Till min älskade mormor

Hon är så tunn och skör där hon ligger i sängen. Det var över en och en halv månad sedan jag var här men det känns som en livstid.

Hon har blivit så liten och när jag tar hennes hand i min känns det som att jag ska ha sönder den 

Men hennes grepp om mina fingrar är detsamma och fast huden är tunn så är den varm.

Vi pratar. Små ord om livet. Om hur hon mår.

"Jag vill inte mer nu." viskar hon.

Och jag skäms över hugget i hjärtat  

"Snälla gå aldrig" är vad jag vill svara men jag säger det inte. För jag ser hur trött hon är. Hur ont hon har och hur varje andetag är en plåga.

Mitt hugg i hjärtat är själviskhet. 

För jag vet inte hur jag ska orka utan att hon finns. Men jag säger inget. Jag gömmer bara ansiktet mot hennes hand och kysser den. Hon har varit med mig hela livet och jag vet inte hur jag ska orka.

Hennes hand i min, jag släpper inte förrens jag måste gå.

När hon somnar in några dagar senare så känner jag fortfarande hennes hand i min. 

Hennes tunna, varma hud och mjuka fingertoppar.

Min älskade mormor är borta. Hon var en av de viktigaste människorna i mig liv och jag vet fortfarande inte helt hur jag ska orka utan henne. Det känns ofattbart att jag inte ska ringa henne, höra hennes röst, bolla tankar och besöka henne för att prata om allt mellan himmel och jord.

Hennes begravning var vacker, stillsam och precis som hon velat ha den. Och då sjönk det in att hon verkligen är borta. För alltid.

Älskade mormor. Tack för en livstid av att du fanns bredvid mig. Från att du höll min hand när jag var liten och knappt kunde gå till att jag på slutet fick hjälpa dig resa dig upp.

För att du var där under hela min barndom med livsvisdom,skratt och danska ord.

För alla gångerna jag sprang genom skogen mot busshållplatsen och mötte dig och du alltid blev lika glad.

För att du introducerade mig för HC Andersens fantastiska sagor och för att du läste dem alla för mig. 

För att du lärde mig att be aftonbön och alltid kom in när jag drömde mardrömmar. Och för kläderna du virkade till mina gosedjur.

För jularna då du och pappa drack gammeldansk och berättade historier.

För att du satt bredvid mig hela sommaren när jag sydde mina första medeltidskläder. För att du broderade min klänning när min ork tog slut (jag önskar så att jag hade kvar den nu).

För att du skrev ned allt om min student så att jag kunde läsa om den. Eftersom jag var så full att jag inte ens mindes maten.

För att jag alltid kunde komma över till dig när jag pluggade till journalist och prata om plugget. Och vi åt räkmackor, jordgubbar och drack kaffe. Du fick mig att tycka kaffe var gott.

För att du pratade med mig om politik, nyheter och om allt som pågick i världen. Jag blev alltid klokare när jag varit hos dig.

För alla böckerna du rekommenderade till mig och för att du läste allt jag kom med till dig. Vad vi läste och växte i varandras världar hela tiden.

För att du accepterade att jag även älskade tjejer och inte tyckte att det var konstigt utan mest vackert.

För att du förstod vad poly innebar och bjöd hem båda mina dåvarande partners till fika hos dig. Det betydde massor.

För att du också, under alla år, var så förstående över när jag mådde som dåligast, och för att du kunde ställa de där frågorna som fick mig att både öppna upp mig och även analysera varför jag mådde dåligt. Och för att du stöttade mig i min klättring upp från botten.

För att du hela tiden trodde på mig och för att du alltid, till och med på slutet kunde skämta, skratta och vara dig själv.

För alla dina brev med tidningsartiklar du klippte ut. Jag har sparat alla och jag läste alla artiklarna.

För att du berättade om dig själv, äkta och öppet och för att jag därför fick vara en del av hela ditt liv. Du var ett barnhemsbarn med hjärtat fullt av kärlek. Du var en kvinna som växte upp i Danmark under andra världskriget. Du var sjuksköterska med huvudet fullt av analyser. Du var hustru, mamma, mormor och du gjorde mig till en rikare person.

För din humor, ditt stora hjärta och för att du alltid fanns där och gjorde mig så mycket klokare, snällare och till mig.

För att du var den jag ville ringa till efter begravningen och berätta att jag sjöng en sång du skulle tyckt om. Som jag lovade dig när vi pratade så mycket om din begravning på slutet. Och jag klarade italienskan.

Men jag kan inte ringa dig och det gör så ont.

Älskade mormor. Jag vandrar vidare i livet och känner din hand i min. Och jag saknar dig. Så otroligt mycket.

Varje minut av mina dagar som är kvar.

Till min älskade morfar

Det här kan vara ett av de mest personliga blogginläggen jag skriver. Men det är för att jag vill att en människa som betytt så mycket för mig inte glöms bort.

Min älskade morfar dog den 9 maj. Det var otroligt tungt att hantera även om det var väntat.

Den natten grät jag hela vägen hem på spårvagnen. Efter det kunde jag länge inte tillåta mig själv att sörja. Det var en för stor sorg, det var för nära, för mycket att hantera och jag kunde inte tillåta mig själv att ramla ned i sorg och inte komma upp igen.

Det var inte förrens hans begravning som jag kunde gråta ut och ta farväl av en morfar som alltid kommer vara en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Min morfar läkaren och kirurgen som reste över halva jorden och som jobbade med att utforma beredskap inom försvars- och katastrof medicin  i svensk sjukvård.

Min morfar som uppmuntrade mig att läsa och lyssna på musik. Han som diskuterade egyptologi och hajar med mig när jag var sju år och som älskade att lyssna på Carmen.

Min morfar som alltid lagade fiskpinnar till mig och som läste samma barnbok för mig när jag hälsade på. För att jag älskade den.

Min morfar som tillbringade en hel sommar med att hjälpa mig att bygga ett dockhus i kartong och som fnissade hysteriskt när vi spillde en burk rödfärg över hela garagegolvet.

Min morfar som var stoltast när jag sydde medeltidskläder och sjöng i kyrkan och i kör.

Min morfar som alltid lyssnade när jag kom över till honom som 18-åring i min första relation och grät över att hjärtat gjorde så ont och att allt var så jävla svårt.

Min morfar som var den första som fick reda på att jag var bisexuell och som svarade att "Ja, det hände inte när jag var ung men var lycklig och använd skydd så blir allt bra."
Och sedan satte sig ned med mig och pratade om skydd och vad jag behövde tänka på i relationer med kvinnor.

Min morfar som först av alla accepterade när jag var poly och som träffade mina två dåvarande partners först. Som fick min mamma och pappa att förstå att detta var vem jag var och som fick de att acceptera det hela med.

Min morfar som var den enda som jag bollade mina bokutkast och dikter med. Och som jag läste upp allt för på slutet. Jag lovade att det skulle bli något av det och det kommer det.

Min morfar som fortfarande, ända in i slutet, hängde med och diskuterade senaste forskningen med mig, som ville sätta sig in i digital spelkultur, lajv och brädspel och som alltid stöttade mig.

På han begravning tog jag farväl och vad mer var, jag fick sjunga honom in i evigheten och säga farväl på det sätt jag vet att han skulle älskat mest.

För älskade morfar, när jag hade sett klart Return of The King och kom springandes upp till dig samma dag och ville prata om filmen så kunde du berätta om Tolkien och hans liv.

Du var sådan, En lyssnare, en bevarare av förtroenden och hemligheter, öppen och accepterande och du gjorde mig alltid visare.

Tack morfar. För allt du gjorde och för allt du var för mig.

 Jag kommer sakna dig för alltid tills vi ses igen.

En resa till Sri Lanka

För ett tag sedan var jag iväg på semester i en vecka och denna gång bar det av till mitt andra hemland Sri Lanka.
Det var ett tag sedan jag var där nu, sist var 2015 vilket är på tok för lång tid. Jobb och annat har hela tiden kommit i vägen Men nu var det dags för en av mina nästanföräldrar att fira 60-årsdag och då spelar jobb mindre roll.

Eftersom singalesiska fester tenderar att bli en smula over the top så blev det firande i två dagar med en jättefest på ett tak med utsikt över hela Colombo och sedan en fest nere i söder med dans, tal, musik och congatåg.
Ja jädrar vad kul det var.

Halvägs in i andra festkvällen. Snart blir det mat!

Jag åt på tok för mycket god mat, hann prata massor med mina nästanföräldrar, vila vid en pol under ett parasoll och bara... vara.
Det behövs så väl att bara vara och vila lite ibland. Jag lade bort min telefon helt och läste böcker istället. Samt drack thé på balkongen på kvällarna när det regnade.

Middag sent en kväll i 34 graders värme.

Jag älskar att vara på Sri Lanka. Det är mitt andra hemland och när jag är där så läker min hud ihop, jag andas lättare och jag går som att jag ägde jorden. Ingenstans känner jag mitt dubbla arv så tydligt och jag är aldrig så stolt som när jag är där.

Det är en fantastisk känsla som jag bär med mig när jag är ute på stan, när jag mumsar frukost i form av hoppers och när jag lyssnar på ett språk som jag inte kan helt men där jag en gång kunde basorden i.

Det är något speciellt med Indiska Oceanens vågor.

Det kommer komma flera bloggposter under månaden, bland annat om att återse gamla vänner och hur det gick med insamlingen till barnhemmet. Men just nu får ni nöja er med det här:
I korthet så älskar jag varje minut jag har i Sri Lanka och jag känner mig så privilegierad som både har familj i Sverige och i Sri Lanka plus att jag har möjlighet att regelbundet kunna åka ned och hälsa på.
Det är något jag alltid kommer att värdesätta.

Mer läsning på temat:

• Pengar till ett barnhem
• Valet i Sri Lanka - sista chansen för demokrati?
• Ett nytt hopp för framtiden
• Hemma igen
• Ett land i korruption 
• Tidshopp@Sri Lanka 2009

Alla föräldrar måste engagera sig för sina barn

Detta årets GothCon var speciellt för mig. Det var inte bara första året för mig som ordförande för Sverok och första året jag inte arrangerade #isisnerdfeminism utan detta var första året mina föräldrar besökte konventet.

Jag flyttade hemifrån när jag var 20, har alltid gått min egen väg och är den kanske mest självständiga människan ever. Plus det lilla faktum att jag är över 30 år. Vad mina föräldrar tycker och tänker om mina intressen borde med all logik inte vara en stor grej.
Det borde inte heller vara så stort att de besöker ett spelkonvent.

Men det går inte att komma ifrån att det betydde otroligt mycket för mig.

Jag har varit nörd sedan jag hittade fantasyhyllan på biblioteket. Sedan hittade jag till anime och när jag var 18 for jag på mitt första lajv.
Jag omfamnade min nya värld med glädje och genom mina nördintressen hittade jag för första gången i livet vänner som delade mina intressen och som förstod exakt varför jag blev så exalterad över att hitta ylletyg på rea eller att snubbla över fantasyböcker på secondhand.
Och som de flesta vet så är det ett intresse som stannat med mig och det har bara växt med åren.
Jag är en stolt nörd och jag vet att mitt liv är rikare och vackrare för att jag vågade låta mitt intresse växa. Idag är det en del av mitt liv varje dag när jag är ordförande för Sverok och det är på alla sätt det bästa jag någonsin gjort.

Min föräldrar är de kanske bästa föräldrarna som finns. Vi har bråkat så att väggarna rasat, jag har satt mig på tvären och hatat allt de gjort och det fanns några år där det knappt gick en familjemiddag utan att det blev gräl.

Familj är inte blodsband. Familj är människor som älskar dig och bryr sig om sig,
som accepterar sig och som engagerar sig i ditt liv.

De har inte alltid förstått och jag har krävt både deras förståelse och deras acceptans på ett stenhårt och kompromisslöst sätt som måste ha varit svårt, särskilt under åren då jag var i en relation som inte var bra för mig och jag vägrade inse det.

Men de har alltid försökt, det får jag ge de. De har alltid gjort sitt bästa för att försöka förstå. Ibland har det tagit tid och Angel har fått tjata på de tills de gjort rätt och ibland har det gått lätt.

Som med polybiten för flera år sedan där de vände och vred på det ur alla vinkar och där pappa och jag hade långa samtal om det varav ett började med:

“Går det bra med kärleken? Eller frågar man sådant nu, är det rätt?”

och som slutade med att han sa:

“Jag vill inte försöka forma dig till någon idealbild av hur en dotter ska vara, jag vill bara att du ska ha ett jäkla bra liv.”

Där mamma var orolig över att någon skulle bli sårad men där det till sist kom till punkten att de lagade och åt middag med mig och mina två huvudrelationer vilket fortfarande var en underbar födelsedagspresent.

De har alltid funnits där och de har alltid ställt upp på mig. Från att hämta mig från fester när jag varit ung och tokpackad med hjärtesorg till att hjälpa mig ur hopplösa situationer och slutligen finnas där genom hela processen när jag kraschade efter att ha tagit mig ur min våldsamma relation.

Hur vuxen jag än blivit och hur mycket jag flyttat över landet och slitit med mitt mående och mina jobb så har de alltid funnits där. Och vi har blivit närmare varandra ju äldre jag blivit vilket kanske inte är så konstigt.

Men just mitt nördintresse har de ibland betraktat med en smula skepticism och kanske var det ibland något de såg som den sista delen av min barndom, oavsett hur mycket jag än utvecklade mitt nördintresse med lajv, brädspel, kortspel och mitt engagemang i Sverok.

Kanske var det just med mitt kandidatur till ordförande i Sverok som det verkligen klickade till för när jag väl valdes till ordförande under Riksmötet i november så blippade det till i min telefon efter mötet och det visade sig att de sett mötet live över youtube.

Och nu under påsken så kom de ihop med min moster och besökte GothCon. Jag fick visa de runt på så mycket av konventet som jag hann och fick presenterat dem för flera vänner och bekanta.

De var imponerade av konventet och över alla ideella krafter som krävs för att det ska fungera. De frågade om spel och var nyfikna (jag tappade bort min mamma och moster och hittade de senare inne i en diskussion med en spelutvecklade som jag tror handlade om om varför post-apokalypsen gör sig bra i spel) de köpte merch och framförallt tror jag äntligen de förstod varför jag i så många år valt att spendera påsken på ett spelkonvent.
De tänker till och med komma tillbaka nästa år och spela lite.

Här kommer väl min poäng som kort sagt är: Snälla föräldrar - engagera er i era barns intressen och var delaktiga i dessa.
Vikten av att ens föräldrar inte bara accepterar utan också förstår och tar sig tid att engagera sig i sina barns intressen kommer alltid betyda mycket. Märkligt nog så spelar det uppenbarligen ingen roll hur gammal en blir.
Men jag vet att mina föräldrars stöd genom åren (även om det ibland har varit förvirrat och trevande) i kombination med att de alltid funnits där gjort en enorm skillnad för vilken relation vi har idag.
De har inte alltid förstått men de har försökt och fortsatt försöka, de har accepterat och engagerat sig och de har förstått.
Och den kedjan som är: "Försök - acceptans - förstående - engagemang" har lett till att jag älskar de enormt mycket mer och framförallt betyder de enormt mycket för mig som vuxen.
Jag har aldrig varit mycket för snack om att familjen kommer först och blodsband, först och främst för att jag vänder mig mot tanken på att vi ska ha skyldigheter gentemot människor bara för att vi råkar vara släkt med dessa samt eftersom jag är uppvuxen i en familj där blodsband är blahablaha så har det spelat ännu mindre roll.
Familj har länge varit något jag velat välja själv men jag kan ärligt säga att jag aldrig hade valt andra föräldrar än mina egna.
Inte för att de är mina föräldrar och har uppfostrat mig och sett mig växa upp utan för att de stöttat, peppat, älskat och sett till att vetat att de älskar mig oavsett vilka val jag gör i livet. De har klappat på mig efter mina misstag, förstått mina val och engagerat sig.
Det är inte självklart att alla föräldrar gör det och för mig betyder "Försök - acceptans - förstående - engagemang" så mycket mer än prat om familjen är viktigast och blodsband hit och blodsband dit.
För utan kärlek och engagemang är det bara tomma ord.

Mina föräldrar kommer alltid vara mina föräldrar men tack vare att de försökt och engagerat sig så mycket är mina föräldrar också mina vänner och några jag vet att jag alltid kommer våga anförtro mig åt, oavsett vad det gäller.

Mer läsning på temat:

GothCon- Glöm inte handduken

Dagens Pusheen!

Som ni kanske har märkt så har #pusheenonsdag utgått under jul och nyår. Det har sin förklaring i min lathet i kombo med en vilja att spela spel och mysa med familjen i hemmet.
Men elva dagars ledighet är över och dags att gå tillbaka till vardagen!

Jag började så smått jobba i måndags och det var väldigt trevligt att vara tillbaka i rutiner efter julledigheten. Å andra sidan så älskar jag att sova så kroppen och tidigare morgnar är fortfarande inte helt i sync men det ger sig!

Vårt hem är lite i kaos eftersom vi renoverar två rum parallellt men Svart är bäst i världen och sliter massor med det när jag är trött och inte orkar. Han är verkligen världsbäst. Januari ser ut att bli en rätt bra månad med en del olika jobb, ett möte för Sveroks räkning och lite föreläsande.
Men eftersom DÖDSKYLAN (typ -10 grader) slog till i början av veckan så tänkte jag ägna min ledig tid åt datorn och att gosa.

God jul alla!

I sista stund slänger jag som vanligt in den obligatoriska julbilden på familjen. Svart, fnatten och jag har haft en sjukt trevlig jul och hoppas alla ni därute också har haft det!

Katten är gladare än hon ser ut. I år slapp hon rosetten.

God jul förresten!

I sista stund bjuder jag härmed på en julebild på mig, Svart och vår fnatt. Det kan vara den bästa familjebild som tagits på oss. Ever

Vikten av vänskap (eller att jag faktiskt mår helt okej nu)

Jag har väldigt mycket tid nere i Halmstad att tänka. Både på kvällarna när jag pysslar och ser på film, på promenaden hem från träningen och på veckosluten när jag kör den långa vägen tillbaka norrut.

Det jag tänker mycket på är vänner och deras betydelse. Jag är ett rätt bitter och cynisk jävel i många avseenden. Jag tappade många vänner när jag berättade att jag valt att polisanmäla mitt ex och den läxan jag lärde mig då är att människor allmänhet tenderar att ta den enkla vägen ut och få är villiga att stötta eller ens vara vän med något som aktivt pekar ut en vän som förövare.
Idag så litar jag på en handfull människor, exklusive min familj såklart, och jag är väldigt restriktiv med att lita på nya människor.
Jag litar inte förbehållslöst på människor för det är inte värt det.
Därmed inte sagt att jag inte kan vara vän med dem, skratta, ha kul och må bra med dem. Men jag kommer inte hålla deras rygg för jag vet att de inte skulle göra samma sak för mig.
Enkel ekvation som det tog mig lång tid att komma fram till.

Det kanske låter en smula paranoid men jag har som sagt lärt mig den hårda vägen. Och det är inte så lätt som att bara strunta i de vänner som visat sig vara riktigt usla. För oftast är det gamla vänner som jag delat mycket med och i vissa fall älskat. Så det är klart att jag lägger enormt mycket vikt vid att gamla vänner fegar och hellre sticker mig i ryggen än att göra det enklaste. Som att ge en kram. Som att svara på mess. Som att låta bli att skicka mig mail där de förklarar att jag är hysterisk och gör hela bekantskapen obekväm med mitt prat om misshandel.

Jag tänker ofta över hur mycket enklare det hade varit om jag bara hållit tyst. Om jag bara inte sagt något. Mått dåligt i tysthet och sedan varit mitt gamla jag med ett stort leende som bara pratade om lättsamma saker.
Klart att det hade varit enklare, jag hade sluppit tappa vänner och kanske sluppit känslan av utanförskap som blir skrämmande tydlig på fester och evenemang.
Men jag tror inte det hade varit hållbart i längden. Jag tror att jag någonstans i mitt inre vrålat av smärta och maktlöshet tills den dag jag dog.

Men jag har också lärt mig något enormt viktigt under tiden. Nämligen hur mycket det odelade stödet från äkta vänner betyder. De som faktiskt vågar fråga hur jag faktiskt på riktigt mår. De som orkar lyssna och ge råd och konstruktiv kritik. De som inte tar avstånd. De som vid en diskussion om misshandel frågar om jag vill gå iväg och sitta någon annanstans för att det kanske påverkar mig.
De som låter mig vara svag. De som låter mig vara jag.

Fast det ofta inte låter så här på bloggen så är jag är lycklig nu med Svart och mitt liv. Jag kan för det första skratta åt saker tills magen värker. Jag kan le åt regnet mot mitt ansikte och känslan av sol mot mina bara fötter. Kort sagt, jag kan återigen känna saker och det är inte dåligt när jag tänker på att för knappt två år sedan så var mitt hjärta och sinne så trasigt att det enda som fick mig upp ur sängen var ren envishet.
Svart har en enorm stor del i mitt positiva mående ihop med min underbara Angel. Stödet från min familj har betytt massor och också peppandet från de vänner som faktiskt vågat stå vid min sida.
Tack för det!

De vänner som stöttar mig stöttar jag odelat tillbaka. För jag vet att ni gör samma sak för mig.
Och en sak, alla ni som mailar och berättar era historier för mig. Om relationer, om misshandel, om rasism. Jag känner er kanske inte, men jag kommer att ha er rygg.
Jag ska kämpa till sista andetaget för er.

"Har du också kört huvet i väggen så hårt att det känts som du sprängt det.

Har du också svurit att aldrig ge upp det du drömt och sett fram till.

Har du också stått på ditt jobb sen känt du är värd mer än så.

Har du också stressat ihjäl dig – för en lön som knappt ger dig skäl nej.

Jag har också tappat ibland och snabbt försökt komma ikapp.

Jag har också sett när du faller och försökt bygga nytt ifrån marken.

Jag har också vart nära min gräns så jag fattar precis hur det känns.

Men jag lovar att allt kommer vända om vi lovar tro på oss själva"

Albin feat Kristin Amparo- Din soldat

Galenskaparna och After shave 30 år

I fredags tog jag och min käre far och traskade oss iväg för att titta på föreställningen "30-årsfesten-år för år med Galenskaparna och After Shave." Det var min julklapp till pappa år 2011 men det är först nu vi kommit iväg. Egentligen skulle vi gått redan i december men i och med att pappas favorit Knut Agnred var sjuk då och inte medverkade så bokade vi om biljetterna tills maj. Och det var värt väntan. Att pappa inte har någon teaterdisciplin är väl känt, det innebär att han pratar högt och kommenterar allt som försiggår  Men det spelade ingen roll här för att stämningen var så hög, skratten var så många och man hade så kul så det gjorde ingen. Vi hade en helkväll med räkmacka i pausen, godis och dricka på plats och massa minnen.
Jag har ju länge varit en stort fan av Galenskaparna och After Shave och sett i stort sett alla deras revyer, filmer och föreställningar. Dock bara inspelat på film, det här var första gången jag såg de live. Och åhhhh vad bra de var! Helt fantastiska, så mycket självdistans, så talangfulla och så grymma på att sjunga. Humorgenier är bara förnamnet.
Och för pappa var det ännu roligare. Han har ju sett de live flera gånger och hade massor av minnen från när han var ung och satt och såg "Grisen i Säcken" för första gången.
Jag var extra lycklig för de spelade upp många av mina favoritnummer och jag kunde nästan vartenda sång precis som pappa. Vi skrålade med rätt bra båda två, jag tror inte jag hade mycket till teaterdisciplin den kvällen heller nu när jag tänker efter.
Men magiskt var det!

Den nommiga räkmackan vi åt i pausen. Störst!

En bil kommer lastad...

Nu är jag och Svart officiellt inflyttade i vår lägenhet!
Först av allt vill jag säga tack till alla våra fina vänner som dök upp på den stora flyttningen, åkte med till mitt förråd, lastade i grejerna, åkte med till vår nya lägenhet, bar alla sakerna uppför tre trappor och gjorde det med glans.
Så sjukt glad, rörd och tacksam över er hjälp, tack tack alla finaste!
Nu har jag och Svart ställt i ordning det mesta av möblerna och sakerna och katten tittat lite förvirrat ut genom fönstret. Det är ett hem.
Vårt största problem just nu är våra böcker.
Vi har på tok för många för våra två bokhyllor och vi har redan burit ner alla böcker vi kan. De som vi vill ha framme är de vi inte klarar oss utan. Och det är många.
Gudars skymning, jag hade inte ens koll på att jag ägde så mycket böcker och Svart hade minst lika mycket. Men lätt att glömma när de legat nedpackade i ett år.
Nåväl, det ska nog gå bra.
Kittyfluff är numera också inflyttad och hon tar det bra, fnattar runt i lägenheten som hon har bott här hela livet och snor Svarts te när hon tror att ingen ser.
Kort sagt, just nu är jag väldigt nöjd med livet. Det är enormt skönt att äntligen ha ett hem. Vi ska bo här i ett år och sen vet ingen vart vi tar vägen men just nu så är hemma precis här.

Packa packa packa packa!

När lajvare flyttar in ser det ut så här...

Det här är alla våra böcker som INTE får plats i bokhyllorna. Suck

Kittyfluff dricker te på det allra bästa sättet!

Jag, min bror och rasism.

Svarting.

Det har varit en debatt i media de senaste veckorna om före dettaSVT-profilen Bo Hanssons uttalande då han benämnde AIK:s spelare som svartingar. Ultrafail på honom. Och hade han bara erkänt att han uttryckt sig som ett käppmongo och bett om ursäkt så hade historien varit mer eller mindre utagerad. Men istället börjar han bortförklara sitt klavertramp med att svarting inte är ett negativt ord för honom.

Svarting.

Säg ordet igen.

Svarting.

För mig kommer ord som svarting och neger aldrig att bli positiva ord.
Att försvara och oskyldigförklara sådana uttryck är en spark i ansiktet på de som någon gång råkat ut för rasism.
Min bror är en av dem. Jag är en av dem.
Jag minns hur ont det gjorde när jag var sju år och skolkamraterna kallade mig svart katt och n*gerskalle.
Då sprang jag undan och klättrade upp i ett träd. Eller så log jag, log och spelade med i hopp om att de skulle sluta.
Jag kom lätt undan, bokmal och lite udda som jag var. Dessutom var jag tjej.
Min bror som var längre än de flesta och som dessutom är snygg gick det värre för. Han var ett hot.

"Jag upplevde det som att folk började jävlas med mig och skrek ord, då kände jag att jag ska inte ta det och började jävlas tillbaka och de var antagligen de som ledde till slagsmål. 
De skrek ju n*ger och så."

Min bror fick alltid skulden för slagsmål av andra vuxna och av skolan. Det var lätt att skylla på hans bakgrund. För att han var svart och problematisk. Och bråken och rasismen fortsatte ju långt efter det att skolan stängt.

"Dem sa att de skulle göra mitt liv förjävligt för mig. Jag fick plugga hemifrån för att det var för farligt för mig att vara i skolan."

Min bror klarade sig ändå.Han tog studenten, han tog körkort, han överlevde och jag är stolt över honom
Jag?
Jag lärde mig att hantera,att le och att ignorera. Men det gör fortfarande lika ont att bli kallad n*ger och svartskalle idag när jag är 26 år som när jag var liten. Samma hugg i hjärtat men jag är hårdare nu och framför allt säger jag ifrån, vågar säga att det inte är okej med rasistiska uttryck.
Jag säger inte att man inte ska diskutera problemet rasism men vi ska inte heller låtsas som att det inte finns och framför allt inte gå runt problemet genom att försöka tvätta rent rasistiska uttryck  Då tar vi inte itu med roten till problemet utan bara symptomen.
Två människor på planeten har min tillåtelse att kalla mig för neger, gör någon annan det är det inte okej
Visst hade det väl varit skönt om ord som n*ger, svartskalle och svarting kunde vara neutrala, att det inte låg någon värdering eller rasistisk i dem. Kommer vi till den punkten då har vi utrotat rasism.
Men tills dess har jag nolltolerans mot rasism. Alltid.

"Never compromise. Not even in the face of Armageddon" /Rorschach(Watchmen)
Fotograf: Iduna Pertoft

Ett år äldre...

Ja, jag firade min 26:e födelsedag, kors i taket! Det är märkligt hur födelsedagar verkar förlora sin mening mer och mer ju äldre man blir. Mindre ståhej, mindre förväntan över det...trots allt så är det bara en dag som man råkar vara född på.
Men lite kul är det ibland. Som i år.
Svart och Battong hade på något sätt lyckats prata ihop sig med mina föräldrar och överraskade mig med middag!
Och jag som trodde att vi skulle äta ute på stan och på vanligt maner lyckas missa tiden vi skulle träffas... Så där kommer jag av vagnen, stressad och tror att jag ska äta mat med mamma, pappa och Svart på stan. Men icke, Svart berättar att vi ska hem till mig och laga matihop och äta middag, jag börjar panika över att det är ostädat..men när vi kommer hem så är Battong där och har städat och börjat förbereda för maten.
Bästaste pojkvännerna ever.
De hade verkligen ansträngt sig och handlat massor utav mat.
Den tog vi och satte igång och hackade upp och lade upp i skålar och vi hade riktigt trevligt.
Ja, alla utom pappa som troget vaktade tvn och börsnyheterna. Men det är okej, mitt kök är ju trots allt rätt litet.
Maten som vi skulle laga var HotPot, thailändsk fondue. Man lägger ner tofu, svamp, kål och glasnudlar i en liten gryta  kokande buljong och sen ställer man den mitt på bordet och så får alla plocka upp den färdigkokta maten ut grytan och lägga ner nytt allteftersom.Till detta åt vi ris med gräslök och starka chilisåser-såklart med pinnar!
HotPot har jag bara provat på i Thailand men jag tycker det är ett väldigt trevligt sätt att äta mat på och jag tycker att det är mer socialt än att sätta sig ner till en vanlig middag med färdiga rätter. Här lagar man ju maten vid bordet tillsammans vilket gör att alla blir delaktiga, sjukt bra påfund!
Anyway, jag blev väldigt glad och en smula rörd över vad Svart och Battong lyckats ro ihop...Framför allt att de lyckades att göra det utan att jag visste om det och att de lyckades dra med mina föräldrar på det hela!
Det var precis en sådan födelsedagsmiddag jag ville ha,en liten trevlig middag med närmaste familjen.
Så, i år kändes det faktiskt bra att fylla år!

Den färdighackade maten...och nej, vi orkade inte äta upp allt :)