Vita mördare får empati när rasismen normaliseras.

Rädsla
Ilska
Trötthet

Det är så många känslor som snurrat runt i mitt huvud efter skolskjutningen på Risbergska i Örebro tidigare i Februari. Så många gånger jag velat sätta mig ned och skriva men så många gånger jag bara känt en sådan ilska, trötthet och frustration att jag bara låtit bli.

Men nu är huvudet klart. Tomt och trött men klart.

När jag fick reda på att det varit en skolskjutning i Örebro så blev jag iskall av rädsla. 

Huvudet fylldes av tankar som:

"Åh gud, är det möjligt?"
"Vad är det som händer i Sverige, vi har inte så mycket vapen att tillgå??"
"Hoppas ingen skadas eller dör! Herregud."

Ju längre timmarna tickade iväg och siffrorna ramlade in med att det fanns skadade, det fanns döda så växte en annan rädsla i mig.

Den att gärningspersonen kunde vara rasifierad eller icke-nordisk. Vara mörkhyad, vara av annan religion, vara... Ja, det som vissa ser som "inte svensk nog."

Och om gärningsmannen var detta, vad skulle det innebära för alla oss rasifierade i Sverige?

Bästa Tänkvärt satte senare samma dag ord på många av tankarna jag hade.

"När ett sådant fruktansvärt brutalt dåd sker är det inte enbart frustration och sorg som uppstår. När det börjar spekuleras på sociala medier om vem gärningsmannen är och hur han ser ut så uppstår det även stor oro för vissa grupper i landet.

🥀 Oro över hur media kommer att skriva om händelsen när gärningsmannen avslöjas då narrativet ofta skiljer sig beroende på gärningsmannens etnicitet.

🥀 Oro över att hela folkgrupper eller religioner kommer att skuldbeläggas då muslimska eller icke-vita gärningsmän ofta leder till generaliseringar om deras bakgrund.

🥀 Oro över ökade hatbrott och trakasserier då liknande händelser har tidigare lett till våld och hot mot specifika grupper.

🥀 Oro över att narrativet påverkar den politiska debatten då vissa politiska aktörer kan använda händelsen för att stärka rasistiska agendor.

🥀 Oro över att offren och deras anhöriga hamnar i skuggan av en politiserad debatt då fokus kan hamna mer på gärningsmannens bakgrund än på de drabbade.

🥀 Oro över att psykisk ohälsa bara lyfts fram selektivt då vita gärningsmän ofta beskrivs som ensamvargar medan icke-vita demoniseras.

🥀 Oro över att extremistgrupper får ny ammunition då högerextrema kan använda dådet för att sprida rasistisk propaganda.

🥀 Oro över att vi fastnar i en upprepande cykel av rasistiska narrativ då samhället riskerar att återigen befästa skadliga stereotyper."

Jag hade all denna oron samtidigt som jag kände den största sorg över alla de som drabbats, de döda och de skadade, deras familjer och alla de som tvingats gömma sig under timmar på skolan.

För det går att ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Under de oklara timmarna så satt jag desperat och sökte efter all info jag kunde hitta om gärningspersonen. Jag var så rädd för vad följderna kunde blir för alla oss rasifierade om det skulle vara så att gärningsmannen också var rasifierad. 

Det skulle göras politik av det, skulle bli nya förslag om visitationszoner, om vilka som skulle bedömas vara äkta svenskar. Om vilka som skulle kunna utvisas direkt och vilka som hade rätt till medborgarskap.

Jag letade desperat information för att jag ville vara beredd.

Nu visade sig gärningsmannen var en helt vanlig, kritvit svensk man med en supervanligt svenskt namn.

Och det talas om en ensam galning, en missförstådd ensam man som föll mellan stolarna i Sverige och som samhället borde hjälpt. Det talas om hans autism som en förklaring till dådet (rent jädra skitsnack att ens våga försöka sig på den vinkeln) och hur han drevs av desperation över att hämnas på ett samhälle som svikit honom.

Det är vad som lyfts upp. 

Inte mycket om att han kunde gått in på skolan nästgårds och skjutit omkring sig men valde att åka över halva stan för att skjuta på en skola där merparten är rasifierade.
Inte mycket om att han hördes skrika på en video att "Ni ska ut ur Europa!"
Inte mycket om att en majoritet av hans offer är rasifierade.

Det är inte retoriken som drivs här och jag är så arg för det är en spark i ansiktet på alla oss som levt med rasismens normalisering i Sverige under så många år.

Jag började se det på allvar efter valet 2014 och varje val, varje jävla år sedan dess har varit en steg framåt för rasism och polarisering mellan olika grupper.

Hur gruppen etniska vita svenska ställts mot de som inte "ser ut som svenska", alltså de med annan hudton, de med annan religion och alla de som inte passar in i bilden av svenskhet. Vi rasifierade.

Jag kommer kanske få mycket skit för att jag skriver detta. Genom att dra in hudfärg och etnicitet som grund till den värsta masskjutningen och terrordådet i svensk historia så gör jag politik av en tragisk händelse.
Igen, det går att hålla två tankar i huvudet. Det är en ofattbart tragisk och hemskt händelse och de familjer som förlorat något står med en sorg som aldrig kommer att gå över. Det är vidrigt bortom alla gränser. 

Men ilskan kvarstår i sorgen över att retoriken nu handlar om en ensam vit galning som “utan synligt motiv” gick in och sköt människor på en skola i Örebro.

Retoriken hade varit en helt annan om gärningsmannen varit rasifierad.

För vi ser det nu svart på vitt: Vita mördare får empati, rasifierade mördare blir redskap för att piska upp en hatretorik och polarisering mellan olika grupper i samhället.

Rasismen är så normaliserad i Sverige att ingen riktigt skäms över när bisarra i en sådan retorik är mitt framför näsan på den.

Jag tänker inte säga att det är dags att vi skärper oss för den tiden är förbi. Jag ville inte heller låta hatet och rädslan ta över. Men jag tänker repetera något jag skrev i  en gammal bloggpost från 2014:

"Avslutningsvis vill jag fråga er nu, kära vita människor. När kommer ni att stå vid min sida?
Är det när någon skriker n-ordet efter mig?
Är det när när någon spottar mig i ansiktet och vrålar att jag ska ska åka hem till mitt eget land?
Är det när någon slår mig medvetslös för att jag inte passar in i bilden av en blond och blåögd svensk?
När är det tillräckligt allvarligt för att ni ska bry er?"

Nu har vi haft en masskjutning av en vit svensk man som medvetet gick efter rasifierade, oavsett hur vi vrider och vänder på detta. 

Har rasismen och polariseringen gått tillräckligt långt för att ni ska bry er nu?

#blacklivesmatter and how racism is a worldwide problem.

Before we start, let me get this out of the way. I'm not black and I can not, nor do I want to speak for black people.

However, I am a Person of Color, coming from Sri Lanka, and in that, I can and want to give my input on how #Blacklivesmatter actually is a matter for the whole world when it comes to racism and social structure.

Clear on that?

Good. Then we start.

And we start with me being so tired when it comes to talking about racism and how it affects Persons of Color (PoC) all over the world. In our everyday life, in how we have to think, act and also plan our future.

#Blacklivesmatter is not a new movement and even though it happens in the USA where the history of racism is different from Sweden and the rest of the world it creates ripples on the water. 
First: The riots there not only put the focus on USA:s long and unsolved history when it comes to slavery and the treatment of taking black people from a whole continent. It also puts the focus on their system of racism based on social and political injustice against black people and other PoC that the country has failed to solve during so many years.

Second: #Blacklivesmatter does not mean that it's worth more than any other lives. Swedish Actor Alexander Karim sums it up pretty well.

In short, what happens right now with #blacklivesmatter can be explained like this:

Or even shorter: The riots are the results of a fucked up system, black people are angry because of years and years of mistreatment and for being killed just for being black. It's not a new movement and this is not the first time it has been riots because of how black people are being treated and murdered by police in the USA.

With that, how does this have an impact on the rest of the world?

As said before, the #blacklivesmatter movement creates huge ripples on the water and also raises the question of racism all over the world.

Because this is a worldwide problem.

PoC all over the world have lesser rights, less privilege, lesser payment and also lesser chances of having a good education and to be treated as equals to white people.
This is the result of a system that has rewarded and prioritized white people based on both skin color
but also because of a history where white people held the economical and social power in a huge part of the world. (Yes, this goes for most countries because hey colonization.)

The #blacklivesmatter movement is in the USA but it also puts focus on the injustice that black people and PoC are being exposed for in so many countries.

For me personally, this is a hard time.

I have gotten used to racism over the years. I've learned to live with steady feet, headphones and a knowledge that at the airport I'm the one that almost always (in 9 cases out of 10) will be the one who is picked out for a routine check, I m the one who gets to hear racist comments and gets to hear words about how I should go home.


I have gotten used to it but it still hurts like hell and it drains me to the bone.

"Don't take it personal Anna, you are not black."

"Don't take it personal Anna, this is Sweden, we don't have racism here."

"Don't take it personal Anna, you have lived here all your life."

Fuck you and the horse you rode on.

Of course, I take it personally when the matter of my existence boils down to my skin color.

And of course, I take it personally when I need to be the calm one that educates everyone around me about racism when I'm so tired that I just want to lie down and cry for hours.

2020 has not been a good year for humanity or the Earth and one part of me completely understands when people say that they can't bear to engage in the fight against racism.
I hear you all.
But this is not something new, it was a fire that was bound to explode sooner or later. And it's not a question for USA only, it's about all black people and PoC all over the world.

With that, we need to take action.

First of all, you can sign Amnesty's list here

That's the easy part.

Then you can start doing the following:

• Stop saying racist jokes. Instead, be the one to tell your friends not to pull racist jokes.
• Don't treat black women and women of color as an exotic and sexy bucket list item. We are humans.
• Be aware of your white privilege and use it to make a difference. Check your workspace, your network of friends, your hobby and ask yourself why it's so white.
• Check your prejudices and ask yourself what you can do to stop injustice towards PoC. (for example, stop thinking that all black people and PoC are thieves, that we are less educated and that we are poor.)
• Stand up against nazism and racism by joining peaceful protests. Don't let black people and PoC take the fight alone. But at the same time, don't bring your aggressiveness and will to hate the system to a peaceful demonstration. Just don't. Never ever.
• And last but least, lift up black people and PoC ALL YEAR around. Give them a platform and a voice. So there will not be a huge surprise over racism next time this happens.

#blacklivesmatter is a question about the black people in USA, in the world. It also puts a focus on racism against PoC all over the world.

This is not a question about politic.

This is not a question about USA.

This is not a question that only concerns black people and PoC.

Structural racism and social injustice is a question for the whole world.

It's a question that we all need to work for.

This is a question about our lives.

We need to stand up for #blacklivesmatter and for a world without racism.
We need to be anti-racists and actually make a difference. For a better world.
Photo by Iduna Pertoft

Not your dark fantasy and never will be

Brace yourself for a rant since I’m way beyond angry and tired of this now. I feel way too old to handle this all over again and it breaks my heart that I STILL hear these things after all these years. 

It’s about the exotification of girls and women of colour.

I’ve ranted about this before but we take it once more.

I’m a person. A human. A woman. 

I’m just like any other girl and women. I do not take it as a compliment when you tell me how much you like girls that are different.

Wild. 

Not like your ordinary girl. How much you like women of colour in bed. Girls like me.

I’m a person. A human. A woman.

And I’m: 

• Not your wild jungle girl
• Not your Asian doll
• Not your black magic
• Not your exotic bucket list item
• Not your Indian fantasy ( I'm not even from India.)
• Not your dark fetish
• Not your ”you are sexy for being dark” girl.

I’m so tired of hearing these things over and over again and I swear to any gods out there, I will rain fire and blood over these exotifications and everyone that use them because I’m so tired of this. 

I should not have to crosscheck a list every time I date someone to find out if I’m their bucket list-item or an exotic fantasy. 

I should not have to listen to your racism about how you prefer blond girls but then always wanted to have a wild adventure with an Indian girl (again, NOT INDIAN!) and be expected to take it as a compliment. 

Cause it’s not.

And no, nothing has happened today that has triggered this. 

I’m just tired of seeing and hearing this. Just tired of being treated as anything else than a human.

Exotification of me and my fellow sisters of colours are racism, nothing else. It puts us in a place where we are not human and not valued for us being persons.

So just stop it.

Photo by the amazing Iduna.

Lihini Wijesinghe - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhället.

Detta är fjärde och sista delen i bloggserien "Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället." Här kan du läsa mer om varför serien görs och tidigare delar länkas in nedan.Vi som berättar heter Anna Erlandsson, Rosaline Marbinah, Habiba Stray och Lihini Wijesinghe.
Alla delarna går ut i bokstavsordning sorterade enligt våra efternamn.

Hur kan man inte vara bitter när man inte representeras någonstans och inte har någon som kan förstå behoven som finns för att förändra dagens civilsamhälle?

Namn:

Lihini Wijesinghe

Ålder:

23 år

Organisation:

Fd. ordförande i Fler Unga

Berätta om din bakgrund inom föreningslivet!

Allt började med en singlad slant när jag gick i åttan!

Jag och en till tjej ville sitta med i kommunens nya ungdomsråd och en ifrån vår skola skulle väljas ut.

Istället för att köra ett demokratiskt val så singlade en lärare slant och myntet föll till min fördel.

I ungdomsrådet fick jag ta del av maskineriet från en idé till handling - och hela politiken bakom det.

Det var magiskt, och när ett av mina många förslag faktiskt gick igenom var jag såld.

Det var då jag insåg att jag har en röst som är värd att lyssna på, och sedan dess har jag inte slutat tala.

Sedan dess har jag varit aktiv i diverse ungdomsorganisationer och föreningar, men längst inom Fler Unga. 

Varför valde du att kandidera som ordförande?

Flera orsaker. Dels för att jag kände att jag kunde utveckla organisationen på ett sätt vi inte utvecklats innan, men också för att jag upplevde att organisationen behövde och kunde bli bättre på att representera people of color. Fler Unga är en organisation som ska representera Sveriges unga, då är det viktigt att de medlemmar vi har också återspeglar det.

Jag brinner verkligen för representation och ser en stor avsaknad av det i nästan alla mina sammanhang, men speciellt i viktiga forum. Att vara ordförande handlar om att driva fram organisationen och tro på den, samtidigt som du sätter din egen prägel på arbetet. 

Vad är det bästa med ditt uppdrag?

Det bästa med mitt uppdrag var organisationsutvecklingen jag kunde vara med och bidra till tillsammans med resten av styrelsen och medlemmarna. Det går med ord inte att beskriva min mandatperiod, men Fler Unga gav mig vänner för livet och en principfasthet jag kommer ta med mig långt in i livet. 

Är det något som är mindre bra?

Man ser orättvisor och får ett annat perspektiv. Fler Unga är den mest omtalade ungdomsorganisationen under Almedalsveckan och när vi var på Gotland 2018 stormade som känt nazister Annie Lööfs tal. Där står vi med AFS på vår ena sida och NMR direkt bakom oss, samt att vi är fast i ett folkhav. Jag var rädd för egen del i hela 2 sekunder. Det är inte ett skämt. Sen gick all min energi och kraft åt att skapa någon sorts escape plan för vår delegation och bevara lugnet. I den stunden var jag två individer. Utåt var jag ordförande Lihini som hade koll på allt och styrde med hela handen - för att inte skapa kaos. Inombords var jag en rasifierad kvinna som var livrädd för sin egen säkerhet, men inte fick visa det. Den stunden bär jag med mig. 

Hur ser du på att vara ordförandes i din organisation, vad har svårast respektive lättast?

Svårast för mig var att fatta jobbiga beslut, som alls behövde tas. Extra jobbigt blir det också när andra inte riktigt förstår varför man gjort vissa bedömningar, och som den konflikträdda personen jag är blev detta jobbigt. Men det stärkte även min karaktär. Det lättaste var att få vara ordförande åt min f.d. styrelse. Så kompetenta människor som utförde stordåd. När man har ett bra team är resten en dans på rosor. 

Vad är den största utmaningen du mött?

Som alltid tror jag när det gäller organisationer (speciellt då ungdomsorganisationer) är det yttre motståndet inte roligt. Fler Unga vill skapa fler politiskt aktiva unga och unga som utforskar alla delar av beslutsfattande organ, både inom politiken och inom näringslivet. Engagemang är nyckeln till demokratin, och vi behöver krafter som uppmuntrar till detta. Men någonstans på vägen har man fått för sig att det är coolt att håna och kränka unga som bara vill göra något för demokratin samt försöka tysta ned de som är lite för högljudda.

Då står man där dels med utmaningen att få vuxenvärlden att förstå varför vi behöver arbeta tillsammans för att lyfta ungas intressen, men även utmaningen att få unga att fortsätta med det de brinner för, trots yttre motstånd. 

Hur har det varit för dig att vara ledare, kvinna och rasifierad i din organisation?

Stundvis tufft, så klart.

Jag har varit med om sexism i min roll, där man hellre talat med min manliga styrelsekollega än mig. Det är småsaker som kan skapa mikroagressioner, samtidigt som man ständigt får påminna sig själv om att man är i en maktposition och kan göra en organisatorisk förändring.

Då får man offra sig själv ibland, både som kvinna och rasifierad, för att det en dag ska bli lättare för nästa bruna tjej att ta över. 2018 skapade Fler Unga stordåd, vilket jag är oerhört stolt över. Jag vet att jag haft det tuffare än tidigare ordföranden i den mening att jag fått utstå saker de inte har, men alla mina erfarenheter har format mitt ledarskap.

Jag önskar inte att jag hade haft det lättare, för jag bevisar för mig själv att jag fortfarande kan få jobbet gjort och mer. 

Tänkte du på innan du kandiderade att du skulle bli den första kvinnliga, rasifierade ledaren i din organisation?

Ja, så klart.

Det var en av orsakerna till att jag gjorde det. Idag vet jag hur det är att vara “den första bruna kvinnan” inom många sammanhang, inom civilsamhället och yrkeslivet. När man, som jag, jobbar inom HR är man ofta med när viktiga beslut ska fattas. Vi vet att den hierarkiska toppen är ojämställd. Det vi även vet är att när en lyckats ta sig dit är det enklare för andra att göra det också. Jag hoppas att jag banar vägen för andra rasifierande kvinnor som söker ledarroller. Jag kommer alltid stötta dem. 

Vad har du haft för stöd under året? Vänner, kollegor i organisationen, kollegor från andra organisationer?

Min familj har varit mitt största stöd. Jag har ganska länge haft otroligt dåligt självförtroende, och inte vågat tro på mig själv. När jag säger detta till vissa blir de förvånade, för jag har utfört stora ting i livet, allt från att bedriva en framgångsrik bokblogg till ordförandeskap. Men inget steg har varit självklart. Då har det hjälpt att prata med min familj och säga “jag funderar på att göra detta…”. De har alltid pushat mig och trott på mig, och det har gjort att jag till slut kunnat tro på mig själv också. Sedan har jag ett fantastiskt kompisnätverk som ständigt sett mitt driv och utmanat mig.

Med det sagt har jag även blivit motarbetad under åren. Jag minns ett tillfälle när en individ med högre position än jag själv tyckte att jag var lite för bitter. Då var jag beredd att sluta. Hur kan man inte vara bitter när man inte representeras någonstans och inte har någon som kan förstå behoven som finns för att förändra dagens civilsamhälle?

Vi behöver vara radikala och våga vidga våra vyer. Att möta motstånd från civilsamhället var tufft, men i sista sekund valde jag att fortsätta kämpa för den och vara den förändring jag ville se. Har inte ångrat mig sedan dess. 

Är det något du hade velat veta innan du blev ordförande som du inte visste?

Att det kan vara ensamt på “toppen”, som brun kvinna. Ingen i min omgivning var engagerade på samma sätt, så de kunde inte relatera. Det hade jag gärna förberett mig lite på. 

Som ordförande är du ansiktet och den politiska rösten utåt för din organisation, hur har du blivit bemött vid möten med politiker och andra?

Största delen väldigt positivt. Jag har mött några riktiga eldsjälar inom politiken, civilsamhället och näringslivet som verkligen lyssnat in och velat göra en förändring. Jag har haft några riktigt bra utbyten, men man har så klart träffat dem som ser ner på en lite. Jag har inte lagt min energi på dem, det går inte. 

Hur ser du på din organisations framtid?

Jag tror den är ljus och kan verkligen inte vänta på att se hur organisationen kommer utvecklas. 

Kan du se någon skillnad i din organisations attityd till rasifierade från när du började till nu? Om ja, vad, om nej, vad skulle du vilja se?

Vilken bra fråga! Organisationen har alltid haft en inkluderande syn, men kanske inte riktigt förstått att även arbetet måste anpassas för att nå olika målgrupper. Årets styrelse i Fler Unga har ingen förankring till den året innan, och det skapar så klart sina egna utmaningar men min styrelse gjorde det vi kunde när vi överlämnade arbetet.

Jag har god kontakt med den nuvarande styrelsen och vet att även de insett att arbetet behöver ske på flera fronter för att vi på riktigt ska vara en organisation som är tillgänglig för Sveriges alla unga. Babysteps i rätt riktning, men jag hoppas att vi får fler i organisationen som vill vidareutveckla Fler Ungas mångfaldsarbete. De innan mig gjorde sitt, jag gjorde mitt.

Jag hoppas jag organisationen kan fortsätta vara modig och sticka ut hakan i sitt arbete att vara inkluderande. 

Om vi ska prata rasism och sexism, hur har det sett ut där?

Den finns, alive and kicking. Genom åren lär man sig ta sina fighter och tyvärr, svälja en del. Inte alltid för sin egen del men för organisationen och det stora hela. 

Varför tror du att det är få rasifierade kvinnor som blir ledare i stora organisationer?

Rent generellt är vi dåliga på att nå ut till rasifierade på medlemsbasis. Kollar vi bland organisationers medlemmar är det väldigt vitt. Då för mig, blir det naturligt att vi har så få rasifierade kvinnor på ledande positioner. Det blir bättre, tycker jag, men det behöver gå fortare och vi behöver börja bland medlemmarna.

Varför är organisationer så dåliga på att nå ut till rasifierade?

Varför är en överväldigande majoritet av medlemmarna vita?

Min analys av det hela är att de som står nära civilsamhället har enklare att kliva in. Man har kanske föräldrar som varit engagerade i deras ungdom osv. När engagemang inom civilsamhället inte kommer naturligt måste vi som styrande i organisationer kämpa hårdare och kommunicera bredare. Även från min tid inom Fler Unga vet jag att det är svårt, men om man försöker går det. Och vi måste alla försöka. 

När du går vidare, vad tar du med dig för lärdomar efter din tid som ordförande?

Värmen, kärleken, den gemensamma kampen men framförallt - mitt utvecklade ledarskap. Det finns ingen aspekt hos mig själv jag värdesätter lika högt som min förmåga att kunna vara en god ledare. 

Om du fick säga något till rasifierade kvinnor som vill bli ledare, vad skulle det vara?

Skaffa dig en trygg landningsbana bestående av familj och vänner som alltid kan finnas där för att ge dig stöd när det behövs, en axel att gråta på, pepp när du ska utföra något läskigt men framförallt - har tron på att just du är den som kommer förändra Sverige för alltid. Vi behöver alla ett team av hype people som ser vårt värde när andra inte alltid gör det. 

Tidigare delar i bloggserien:

• Anna Erlandsson - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhället

• Rosaline Marbinah - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhälle
• Habiba Stray - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhället