Rasismen i siffror för mig

Rasismen i Sverige ökar.

Jag vill att ni ska förstå att när jag säger det så märks det inte bara som en siffra på ett papper.

Det märks i hur människor beter sig mot rasifierade och hur jävla illa det är.
Det märks i hur gränserna för hur människor ska bete sig mot varandra hela tiden flyttas fram.

Jag märker av detta hela tiden. 

Några siffror över hur det har varit för mig sedan året börjat:

• Antalet gånger jag får höra från random person att jag borde åka hem till mitt land: Ca 2 gånger i veckan.
• Antalet gånger random person sagt att SD ska fixa sådana som mig: 5 gånger.
• Antalet gånger random äldre personer rakt ut säger att det var bättre innan sådana som jag kom till Sverige: Minst 20 gånger.
• Antalet gånger random person slänger ur sig rasistiska skällsord till mig: Minst 30 gånger 
• Antalet gånger folk spottat vid mina fötter och sagt svordom/skällsord/något otrevligt: 5 gånger.

Så här ser min vardag ut. Den nöter ned mig och mitt enda skydd är mina hörlurar så jag inte hör vad folk säger, snabba fötter och min egen tro på mig själv.För det är aldrig någon som säger till när detta händer.Eller jo, andra rasifierade jag inte känner klappar ibland på mig. En sa att "De förstår inte för de vill inte".
En annan sa "Vi måste hålla ihop."Rasismen i Sverige märks på hur jag och andra rasifierade tyr oss till varandra för stöd. Vi känner inte varandra alls.
Jag känner inte någon av de som stöttat mig när jag blivit kallad rasistiska skällsord. Jag känner inte mannen jag klappade på i förra veckan efter att han blivit utskälld för att han frågade på engelska och inte på svenska.

Men de förstår mig. Jag förstår dem. Vi vet hur det är.

Jag önskar så att alla kunde förstå att när det sägs att rasismen i Sverige ökar så är det vi som drabbas. Vi drabbas så jädra hårt och vi går sönder.

För 15 år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en enkel tur i kollektivtrafiken skulle bli som att löpa gatlopp. Det fanns inte på kartan att någon skulle vilja spotta på mig enbart för min hudfärgs skull.
Men det är verkligheten nu.

Jag ville aldrig tro att rasismen kunde växa så här

Den nöter ned en lite i taget och jag vill knappt ens tänka på hur det blir till hösten.

Jag hatar när jag får höra att jag läser in för mycket i detta och att jag inte borde bry mig.
Hur kan jag inte läsa in saker i detta?
Hur kan jag inte bry mig?
Det är klart som fan jag bryr mig när det handlar om mitt och andras liv.
Att säga att vi ska gömma våra känslor är att spela rasismen rakt i händerna.
Jag är livrädd och det är garanterat andra rasifierade också. Men våra liv måste fortsätta pågå i detta för vi har jobb, skola, familjer och fritid.
Vi måste hantera tusen kommentarer och det stöd vi får är noll.
Det är inte för känslosamt att bli arg. Det är mänskligt och som jag ser det nu är det just medmänsklighet och empati vi behöver mer av och mindre av ett samhälle som vänder bort blicken för det som sker just nu.

En ökning av rasismen handlar inte om yttrandefrihet och rätten att vara nazist på öppen gata.

Det handlar om våra liv, mitt liv och andra rasifierades.

Försök komma ihåg detta och agera utöver detta. Förminska oss inte och vänd inte bort blicken. Stötta oss, protestera och framförallt - var inte tysta.

Mer läsning på temat:

• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism