Confession of a workaholic.

Part of this was published earlier as a post on my Facebook-page. However, since posting, I realized more and more things and wanted to elaborate some parts more. Enjoy!

One thing that has been pretty obvious for my close friends and has been for many years is the fact that I work. A lot.

I put my work first and I work all the time. No breaks, no vacations and I always try to go for my dreams.

I'm a workaholic and that is no surprise to me or my close friends. For the rest of the world, it might not be that obvious, mostly because it might seem like I have all the fun, all the time and manage to be a ninja in everything I do.

Part of that is true. I've always loved my work (all of them) and I have lots of fun. But there is also a huge backside to being a workaholic and I want to lift that up.

Both for myself but also to shed light over the fact that no one is:

1) perfect.

2) has all the time in the world.

3) that working can serve as an escape from trouble and pain.

I have always taken huge pride in my work and how I’ve done it. I think it already started when I got my first job in my late teenage years. I loved having a job and doing my best.

After I finished my studies and became a journalist, it became even more important. There were (and are still) so few journalist jobs so when I got a job that I wanted to do my best so maybe I could have a shot at that sweet stable job that I so longed for.

There was also another reason for me being so into my work and that is the darker one. I was in a bad relationship around 12 years back. It had great parts but also mental abuse and one case of physical abuse and I was a freaking mess when I got out of it. The time after it ended was a blur of pain, denial and also sorrow over how wrong my relationship had gone. And I put the blame on myself. I did not live during that time, I only survived.

It took me years of therapy, self-care and also the love of my then-husband to find the will both to live and to heal.

But during all this hard time, I could work and I did it very well. Since I found out pretty early that one of the ways that I felt that I could be the old me, the whole me that could function and be something more than only a broken human being, that was in my work.

And me taking pride in my work helped me heal a lot. 

The years went by and I had several jobs. In journalism, as a freelancer writing for magazines, doing lectures and teaching in writing and of course: organizing things in the gaming culture for feminism, diversity and inclusion.
I loved all of this and wanted to do more. I was really passionate about it all.

But underneath was always the stress.
For money.
For a stable job.
For wanting to make a bigger change and make it happen faster.
For having too little time.

And then the dark thoughts.
That I was only as good as my last job and that I would never ever get a stable job as a journalist, I would never ever have a proper vacation, never be able to rest and feel that I could take some time off.

I felt worthless, like a failure and a fraud.
Worthless since I could not get that sweet stable job as a journalist (even though I always had work and they kept telling me that I was awesome.)

Failure since I felt like I put so much into my education and went for my dream and now... I was just looking at a future without stability (because that is what a good girl syndrome and economical stress do to one's self-image. )

A fraud since many around me thought that I could do it all and relied on me to organize things, do more and also found it so cool that I could do all of these things in so little time.

Truth to be told, I had no time after work. I often went from one work to another, I spent evenings editing or writing to make sure to get it all done.

When my then-husband got sick and tired, I felt the stress even more.
I did not have a stable job and even though I’m super lucky in having wealthy parents and savings, I did not want to turn to them too much.

My solution to my stress, my dark thoughts and trying to make life perfect for me and my then-husband?

I worked even more.

The pride I felt over my work was still there but the work had also become my whole world.

Of course, I only did things that I wanted to do and that were my dreams.
But I worked way too much and I carried it all by myself and I also wanted to prove myself.

“I know that you can do everything. So that's why I ask you to do all the things others can’t or won’t do” said a close friend to me in Sverok once.

And instead of saying no I felt proud for the trust people had in me. And I worked, even more, to not prove them wrong.

This year, I realized how freaking weird and fucked up this has been. How much I’ve lost in the form of my health, my friends and also of time that will never come back.

I've been lucky. I have not burned out. I did when I was 19 (thank you, dad, for helping me say no and cutting down on things) but I’ve been so damn close over the years.

Last year was the first time I had a proper vacation (Thanks SF!) and this year, my bosses are having a hard time to make me accept and understand that I’m allowed to have a vacation. And that my mental health is worth everything. (Thanks Bethesda and Mi5 <3)

I'm still very proud over the work that I have done in the past and I love my current job so much. And as I said, I have great bosses that make me take care of myself.

I work now on setting up boundaries to have a balance between work and free time. It might seem like pretty easy things but these are very big steps for me:

• I will not work for free anymore.
• I will get off when my day ends.
• I will have my days off and take a vacation.
• I will never put my work ahead of the private life of my loved ones again,
• It's not my responsibility to fix peoples lives by working myself to the bone.
• It's ok for me to rest, cry and ask for help. 

These are small steps but I want to be able to live, to be a human and to relax with the ones I love. And it’s super scary to both admit this and to look at the years ahead of me and see a happy life with work and free time.

And the reason why I write this here on my blog is that I also want to plant some thoughts in the head of people that read this.

Both so you can take care of yourself and not burn out but also perhaps shed some light over the fact that working too much is never a good thing, even if it's for your dreams, and that perhaps we should not encourage people that work too much. Neither should we put all the heavy work on them

2020 has been a weird year but the realization that I want to have a life where I can live, have adventures and also rest is something positive I try to focus on. I want to be happy, to be human and also to do my job great.

Last but not least: I'm not my work but I'm still pretty damn awesome as just me.

Japan del 2 (eller den blästa resan)

Först och främst, nej, jag har inte stavat fel i rubriken. Det ska vara blästa och inte bästa. Det finns en förklaring till det som kommer presenteras i blogginlägget!

Men det har varit väldigt tyst på bloggen i nästan en månads tid och orsaken till det är att jag och Svart tog och drog till Japan i tre veckor!
Självklart drog vi inte spontant utan detta var en resa som vi planerat och peppat för sedan vår förra Japan-resa. 
För ända sedan vi kom tillbaka från Japan sist så har vi längtat tillbaka. På ett sådant där "vi-kollar-på-alla-youtube-videos-i-världen-om-Japan" och talar om att vi vill tillbaka minst en gång i veckan plus att jag läst i princip all manga i världen. Så vi bestämde rätt tidigt att vi skulle försöka åka tillbaka 2018.
Sedan.... så insåg vi att:

1.  Livet är kort och behöver levas.
2.  Vi har pengarna nu och därför kan vi faktiskt resa nu!

Så med det sagt så bestämde vi oss för att åka tillbaka till Japan reda under våren 2017. Det blev tre veckor eftersom vi ville resa runt lite och även hinna utforska Tokyo lite och bara ha semester.

Det var väldigt spännande att åka tillbaka till ett land som både jag och Svart blev så förälskade i. Skulle det vara lika bra denna gång? Vad för nytt skulle vi hinna upptäcka den här gången? Och hur mycket mat skulle vi hinna äta?

Vår resrutt blev i slutänden:

Tokyo-Kyoto-Nara-Miyajima-Himeji-Nagoya-Tokyo.

Fyra helt nya platser som vi fick utforska är inte illa! Och låt mig säga att detta med att återvända till ett land en älskar var helt underbart!

Jag kommer blogga mer om just de fyra nya platserna och även lite om maten, körsbärsblommorna och allt möjligt i separata bloggposter.
Jag filmade även en del små fåniga klipp ihop med Svart som ni kommer kunna se mer av här på bloggen.

Tills dess, här får ni lite bilder från Japan! Mycket eftersom jag uppenbarligen haft semester så länge att mina händer börjar krampa för att jag skriver....

Akihabara i Tokyo. Nördsakernas förlovade paradis <3

Japanska innanhavet på väg över mot Miyajima.

I Nara kunde de konsten att bygga stort.Och göra landet bankrutt.

Totoro förstår inte konceptet pengar men är ursöt oavsett!

Japan råkade hända!

Ja ni läste rätt! Orsaken till min tystnad här på bloggen har berott på att jag varit i Japan! Och kanske är det att överdriva att säga att det var en spontanresa, det var nämligen så att detta var min och Svarts bröllopsresa!

Vi fick resan i present av mina föräldrar och vi hade dessutom en stor reskassa i form av pengar vi fått av fantastiska vänner i bröllopsgåva.

Och nu kom vi äntligen iväg, visserligen bara ett år försent men vem har tid att resa när man jobbar hela tiden?

Att säga att vi var pepp när vi satte oss på planet var en klar underdrift. Vi har sett fram emot den här resan i så många år. Det har varit en dröm för oss båda, både på varsitt håll och nu som ett par. 

Vi blev inte besvikna. Japan var allt vi drömt och och bättre, med fantastisk mat, ascoola städer, fantastiska tempel och slott samt riktigt coola museum. 

Om jag skulle skriva allt vi gjort skulle det blir världens längsta blogginlägg så jag ska försöka stolpa upp det lite.

Lite kort om städerna vi besökte: 

Stadsdelen Akihabara i Tokyo. 

*Tokyo! Sådan jädra stor stad. Det svindlar lite att tänka på hur mycket folk (13 miljoner ungefär) som bor och arbetar i staden. Lägg därtill att allt är sjukt välordnat i kombination med artighet och att allt går i tid. Jag vill lyfta fram vårt besök på museum of Tokyo lite extra. Det var nog det mest pedagogiska och välstrukturerade museum jag besökt.Riktigt imponerad över upplägget och hur lätt det var att följa med i hur Tokyo utvecklats från liten by till miljonmetropol, både på ett socialt, ekonomiskt och kulturellt plan. Heja heja!

Floden Kamo som rinner rakt igenom Kyoto. Underbara stad!

*Kyoto! I staden som var en underbar blandning av gammalt och nytt låg ett geishakvarter granne med disney-varuhuset. Så sjukt mycket tempel överallt och fantastisk historia i varje hörn av staden.
Vi hittade en sjukt mysig glassbar med 200 olika glassdrinkar som även blev vårt dedikerade frukostställe. 

För mig är Kyoto stark förknippat med geishor och eftersom vi var där i april så var det klart att vi besökte Miyako Odori där vi såg Gions geikos (Kyotos benämning på geisha) och maikos uppträda, en helt fantastisk upplevelse jag verkligen rekommenderar.

A-bomb dome i Hiroshima

*Hiroshima. Känslor överallt när vi gick till Peace memorial park och senare till museet. Det var enormt jobbigt att läsa om alla de som dött när atombomben fälldes och se bilderna, föremålen och lyssna på vittnesmålen från de som överlevt. Det kan ha varit det känslomässigt mest jobbiga museet jag besökt men också det viktigaste.

Staden idag var annars en vacker upplevelse med små promenadstråk och mysiga serveringar vid floden.

Topp fem på resan i vild oordning:

*Japan Rail Pass. Så jädra värt! Vi köpte för 14 dagar vilken kändes som ett misstag då vi bara hade beräknat att resa runt i en vecka. Men det visade sig att passet gällde på lokaltågen i Tokyo med så vi kunde använda det hela resan. Bästa investeringen innan resan!

*Maten! MATEN!!! Från Kyotos fantastiska tofu till sushi nere vid fiskmarknaden i Tokyo och till Ramen med den godaste buljongen ever. Jag hade aldrig ätit i så gott i mitt liv och jag tror att vi hann prova på det mesta i matväg som vi tänkt att prova på.

*Shinkansen. Snabbtåget som går över Japan är ett underverk i logistik, byggnadskost och effektivitet. Jag var lyrisk när vi åkte det första gången på grund av att det 1) var så snabbt 2) var så fräsch och 3) tågen gick i tid!! Ja ni hörde rätt. Det går i tid. All tågtrafik vi åkte med gick i tid. Och ingen trängdes. Plus att det fanns utsatt vart de olika vagnarna skulle stanna. Sug på den SJ!

*Miyako Odori. Jag har läst mycket om geikos och maikos och har ett litet hum om deras dans, sång och musik samt den enorma tid som ligger bakom deras skicklighet. Men jag var inte beredd på att dansen och musiken skulle vara så vacker och fascinerande. Det överträffade allt jag läst och sett. Fantastiska konstnärer.

*Vänligheten. Vi kunde vara hur vilsna som helst och stå med karta i ena handen och en cola i andra. Folk stannade, frågade vart vi skulle och visade oss tillrätta. Utan stress eller något alls. För att inte tala om att alla människor vi stötte på var sjukt trevliga mot oss som bara kunde lite basjapanska och förmodligen uttalade allt fel. Tack!

Mest oväntade:

Helgedomen Fushimi Inari-Taisha som vi klättrade uppför.
Sjukt med vinst att göra det tidigt på morgonen!

* Vi gick typ en mil om dagen (jo på allvar). På det sättet såg vi enormt mycket och hittade urmysiga små matställen och klarade oss undan de värsta turiststråken. Men seriöst, en mil om dagen... det är rätt mycket. En dag gick vi 2,3 mil uppför ett berg. Men det var det värt!


Kort sagt, det var de bästa två veckorna i mitt liv. Japan var fantastiskt, att resa med Svart var fantastiskt och jag längtar redan tillbaka.

Sa jag att vi prickade in körsbärsblommorna med?

Fånigt romantisk bild men det hör till!

#målarlajvet (eller världens kanske bästa bröllop)

Obs! Varning för enormt sötsliskigt romantiskt inlägg. Jag tar inget ansvar för hur fluffrosa ni känner er efter att ha läst detta ;)

Och så hände den där speciella helgen i maj 2015. Den som jag och Svart planerat och roddat över i så lång tid.
Vårt eget #målarlajv.
Eller kanske mer känt som vårt bröllop.
Innan jag går in på hur den stora dagen var så låt mig först säga hur extremt svårt det är för två kontrollfreak som mig och Svart att planera en fest in i minsta detalj och två dagar innan vara tvungna att släppa allt och bara lita på att allt blir bra. Det var....svårt minst sagt och jag kan lugnt säga att vi båda var något stressade och sov för lite sista veckan. Lägg därtill att jag jobbade två dagar i Halmstad veckan innan så vet ni på vilken nivå jag var på.

Men när fredagen väl grydde och vi hade lämnat av allt på lokalen så var jag rätt lugn.
Angel kom hem till oss och jag och hon begav oss till hotell för en kväll med mys, bubbel och choklad kombinerat med ansiktsbehandling och måla naglarna. Det gjorde under för mina nerver!

På lördagen så åt vi frukost och sedan dök Anouk upp och vi fixade håret, sminkade oss och pratade massor. Svart och hans best man RH anlände senare och vi alla åt lunch och bytte om innan vi åkte mot lokalen.
Jag hade i övrigt världens finaste brudklänning som Gåskäggsdotter sytt. Ja jädrar, den är det vackraste i världen i klädväg.

Sedan var dagen bara fantastisk! Det regnade men det kunde inte spelat mindre roll. Twootwo höll en så sjukt fin vigselceremoni för oss, att välja honom till vår präst var ett så bra beslut. Från start till mållinje så höll han oss uppe och guidade oss i genom alla turer.

Svart och jag hade skrivit egna löften till varandra som vi läste upp och jag kan ärligt säga att jag aldrig varit så lycklig som när vi sagt ja till varandra.
Att gifta sig för mig är en stor grej men vårt #målarlajv bottnar ju i att jag och Svart dels ville ha en stor fest för våra vänner och dels att det är så sjukt mycket lättare juridiskt att vara gifta med tanke på allt vi delar och kommer att dela i framtiden.
Men att leva varje dag och dela livet med honom gör jag redan och jag vet att jag kommer att vilja ha varje dag med honom så länge vi älskar varandra.
Vandrade i en kärleksbubbla hela dagen, inte bara av all kärlek jag kände att jag ville ge Svart och den jag kände från honom. Men också från våra fantastiska vänner och familj som var där på vår dag.

Som hjälpte till med dekoration av lokalen
Som roddade mat och betalade när vår budget inte ville vara med längre
Som höll fantastiska tal som fick både mig och Svart helt tårögda
Som skrev sånger till oss och som gjorde fina flashmobs.
Som dansade med oss och blåste såpbubblor över hela lokalen.

Det är så många jag vill tacka, så många jag vill krama om igen och igen. För att ni var där och för att ni är vänner och familj, de allra bästa som finns i världen.

Ett så här romantiskt inlägg kräver en episkt bröllopsbild!
Foto: Frida Selvén

Bara kort om Conchita Wurst

Jag hade ju lovat mig själv att inte fastna framför Eurovision Song Contest 2014 men likväl satt jag ändå där igår kväll och höll tummarna, tjoade, garvade åt twitteråsikter och tillslut skrek av glädje när min favorit Conchita Wurst tog hem hela segern.
Ja jädrar så bra!
Jag tänker inte ens gå in och diskutera eller debattera könstillhörighet eller person, det är inte mitt utrymme att ta och för mig helt irrelevant just nu. Tom är Tom och Conchita är Conchita, det är allt jag behöver veta.

Men framförallt :Rätt låt vann och jag är tokigt, underbart megakär i Conchita för hennes personlighet, utseende och framförallt för RÖSTEN!

För mer info om Conchita så surfa hit.

Edit: Jag känner mig också enormt tilltalad av texten och budskapet i den. Jag får flashbacks till hur jag mådde under åren med mitt ex och hens psykiska och fysiska misshandel av mig. Och jag vet hur stark jag är nu och hur stark jag vill bli.
Jag vinner i slutänden, precis som Conchita. 

Minnen av dödsmetal och lite kärlek

Jag ve inte hur gick det till men någon gång under eftermiddagen så snubblade jag över informationen att Belphegor spelar på Trädgår´n imorgon.
Och det triggade en sådan där tillbakablick som inte var av denna värld.
Jag slängdes tillbaka till våren 2009 då jag var så där sjukt ung, rätt vilse i livet men då jag var nykär och åkte hela vägen till Stockholm för att gå på deathmetalkonsert med en fantastiskt fin människa. Ja jädrar. Jag gillade inte ens deathmetal men vad gör man inte när hela hjärtat bara sjunger i kroppen, jo man säger "klart jag kommer upp". Och det var en helt okej konsert och det bandet som vi väntade på var just Belphegor. Jag minns att jag kände mig rätt vilse för att det var helt ny musik och ovan miljö men att det var rätt tufft.
Om jag inte minns fel så var det en hel del band som spelade den kvällen och inte bara Belphegor som vi var där för att se. Det var något band med en kickass sångerska som hade en enormt mäktig röst med men det har jag ju självklart tappat bort namnet på.
Det blev ju aldrig så att jag fastnade för deathmetal och den kärlekshistorien var jag för omogen för att hantera på ett vettigt sätt trots att jag var så kär.
Ah well, det är fina minnen så här en regnig torsdagskväll när jobbet slutar. Det får mig att minnas hur bra livet var och hur bra det faktiskt är.

Nördfeminister och tryggheten de ger

Det har varit en episkt bra helg. Zinwei gjorde ett gästspel i Göteborg och det var precis så underbart som det ska vara. Fredagen var massor med mat, pratande, filmen Van Hellsing(B-film men hey, den är charmig och bra. Samt att vi insåg att den klarar Bechdel-testet med glans!)
På lördagen så kom Gnistrar förbi, vi diskuterade genus, föreläsningar, etnicitet och allt möjligt.
Vi lagade sjukt god mat i form av rostade rotsaker, fläskfilé i ugn, sallad, bearnaisesås samt den godaste såsen ever med lök, grädde, marinad och vitt vin.
Slurp!

Det är seriöst att leka "Resan till Melonia" i affären.  Foto: Josefin Westborg

Jag var lite orolig för lördagskvällen. Zaramis skulle fira sin 30-års dag och det var en fest som vi alla tre planerat att gå på.
Problemet var att festen var på Berget, mitt gamla hem där jag inte satt min fot på drygt ett och ett halvt år.
Problemet var att mitt ex skulle vara på festen.
Det var två rätt stora problem som jag tänkte mycket över.
(Här kan ni läsa mer om varför jag inte gillar Berget och vad mitt problem med mitt ex består i)

Jag har inte satt foten på Berget på ett och ett halvt år och jag har sedan länge insett att jag inte ska vara i närheten av mitt ex. Det blir inte bra då.
Men efter lite tankar och bollande så beslutade jag mig för att gå. Både för att Zaramis är en fin och väldigt vettig människa jag tycker om men också för att det var dags att sluta vara rädd.
Dags att våga och på ett sätt ta tillbaka staden jag bor i.
Så hur blev det?
Det var jättetrevligt! Angel var med på sms under kvällen och jag kunde inte önskat mig en bättre crew för kvällen. Förutom Zinwei och Gnistrar så var underbara Wonderkarin, FrKarlsson och Feminazgul där.
Vi tillbringade kvällen med glassdrinkar, små minimustarcher på fingrar och glas samt en stor dos jävlaranamma och attityd.
Att vara på fest med ett gäng tjejkompisar där alla är vettiga, bra feminister och där jag vet att de har min rygg och jag har deras var helt underbart. Jag kände mig som att jag kunde ta mig an hela världen och lite till. Jag kunde ha genuint trevligt på festen för att jag visste att de fanns i närheten. Tusen gånger starkare och lite till! Det är det här det innebär att bli fri.

Krossa patriarkatet! Bild från Wonderkarin

Nörd på Pride

Den här veckan pågår Stockholm Pride- Skandinaviens största pridefestival.
Jag kommer inte åka dit för jag jobbar och det är jag lite ledsen över. Men jag får trösta mig med att jag var på pridefestivalen i Göteborg och jag ska försöka ta mig till Stockholm nästa år.

För er som är på plats så finns det en bra sak jag vill tipsa om och det är Nörd på Pride. Om det är något ni ska boka in tid på så är det detta. Fenomenala Ina Bäckström och Elaine Boström håller bland annat i en kväll med panelsamtal där diskussioner hålls om t ex "Vad gör spelmedia? Har den ett ansvar?" och "Queer Historia vs rollspel, lajv och spel".'
I panelen om spelmedia sitter bland annat Megazine med, den spelsajt jag börjat podda för.

En länk till Barcrafts sida där många av programpunkterna finns hittar ni här, där finns även en länk till Nörd på Prides facebooksida.

Om ni kan gå dit. Låt oss kämpa för lika rättigheter för alla och visa att all kärlek är vacker och fin.

Michiru och Haruka från Sailor Moon, två favoriter för mig när det gäller HBTQ-karaktärer inom anime. För att inte tala om att de var två väldigt viktiga förebilder för mig under mina tonår.

Bråda sommardagar!

Jag har inte skrivit på länge och det beror på att jag har massivt att göra nere i Halmstad. På det bra sättet.
Men här kommer en snabb sammanfattning av lite jag gjort så ni inte tror att jag gått under jorden helt.

*Jobbat varje vardag och det är episkt kul.
*Levlat i photoshop och webbande.
*Fastnat på en ny såpa ihop med mina korridorskompisar.
*Varit på ett regnigt Foteviken på vikingamarknad.
*Lärt mig fiska med kastspö samt levlat i mitt hanterade av fisk.
*Haft underbara dagar ute med Svart och hans familj på sommarstället.
*Bokat biljetter till mig och Vargsyster för YOHIO!! (GLIIIIIIIIIII!)
* Registrerat mig på gym och börjat med Zumba. Riktigt kul!
*Sytt som en dåre på min kampfrauklänning, snart halvfärdig!

Det har skett två riktigt stora händelser i mitt liv också men de förtjänar egna bloggposter :)

Min hörna på jobbet. Yohio, Nurarihyon, Tales of Vesperia och D. I eftermiddag ska Hatsune Miku upp!

Mellanspel i bilder

Det blir lite glest mellan blogginläggen så här kommer lite bilder på vad jag gjort senaste tiden.

Fura tog med mig till botaniska!

Sjukt vackert, jag vill picknicka här någon gång!

Jag besökte Khazad och Algir och provade på ett nytt brädspel, Yggdrasil!

LittleMoon och jag gick på musikmuseet, helt awesome!

Oväntad Zeldareferens på tunnelbanan!

Jag tog och byggde ett igelkottsbo runt Svarts fötter.

Lolitadag på jobbet, kändes riktigt bra!

Min gamla tomma lägenhet. Äntligen fri från den!

Jag hittade cupcakes på matbutiken, gliiii!

Fia-katten är lika efterblivet söt som vanligt. Mest efterbliven. Och söt

Och igår kom den första snön, det är sjukt vackert!

En gammal krönika om stjärnfamiljer

Och jag upptäckte nu att det kanske äntligen börjar röra lite på sig när det gäller allt det juridiska krånglet runt polyrelationer! Hurra!

Och jag hittade en krönika jag skrev när jag gick första terminen på skolan som ung journaliststudent med huvudet fullt av drömmar och ideal. Den är lite gammal nu och står inte helt i linje med vad jag känner nu men den är rätt fin så enjoy!

Det talas mycket om att hitta den rätte, bilda en perfekt familj och leva lyckliga i alla sina dagar. Som kvinna idag tappar man räkningen på folk som undrar när man ska ta steget och stå i en skinande vit klänning och säga ja till drömprinsen.

Jag har aldrig varit mycket för hela den där giftemålsgrejen. Det är som stövelmuddar eller stickade koftor. Jättefint på andra men inget för mig. Vilket inte hindrar mig från att vara en gråtande hög på vänners bröllop. För det är ju inte själva kärleken jag har något emot. Det är bara det att äktenskap tvunget måste vara lika med monogami.

Om man nu inte vill hitta den rätte och gifta sig? För om det är så att man har flera som är rätt? Det självklara borde vara att man ska få gifta sig med de man älskar. Men enligt svensk lag så går inte det. För det är brottsligt. Polygama relationer möts fortfarande med skeptism och med åsikten om att ”Ja ja, det där går över, det är bara en fas”. Man förväntas leka lite i sin vilda ungdom och sen stadga sig i en klassisk familj.

Men skärpning!

Vi är inne på 2000-talet och lever i ett land som betraktas som jämställt och öppet. Så varför kan inte de som är poly få det där vackra sagobröllopet och leva lyckliga ihop?

Varför ska det vara så svårt att bilda stjärnfamiljer och varför har folk så svårt med polyamorösa relationer?

Är stjärnfamiljer ett hot mot den klassiska familjen? Eller är det tanken på att det finns flera som man älskar som är det största hotet?

Jag vet inte men det gör mig så jädra trött.

Jag tycker att kärnfamiljer är ett skämt. Men det säger jag inte.

För till skillnad från svensk lag tror jag på friheten att välja själv.

Och jag drömmer om en stjärnfamilj.

Plötsligt blev poly på tapeten igen

Dagens Nyheter började i veckan göra en djupdykning ner i polyvärlden och plötsligt är polyamorositet och ickemonogama relationer det hetaste samtalsämnet i stan.

Min reaktion på det? HURRA!!!

Jag är sjukt glad över att polyamorositet äntligen lyfts fram. Jag är glad att människor som inte är poly pratar och reflekterar över det.

Det här kanske är ett första steg mot att polyamorositet slutar vara något konstigt och udda utan kanske blir något som tillslut är lika vanligt som att leva i monogama förhållanden.

Det finns en stor orsak till varför jag vill att det ska bli så.

Med monogama förhållanden kommer en väldigt massa ramar och normer för hur ett förhållande ska vara vilket gör att många par inte tänker på att varje förhållande är unikt och viktigt och att man måste prata igenom hur man måste ha det.En mall passar inte alla.

Som ett par är det viktigt att prata, ta reda på vad man vill och hitta sin egen förhållandemall som är unik för just ens egen förhållande/förhållanden.

Man passar inte ihop med alla och det är viktigt att inte trycka in sina åsikter eller hur man fungerar på någon annan, ännu mindre låta bli att diskutera saker för att man antar att det ska vara på ett visst sätt.

Nu spårade det visst ur lite här men det enda jag ville säga var egentligen yey!

Kärlek är det finaste som finns!

Polyamori och partnerrespekt

"Men du, vad säger din pojkvän om att du står och hånglar med någon annan?"

Ja, vi är äntligen framme vid en mycket viktigt del i polyamorins snåriga skog, nämligen respekten och hänsynen mot sin partner.
Att ha flera partner är på ett sätt krångligare än vad man kan tro. Det kräver en massiv planering och schemaläggning av livet så man hinner träffa alla.
Det kräver också en stor mängd folkvett och empati.
Tillhör man kategorin som tycker att polyamori bara är en ursäkt för att man ska få göra som man vill och inte anpassa sig efter någon då kan man sluta läsa här.

Men kan man planera sitt liv och visa respekt och hänsyn mot sina partners så är detta med polyamori något av det mest givande och underbara i världen.
Min pojkvän har inget som helst emot att jag står och hånglar med någon annan eftersom vi båda har kommit överrens om vad som gäller i vårt förhållande, ingen av oss känner sig överkörd eller åsidosatt.

Jag har både varit den som kört över folk och den som blivit överkörd vilket har gett mig en del Aha-upplevelser om vad man behöver tänka på i ett polyamoröst förhållande.

Här är några viktiga punkter att tänka på som polyamorös:

1) Alla är inte polyamorösa Det är viktigt att när du träffar en ny kärlek och ger dig in i en relation med hen att du på ett tidigt stadie berättar hur du fungerar så att det inte blir sårade känslor och missförstånd.

2) Alla vill inte vara polyamorösa. Att ha inställningen att man ska övertala en ny partner till att bli polyamorös är ingen bra ide. Det är som med kött: vissa älskar det, andra inte. Det är upp till din partner om hen tycker att polyamori är en bra ide, inte upp till dig. Ibland funkar det inte för att man är för olika och inte kan mötas halvvägs, det suger men så är det.

3) Att vara polyamorös ger dig inte ett frikort till att vara ett as mot dina partners genom att göra som du vill och skita i hur de mår. Precis som i alla relationer så har man ett ansvar mot de man älskar och att dra argumentet: "Men det är så här jag funkar och du får vänja dig vid det" är bara omoget och själviskt.
Tänker man på det viset så bör man ta sig en rejäl funderare över om man överhuvudtaget ska ha relationer.

När det gäller omtanken och respekten mot sin partner gäller i grund och botten samma saker som i monogama relationer men två viktiga saker är väl på sin plats här med:

1) Prata mycket och var lyhörd och öppen mot din partner. Är något fel eller känns obekvämt-lös det och ge er inte förren båda känner sig nöjda. Ha inte en prestigekamp och försök driva igenom dina egna önskemål och vinna en diskussion. Detta med att mötas halvvägs är enormt viktigt.

2) Visa att ni är viktiga för varandra. För att ni är ni. Jämför inte er med andra par eller gudarna förbjude- med andra relationer ni har. Ni två är unika och det är också er relation, så visa det för varandra!

Och kom ihåg, kärleken är det finaste som finns!

Polyamori vs polygami

Jag sa på twitter att jag skulle fortsätta mina funderingar kring polyamori som jag började här.
Sen så var jag tvungen att tvätta min katt...typ. Eller så glömde jag bara bort det.
Men i torsdags under ett väldigt blött sjöslag på min favoritpub Haket så påmindes jag om mitt löfte.
Så nu tänkte jag reda ut min syn på skillnaden mellan polyamori och polygamitet.
Både för att det är kul men också för att jag fått uppfattningen om att människor antingen 1) blandar ihop de två eller 2) tror att det är samma sak.
Så här är min uppfattning och syn på det hela.
Polyamori är när du blir kär i flera och har flera kärleksrelationer. Du kan bli kär i person X, person Y, person Z och person Å, Ä,Ö och ha fullt fungerande, fantastiska relationer med alla dessa (Du behöver dock en jädra massa tid och planeringsskicklighet som Yoda men det är en annan sak)
Polygamitet är som att ha flera KKs enligt mig.
Till exempel: Du träffar person K, tycker hen är snygg och ni hånglar och har sex antingen en, tre eller fjorton gånger men det blir inget mer än så. Det stannar på stadiet hångla eller ligga och det är inget fel med det så länge man sköter det snyggt och har respekt för de man är med.
Att säga att man är polygam är inte en ursäkt för att bete sig som ett svin och såra människor.
Men det är rätt självklart.
Så enligt mig är det väldigt stor skillnad mellan polygami och polyamori  och det är därför jag blir så trött på människor som tror att det är samma sak.
Jag har tappat räkningen på de gånger som jag fått höra: "Men alltså, du är ju poly, kan inte vi ligga?"
Suck.
Ja, jag är polyamorös men bara för det vill jag inte ligga med dig. För själva grejen med att vara polyamorös är att jag blir kär i flera, inte att jag vill ligga med så många som möjligt.
Därmed inte sagt att jag inte tycker om att flörta eller blir attraherad av nya människor men det är enligt mig en rätt naturlig sak att bli. Människor är vackra och det är inte konstigt att man dras till andra även om manb är lycklig i sitt förhållande.

Författaren Bernard Cornwell beskriver det hela rätt bra i en av sina böcker:
"Were you ever unfaithful to X?"
"No" I answered truthfully.
"Did you ever wanted to?"
"Oh yes. Lust do not vanish with happiness."


Men sammanfattningsvis så tycker jag att polygami innebär att man ligger runt med människor på ett underbart kravlöst sätt men utan att skapa djupare kärleksrelationer.
Medans polyamorositet är djupare och innefattar mer känslor och man har relationer för att man blivit kär.

Angående polyamorositet...

Nyligen så ändrade jag min facebookstatus från "det är komplicerat" till "i ett förhållande".
Japp, jag och Svart är numera i ett förhållande(för har det inte hänt på facebook så finns det ju inte) ochså enkelt är det med det.. Vi talade om det och kände att "det är ju inget komplicerat mellan oss och just nu så är det bara vi så varför inte säga att vi är ihop officiellt med?"
Bra beslut och egentligen har inget ändrats mellan oss. Vi har hängt ihop så länge nu, snart tre år, och är väldigt bekväma med varandra. Vi pratar om allt, kollar av saker med varandra och har att bra liv ihop.

Nu över till det jag egentligen tänkte blogga om, nämligen polyamorositet. Eller rättare sagt min syn på det.
För det första: Jag tänker fortfarande på mig själv som polyamorös, jag vet att jag kan bli kär i andra.
Svart och jag har inget monogamt förhållande utan vi är fria att träffa andra. Vi är duktiga på att prata om saker och det är få gånger det blivit bråk mellan oss på grund av polybiten.
Just nu är det bara jag och Svart och det är för att ingen av oss är kär i någon annan.
Och det är så jag ser på polyamorositet.
Man är med andra för att man blir kär. Inte för att ligga runt eller för att hångla med så många som möjligt. Det är inte och har aldrig varit själva grejen med polyamorositet för mig.
Jag har varit monogam och det har inte passat mig och kommer nog inte passa mig. 
Jag blir kär. I en person eller flera. Därför vill jag ha valet att kunna ha flera relationer.
Jag älskar inte Svart mindre för att jag har någon annan för att han har en plats i mitt hjärta som bara är hans
Jag tycker att polyamorositet är ett fantastiskt sätt att leva på, det gör mig lycklig och har gjort detlättare för mig att kommunicera med de jag älskar och samtidigt blir säkrare på mig själv som person..

MEN!

Det viktigaste för mig när det gäller polyamorositet är respekten gentemot varandra.
Oavsett min frihet att bli kär i vem jag vill så är jag i en relation med en annan människa som jag älskar.
Det innebär att jag inte kan göra som jag vill eftersom jag inte vill såra hen. Att prata, utvecklas tillsammans och lyssna till sin partner är för mig en viktig del i en relation, kanske den viktigaste av allt.
Oavsett om man har en, två,tre eller femton partners så är varje relation unik och för mig är det viktigt att känna att man är två i den relationen och att man lyssnar på varandra och framför allt inte sårar varandra genom att vara självisk och hela tiden göra som man själv vill.
Det är det som kallas att ta hänsyn och ha respekt mot sin/sina partners.
Om man hela tiden ska göra som man själv vill så tycker jag att man missat poängen med polyamorositet. och relationer överhuvudtaget.
Man kan göra som man själv vill och vara polyamorös men då har man inga djupa relationer. Man kör på i ett race som är sitt eget och bryr sig inte om vilka man sårar och det är inte det som är polyamorositet enligt mig.
Jag säger inte att man ska hålla igen, Absolut inte!Var kär, bli kär igen och igen och igen! Våga flirta och utmana, våga se människor med andra ögon men var inte självisk!
Man har mer ansvar när man är poly än när man är monogam enligt mig.
För det handlar fortfarande om  många relationer, det handlar om kärlek och det handlar om respekt.

Big bang- Haru haru

Ett år äldre...

Ja, jag firade min 26:e födelsedag, kors i taket! Det är märkligt hur födelsedagar verkar förlora sin mening mer och mer ju äldre man blir. Mindre ståhej, mindre förväntan över det...trots allt så är det bara en dag som man råkar vara född på.
Men lite kul är det ibland. Som i år.
Svart och Battong hade på något sätt lyckats prata ihop sig med mina föräldrar och överraskade mig med middag!
Och jag som trodde att vi skulle äta ute på stan och på vanligt maner lyckas missa tiden vi skulle träffas... Så där kommer jag av vagnen, stressad och tror att jag ska äta mat med mamma, pappa och Svart på stan. Men icke, Svart berättar att vi ska hem till mig och laga matihop och äta middag, jag börjar panika över att det är ostädat..men när vi kommer hem så är Battong där och har städat och börjat förbereda för maten.
Bästaste pojkvännerna ever.
De hade verkligen ansträngt sig och handlat massor utav mat.
Den tog vi och satte igång och hackade upp och lade upp i skålar och vi hade riktigt trevligt.
Ja, alla utom pappa som troget vaktade tvn och börsnyheterna. Men det är okej, mitt kök är ju trots allt rätt litet.
Maten som vi skulle laga var HotPot, thailändsk fondue. Man lägger ner tofu, svamp, kål och glasnudlar i en liten gryta  kokande buljong och sen ställer man den mitt på bordet och så får alla plocka upp den färdigkokta maten ut grytan och lägga ner nytt allteftersom.Till detta åt vi ris med gräslök och starka chilisåser-såklart med pinnar!
HotPot har jag bara provat på i Thailand men jag tycker det är ett väldigt trevligt sätt att äta mat på och jag tycker att det är mer socialt än att sätta sig ner till en vanlig middag med färdiga rätter. Här lagar man ju maten vid bordet tillsammans vilket gör att alla blir delaktiga, sjukt bra påfund!
Anyway, jag blev väldigt glad och en smula rörd över vad Svart och Battong lyckats ro ihop...Framför allt att de lyckades att göra det utan att jag visste om det och att de lyckades dra med mina föräldrar på det hela!
Det var precis en sådan födelsedagsmiddag jag ville ha,en liten trevlig middag med närmaste familjen.
Så, i år kändes det faktiskt bra att fylla år!

Den färdighackade maten...och nej, vi orkade inte äta upp allt :)