Visar inlägg med etikett sri lanka. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sri lanka. Visa alla inlägg

måndag 22 april 2019

Sri Lanka och hur vi måste läka efter bombdåden

Älskade Sri Lanka.
Att vakna upp på söndag morgon till nyheten om att det varit bombdåd nere på Sri Lanka och att över hundra människor hade dödats var som att dyka ned i en isvak utan slut.
Det var en mardröm och den blev värre när det visade sig att bombdåden, att självmordsbombningarna, skett i kyrkor och på hotell. Mitt under påsken som är en av de största kristna högtiderna och då många många familjer begett sig till mässan.
Ett av hotellen visade sig vara Cinnamon Grand där jag bott flera gånger.
Den paniken innan jag fick tag på mina vänner och min familj vill jag aldrig mer uppleva.
Hela dagen gick hanterbart men samtidigt så slog hjärtat så hårt och drog mig nedåt samtidigt som dödssiffrorna steg och bilder på söndersprängda kyrkor och gråtande människor i så välkända miljöer fyllde min telefon.

Framförallt tänkte jag på vad effekterna av detta kunde bli. Mitt älskade land har inte råd med ett till krig. Vi har precis börjat resa oss rejält efter inbördeskriget som slet land och folk i stycken. Med ostadig politik och med en nu framtidstro så tog det ett tag efter krigets slut för oss att börja resa oss igen men när det väl hände... Oj vad det tog fart.
Jag var nere senast för ett år sedan och var så glad över framstegen jag såg i både ekonomi och även i hur nya byggnader tog form och affärerna blomstrade.
Hur landet lyckades börja andas efter alla år, leva och inte bara överleva.

Bombdåden som skedde nu är en katastrof, inte bara för de många döda och skadade (senaste siffran visade på 290 döda och över 500 skadade) utan också för att de riskerar att starta ytterligare en konflikt mellan religiösa grupper, denna gång mellan kristna och muslimer.
De som utpekas är en lokal islamistisk grupp som kallar sig National Thowfeek Jamaath, det ärinte klart om det stämmer och det är även oklart om det finns internationella kopplingar. Det får tiden utvisa och det är bara att konstatera att vissa individer gör hemska saker.
Men det sista jag vill se och vad många av mig inte heller vill är att detta blir en våg av hat mot muslimer och att det därigenom byggs upp till hat mellan olika religioner.
Sri Lanka har haft sin beskärda del av detta i inbördeskriget då hinduer och buddister som på olika sidor.

Samtidigt är det landet där kyrkor ligger sida vid sida med tempel och där olika religion har kunnat växa i samförstånd. Där de vanliga människorna inte kunde bry sig mindre av vilken religion deras kollegor hade eller vilken folkgrupp de tillhör. Där jag upplevt vänskap och värme på ett sätt som fått mig att känna mig mer hemma än någon annanstans.
Det är den sidan jag älskar med mitt land och den jag sett växa efter kriget. Acceptans, förståelse och kärlek till att gemensamt bygga upp landet.

Det jag ser nu på sociala medier sida vid sida med sorg och kärlek är ett växande hat mot muslimer och islam och jag vägrar acceptera detta.
Jag sörjer enormt över det som hänt och alla som dött och sårats, alla som mist någon och det djupa sår som vi fått.
Livet kommer vara tungt ett tag framöver och min puls går upp i högvarv varje gång telefonen plingar.
Men jag vet att det Sri Lanka inte behöver är att detta blir en konflikt som blossar upp och leder till hatbrott och krig.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att landet, mitt land, kan fortsätta på den väg av fred och förståelse som påbörjats efter kriget.
Vi har så mycket att läka och leva för.
Jag hoppas att hatet inte vinner och att vi kan enas. Mitt i sorgen får vi inte glömma att stå enade mot hatet och att lägga fokus på att bygga upp, sörja och stötta de som förlorat någon.

Imorgon är det nationell sorgedag utlyst på Sri Lanka. Tänd ett ljus då.

Flaggan vajar utanför hemmet.
För att minnas och sörja.

måndag 7 maj 2018

Viss vänskap är för alltid

"Excuse me, Didn´t you work at W.E 12 years ago?"
".. Well yes I did...Wait... Anna?"


Ibland är det märkligt hur livet tar sina turer med oss och med de vi möter. Jag slutar aldrig förundras över det.

För 12 år sedan arbetade jag i Sri Lanka på W.E tillsammans med min dåvarande pojkvän Aiki. W.E var ett underbart ställe och framför allt var det för mig en möjlighet att få leva i landet där jag föddes med allt det innebär. Jag fick en chans att arbeta, en chans att lära mig språket och kulturen i ett land där jag var så hemma men samtidigt så främmande.
Det var jätteslitsamt på många sätt, det var varmt och mitt arbete som Guest relation officer innebar att jag skulle hålla koll på massor av bokningar för både restauranger och event vilket gjorde att min språklucka ställde till det. Det innebar att jag jobbade i högklackat och stod upp nästan hela dagen och det innebar framförallt långa arbetsdagar under alla tider på dygnet och väldigt lite ledig tid.
Men arbetet gjorde att jag fick så många vänner i form av mina kollegor på W.E. Vi blev lite av en familj som pratade, skrattade, åt mat ihop och pratade kultur, relationer och allt mellan himmel och jord.
Vi delade det mesta och jag minns särskilt alla tillfällen då jag och de andra tjejerna satt sent på natten på golvet i vårt omklädningsrum och delade på någon tårtbit eller mat som blivit över från något bröllop. Eller då det regnade in i matsalen och alla fick torka som galningar. Eller nattbussen hem. Eller då jag och mina kollegor gick och handlade innan jobbet och vi köpte matchande tröjor med fåniga stavfel att som ett minne att ha ihop till den stund då vi skulle bo i olika länder igen.
Det var en underbar tid men den tog slut efter ett halvår när vapenvilan i Sri Lanka bröts vilket gjorde att det blev för farligt att vara kvar.
Så jag åkte tillbaka till min trygga tillvaro i Sverige och lämnade mina vänner bakom mig.
Men vi höll kontakten. Först genom mail och brev. Jag blev inbjuden till ett bröllop jag reste till.
I Thailand fick  jag reda på att flygplatsen i Colombo hade bombats och all flygtrafik var inställd. Den kvällen satt jag på mitt hotellrum i Bangkok och grät i timmar för att jag inte kunde vara med på min väns bröllop.
Mailen och breven fortsatte men några slutade komma. Jag tappade kontakten med en del av mina vänner.
Sedan när jag åkte ned några år senare så hittade jag en del av dem igen. Facebook gjorde det lättare och jag hittade en del av mina vänner igen. Med åren har det blivit lite meddelanden, alltid ett grattis och bilder som visar vart vi är i livet.
Två av mina närmaste väninnor som jag jobbade med därnere, vi har hållit kontakten genom åren. Jag var med när en av de gifte sig och jag var på väg till den andras bröllop men grät på ett hotellrum istället.
Jag har alltid försökt att träffa de när jag varit nere och har träffat deras döttrar som nyfödda.
Och nu kunde vi ses igen på W.E. Vi var alla äldre, vi hade alla gift oss och mina väninnor hade med sina barn. Deras döttrar som jag senast såg som små knyten var nu stora med nyfikna ögon och tusen saker att prata om (efter några timmar när blygheten släppt) och det fanns även en lillebror jag bara sett på bild men som var så trevlig.
De fick träffa Svart med vilket var viktigt för mig för Sri Lanka kommer alltid vara en del av mitt liv och jag vill att han är en del av Sri Lanka.
Jag och mina väninnor pratade i flera timmar om allt som hänt i våra liv, hur det var att vara hemmafru, arbetande kvinna och hur det var att vara gift.
Det kommer kanske dröja år innan vi ses igen men de minnena vi har och den tiden vi delat ihop med liven vi lever nu gör att vi alltid kommer att vara vänner. Oavsett hur gamla vi blir.

Jag tog inte så många bilder från Sri Lanka denna gång
och inga på mina vänner som jag vill lägga upp.

Några av mina vänner från W.E har jag aldrig hittat igen, vare sig via mail, brev eller på facebook och jag har väl aldrig orkat tänka tanken att de skulle dött i kriget även fast jag vet att en del nog har gjort det.

Men så nu när jag var nere på Sri Lanka för några veckor sedan och satt nere på ett hotell i södern så var det något bekant över en av de som arbetade. Det var något med hur han gick först och sedan när han tittade åt mitt håll så var det något som kändes igen.
Och känslan av att vi setts förut kunde inte riktigt släppa mig. Så jag tog mod till mig och frågade:

"Excuse me, Didn´t you work at W.E 12 years ago?"
".. Well yes I did...Wait... Anna?"
"Yes! I knew it was you!"
"I can´t belive it!"


Sedan stod vi bara och höll varandras händer i flera minuter. Det var 12 år sedan vi sågs. 12 år och i en helt annan stad på Sri Lanka men det var tusen minnen som kom tillbaka, både från W.E men även från vår tid som vänner. Som när vi gick ut och drack öl sen en kväll ihop efter jobbet. Eller när han lånade ut sin DVD och vi sedan kunde sitta och prata om alla filmer vi älskade.
Eller den kvällen när han tog med sin flickvän och de fick träffa min familj som var nere och vi alla kunde äta middag ihop.
12 år sedan.
Han var gift nu med sin flickvän från den tiden och hade två barn. Och han hade blivit maneger över en av restaurangerna på hotellet.
Efter fyra dagar åkte jag tillbaka till Sverige igen men nu har vi kontakt på facebook och sociala medier. Vi är en del av varandras liv igen och detta, att ha hittat honom igen, är guld värt.

Mer läsning på temat:


torsdag 19 april 2018

En resa till Sri Lanka

För ett tag sedan var jag iväg på semester i en vecka och denna gång bar det av till mitt andra hemland Sri Lanka.
Det var ett tag sedan jag var där nu, sist var 2015 vilket är på tok för lång tid. Jobb och annat har hela tiden kommit i vägen Men nu var det dags för en av mina nästanföräldrar att fira 60-årsdag och då spelar jobb mindre roll.

Eftersom singalesiska fester tenderar att bli en smula over the top så blev det firande i två dagar med en jättefest på ett tak med utsikt över hela Colombo och sedan en fest nere i söder med dans, tal, musik och congatåg.
Ja jädrar vad kul det var.

Halvägs in i andra festkvällen. Snart blir det mat!

Jag åt på tok för mycket god mat, hann prata massor med mina nästanföräldrar, vila vid en pol under ett parasoll och bara... vara.
Det behövs så väl att bara vara och vila lite ibland. Jag lade bort min telefon helt och läste böcker istället. Samt drack thé på balkongen på kvällarna när det regnade.

Middag sent en kväll i 34 graders värme.

Jag älskar att vara på Sri Lanka. Det är mitt andra hemland och när jag är där så läker min hud ihop, jag andas lättare och jag går som att jag ägde jorden. Ingenstans känner jag mitt dubbla arv så tydligt och jag är aldrig så stolt som när jag är där.
Det är en fantastisk känsla som jag bär med mig när jag är ute på stan, när jag mumsar frukost i form av hoppers och när jag lyssnar på ett språk som jag inte kan helt men där jag en gång kunde basorden i.

Det är något speciellt med Indiska Oceanens vågor.

Det kommer komma flera bloggposter under månaden, bland annat om att återse gamla vänner och hur det gick med insamlingen till barnhemmet. Men just nu får ni nöja er med det här:
I korthet så älskar jag varje minut jag har i Sri Lanka och jag känner mig så privilegierad som både har familj i Sverige och i Sri Lanka plus att jag har möjlighet att regelbundet kunna åka ned och hälsa på.
Det är något jag alltid kommer att värdesätta.

Mer läsning på temat:


torsdag 5 november 2015

Pengar till ett barnhem

Jag har varit iväg till Sri Lanka nu i tio dagar. Första riktiga semestern (där jag inte åker för affärer eller så) på nästan två år. Det var sjukt jädra härligt och välbehövligt. För att inte tala om att det var otroligt härligt att komma tillbaka till Sri Lanka igen, jag har inte varit där sedan 2009 om jag räknar med.
Svart åkte också med vilket betydde massor, både för honom och för mig. Det betydde mycket att han fick se den plats där jag är född.

Eftersom det var så lång tid sedan jag var där så bestämde jag mig för att se om det inte gick att samla in pengar till det klostret där min lillebror och jag är adopterade ifrån. Inte bara för att det är en viktig plats för oss både men för att de desperat behöver pengar. Nunnorna där driver fortfarande ett barnhem men även ett äldreboende, ett hem för kvinnor som hamnat fel i livet och lite annat hjälpverksamhet förutom själva kyrkoverksamheten då.
Det är som ni märker en stor verksamhet och den drivs på välgörenhet, donationer och ett minimalt bidrag från staten (och när jag säger minimalt är det cirka 3 kronor per dag och barn)

Eftersom det går sådär med att föra över pengar till Sri Lanka så skickar jag aldrig pengar, risken att det försvinner eller hamnar i mellanhänder är alltför stor. Så jag har tagit för vana att skänka en slant varje gång jag är nere och min pappa gör samma sak när han är där. Men nu ville jag göra mer.

Så jag pratade med min lillebror och vi startade ett privat facebook-event för våra vänner där vi berättade om klostret och att om man ville skänka en slant var det sjukt välkommet.
För att vara ärlig så trodde jag inte att folk skulle skänka så värst mycket, på sin höjd hoppades jag väl på en tusenlapp eller två totalt.

Jag hade fel.

Där nere på Sri Lanka kunde jag och min lillebror lämna fram över 28.000 svenska kronor till klostret.
För de pengarna kommer de kunna börja renovera en byggnad som används som hem för mammor och nyfödda barn, där ingår bland annat sätta in glasfönster och börja höja taket.

Jag är på allvar rörd och glad över hur mycket pengar som skänkts och hur mycket engagemang en liten privatinsamling kan skapa. Det gav mer pengar till klostret än vad jag någonsin kunde drömma om.
Det ger mig en stor dos framtidshopp om människors goda vilja och planen nu är att se om det går att skapa något mer långsiktigt av detta tills nästa gång jag åker ned.
Men just nu vill jag bara säga tack.
Alla ni som skänkt pengar, ni som har skänkt av vad ni har till de som inte har något.
Ni är fantastiska.

lördag 10 januari 2015

Ett nytt hopp för framtiden

Jag vaknade upp till nyheten att Sri Lanka numera har en ny president. Den sittande presidenten Mahinda Rajapaksa förlorade valet och oppositionsledaren Mithripala Sirisena är ny president och han har svurit ämbetseden.
Det var den bästa nyheten jag kunde få och värmen från den har hängt med hela dagen. Jag har traskat runt i ett snöblaskigt Göteborg med frysande fingrar och regndroppar innanför kragen men det har inte spelat någon roll.
När jag läser rapporteringen så känner jag ett hopp för Sri Lanka som jag inte känt på ett bra tag. En känsla av att det kanske kommer att börja gå uppåt från och med nu. Att mänskliga rättigheter kommer att respekteras, att tamilerna får det bättre och övergreppen från militären slutar.
Kanske är det mycket att lägga detta på en enda man men det är faktiskt så mycket jag väntar mig och det verkar som att resten av Sri Lanka väntar sig det av honom med.

Jag tänker med spänning följa utvecklingen nu och se om Mithripala Sirisena håller sina löften om att dels stärka landets band med till exempel FN och dels arbeta för att presidentämbetet inte ska innebära totalitär makt, något som stegvis har skett under förre presidentens styre
Om han håller detta och samtidigt kan arbeta för rättvisa och jämlikhet är det ett stort steg framåt.
Jag hoppas att Sri Lanka kommer att arbeta för att bli en demokrati i praktiken och inte bara på pappret.
Och vad viktigare är, det känns som att landet numera har en framtid.


torsdag 8 januari 2015

Valet i Sri Lanka - Sista chansen för demokrati?

Idag är det val i Sri Lanka. Jag hade helt missat detta eftersom det tidigarelagt valet med två år men Svart hörde det på P1. Så nu följer jag valet på alla kanaler jag kan.
Det är ett extremt viktigt val som hålls och när jag lyssnar på P1 reportage och hör meningen "Detta kan vara sista chansen för demokrati för Sri Lanka så kan jag inte annat än hålla med.
Det är nu ett tag sedan jag var nere i Sri Lanka, sist var väl 2009 och då skrev jag detta blogginlägg.
Jag har dock stadig kontakt med mina vänner och viktigare av allt, mina nästan föräldrar. De bekräftar att det inte blivit mycket bättre sedan jag var där, snarare sämre.

Misstolka mig rätt. Jag är väldigt glad att kriget är slut och att landet kan börja resa sig själv. Men jag är inte nöjd med hur freden uppnåddes, det priset var för högt. Och jag är inte alls nöjd eller lycklig med hur sittande president Mahinda Rajapakse efter krigsslutet utnyttjat sin position.
När all trafik stoppas och vägar stängs av för att en man ska ut och åka genom stan, det är det ett rätt stort tecken på att demokratin har knuffats åt sidan.
Lägg då till att större delen av regeringen samt viktiga poster numera innehas av denne mans släktingar, bara för att understryka det lite extra.
Detta i kombination hur han rider på vågen  som så kallad "fredspresident" rimmar för mig väldigt illa med hur en bra ledare ska bete sig.
Saker har inte varit bra på länge rent demokratimässigt i Sri Lanka. Visst, det var inte bra under kriget alls och det var väl naivt att våga tro att det skulle bli bättre efter det att kriget tog slut. Men det gick mer illa än vad jag trodde. Det är fortfarande så mycket skada som aktivt pågår fortfarande i de norra delarna, mycket orsakat av militären som är stöttad av regeringen

Med det sagt så hoppas jag att valet idag ger en ny president. Mycket för att det inte kan bli så mycket sämre än vad det är nu och för att det behövs en ändring om landet ska kunna gå framåt och inte fastna i något som på sikt blir en ren diktatur.

Jag är på ett journalistiskt plan imponerad av P1s bevakning av valet, Margita Boström gör ett kanonjobb här med att ge en bra, nyanserad och välinformerad bild av hur utvecklingen av valet sett ut med bra röster från väljare och experter.
Det är så värt att lyssna igenom allt som finns om detta, oavsett hur väl insatt man är i Sri Lankas politiska situation.
Oavsett hur valet går så behövs detta uppmärksammas, det behövs lyftas och det behövs synliggöras så att det inte