idag som faktiskt inte är naturligt utan beror på normer och roller vi fått nedtryckta i halsen sedan vi var barn.
Jag vill att män ska arbeta aktivt som allierade till kvinnor för att se till att kvinnor får samma rättigheter som män.

Kvinnor har en sämre ställning och sämre rättigheter i världen idag. Jag vet att för att se till att män och kvinnor ska få det lika bra så måste vi få upp kvinnors ställning till männens. Då får vi ett jämlikt samhälle.

Så varför är jag inte jämställdist? Är inte det samma sak som feminism?

Close but no cigarr. Att säga att man är jämställdist är att säga att man tror på jämställdhet för alla människor men man vill inte kalla sig feminist. Det är inte samma sak som feminism eftersom det innehåller en stor dos världsförnekelse.
Att säga att man är jämställdist är en feg utväg där man passivt kan klappa sig själv på axeln och säga att man tror på jämställdhet för män och kvinnor utan att vilja inse att kvinnor faktiskt har det sämre i världen.
Det är dessutom en form av ideologi som slår fast hetronormer och könsroller ännu mer och gör att det blir svårare att bryta ner de murar som finns i samhället mellan könen. Vissa kallar det rättvist, jag kallat det idioti.
En del säger att de kallar sig jämställister för att de inte vill bli förknippade med manshatande, rabiata feminister men det är enligt mig inte en legitim orsak.
Jämställdism visar kort sagt en skrämmande brist på verklighetsuppfattning och även hur påverkade vi faktiskt blir av de normer och samhällskrav som vi får ta del av varje dag. 
Och vi ska inte ens nämns det faktum att den ofta sätter männen i en offerroll och skyller mycket av orättvisorna på kvinnorna... Give me a fucking break.

Genusfolket och Politism har skrivit en mycket bra serie om just jämställism och Per Ström som jag rekommenderar att läsa.

Vad säger Jämställdismen del 1
Vad säger Jämställdismen del 2
Vad säger Jämställdismen del 3

Handlar inte feminismen om att förtrycka män?

Nej.


Hatar du som feminist alla män?

Suck. Nej jag hatar inte män. Däremot tycker jag extremt illa om män som beter sig som rövhattar och är sexister på grund av att de inte tänker eller låter blir att ifrågasätta dåliga sedvänjor och samhällsnormer som gör att de har de bättre eller kan bete sig hur de vill.
Jag vet att det finns väldigt många bra män därute precis som det finns bra kvinnor som aktivt arbetar för feminism och de ska ha all creed i världen.
Att se att kvinnor har det sämre och att vilja förändra sitt handlingssätt när man är i en priviligierad ställning är svårt men inte omöjligt. Samhället vi har idag och patriarkatet är inte männens fel men det är deras ansvar att förändra.



Men MÄNNEN då? De stackars drabbade männen!!

Åh dubbelsuck. Jag ger faktiskt blanka katten i om en, tre eller femtio män tar illa upp och känner sig kränkta för att jag påpekar att vi lever i en ojämställd värld.
Och jag skulle vara rik som ett troll för varje gång jag hört argument som:
"Men JAG är ju en snäll kille"
"Jag känner massor av kvinnor som inte alls är förtryckta"
"Män far faktiskt också illa, jag kämpar för männen"
"Vi måste ta hänsyn till männen!"

Att komma dragandes ovanstående argument och säga med att vi måste ta hänsyn till männen och inte dra alla över en kam är ett utmärkt sätt att inte bara förminska kampen för kvinnors rättigheter utan också att flytta fokus till de män som inte gör ett skit för att bidra till jämställdheten utan bara drar ner hela kampen.
Jag har inte mycket till övers för gnälliga män eller gnälliga kvinnor som tycker att jag är ond och elak för att jag slår på männen och deras privilegierade ställning.
Sitt ner och håll käften är mitt svar. Eller börja göra skillnad.
Jag vill hellre lägga min energi på de bra och awesome män och kvinnor som kämpar med mig.

PK-femhenisterna har skivit en bra text här om detta med de stackars männen (värt att tillägga är att när jag postade den här länken på min facebook så blev det genast en diskussion hur dåligt det var att kalla folk för cis...... håhåjajaj)


Bra länkar och hemsidor:

Politism

Genusfolket

PK- Femhenisterna

101 sätt för män att vara bra allierade

Till sist, för att en bild säger mer än tusen ord.

Sluta kalla er jämställdister!

Jämställdist.

Hört ordet innan?
Det är någon som tror på jämställdhet för att alla människor men som inte är feminist. För att de inte gillar vad feminismen står för eller för att de har svårt för manshatande, orakade feminister. *host* Per Ström* host*

Men varför?
Ja, ibland kallar man sig jämställdist för att man upplever att ordet feminist fått en negativ klang. Man vill fortfarande att alla ska ha lika rättigheter men vill inte bli förknippade med manshatande, orakade feminister.
Suck och dubbelsuck.
Bara ta och sluta kalla er jämställdister och  ta och inse att feminism är något jävligt bra och att ni inte framstår som tuffa genom att sticka ner huvudet i sanden och gömma er.
Att kalla sig jämställdist är en feg mellanväg som inte hjälper något.

Jag kallade mig själv jämställdist gång i tiden och det berodde helt på att jag var för dålig för att orka kolla upp vad feminist egentligen var. Tack och lov så växte jag upp och blev lite smartare och feminist
Till er som velar och fortfarande inte kan få i i ert huvud att feminism är något jävligt bra och ett måste så skrev Svart så här på facebook igår. Han är bäst. Nuff said.

Capice? Om inte, klipp er och skaffa en världsuppfattning!

Att vara en docka

Hanna Friden som i mitt tycke är en av de skarpaste twittrarna jag vet länkade till den här artikeln.
Jag läste den och blev så fly förbannad. Både över det nedsättande språket i den och tonen.
Istället för att skriva en bra artikel om hennes fantastiskt bedrift i att slå världsrekord så fokuserar man på hennes utseende och hur hon beter sig. För jävligt att kvinnor ska beskrivas så här och jag tar åt mig extra eftersom det rör sig om asiatiska kvinnor.
Det är inget positivt eller smickrande i att bli kallad docka. Inte för någon. Särskilt inte för asiatiska tjejer som hela tiden får slåss med denna tröttsamma bild som går ut på att asiatiska tjejer ska vara små dockor.
Det är både sexistiskt så det smäller om det och sen är det också grovt rasistiskt.
Varför?
Jo, sexistiskt för att sådan här artiklar bygger på och murar fast uppfattningen om att asiatiskt kvinnor ska vara på ett visst sätt och när de inte gör det så blir de sedda på som freaks.
Varför det är rasistiskt behöver jag väl knappt ens nämna...
Nej, jag är bara förbannad. Och artikelskribenten behöver ta sig en rejäl funderare på sin ton, sitt språkbruk och framförallt sin kvinnosyn och vilka värderingar han förhoppningsvis omedvetet bygger på.
Jag säger omedvetet för det är inte okej att ha ett så här skevt genustänk och vara så fördomsfull, särskilt inte för en journalist.

Sverige då och Sverige nu

När jag var liten bodde jag i princip på biblioteket nära min skola. Raster, lektioner, efterskolan....det var väldigt sällan jag inte var där och läste i random bok. Jag hade ingen riktig plan med mitt läsande, annat än att böcker var trevliga.Ofta drog jag bara ut en bok ur hyllan och började läsa, oavsett avdelning.
Det var så jag började läsa böckerna om Katitzi.
Hört om dem?

Well, kort sammanfattning: Böckerna utspelar sig på 1940-talet. Katitzi växer upp på ett barnhem och blir retad för att hon är zigenare men förstår inte varför. När hennes riktige far kommer och hämtar henne får hon resa runt med honom, sina syskon och sin styvmor i Sverige och uppleva zigenarhatet som fanns bland svenskarna under den här tiden.
"Åk hem zigenarpack"
"När tyskarna kommer ska du se att de tar sådana som ni"
Katitzis snälle pappa säger till sina barn att inte ta åt sig, att svenskarna inte förstå och att det är viktigt att inte göra de arga. Som han säger- det finns alltid nya ställen att resa vidare till i landet.
Katitzi förstår inte varför hon och hennes familj är så hatade på platser där de aldrig ens har varit innan. Hon och hennes systrar vill gå i skolan och få stanna på en plats tillräckligt länge för att hinna få vänner men familjen bli hela tiden bortkörd.

Det händer massa mer saker men jag ska inte spoila för mycket. Det jag vill säga är att böckerna om Katitzi är ännu idag bland det bästa jag har läst. Faktiskt är de nog bättre idag. För vad jag inte visste när jag var sju år och satt och grät över hur hemskt livet var för Katitzi och hennes familj och hur elaka alla var mot dem var att böckerna delvis är en självbiografi av författarinnans barndom. Katarina Taikon som skrivit böckerna är Katitzi i böckerna och det som hon berättade hon hände henne och hennes familj under 40 och 50 talet i Sverige.Detta upptäckte jag flera år efteråt, när jag var nära tjugo.

Jag minns att jag som barn både kände en samhörighet med Katitzi i böckerna, vi var båda annorlunda, och en lättnad över att Sverige inte var så idag.
Men när jag läser tidningar, webbartiklar och forum så är Sverige som det var i Katitizis barndom, med en rädsla för det som är främmande och ett hat som håller på att skena iväg och som leder till fördomar och rasism.
Det är skrämmande och jag hoppas och tänker se till att det inte blir värre på det sätt jag kan.
För en liten men ändå så viktig skillnad idag är att folk som faktiskt säger ifrån och som är emot rasism faktiskt hörs.

Ett bra exempel på det står att läsa här:

Hur blir man en människa i hatarens ögon?

Sri Lanka: Ett land i korruption

De har ökat pass och idkontrollerna. Det är mycket mer än när jag var här sist och då var det ändå krig och de hade all anledning att vara rädda.Man tycker på ett sätt att de borde skurit  ner på dem nu när freden är här och presidenten modigt har lyckats befria landet från tigrarnas grepp. Om det är någon som missat att det är presidentens göromål så behöver man titta åt höger eller vänster när man är ute på stan, de gigantiska affischerna är svåra att missa.
Det är framtidstro i luften och jag märker när jag talar med folk att de vill tro att freden kommer hålla, de vill kunna leva igen.
Jag vill gärna tro det med men jag tror det när jag ser ett land där det inte är poliskontroller i vartenda hörn och antalet militärer i Colombo är lika med noll.Det är dock ett rätt bra kontrollsätt,det påminner folk att faran fortfarande finns och att regeringen är den enda tryggheten de har att vända sig till.
Hur var det regeringen (diktaturen) sa i V for Vendetta nu igen…”I want this country to remember why they need us!”
Faran och vaksamheten ger också folk mindre tid att verkligen reflektera över korruptionen i regeringen samt en del annat otrevligt som dykt upp nu när kriget är slut.

Det sitter fortfarande över 100.000 tamiler i flyktingläger i norr som inte får komma därifrån och som heller ingen tillåts besöka.Bara en sådan sak att regeringen slängde ut UNICF:s representant ur landet när han ville åka dit och besöka det säger en del om hur det är där.Nu håller FN på att dra presidenten och regeringen inför krigsrätt för det som skedde i norr. Det är inte helt okej att luftbomba hela jädra norra delarna av ön och ha ihjäl civila och skylla på att de kanske är tigrar och det är inte helt okej att tvångsförflytta folk och ta deras egendomar och nej, det är inte helt okej att avrätta folk.
Jag har inget till övers för tigrarna heller, de var inte ett dugg bättre men det som händer här nere nu är inte så bra. 

Vinnaren skriver historien och när de i flyktinglägren kommer ut(om inte de dödar av alla där)så kommer det heta att flyktingarna haft det bra i lägren och att de är helt okej med att ge upp sina hem och söka lyckan någon annanstans.

En del av singaleserna har inställningen att spela roll hur kriget vanns och vilka brott som begicks, det är ju fred. En del andra ser hela bilden och är oroliga över vad regeringen gör just nu.
För det är fortfarande förtryck och trakasserier av tamiler trots freden  och det skärs ner på deras rättigheter och det känns som att det bara är en tidsfråga innan de gör uppror igen.
Fan, för en gångs skull, kan man inte lära sig av historien och se att det var precis så här det började för 26 års sedan och låta bli att göra samma misstag igen?

Men jag är inte bitter.