Almedalen del 1: Nazisterna och vad deras närvaro gjorde

Som en del av er sett på min instagram och här så var jag under förra veckan i Almedalen. Jag åkte dit för Sverok eftersom det är en viktig arena för oss att närvara på och jag ska berätta mer om varför det är så viktigt, vad vi gjorde och mitt intryck av Almedalen i stort i nästa blogginlägg.

Men det jag måste börja prata om och ta upp innan dess är nazisterna.

Nordiska motståndsrörelsen, även kallad NMR, är en naziströrelse som under senare år fått ett ökat utrymme och framförallt ett uppsving i Sverige. Detta är gruppen som demonstrerade under Bokmässan (även om de inte kom så långt) och senare har haft flertalet olagliga demonstrationer i Göteborg.

Förra året var NMR i Almedalen vilket väckte mycket uppmärksamhet och framförallt protester. Detta året hade Region Gotland gett sig fan på att de inte skulle få tillträde och hyrt upp all mark.
Detta gick dock på röven då NMR senare fick tillstånd av polisen att under tre dagar, 5-7 juli, mellan klockan 16 och 17 använda talarplatsen på Hamnplan

Detta kände jag till när jag åkte till ön och jag var arg och upprörd över det såklart. Jag är inte förtjust i NMR alls och detta beror på att de är ett  hot mot mig vilket jag märkt aktivt när jag gått på stan. Jag märker det  även i deras propaganda om ett  Sverige fyllt med rena svenskar som dekorerar lyktstolpar och även i form av lappar som lagt på min och min partners dörrtrappa.

Jag var förberedd på att NMR skulle medverka begränsad tid i Visby och jag hade bokat min resa hem redan på fredag,

Men under måndagen i Visby kom nyheten att NMR hade beviljats ytterligare ett tillstånd av polisen, denna gång på Södertorg utanför RFSL:s lokal Lila Shala. De hade tillstånd att dela ut flygblad, ha bokbord och ha talarutrustning. Tillståndet gällde tisdag till söndag och fem timmar varje dag.

Fem timmar varje dag under fem dagar plus tidigare tillstånd för Hamnplan. Nazisterna hade fått fritt tillträde in i Visby.

Jag har svårt att beskriva min känsla när jag hörde detta. Jag blev varm och kall inombords. Livrädd och samtidigt rasande arg.

NMR är en nazistisk organisation som jag bäst kan beskriva som en terrororganisation och det var för mig helt obegripligt att de kunde få tillstånd att vara i Almedalen. Att de nu hade fått tillstånd att vara direkt utanför RFSL:s lokaler när just HBTQ är en av grupperna som NMR upprepade gånger uttalat hot mot och till och med misshandlat.
RFSL ungdom ställde in alla sina aktiviteter under Visby för de kände att de inte skulle vara säkert. Jag förstår de helt.

Hur katten kunde detta ske?

Av mina känslor var det ilskan jag fokuserade på mest. Den och insikten av att detta fick inte ske utan att protester.

Så under Almedalsveckan deltog jag i så många manifestationer och upprop som jag kunde. Redan under tisdagsmorgonen anordnade Make Equal ett upprop för att visa på hur många organisationer som protesterade mot NMR:s närvaro.

Detta är bilden vi tog och som delades i sociala media. Text och lista på medverkande hittas här

Senare på dagen gick jag och förbundsekreterare Alexandra även upp till Lila Shala och RFSL för att agera som en del i en mänsklig mångfaldsmur för att stötta deltagarna som skulle in till aktiviteter och seminarium.
En självklarhet att göra men det kändes samtidigt så futtigt.

På onsdagen var nazisterna överallt. Jag sicksackade mellan de när jag skulle ned till Almedalen och min tidigare förhoppning om att de skulle vara ett fåtal övergick i ett "Fuck i helvete var många de är."
De var kanske ett 70-tal som jag räknade till den dagen och nej det är inte mycket jämfört med alla som besökte Visby och Almedalen.
Men tro mig, när det är en grupp som aktivt vill ha ihjäl en och som delar ut flygblad om att hålla  Sverige rent så är 70 stycken väldigt många.
Jag svepte in mig i min ilska, höjde huvudet och gick rakt fram och vägrade se på dem. Vägrade böja på ryggen när jag gick förbi och gick med bestämda steg. Det var det enda jag kunde göra fast hjärtat bultade så hårt i bröstet.
Jag har aldrig känt mig så ensam.
Jag gick om min gamla chefs nya arbetsplats för att andas och vi stod och pratade om nazisterna och vart det gick fel.
Framförallt pratade vi om hur detta kan stoppas och vad vi som individer kan göra.

På torsdagen så gick jag och Alexandra ned för att bygga upp Make Equals skomanifestation.

Efter uppbyggnad hann jag bara stå en kort stund och langa skor innan jag var tvungen att springa till ett panelsamtal jag skulle medverka mot. Men det var så viktigt att ändå vara där, att visa att det nazisterna gör och vill är något som aldrig kommer accepteras i min värld.

Länk till video och artikel kan hittas här

Det tog mig sju minuter att i rask takt gå från Hamnplan till min slutdestination. På den tiden gick jag förbi tre grupper med nazister som delade ut flygplan samt passerade det främlingsfientliga partiet Alternativ för Sverige där de stod och pratade om "Det äkta svenska" och "Ut med Skäggbarn."
Jag var så arg och jag noterade att det var en mycket högre mängd nazister än under gårdagen.
På ett sätt var det skönt att de hade likadana kläder på sig. Det gjorde det lättare för mig att hålla koll på de.
Jag må vara arg men jag är inte dum och jag undviker att hamna ensam med nazister som upprepade gånger bevisat att de är aktivt farliga.

På eftermiddagen var det dock dags för Mångfaldsparaden där jag såklart gick med Sveroks eget Proud and Nerdy.
Mångfaldsparaden arrangerades av RFSL som en motvikt till nazisternas närvaro och det blev den största någonsin. Under en strålande visbysol gick 4000 människor och skanderade för kärlek och mot hat.

Vi viker oss aldrig! Heja Proud and Nerdy!

NMR stod längst paradvägen i klungor. De gjorde som de alltid gör, de filmade och fotade oss som gick i tåget.
Men vi var så många fler och våra röster hördes över hela Visby. Vi höll inte tyst och vi protesterade.

Fredagen finns inte mycket att säga om. Jag släpade min väska ned förbi NMR och Alternativ för Sverige mot färjan.
Från ett Almedalen där nazisternas närvaro ökat dag för dag och mot ett fastland där den enda skillnaden är att jag inte vet vilka som är nazister.

Och nu sitter jag hemma och skriver detta för att berätta vad det gör när NMR får vara i Almedalen.

Rasismen i dag normaliseras i en rasande fart där NMR:s närvaro i Almedalen bara är en pusselbit på vägen mot en verklighet där du inte får se annorlunda ut, älska vem du vill eller vara den du vill.
Det är en verklighet som vi såg under WWII och vad som än sägs så rör vi oss mot ett samhälle som blir alltmer likt detta.

FN har uppmärksammat Sveriges slappa hållning mot rasistiska och nazistiska organisationer och gett kritik flera gånger, senast i maj 2018.

Men det räcker uppenbarligen inte.

Det har kommit kritik mot polisen och Niklas Orrenius säger allt om den

Det finns de som säger att vi inte ska ge nazisterna utrymme i media samt att vi borde tiga ihjäl de. Eller ta debatten

Låt mig reda ut lite saker:

1. Nazisterna får utrymme i media när de gör saker, när de begår hatbrott, när de får demonstrationstillstånd som utgör ett hot mot andra grupper eller när de heilar på stan.
   Ofta när de får utrymme är det för att det finns något att skriva om.
2. Vi kan inte tiga ihjäl nazisterna. De finns redan på gatorna och de utgör ett hot. Vi pratar om en grupp människor som är farliga, flera är dömda för våldsbrott och misshandel, och som skiter i lagen.
   Vi. kan. inte. tiga. ihjäl. de.
   För varför gång någon säger att vi ska tiga ihjäl nazisterna så ignoreras det konkreta hot som de utgör mot andra grupper i samhället. Det är et privilegium att kunna ignorera nazister, alla har inte detta.
3. Vi kan inte ta debatten med nazister. Det kommer inte hända, aldrig i helvete. Detta är människor som inte vill prata och som bedriver en ytterst farlig retorik med fotografering och filmande av motståndare. De vill inte kompromissa så låt oss inte falla i den fällan.

Vad vi behöver är en lagändring där rörelser som NMR förbjuds.

Vi borde ta åt oss av FN:s kritik och skärpa oss eftersom vi sannolikt bryter mot FN:s konvention mot rasdiskriminering.

Det är oacceptabelt att Sverige idag tillåter nazistiska rörelser med hänvisning till yttrandefriheten. Vår grundlag säger redan FUCK NEJ till detta vilket borde räcka. (kapitel 2, paragraf 24)

För mig personligen kan jag säga att veckan var enormt tung. 

Här är jag tröttare än vad jag sade till någon.
Men årets viktigaste mångfaldsparad trumfade min trötthet.

Jag vet inte riktigt vad som var värst. Att höra Alternativ för Sverige stå nere på Donners plats och prata om hur Skäggbarn ska utvisas ihop med att det etniskt svenska måste bevaras eller att se NMR gå runt i Visby i drivor och göra allt utom att heila. Senare när jag lämnat ön så började de heila så egentligen gjorde de allt, hatbrott, misshandel och heilning.

Sug på den ett tag.

Det var en vecka där jag fick ha högt säkerhetstänk i mitt huvud och planera hur jag skulle röra mig och ha koll på mail och twitter. Det var stunder där jag tröstade andra som var rädda och såg till att de visste att jag fanns där. För att vi är starka tillsammans och vi måste komma ihåg det. Det var en vecka där jag hade en klump i magen av rädsla som jag dolde under ilska och en vilja att de inte ska få vinna.

Det var en vecka där jag blev förbannad när jag hörde folk uppmana andra att ta av sig sina regnbågspins. Jag förstår tanken och omtanken bakom men det fick mig att känna mig mer ensam och utsatt. För jag kan inte ta av mig min hud och det är samma sak med andra personer som tillhör marginaliserade grupper (även HBTQ+) som nazisterna vill ge sig på.
Vi behöver våra allierade.

Det var en vecka där jag aldrig känt mig så ensam eller så utsatt och fick kämpa mot min känsla av att sätta mig ned och hyperventilera/gråta/gömma mig/åka hem. Jag hade andningspauser och vilade i huset vissa kvällar. Men jag kunde inte ge efter för känslan. För jag hade ett jobb att göra och jag vägrade även låta nazisterna vinna. Och vinna, de gör de i min värld när jag ger upp och låter de ta mitt utrymme.

Det var en vecka när jag gick först i manifestationer och upprop och där jag uppmanade andra att göra det. För att vi behöver kämpa, nu mer än någonsin.
Och jag väljer att göra det aktivt och kämpa emot med allt jag har.
För jag har inget val.

Oavsett om jag går i manifestationer eller gömmer mig där jag inte syns så rör vi oss mot en tid då rasismen och nazismen är så normaliserad att det blir ett hot mot mig.
Oavsett om jag kämpar eller ej så kommer de komma för mig för jag kan aldrig ta av mig min hud, jag kan inte välja att ha ett normalt liv i fred från nazister. Det är ett privilegium att välja att kämpa och jag har inte det.

Jag väljer att höja min röst mot rasister och nazister och jag väljer att gå först när jag kan, både som privatperson men också i min roll som ordförande för Sverok.
Sverok har sedan länge tagit ställning mot rasism och antidemokratiska rörelser, vilket NMR är.
Det ger mig ytterligare en anledning till att stå i främsta ledet mot nazism. För det vi säger i ord måste också bevisas i handling.

Vad är jag för en ordförande om jag inte visar att det vi tagit beslut om är något Sverok faktiskt lever upp till?

Hur kan jag uppmana andra till att kämpa mot nazism och protestera om jag själv inte står först?

Det handlar inte om mod och styrka, för jag är inte bra på att vara modig eller på att vara stark.
Det handlar om en vilja att kämpa in i det sista och jag vill få andra att göra det och jag vill att andra ska se att Sverok lever upp till vad vi säger.


En fråga ni kanske har nu är "Vad kan jag som inte drabbas av nazisterna göra?"

Mina råd är:

• Verka för en lagändring, prata med era lokala politiker, aktualisera frågan och skriv även på protestlistor.
• Ser ni nazister på stan, gå fram till de som utsätts eller drabbas. Visa att ni har deras ryggar och att de inte står ensamma mot nazisterna
• Gå i manifestationer och protester mot nazism och rasism. Gå i Pride som allierade är ett väldigt konkret förslag.
• Var aldrig tysta, vare sig i vardagen eller på nätet. Lyft frågan om nazism och rasism och var den obekväma människan som säger att din kollegas rasistiska/homofobiska skämt inte alls var roligt. 

Och nu har jag börjat komma till slutet av detta inlägg och en del av er undrar kanske varför jag gav nazisterna så mycket utrymme och varför jag väljer att hela tiden protestera.
Svaret är att det finns inget alternativ.

Vi ser som sagt en normalisering av rasism och nazism i Sverige och den går fort. Så fort att många inte helt hänger med. Men det är dags att vakna och framförallt protestera nu.
Jag har inte något val i hur jag ska förhålla mig till detta. Jag kommer drabbas oavsett om jag är en aktiv motståndare eller en passiv, oavsett om jag försöker ignorera det eller gömma mig.

Det enda val jag har är om jag väljer att släpas in till en arena där jag tvingas försvara min rätt att finnas eller om jag själv går in med högburet huvud trots rädslan i min mage.

Jag har dagar då jag inte orkar och då jag vill gömma mig. Jag är rädd och arg och det får jag lov att vara. Allt är okej för i slutänden så leder det till vad jag gör.
Jag väljer att hålla huvudet högt och protestera. Det är mitt val och det bär jag med mig varje dag.

“Compromise where you can. And where you can’t, don’t. Even if everyone is telling you that something wrong is something right, even if the whole world is telling you to move. It is your duty to plant yourself like a tree, look them in the eye and say, no. You move.”

-Captain America, Civil War

Mer läsning på temat:

• Hatet mot Durmaz och att fotbollen inte är skurken
• Rasismen i siffror för mig
• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism