Till min älskade mormor

Hon är så tunn och skör där hon ligger i sängen. Det var över en och en halv månad sedan jag var här men det känns som en livstid.

Hon har blivit så liten och när jag tar hennes hand i min känns det som att jag ska ha sönder den 

Men hennes grepp om mina fingrar är detsamma och fast huden är tunn så är den varm.

Vi pratar. Små ord om livet. Om hur hon mår.

"Jag vill inte mer nu." viskar hon.

Och jag skäms över hugget i hjärtat  

"Snälla gå aldrig" är vad jag vill svara men jag säger det inte. För jag ser hur trött hon är. Hur ont hon har och hur varje andetag är en plåga.

Mitt hugg i hjärtat är själviskhet. 

För jag vet inte hur jag ska orka utan att hon finns. Men jag säger inget. Jag gömmer bara ansiktet mot hennes hand och kysser den. Hon har varit med mig hela livet och jag vet inte hur jag ska orka.

Hennes hand i min, jag släpper inte förrens jag måste gå.

När hon somnar in några dagar senare så känner jag fortfarande hennes hand i min. 

Hennes tunna, varma hud och mjuka fingertoppar.

Min älskade mormor är borta. Hon var en av de viktigaste människorna i mig liv och jag vet fortfarande inte helt hur jag ska orka utan henne. Det känns ofattbart att jag inte ska ringa henne, höra hennes röst, bolla tankar och besöka henne för att prata om allt mellan himmel och jord.

Hennes begravning var vacker, stillsam och precis som hon velat ha den. Och då sjönk det in att hon verkligen är borta. För alltid.

Älskade mormor. Tack för en livstid av att du fanns bredvid mig. Från att du höll min hand när jag var liten och knappt kunde gå till att jag på slutet fick hjälpa dig resa dig upp.

För att du var där under hela min barndom med livsvisdom,skratt och danska ord.

För alla gångerna jag sprang genom skogen mot busshållplatsen och mötte dig och du alltid blev lika glad.

För att du introducerade mig för HC Andersens fantastiska sagor och för att du läste dem alla för mig. 

För att du lärde mig att be aftonbön och alltid kom in när jag drömde mardrömmar. Och för kläderna du virkade till mina gosedjur.

För jularna då du och pappa drack gammeldansk och berättade historier.

För att du satt bredvid mig hela sommaren när jag sydde mina första medeltidskläder. För att du broderade min klänning när min ork tog slut (jag önskar så att jag hade kvar den nu).

För att du skrev ned allt om min student så att jag kunde läsa om den. Eftersom jag var så full att jag inte ens mindes maten.

För att jag alltid kunde komma över till dig när jag pluggade till journalist och prata om plugget. Och vi åt räkmackor, jordgubbar och drack kaffe. Du fick mig att tycka kaffe var gott.

För att du pratade med mig om politik, nyheter och om allt som pågick i världen. Jag blev alltid klokare när jag varit hos dig.

För alla böckerna du rekommenderade till mig och för att du läste allt jag kom med till dig. Vad vi läste och växte i varandras världar hela tiden.

För att du accepterade att jag även älskade tjejer och inte tyckte att det var konstigt utan mest vackert.

För att du förstod vad poly innebar och bjöd hem båda mina dåvarande partners till fika hos dig. Det betydde massor.

För att du också, under alla år, var så förstående över när jag mådde som dåligast, och för att du kunde ställa de där frågorna som fick mig att både öppna upp mig och även analysera varför jag mådde dåligt. Och för att du stöttade mig i min klättring upp från botten.

För att du hela tiden trodde på mig och för att du alltid, till och med på slutet kunde skämta, skratta och vara dig själv.

För alla dina brev med tidningsartiklar du klippte ut. Jag har sparat alla och jag läste alla artiklarna.

För att du berättade om dig själv, äkta och öppet och för att jag därför fick vara en del av hela ditt liv. Du var ett barnhemsbarn med hjärtat fullt av kärlek. Du var en kvinna som växte upp i Danmark under andra världskriget. Du var sjuksköterska med huvudet fullt av analyser. Du var hustru, mamma, mormor och du gjorde mig till en rikare person.

För din humor, ditt stora hjärta och för att du alltid fanns där och gjorde mig så mycket klokare, snällare och till mig.

För att du var den jag ville ringa till efter begravningen och berätta att jag sjöng en sång du skulle tyckt om. Som jag lovade dig när vi pratade så mycket om din begravning på slutet. Och jag klarade italienskan.

Men jag kan inte ringa dig och det gör så ont.

Älskade mormor. Jag vandrar vidare i livet och känner din hand i min. Och jag saknar dig. Så otroligt mycket.

Varje minut av mina dagar som är kvar.