måndag 28 maj 2018

Rasismen i siffror för mig

Rasismen i Sverige ökar.

Jag vill att ni ska förstå att när jag säger det så märks det inte bara som en siffra på ett papper.

Det märks i hur människor beter sig mot rasifierade och hur jävla illa det är.
Det märks i hur gränserna för hur människor ska bete sig mot varandra hela tiden flyttas fram.

Jag märker av detta hela tiden. 

Några siffror över hur det har varit för mig sedan året börjat:
  • Antalet gånger jag får höra från random person att jag borde åka hem till mitt land: Ca 2 gånger i veckan.
  • Antalet gånger random person sagt att SD ska fixa sådana som mig: 5 gånger.
  • Antalet gånger random äldre personer rakt ut säger att det var bättre innan sådana som jag kom till Sverige: Minst 20 gånger.
  • Antalet gånger random person slänger ur sig rasistiska skällsord till mig: Minst 30 gånger 
  • Antalet gånger folk spottat vid mina fötter och sagt svordom/skällsord/något otrevligt: 5 gånger.

Så här ser min vardag ut. Den nöter ned mig och mitt enda skydd är mina hörlurar så jag inte hör vad folk säger, snabba fötter och min egen tro på mig själv.För det är aldrig någon som säger till när detta händer.Eller jo, andra rasifierade jag inte känner klappar ibland på mig. En sa att "De förstår inte för de vill inte".
En annan sa "Vi måste hålla ihop."Rasismen i Sverige märks på hur jag och andra rasifierade tyr oss till varandra för stöd. Vi känner inte varandra alls.
Jag känner inte någon av de som stöttat mig när jag blivit kallad rasistiska skällsord. Jag känner inte mannen jag klappade på i förra veckan efter att han blivit utskälld för att han frågade på engelska och inte på svenska.


Men de förstår mig. Jag förstår dem. Vi vet hur det är.

Jag önskar så att alla kunde förstå att när det sägs att rasismen i Sverige ökar så är det vi som drabbas. Vi drabbas så jädra hårt och vi går sönder.
För 15 år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en enkel tur i kollektivtrafiken skulle bli som att löpa gatlopp. Det fanns inte på kartan att någon skulle vilja spotta på mig enbart för min hudfärgs skull.
Men det är verkligheten nu.
Jag ville aldrig tro att rasismen kunde växa så här
Den nöter ned en lite i taget och jag vill knappt ens tänka på hur det blir till hösten.

Jag hatar när jag får höra att jag läser in för mycket i detta och att jag inte borde bry mig.
Hur kan jag inte läsa in saker i detta?
Hur kan jag inte bry mig?
Det är klart som fan jag bryr mig när det handlar om mitt och andras liv.
Att säga att vi ska gömma våra känslor är att spela rasismen rakt i händerna.
Jag är livrädd och det är garanterat andra rasifierade också. Men våra liv måste fortsätta pågå i detta för vi har jobb, skola, familjer och fritid.
Vi måste hantera tusen kommentarer och det stöd vi får är noll.
Det är inte för känslosamt att bli arg. Det är mänskligt och som jag ser det nu är det just medmänsklighet och empati vi behöver mer av och mindre av ett samhälle som vänder bort blicken för det som sker just nu.

En ökning av rasismen handlar inte om yttrandefrihet och rätten att vara nazist på öppen gata.

Det handlar om våra liv, mitt liv och andra rasifierades.

Försök komma ihåg detta och agera utöver detta. Förminska oss inte och vänd inte bort blicken. Stötta oss, protestera och framförallt - var inte tysta.

Mer läsning på temat:

13 kommentarer:

  1. För jävligt att det är så illa!
    Lovar att agera om jag blir vittne till något liknande💪💕🌷

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte hur många gånger jag blivit vittne till rasistiska kommentarer av vänner som inte varit riktat till mig personligen och när jag reagerat fått svaret "jamen det gäller ju inte DIG - du är ju SVENSK!" (Jag är halvasiat). Men problemet är att de gånger det gäller mig är det ingen som stannar upp och frågar om jag är svensk medborgare, om jag är född här, om jag är uppvuxen i svensk familj. Det smäller bara.

    Mikroaggressionerna som byggs på hela tiden. Det är som kinesisk vattentortyr.

    SvaraRadera
  3. Så ledsen att höra att du inte får stöd/hjälp, det är absolut inte ok, jag kommer än mer att höja min röst. Är med dig 100 procent i kampen mot rasismen.

    SvaraRadera
  4. Sending you all the love. Please stay strong and remember your worth. I will always tell people off who disrespect other human beings. I hope this will change someday (fast) but until then you're doing an important job showing the world that this is happening.

    SvaraRadera
  5. Tack så mycket för din text, lär mig mycket av den och är väldigt tacksam för att få ta del av den. ❤️

    SvaraRadera
  6. Jag kan bara hålla med. Jag har blivit konfronterad och kallad för terrorist ett par gånger de senaste åren. Är det en "Trump-effekt", funderar jag över. För det har ökat helt klart, är min upplevelse.

    Mvh,
    Jeppe, adopterad från Thailand

    SvaraRadera
  7. När människor slutar se varandra som individer, då är vi riktigt, riktigt illa ute.

    SvaraRadera
  8. Har inga ord för vad jag känner när jag läser det du skriver. Lovar att göra allt jag kan om jag ser och hör nått.

    SvaraRadera
  9. Det är smärtsamt att läsa det du skriver. Den som inte säger ifrån och står upp mot rasismen är inte bara en feg liten lort, den är även djupt okunnig om historien och vad detta vansinne leder till.

    SvaraRadera
  10. Tack för att du skriver. Det är fruktansvärt att detta ska fortgå.

    SvaraRadera
  11. Fy helvete vad hemskt. Tack för att du delar med dig av detta! Blir riktigt tårögd! Styrkekram!

    SvaraRadera
  12. Jätte stark skrivet. Dikotomier är hemska. Att kategorisera människor utifrån kön, färg, form, ålder och att tillskriva de egenskaper som finns hos betraktaren allena leder ingenstans. Tack för att du lyfter upp detta.

    SvaraRadera
  13. Vidare tycker jag att man i skolor och i historiebeskrivningen skall minnas sverige för bara 70 år sedan. Barn tvättades i skolor pga av smuts, folk flydde till Amerika för att slippa svälta (eller tvingas bära huckle) Diskussioner fördes om man verkligen skulle ha potatislov ( höstlov) eftersom man inte kunde garantera att barnen verkligen fick mat om de inte fick det i skolbespisningen. Man skall aldrig försöka sitta på en för hög häst. Vi är alla människor och tillsammans, och med lyhördhet, kan vi komma jätte långt.

    SvaraRadera